dragonskåseri,
Vi har levererat en bärande och en botten om Sundsvall Dragons komfortabla seger över 08 Stockholm.
Det blev, som väntat, väldigt slätstruket och blekt. Som alltid när vi sitter på Sporthallens pressläktare och bevittnar herrbasket så sitter vi från minut ett och funderar på vad för vinkel vi någonsin skulle kunna hitta som räcker till en botten.
Och som väntat uppenbarar sig heller ingenting tydligt under matchen som jag kan snappa upp.
Så det blev den vanliga icke-nyheten.
Jag måste bli bättre på det här. Jag kan inte basket. Inte alls.
Varför kunde man inte fått skriva som man vill?
Ett kåseri ifrån matchen och allt runt omkring?
Men vänta... på den här portalen är ju allt tillåtet. Det här är vår fristad där vi får fula oss hur mycket vi bara har ork till.
Så därför - det vi egentligen hade velat förmedla från Sundsvall Dragons-08 Stockholm i kåseriformat:
Lassa in och Lasse
Jag försöker skynda mig ner till min pressplats. Som den socialt missanpassade unga mannen jag är så försöker jag så klart tränga oss mellan publikvärdarna för att penetrera oss igenom till våra platser. Men det fungerar inte, utan vakten undrar vem vi är och varför vi försöker tränga oss likt Anders Fredriksson i på ett Regaine-konvent.
Men efter att ha pekat mot vårt block, vår penna och förklarat att jag var Dagbladets stolta utsände så vi slank in till slut. Satte oss tillrätta lagom till line-upen. Speakern tog som brukligt i för kung och fosterland när han ropade in det ena utländska namnet efter det andra. Men jag märkte något redan då den första spelaren löpte in genom spelartunneln.
Det var inte Dragons a-lagsspelare som löpte in. Det var inga muskulösa tvåmetersmän. Det var små, små flickor. Men ingen i publiken verkade bry sig nämnvärt om att deras favoritspelare var utbytta mot meterhöga flickor som enligt mitt tränade basketöga knappt ens skulle platsa i Eco Örebro. Publiken jublade istället som aldrig förr.
Så jag tog genast upp mobilen och ringde min bookmaker. Här skulle det lastas in pengar på 08 Stockholm till nästan vilka odds som helst. Jag får tag på min asiatiska vän direkt från Singapores nordkust. Jag meddelar på mandarin att jag vill satsa arton tusen bahrainska spheng på 08 Stockholm. Han accepterar mitt spel och jag befinner mig i det där stadiet av vällust som bara ett lagt spel på professionella basketspelare mot tioåriga småflickor kan frambringa.
Men... sen händer något. Efter det att den sista tjejen sprungit ut på planen så lunkar mannen med västvärldens högsta hårfäste, Michael Kingma, ut på planen och ställer sig och hoppar i en ring tillsammans med de små liven. En efter en sluter de andra Dragonslirarna upp och sållar sig till skaran. Till sist står alla där.
Vilket lurendrejeri. Vem hade kunnat ana något dylikt? Choko-Dutch och dennes holländska spelsyndikat måste ligga bakom. Och här satt jag med arton tusen bahrainska spheng bortslängda.
Nästa sak värd att nämna inträffar i den långa pausen, under den förlegade McDonalds-tävlingen där barn står och kastar tennisbollar mot en förhållandevis liten tunna.
Barn, skrev jag. Men vem tror ni är den enda lycklige parveln som är ensam om att sänka sin gula boll och få ta hem inte mindre än tjugofyra Big Mac-burgare? Jo, ingen mindre än den mänsklige antitesen till nyss nämnda hamburgare.
Husmanskostens och moralens väktare Lars "Lasse Matstuga". Jo, på riktigt. Jag såg själv när han, iklädd en t-shirt med Dragons-tryck, hämtade ut vinstchecken.
Något mer? Jo, i samma paus föll en gubbe över en person på raden nedanför när han skulle sätta sig ner. Det var så roligt att jag skrattade på riktigt i all min ensamhet och professionalitet. Det finns få saker som är så pass roliga som när en människa ramlar på ett eller annat sätt - självklart utan att skada sig svårt, då försvinner den roliga udden och det blir mer tragiskt - i offentliga sammanhang.
Helst ska personen i fråga inte skratta själv utan snabbt se sig om ifall någon såg det hela.
Det var väl det.
Allting händer en sista gång,
livet är sånt.
