mojja, mojja, mojja,
Vi slog upp våra skeva gröna redan vid 07.30 imorse. Vi hade nämligen under gårdagen upptäckt att vår stortånagel var sönderstampad och tänkte helt sonika rådfråga vår ömma moder vad man ska göra åt en dylik åkomma. Vi har nämligen, mycket på grund av vår trippande och försiktiga spelstil, aldrig råkat ut för en bruten stortånagel förr.
Men min mor har inga svar. Så vi lägger oss tillbaka i den steglöst ställbara för att vila oss lite. Vi vet att det andra alarmet (man måste alltid ha åtminstone två) går igång 07:50.
Alarmet slår igång, vi vaknar omgående men känner att vi fortfarande vill dra oss några minuter. Vi stänger inte av radioljudet utan låter det fortsätta med sitt höga skrålande.
Min far kommer in och säger åt en att sänka ljudet då min syster ligger och sover i rummet intill. Sagt och gjort; vi skruvar ner ljudet betänkligt. Därpå lägger vi åter huvudet mot kudden.
Och ja, ni förstår ju själv. Så kan man inte göra.
Tio minuter efter utsatt tid stövlar vi in i gula villan och jag tror inte jag kunnat valt en sämre dag på hela året att komma för sent. Vi möts av en total tystnad men hinner inte ens drömma om att det är uppskjutet eller inställt förrän man ser Sören Åkebys anlete blicka tomt mot en från långsidan på det långa frukostbordet.
Vi drar av oss jackan, vantarna och mössan och går - med total morgonfrilla samt sånt där sömngrums alla möjliga och omöjliga ögonvråer - in i rummet. Där står Erik Bäcklund, ordförande, samt Peter Larsson, klubbchef, vid en tavla och pratar inför hela spelartruppen.
"Hallå. Ursäkta". Sätter oss ner. Tittar med skamsna ögon mot Åkeby som genast tar högerhanden och slevar i luften framför munnen - det internationella tecknet för "gå och hämta lite frukost".
Så vi är tvungen att resa oss igen, sno ihop två mackor av de ost-, tomat- och skinkbitar som blivit över, och därpå gå tillbaka och sätta oss.
Dagen kunde nog inte ha börjat mycket sämre.
Bäcklund, Larsson samt alla de tre sportcheferna gick igenom lite hur de såg på olika saker, främst kontraktssituationen med Ari, Hannes och Billy. Och visst förstår man deras sida, att klubben behöver få in pengar för spelare som tagit utvecklingssteg framåt i GIF. Men avstängning från alla matcher med ett helt år kvar på kontraktet? Inte i min bok.
Om dagen började dåligt så fortsatte hela förmiddagen i samma usla tecken.
Vi ungdomar brukar bli refererade till som "chips" av tränare Åkeby. Gott så.
Men idag var jag ett sånt där blekt, lättsaltat och smaklöst chips som en tamiller slickat rent från alla saltkorn med sin sträva tunga och därpå lagt tillbaka i chipsskålen.
Totalt intetsägande, kasst och meningslöst. Man uppträdde som en fullblodsjunior, och det är för dåligt. Jag gillar inte smålagsspelet sex mot sex, och det märks alldeles för tydligt. Det blir så ofantligt svårt att spela i en tvåbackslinje när motståndarlagets mittfältare tar löpningar in bakom medan man själv har en markering och offsideregeln är satt ur spel.
Dessutom var dagens Boltonlöpningar ännu jobbigare än brukligt. Herr Åkeby menade att han använde samma tidtagarur som alltid - men då torde han ha bytt batterier. För tolv sekunder idag gick så mycket snabbare än i måndags och alla gånger innan dess.
Fredrik Broman, född -91 och även känd som Darren Fletchers ende arvtagare, var med på dagens träning. Han fick dock kliva av efter blott halva matchandet då han hade ådragit sig en migränattack.
Jag och Lagrélls ende var idag äntligen tillbaka där vi hör hemma lunchtid - på Lasses förnämliga matstuga. Cain och Peter Larsson väntade vid ett bord med dubbla häften matkuponger, så nu har vi mat för åtminstone månaden ut.
Utöver matbiljetter frågade vi Cain när vi skulle ha nästa möte om eventuella kontrakt. "Vi ska prata i februari, Löfgren. Men inte den här veckan", blev svaret.
Peter Larsson gav dessutom en känga till Sundsvalls Tidning, samtidigt som han tyckte bättre om Dagbladets rapportering de senaste veckorna.
