pirkt,

Ska man behöva skriva om hela matchen, som senast, eller ska man helt enkelt anta att gemene man pyntat upp 49 kronor för att via en korning streamlänk få se årets andra träningsmatch?

Vi gör väl något mellanting. Det fanns ju trots allt inte jättemycket att skriva om olika viktiga matchhändelser. Detta på grund av det faktum att de var så få.

Vi såg Djurgården göra 6-0 på våra seriekollegor Degerfors förra söndagen på Bosön, innan vår match mot BP. Vi såg Djurgården gång på gång vända spelet snabbt med sina tre innermittfältare, utmana med sina kvicka yttrar och gång på gång hitta in med bollar bakom backlinjen.

Jag hann aldrig bli riktigt nervös inför min första start över Division III-nivå, men när vi hörde 2160 personer sjunga med i "Sjung för gamla Djurgårn" och såg Mattias Jonson, Christer Youseff och Kennedy Igboananike rada upp sig i anfallstrojkan så tänkte man trots allt att "det här blir ingen lek".

Jag minns att en gammal tränare, som heter Lars-Göran Wiklund och som jag hade i Giffarnas pojkallsvenska lag 2005 samt även under min sejour i Sidsjö/Böle senare, en gång sa att om man står och sneglar mot motståndarnas uppvärmning och inte fokuserar sig helt på sitt - ja, då leder dom med 1-0 redan innan matchen startar.

Jag antar att om den devisen gäller även för utseende så är det möjligt att de drygt tvåtusen Djurgårdarna på läktarna inte enbart jublade högt över att deras spelare äntrade banan inför matchen. Man kanske jublade så pass högt för att man i exakt samma stund tog ledningen med åtminstone ett par moraliska kassar.

Där kom Djurgården i sina klassiska blåränder - och på andra sidan står ett gäng kycklingar med tröjor med så kass passform att om man sträckte ut armarna så hade man med enkelhet kunnat extraknäckt som tygdrake åt någon liten parvel.

Det var lite "unleash hell"-varning, där 2-2-mot-Danmark-skytten stod där i sitt helskägg inför en jublande hemmapublik och ett gäng Superettankycklingar för andra totalt fjärde gången under 2010 beträdde en fullstor fotbollsplan.

Men det blev väl mer av en segt pysande kinapuff.

Djurgården var alldeles för stationära i sitt 4-3-3. Djupledslöpningarna från ytterforwardsen lyste helt med sin frånvaro och därför fick jag och Ek stångas mot en väldigt ensam Kennedy som, trots Boyd Mwilas tröja, inte riktigt klarade av att hota.

Även om Ek och jag tillsammans innehar samma ålder som Mattias Jonson, typ, så ska vi alla dagar i veckan kunna samarbeta så pass väl att vi plockar bort en ensam anfallare utan dugligt understöd.

Djurgården rullade runt, vi låg lågt och rätt. Och ingenting hände. Boyd Kennedy har ett skott långt utanför, där det åtminstone känns som att jag har kontroll och täcker målet med min fläkning. Youseff har ett vänsterskott som rullar så sakteliga med relativt bred marginal utanför Naurins stolpe. I övrigt ingenting.

Vi har väl å andra sidan inte heller några chanser värda namnet, men så är det också uttalat att vårt fokus ska ligga på försvarsspelet - och det sköter vi med bravur. Vi tar jobbet hem, och vilar på rätt sida bakom bollen.

Mer behövdes tydligen inte för att hålla nollan i en halvlek mot ett allsvenskt lag. Inte idag.

Vi är väl ganska nöjda när vi går in i omklädningsrummet. Ledartrojkan aviserar tre byten omgående; den offensiva mittfältstrion Mirza-Forsberg-Silfver kliver av och ersätts med Jagne-Ari-Sliper. Vi konstaterar att vi ligger rätt och att det ser stabilt ut bakåt. Vi säger också att det är någonting vi måste förändra och göra bättre - men jag kan i ärlighetens namn inte minnas vad det var nu. Jag var väl för upptagen med att ladda med sportdryck och hålla igång.

Jag vet inte hur kallt det var i Stockholm idag, men kylan var påtaglig när man återvände ut på planen. Men när man väl kom ut på planen och fick löpa igång till nya Djurgårdssånger så byttes den återkommande nervositeten och frossan mot ett leende igen.

Det är, och det här är nog årets understatement, inte varje dag man får spela inför storpublik och webstreamad teve.

Vi gör omgående 1-0 och Skytteholms stolta tystnar omgående. Vi visar att omställningsspelet finns där, även om det just idag är Djurgårdsslarv på mittfältet som bidrar. Sliper visar att han är en väldigt vass avslutare och stänker distinkt in bollen vid den första stolpen, bakom en målvakt som gissningsvis inte hette Pa Dembo Touray.

Och vi måste väl, med våran sidledspassning till Myrestam i backlinjen, få åtminstone en sjätte-sjunde-assist?

Vi skapar några fler halvfarligheter i inledningen av den andra. Ari lyfter bollen till en halvfri Jagne som avvinkas för offside. Jagne får ytterligare en lyftning mot den bortre ytan men nickar bollen utanför.

Sedan tar Djurgården över. Daniel Sjölunds smäckra lobbmål är inte mycket att säga om. Nog ska vi ha bättre press på motståndarnas kanske giftigaste offensiva vapen, men när vi nu inte har det så är det bara att lyfta på kepsen och beundra en fin prestation. Inget att göra för Tommy i kassen.