Man undrar när det ska bli.
Och så blev det nyss.
Det blev, som väntat, väldigt slätstruket och blekt. Som alltid när vi sitter på Sporthallens pressläktare och bevittnar herrbasket så sitter vi från minut ett och funderar på vad för vinkel vi någonsin skulle kunna hitta som räcker till en botten.
Och som väntat uppenbarar sig heller ingenting tydligt under matchen som jag kan snappa upp.
Så det blev den vanliga icke-nyheten.
Jag måste bli bättre på det här. Jag kan inte basket. Inte alls.
Varför kunde man inte fått skriva som man vill?
Ett kåseri ifrån matchen och allt runt omkring?
Men vänta... på den här portalen är ju allt tillåtet. Det här är vår fristad där vi får fula oss hur mycket vi bara har ork till.
Så därför - det vi egentligen hade velat förmedla från Sundsvall Dragons-08 Stockholm i kåseriformat:
Lassa in och Lasse
Jag försöker skynda mig ner till min pressplats. Som den socialt missanpassade unga mannen jag är så försöker jag så klart tränga oss mellan publikvärdarna för att penetrera oss igenom till våra platser. Men det fungerar inte, utan vakten undrar vem vi är och varför vi försöker tränga oss likt Anders Fredriksson i på ett Regaine-konvent.
Men efter att ha pekat mot vårt block, vår penna och förklarat att jag var Dagbladets stolta utsände så vi slank in till slut. Satte oss tillrätta lagom till line-upen. Speakern tog som brukligt i för kung och fosterland när han ropade in det ena utländska namnet efter det andra. Men jag märkte något redan då den första spelaren löpte in genom spelartunneln.
Det var inte Dragons a-lagsspelare som löpte in. Det var inga muskulösa tvåmetersmän. Det var små, små flickor. Men ingen i publiken verkade bry sig nämnvärt om att deras favoritspelare var utbytta mot meterhöga flickor som enligt mitt tränade basketöga knappt ens skulle platsa i Eco Örebro. Publiken jublade istället som aldrig förr.
Så jag tog genast upp mobilen och ringde min bookmaker. Här skulle det lastas in pengar på 08 Stockholm till nästan vilka odds som helst. Jag får tag på min asiatiska vän direkt från Singapores nordkust. Jag meddelar på mandarin att jag vill satsa arton tusen bahrainska spheng på 08 Stockholm. Han accepterar mitt spel och jag befinner mig i det där stadiet av vällust som bara ett lagt spel på professionella basketspelare mot tioåriga småflickor kan frambringa.
Men... sen händer något. Efter det att den sista tjejen sprungit ut på planen så lunkar mannen med västvärldens högsta hårfäste, Michael Kingma, ut på planen och ställer sig och hoppar i en ring tillsammans med de små liven. En efter en sluter de andra Dragonslirarna upp och sållar sig till skaran. Till sist står alla där.
Vilket lurendrejeri. Vem hade kunnat ana något dylikt? Choko-Dutch och dennes holländska spelsyndikat måste ligga bakom. Och här satt jag med arton tusen bahrainska spheng bortslängda.
Nästa sak värd att nämna inträffar i den långa pausen, under den förlegade McDonalds-tävlingen där barn står och kastar tennisbollar mot en förhållandevis liten tunna.
Barn, skrev jag. Men vem tror ni är den enda lycklige parveln som är ensam om att sänka sin gula boll och få ta hem inte mindre än tjugofyra Big Mac-burgare? Jo, ingen mindre än den mänsklige antitesen till nyss nämnda hamburgare.
Husmanskostens och moralens väktare Lars "Lasse Matstuga". Jo, på riktigt. Jag såg själv när han, iklädd en t-shirt med Dragons-tryck, hämtade ut vinstchecken.
Något mer? Jo, i samma paus föll en gubbe över en person på raden nedanför när han skulle sätta sig ner. Det var så roligt att jag skrattade på riktigt i all min ensamhet och professionalitet. Det finns få saker som är så pass roliga som när en människa ramlar på ett eller annat sätt - självklart utan att skada sig svårt, då försvinner den roliga udden och det blir mer tragiskt - i offentliga sammanhang.
Helst ska personen i fråga inte skratta själv utan snabbt se sig om ifall någon såg det hela.
Det var väl det.
Allting händer en sista gång,
livet är sånt.
Man undrar när det ska bli.
Och så blev det nyss.
Kommentarer
Trackback