"Dagbladet ringer ju upp en och ber om ens syn på saker och ting. Men den här Rolle Engström, han bara skriver som han vill han".
Det har han alldeles rätt i. Jag tyckte att det fanns en del oklara sanningar i Rolles krönika häromdagen och undrade ifall han verkligen fått de uppgifterna säkerställda från någon i GIF-ledningen. Det hade han förstås inte.
Nåväl. Vi hann förbi Intersport där Lagréll fortsätter att plocka ut nya satser målvaktshandskar med en opiumknarkares frekvens. Vi nöjde oss med att på GIF:s räkning plocka ut ett par benskydd av yppersta märke.
Därefter var det dags för veckans kanske allra tyngsta pass - dynamisk uthållighetsträning med Pelle Ljungström i Bergsåkerskolans gymnastiksal.
Det var som väntat jobbigt. Roligast var som alltid när Robert Mambo Mumba ledde den afrikanskinspirerade uppvärmningen som bara han och Kali behärskar. Hela laget hoppar runt och gör tillsammans taktfasta rörelser samtidigt som RMM skriker "mojja, mojja, mojja"*. Alla fyller därefter i med ett bestämt "MOJJA". Samma sak med "pato, pato, pato" - "PATO", med flera, med flera.
Allt ebbar ut i en stegring av såväl hoppandet som skrikandet, där alla till slut samlas i en skrikande och dansande gröt centralt. Mycket roligt och, inbillar jag mig, stärkande för lagsammanhållningen.
Hur ska det gå ifall båda Mambo och Kali Ongala lämnar? Kenyanen samt tanzaniern är ju de som, med sina inofficiella afrikanska mästerskap i pingis, håller uppe stämningen kanske allra bäst i truppen.
Nåväl. Cirkelfysträningen avverkades och efter diverse avslappningsövningar bestämde sig Pelle Ljungström för att hålla ett litet kemiföredrag. Jag tror han hann avverka 100 poäng Naturkunskap i sitt lilla tal och det var aminosyror hit, ensymer dit och kalciumjoner både här och där.
Nu är denna djävulens påfund till fotbollsonsdag avklarad och när man kommer hem till ett tomt hem och kan spela Fibes Oh Fibes nya (nåja) skiva 1987 på högsta volym - ja, då känner man sig inte ens särskilt sliten.
Jag tror det var allt. Och jag behövde inte ens mer än 18 632 tecken för att beskriva det. Imponerande kortfattat.
* = Jag kan inte afrikanska flytande så jag är osäker på stavningen. Men det låter så.
Och jag,
vill ha dig.
Men min mor har inga svar. Så vi lägger oss tillbaka i den steglöst ställbara för att vila oss lite. Vi vet att det andra alarmet (man måste alltid ha åtminstone två) går igång 07:50.
Alarmet slår igång, vi vaknar omgående men känner att vi fortfarande vill dra oss några minuter. Vi stänger inte av radioljudet utan låter det fortsätta med sitt höga skrålande.
Min far kommer in och säger åt en att sänka ljudet då min syster ligger och sover i rummet intill. Sagt och gjort; vi skruvar ner ljudet betänkligt. Därpå lägger vi åter huvudet mot kudden.
Och ja, ni förstår ju själv. Så kan man inte göra.
Tio minuter efter utsatt tid stövlar vi in i gula villan och jag tror inte jag kunnat valt en sämre dag på hela året att komma för sent. Vi möts av en total tystnad men hinner inte ens drömma om att det är uppskjutet eller inställt förrän man ser Sören Åkebys anlete blicka tomt mot en från långsidan på det långa frukostbordet.
Vi drar av oss jackan, vantarna och mössan och går - med total morgonfrilla samt sånt där sömngrums alla möjliga och omöjliga ögonvråer - in i rummet. Där står Erik Bäcklund, ordförande, samt Peter Larsson, klubbchef, vid en tavla och pratar inför hela spelartruppen.
"Hallå. Ursäkta". Sätter oss ner. Tittar med skamsna ögon mot Åkeby som genast tar högerhanden och slevar i luften framför munnen - det internationella tecknet för "gå och hämta lite frukost".
Så vi är tvungen att resa oss igen, sno ihop två mackor av de ost-, tomat- och skinkbitar som blivit över, och därpå gå tillbaka och sätta oss.
Dagen kunde nog inte ha börjat mycket sämre.
