lag anette,
Mina ögonlock håller på att falla ihop. Vi sitter och kisar framför datorn. Att lyssna på Katarina Hulting kommentera curling är som att lyssna på hur målarfärg torkar på en solgassande ladugårdsvägg. Det är sövande, ta mig fan. Ge ut det på kassettband.
Hade man fått tycka och tänka som man vill i det här landet hade jag dömt ut Anette Norbergs gäng efter noter.
Anette är ju sämst av de alla. Alldeles nyss behövde hon bara lägga saken inom det vita området för att Sverige skulle utjämna matchen. Men hon drog stenen förbi. Hon missade.
Har hon fått en falukorvspsykos? Vad är detta? OS-final och lagets stjärna kan inte lägga en sten i ett tomt bo.
Hade jag fått spela curling med skolan - de där jävla platserna på friluftsdagarna tog alltid slut innan man hann ropa Bonuventure Maruti - så kan jag lova att jag skulle ha prickat boet. Kanske inte direkt, men hade jag fått en veckas isträning.
... isträning behöver inte innebära curlingutövande. Hade jag fått sitta i en vecka och läppja på en colasmakande Calippo tror jag att jag tillskansat mig nog med rutin för att sätta en sten i boet.
Nu blir det sömn.
Det är synd att man inte kan skriva som man vill om Anettes gäng, för då ringer mamma Norberg diskrimineringsombudsmannen - DO - och anmäler.
Marie Lehman är annars solid. Nästan Nora Strandberg-klass.
Nej, nu säger ögonen ifrån på riktigt. Per Mårts påslakan till ögonglober hade framstått som tagen ur en O'Lay-reklam i jämförelse med mina nu strejkande ögon.
Edit: Nu missade Kanada den enklaste sten vi sett sedan Fred Flintas glansdagar och bjuder in Sverige till ett särspel. Det gick från helt hopplöst - allt hopp var verkligen ute, spelet var förlorat, Anette blev så desperat och frustrerad att hon till och med, för första gången någonsin, hjälpte till att sopa - till helt öppet. Och Katarina Hultling - hon reagerar inte ens. Höjer inte rösten. Inte ett dugg. Bara maler på i sin sövande stämma. "Oj, hon den curlar iväg", typ. Vi snackar OS-guld och Hultling bryr sig inte.
Du är stööörd,
men du har koll.
Hade man fått tycka och tänka som man vill i det här landet hade jag dömt ut Anette Norbergs gäng efter noter.
Anette är ju sämst av de alla. Alldeles nyss behövde hon bara lägga saken inom det vita området för att Sverige skulle utjämna matchen. Men hon drog stenen förbi. Hon missade.
Har hon fått en falukorvspsykos? Vad är detta? OS-final och lagets stjärna kan inte lägga en sten i ett tomt bo.
Hade jag fått spela curling med skolan - de där jävla platserna på friluftsdagarna tog alltid slut innan man hann ropa Bonuventure Maruti - så kan jag lova att jag skulle ha prickat boet. Kanske inte direkt, men hade jag fått en veckas isträning.
... isträning behöver inte innebära curlingutövande. Hade jag fått sitta i en vecka och läppja på en colasmakande Calippo tror jag att jag tillskansat mig nog med rutin för att sätta en sten i boet.
Nu blir det sömn.
Det är synd att man inte kan skriva som man vill om Anettes gäng, för då ringer mamma Norberg diskrimineringsombudsmannen - DO - och anmäler.
Marie Lehman är annars solid. Nästan Nora Strandberg-klass.
Nej, nu säger ögonen ifrån på riktigt. Per Mårts påslakan till ögonglober hade framstått som tagen ur en O'Lay-reklam i jämförelse med mina nu strejkande ögon.
Edit: Nu missade Kanada den enklaste sten vi sett sedan Fred Flintas glansdagar och bjuder in Sverige till ett särspel. Det gick från helt hopplöst - allt hopp var verkligen ute, spelet var förlorat, Anette blev så desperat och frustrerad att hon till och med, för första gången någonsin, hjälpte till att sopa - till helt öppet. Och Katarina Hultling - hon reagerar inte ens. Höjer inte rösten. Inte ett dugg. Bara maler på i sin sövande stämma. "Oj, hon den curlar iväg", typ. Vi snackar OS-guld och Hultling bryr sig inte.
Du är stööörd,
men du har koll.
Kommentarer
Trackback