pirkt,

Vi har så pass lite att göra på kvällarna att när Lagréll över MSN skickar iväg frågan "med på bowling?" så tar det inte mer än någon sekund innan vi skickar tillbaka ett "ja", säkert följt av någon snitsig glad min.

Vi behöver inte veta när, inte var eller med vilka. Bara att det händer någonting och att jag kan medverka.

Nu blev det ju bra till slut. Det var utöver mig, även Lagrélls ende, Ante Hammar och "Mulle".

Partiet utspelade sig som brukligt på O'Learys ofta felande banor. Och det började självklart med att Hammar fick en strike räknad som en nia, trots att inga käglor fanns kvar att kasta ner.

Men vi tog det hela med någorlunda ro och ropade inte ens dit den lille banfelsnissen.

Till slut var det undertecknad som stod som segrare, såväl totalt som i de båda omgångarna var för sig.

Och på teven visades Manchester City-Bolton. Vi satt en stund och funderade över vem den där gänglige mörkhyade innermittfältaren i hemmalaget var. Var det en uppflyttad Vincent Kompany som kalvade runt? Nej, han har inte tröja nummer 24.

Det visar sig vara gamle Patrick Vieira som var åter på ett brittiskt innermittfält, efter ett antal år bortslösade i Inters frysbox.

Och den Vieira som en gång var världens överlägset bästa balansspelare (jo, det var han) såg trött, mätt och till och med däven ut där han lufsade runt. Som om han kom direkt från ett svenskt julbord där han backat en handfull gånger på såväl kalvsyltan som vörtlimpan.

Däremot imponerade nye Adam Johnson med ett lika högklassigt som klassiskt ytterspel under den första halvlek jag såg av matchen.

Och som vi alltid har vetat - den förste Elmbrodern att göra mål i någon av de allra största ligorna blev så klart David.

Vår tidigare klasskamrat Oskar Lund har hört av sig med de ena klagomålen efter det andra i dagarna. Det är långa föreläsningsdagar hit, det är långa arbetsdagar på Dagbladet dit, det är dubbel skiftgång och allmän trötthet. Gott så, men...

... den gode Lund behöver inte löpa i åttor i sju minuter på Nordics skarvtäta matta imorgon bitti.

Det är nämligen vad vi ska göra. Löptest. Och jag är så förberedd och laddad man kan vara inför ett dylikt, vilket betyder att man inte mår särskilt illa. Vi vet att vi har tränat på bra och löpt Bolton så pass bra vi har kunnat. Så vi borde ju ha utvecklats uthållighetsmässigt.

Det jag är lite orolig över är att vi fortfarande har en sjusjungande träningsverk i alla lårmuskulaturens små skrymslen.

Och sen, efter löptest och cirkelfys - ja, då ska vi kliva på arbete på Dagbladets stolta. Även på torsdagkvällen ska vi slita i vårt anletes svett för den lokala sportens räkning.

Till sist; för att ytterligare celebrera Johan "Iidel" Ödmarks återkomst som film- och bioexpert på bloggen så avrundar vi kvällen med den holländska visa som "Iidel" introducerade i Norge i somras.

Puff the magic dragon, med Peter, Paul and Mary.

Tänk er den ömma holländska modern som nattar sitt barn, rättar till täcket, kysser det på pannan och därefter börjar nynna på denna textrad i durform, samtidigt som hon tänder sin pipa och känner sig duktig på engelska.

Men ord som "rascal puff" är ju helt uppenbart påhittade av någon holländare.

Puff, the magic dragon lived by the sea. And frolicked in the autumn mist in a land called Honah Lee. Little jackie paper loved that rascal puff, and brought him strings and sealing wax, and other fancy stuff.