hej provspel,
"Åååhå, vilken härlig dag", sjöng Ted Gärdestad när han satt med gitarren och sina guldlockar och ordnade klassdamer under sensommarens sista solnedgång.
"Åååhå, vilken jävulskt jobbig dag", kanske han kan ha nynnat innan han oerhört tragiskt nog kastade sig framför ett tåg i juni -97.
Något jag vet är i alla fall att den sistnämnda versen fungerar ypperligt som ledmotiv till denna dag.
Hade jag varit en a-lagsspelare som vilken annan i GIF Sundsvall hade min arbetsdag varit över vid fyrasnåret idag. Då hade man avverkat ett löptest på morgonkvisten, hunnit haft ett lunchmöte med klubbchef Peter Larsson samt genomfört ett i sanning jobbigare cirkelfyspass i Bergsåkers gamla gymnastikhall*.
Men nu är det inte så. Istället duschade vi, snodde på oss en av våra bättre skjortor och begav oss till Dagbladets stolta. Näsberg, redigerargurun från Apberget, hade förvarnat oss om att vi skulle få äran att bevaka Medelpads idrottsgala på Södra Berget och att det därför vore anständigt att komma i hela och rena kläder.
Helt och rent var det ja. Trots min smäckra skjorta kände jag mig oerhört underklädd när jag ställde mig i kön upp till festlokalen. Det var kostymer, frackar och balklänningar på var kroppshydda.
På tal om kroppshyddor - kvällens festligheter var ytterligare ett exempel på att män som håller på med sport, eller tjänar så pass mycket pengar att de kan investera i sport, får ordentliga klassdamer. Det verkar vara någon sorts regel utan undantag.
Ja... nästan utan undantag i alla fall.
Vi som tyckte att det var synd att vi lämnade arbetsbänken nu när nya ringa-och-fråga-om-prenumeration-damer hade rekryterats till redaktionen av rekryteringsansvarige Raoul.
Nej, det är inte Raoul Wallenberg. Tror jag.
Nåväl. Det mesta om kvällens gala går att läsa i morgondagens Dagbladet. En huvudtext på femtiofem centimeter samt ett dussin bildtexter fick vi ur oss.
Men vi fick så klart inte med det viktigaste.
Fredrik Swahn, mannen med det bredaste leendet i showbuisness, höll låda kvällen igenom. Swahnen, som han säkerligen kallas, känns något självgod i sin vältämjda lejonman och bländvita smil. Intrycket försvagades inte av att Swahnen bad publiken att ge honom applåder - inte när låten var slut utan efter första stavelsen.
Paolo Roberto lånade min penna.
Det var svalt och skönt i hela lokalen. Om man nu inte blir placerad längst in i hörnet intill ett par gigantiska spotlights. Då blev det väldigt, väldigt varmt. Outhärligt. Där satt syndikatets idrottare och frotterade sig i vackra kläder och trerätters läckerheter, allt under svala och civila former. Och där satt de journalistiska grovarbetarna inskuffade i ett hörn, under värme en egyptisk beduinmunk skulle vika ner sig för.
Och så var det här med tidspressen. Den där jävla deadlinen. Ikväll var första gången någonsin vi fick ta med oss redaktionens bärbara Mac ut på fältet. Vi satt med andra ord och skrev direkt in i Newspilot från vår stol. Trots denna fördel blev det olidligt stressigt på slutet. Att synka ihop femtiofem centimeter galahistorik är inte det lättaste. Det blir inte lättare av att en relativt usel stilist som en annan försöker sig på att återkoppla ingångsraderna med slutklämmen, istället för att bara avhandla allt efter varandra.
Stress är en sak. Stress under tryckande värme och ökande svettningar är en helt annan.
Fy fan vad jag hatar när man själv tror att man svettas trots att man inte gör det. Till slut tror man på det så pass att kroppen trots allt börjar svettas. Det låter inte så smart, men likafullt gör man det gång på gång.
Vad som inte heller verkar så smart är att tänka "hade vi något mer med oss?" innan man tar sitt pick och pack och lämnar Södra Bergets hotell. Några minuter, ett dussin skarpa kurvor samt hundra förlorade höjdmeter senare tänker man åter "hade vi inte något mer med oss?". Svaret på frågan blir i det här skedet "jo, justefan", följt av otaliga och opassande svordomar och könsord, "vi hade ju våra specialstickade handskar med oss".