Kennedy och Jonson (tror jag) väggar sig förbi Ek och den förstnämnde får ett halvhyggligt läge då jag - fortfarande - tror att det är en klar offside och inte riktigt tar jobbet från allra första början. Men skottet går ganska klart utanför.

Jag tyckte över huvud taget att linjedomaren på vår sida i andra halvlek var väldigt försiktig med sina flaggviftningar.

Efter drygt sextio spelade får vi oss en rejäl tryckare av Daniel Sjölund i en situation där vi trots allt vann bollen och liggande kunde spela undan den. Vi ådrog oss en mindre lårkaka samt en idogt bultande stortå. Vi har sedan länge haft en sönderstampad högerstortå, och ett ytterligare bestämt stamp på denna var inte till dess fördel.

I situationen efteråt hamnar vi i en löpduell med Kennedy. Vi hinner - på något underligt sätt - in före honom och har den studsande bollen framför oss felvända. Här borde vi - född 1990, första matchen på nivån, lätt halt - lägga ut bollen till inkast. Men det gör vi tyvärr inte. Vi försöker skydda bollen genom att hålla Kennedy i ryggen. Men det hala, lilla kvicksilvret - som trots allt gjorde 12 baljor i fjolårets Superetta - hinner förbi på insidan och snor åt sig bollen.

Han viker inåt, bromsas upp en aning och spelar bollen snett inåt bakåt. Någon hoppar över och Youseff får bollen och avslutar på ett tillslag, men bollen är lös och Wallerstedt kan styra den till hörna.

Vi signalerar till Åkeby för byte. Tån bultar och låret ömmar, vilket går ut över vår löpning. När vi ändå har ett oavgjort resultat mot ett allsvenskt lag inom räckhåll är det ju väldigt onödigt om min lytta löpstil ska förstöra något - särskilt som Christian Brink finns tillgänglig på bänken.

Så vi byter, duschar, lindar in låret och byter om - och när vi kommer ut till bänken igen är det blott fem minuter kvar.

Så jag har tyvärr ingenting att säga om matchen från och med den sextioåttonde minuten.

Vad vi kan konstatera är att det blir 1-1. Mot ett allsvenskt lag på "bortaplan". Det får vi vara nöjda med, i mina ögon. Även om DIF inte alls var särskilt vassa idag så är det ju trots allt allsvenska spelare vi möter - och vi behöver inte slita särskilt heroiskt alls för att freda vårt mål. Vi står rätt, samlade bakom bollen och sköter vårt försvarsspel fullt godkänt - vilket var fokuset för dagen och förmodligen hela försäsongen.

För egen del, då? Hur nöjd ska man vara efter att ha släppt in enbart ett lobbmål från distans och enbart ett fåtal halvchanser?

Mja. Sådär.

När vi ligger över fyrdubbla bussäten på vägen hem och tänker tillbaka på matchen är det två situationer som dyker upp - när vi lät Kennedy skjuta utanför i andra halvleken efter ett väggspel och när vi slarvar felvänd och samme Igbonanike får spela snett inåt bakåt.

Nu blev det ju inte särskilt jättefarligt någon av gångerna - men det var så onödigt och det grämer mig.

Att flytta över, upp, ner och täcka av ytor var inte svårt idag. Djurgårdens spel var för segt och trögflytande för att det skulle vara någon väldig utmaning.

Det offensiva spelet i uppspelsfasen lyste också helt med sin frånvaro. Vi hade inte vår bästa dag med bollen - vilket bevisades med ett antal felriktade långbollar - och höll det väldigt enkelt. Orienterade oss knappt, utan visste redan att vi skulle rulla vidare bollen i backlinjen. Vi vill ju vara en spelande mittback, en som kan starta anfallen på ett bra sätt. Men det var vi inte idag.

Äh. Det var väl sådär. Vi gjorde det vi skulle och slarvade någon gång. Godkänt, kanske.

Men nu vet vi att om vi gör en godkänd insats så kan det ändå räcka till att hålla relativt tätt mot allsvenskt motstånd. Det är onekligen ett mycket skönt besked.

Jag är, trots uppstigning om sju timmar, väldigt peppad för att kliva på träning imorgon igen. Vi vill bli bättre med fötterna, säkrare, kunna driva upp bollen och utmana forwardslinjen för att hitta bra uppspel, samtidigt som vi ska eliminera alla sorters slarvmisstag bakåt.

Kan vi göra det, jobba stenhårt med det, på varje träning, varje dag - då kommer vi även våga göra det i matcher som idag. Då, gott folk, då kan det här gå riktigt bra.

Nu blir det till att lägga sig tillbaka i en i sanning bättre steglöst ställbar - och kanske unna sig lite ytterligare Super Bowl. Vi sov trots allt en tre timmar på bussen, så vi borde ha råd med det.

En fråga bara; ÄRE LITE REKLAM?! På andra sidan Atlanten får de i alla fall se specialskapad, rolig reklam. Här får vi se holländska barn berätta för sin mor hur mycket morötter, vitkål och broccoli det är i en Danonino-yoghurt.

---

 
Inte där än, men på väg.
Inte varmt, men nästan vår
Ingen lösning, men ett spår
Inte ja, men inte nej
Inte bra, men helt okej.