Ett trivialt misstag om man kör i en bil där man själv har ordnat med musikskivor, musikstickor eller annat som gör bilkörning till ett nöje genom att du på beställning kan ordna en bättre pepplåt. Ett fatalt och ödestigert misstag om du kör i en bil där du behöver lita till radions gamla mainstreamdängor.
Ni ser som sagt resultatet imorgon. Jag är bara tacksam för att jag hann skicka in allt i tid. Jag skulle bli oändligt förvånad om den är helt felfri.
Ja, ja.
För er som inte orkar läsa er igenom en längre text kan vi förklara hur vi känner oss kortfattat.
Dagens aktiviteter:
07:30, uppstigning.
08:00, vandring till gula villan.
08:30, frukost.
10:00, löptest.
12:00, lunch på Lasses bättre stuga.
13:00, möte med Peter Larsson.
15:00, förjobbigad cirkelfysträning med Pelle Ljungström.
17:15, jobb på Dagbladet.
22:10, skickar in det sista tecknet till Näsberg.
23:00, kommer hem.
Har man inte rätt att vara trött då har man nog aldrig rätt att vara trött - inte ens efter ett tjugoåttatimmarspass av bomullsplcokning på den burmesiska solkustens högland.
Hur länge har vi då råd att vara trött?
Jo, imorgon lämnar tåget perrongen igen vid 08:30 då det vankas frukost, följt av träning. Slut där? Nej. Före klockan 23:00 hoppas vi ha lämnat ett antal nya texter till samme Näsberg.
Vi ska nämligen jobba imorgon kväll också.
Det är tufft att vara provspelare.
Varför sover jag inte nu? Jo, det ska jag berätta - för någon som jobbar mot en deadline och kan förstå. Man är så fantastiskt stressad att man måste unna sig ett tag för att komma ner i varv.
Detta görs bäst ikväll genom att blogga och njuta av några bättre Seinfeld- samt How I Met Your Mother-avsnitt. Dessutom ligger Klonk-Basse på om att jag ska skapa en grupp för alla oss som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat.
*= Jag ska avhandla löptestet, mitt och Lagrélls möte med Peter Larsson samt Pelle Ljungströms utökade cirkelfys senare.
Jag ser solen i dig.
Men den ser inte mig.
"Åååhå, vilken jävulskt jobbig dag", kanske han kan ha nynnat innan han oerhört tragiskt nog kastade sig framför ett tåg i juni -97.
Något jag vet är i alla fall att den sistnämnda versen fungerar ypperligt som ledmotiv till denna dag.
Hade jag varit en a-lagsspelare som vilken annan i GIF Sundsvall hade min arbetsdag varit över vid fyrasnåret idag. Då hade man avverkat ett löptest på morgonkvisten, hunnit haft ett lunchmöte med klubbchef Peter Larsson samt genomfört ett i sanning jobbigare cirkelfyspass i Bergsåkers gamla gymnastikhall*.
Men nu är det inte så. Istället duschade vi, snodde på oss en av våra bättre skjortor och begav oss till Dagbladets stolta. Näsberg, redigerargurun från Apberget, hade förvarnat oss om att vi skulle få äran att bevaka Medelpads idrottsgala på Södra Berget och att det därför vore anständigt att komma i hela och rena kläder.
Helt och rent var det ja. Trots min smäckra skjorta kände jag mig oerhört underklädd när jag ställde mig i kön upp till festlokalen. Det var kostymer, frackar och balklänningar på var kroppshydda.
På tal om kroppshyddor - kvällens festligheter var ytterligare ett exempel på att män som håller på med sport, eller tjänar så pass mycket pengar att de kan investera i sport, får ordentliga klassdamer. Det verkar vara någon sorts regel utan undantag.
Ja... nästan utan undantag i alla fall.
Vi som tyckte att det var synd att vi lämnade arbetsbänken nu när nya ringa-och-fråga-om-prenumeration-damer hade rekryterats till redaktionen av rekryteringsansvarige Raoul.
Nej, det är inte Raoul Wallenberg. Tror jag.
Nåväl. Det mesta om kvällens gala går att läsa i morgondagens Dagbladet. En huvudtext på femtiofem centimeter samt ett dussin bildtexter fick vi ur oss.
Men vi fick så klart inte med det viktigaste.
Fredrik Swahn, mannen med det bredaste leendet i showbuisness, höll låda kvällen igenom. Swahnen, som han säkerligen kallas, känns något självgod i sin vältämjda lejonman och bländvita smil. Intrycket försvagades inte av att Swahnen bad publiken att ge honom applåder - inte när låten var slut utan efter första stavelsen.
Paolo Roberto lånade min penna.
Det var svalt och skönt i hela lokalen. Om man nu inte blir placerad längst in i hörnet intill ett par gigantiska spotlights. Då blev det väldigt, väldigt varmt. Outhärligt. Där satt syndikatets idrottare och frotterade sig i vackra kläder och trerätters läckerheter, allt under svala och civila former. Och där satt de journalistiska grovarbetarna inskuffade i ett hörn, under värme en egyptisk beduinmunk skulle vika ner sig för.
Och så var det här med tidspressen. Den där jävla deadlinen. Ikväll var första gången någonsin vi fick ta med oss redaktionens bärbara Mac ut på fältet. Vi satt med andra ord och skrev direkt in i Newspilot från vår stol. Trots denna fördel blev det olidligt stressigt på slutet. Att synka ihop femtiofem centimeter galahistorik är inte det lättaste. Det blir inte lättare av att en relativt usel stilist som en annan försöker sig på att återkoppla ingångsraderna med slutklämmen, istället för att bara avhandla allt efter varandra.
Stress är en sak. Stress under tryckande värme och ökande svettningar är en helt annan.
Fy fan vad jag hatar när man själv tror att man svettas trots att man inte gör det. Till slut tror man på det så pass att kroppen trots allt börjar svettas. Det låter inte så smart, men likafullt gör man det gång på gång.
Vad som inte heller verkar så smart är att tänka "hade vi något mer med oss?" innan man tar sitt pick och pack och lämnar Södra Bergets hotell. Några minuter, ett dussin skarpa kurvor samt hundra förlorade höjdmeter senare tänker man åter "hade vi inte något mer med oss?". Svaret på frågan blir i det här skedet "jo, justefan", följt av otaliga och opassande svordomar och könsord, "vi hade ju våra specialstickade handskar med oss".
Ett trivialt misstag om man kör i en bil där man själv har ordnat med musikskivor, musikstickor eller annat som gör bilkörning till ett nöje genom att du på beställning kan ordna en bättre pepplåt. Ett fatalt och ödestigert misstag om du kör i en bil där du behöver lita till radions gamla mainstreamdängor.
Ni ser som sagt resultatet imorgon. Jag är bara tacksam för att jag hann skicka in allt i tid. Jag skulle bli oändligt förvånad om den är helt felfri.
Ja, ja.
För er som inte orkar läsa er igenom en längre text kan vi förklara hur vi känner oss kortfattat.
Dagens aktiviteter:
07:30, uppstigning.
08:00, vandring till gula villan.
08:30, frukost.
10:00, löptest.
12:00, lunch på Lasses bättre stuga.
13:00, möte med Peter Larsson.
15:00, förjobbigad cirkelfysträning med Pelle Ljungström.
17:15, jobb på Dagbladet.
22:10, skickar in det sista tecknet till Näsberg.
23:00, kommer hem.
Har man inte rätt att vara trött då har man nog aldrig rätt att vara trött - inte ens efter ett tjugoåttatimmarspass av bomullsplcokning på den burmesiska solkustens högland.
Hur länge har vi då råd att vara trött?
Jo, imorgon lämnar tåget perrongen igen vid 08:30 då det vankas frukost, följt av träning. Slut där? Nej. Före klockan 23:00 hoppas vi ha lämnat ett antal nya texter till samme Näsberg.
Vi ska nämligen jobba imorgon kväll också.
Det är tufft att vara provspelare.
Varför sover jag inte nu? Jo, det ska jag berätta - för någon som jobbar mot en deadline och kan förstå. Man är så fantastiskt stressad att man måste unna sig ett tag för att komma ner i varv.
Detta görs bäst ikväll genom att blogga och njuta av några bättre Seinfeld- samt How I Met Your Mother-avsnitt. Dessutom ligger Klonk-Basse på om att jag ska skapa en grupp för alla oss som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat.
*= Jag ska avhandla löptestet, mitt och Lagrélls möte med Peter Larsson samt Pelle Ljungströms utökade cirkelfys senare.
Jag ser solen i dig.
Men den ser inte mig.
Kommentarer
Trackback