Bäcklund, Larsson samt alla de tre sportcheferna gick igenom lite hur de såg på olika saker, främst kontraktssituationen med Ari, Hannes och Billy. Och visst förstår man deras sida, att klubben behöver få in pengar för spelare som tagit utvecklingssteg framåt i GIF. Men avstängning från alla matcher med ett helt år kvar på kontraktet? Inte i min bok.
Om dagen började dåligt så fortsatte hela förmiddagen i samma usla tecken.
Vi ungdomar brukar bli refererade till som "chips" av tränare Åkeby. Gott så.
Men idag var jag ett sånt där blekt, lättsaltat och smaklöst chips som en tamiller slickat rent från alla saltkorn med sin sträva tunga och därpå lagt tillbaka i chipsskålen.
Totalt intetsägande, kasst och meningslöst. Man uppträdde som en fullblodsjunior, och det är för dåligt. Jag gillar inte smålagsspelet sex mot sex, och det märks alldeles för tydligt. Det blir så ofantligt svårt att spela i en tvåbackslinje när motståndarlagets mittfältare tar löpningar in bakom medan man själv har en markering och offsideregeln är satt ur spel.
Dessutom var dagens Boltonlöpningar ännu jobbigare än brukligt. Herr Åkeby menade att han använde samma tidtagarur som alltid - men då torde han ha bytt batterier. För tolv sekunder idag gick så mycket snabbare än i måndags och alla gånger innan dess.
Fredrik Broman, född -91 och även känd som Darren Fletchers ende arvtagare, var med på dagens träning. Han fick dock kliva av efter blott halva matchandet då han hade ådragit sig en migränattack.
Jag och Lagrélls ende var idag äntligen tillbaka där vi hör hemma lunchtid - på Lasses förnämliga matstuga. Cain och Peter Larsson väntade vid ett bord med dubbla häften matkuponger, så nu har vi mat för åtminstone månaden ut.
Utöver matbiljetter frågade vi Cain när vi skulle ha nästa möte om eventuella kontrakt. "Vi ska prata i februari, Löfgren. Men inte den här veckan", blev svaret.
Peter Larsson gav dessutom en känga till Sundsvalls Tidning, samtidigt som han tyckte bättre om Dagbladets rapportering de senaste veckorna.
"Dagbladet ringer ju upp en och ber om ens syn på saker och ting. Men den här Rolle Engström, han bara skriver som han vill han".
Det har han alldeles rätt i. Jag tyckte att det fanns en del oklara sanningar i Rolles krönika häromdagen och undrade ifall han verkligen fått de uppgifterna säkerställda från någon i GIF-ledningen. Det hade han förstås inte.
Nåväl. Vi hann förbi Intersport där Lagréll fortsätter att plocka ut nya satser målvaktshandskar med en opiumknarkares frekvens. Vi nöjde oss med att på GIF:s räkning plocka ut ett par benskydd av yppersta märke.
Därefter var det dags för veckans kanske allra tyngsta pass - dynamisk uthållighetsträning med Pelle Ljungström i Bergsåkerskolans gymnastiksal.
Det var som väntat jobbigt. Roligast var som alltid när Robert Mambo Mumba ledde den afrikanskinspirerade uppvärmningen som bara han och Kali behärskar. Hela laget hoppar runt och gör tillsammans taktfasta rörelser samtidigt som RMM skriker "mojja, mojja, mojja"*. Alla fyller därefter i med ett bestämt "MOJJA". Samma sak med "pato, pato, pato" - "PATO", med flera, med flera.
Allt ebbar ut i en stegring av såväl hoppandet som skrikandet, där alla till slut samlas i en skrikande och dansande gröt centralt. Mycket roligt och, inbillar jag mig, stärkande för lagsammanhållningen.
Hur ska det gå ifall båda Mambo och Kali Ongala lämnar? Kenyanen samt tanzaniern är ju de som, med sina inofficiella afrikanska mästerskap i pingis, håller uppe stämningen kanske allra bäst i truppen.
Nåväl. Cirkelfysträningen avverkades och efter diverse avslappningsövningar bestämde sig Pelle Ljungström för att hålla ett litet kemiföredrag. Jag tror han hann avverka 100 poäng Naturkunskap i sitt lilla tal och det var aminosyror hit, ensymer dit och kalciumjoner både här och där.
Nu är denna djävulens påfund till fotbollsonsdag avklarad och när man kommer hem till ett tomt hem och kan spela Fibes Oh Fibes nya (nåja) skiva 1987 på högsta volym - ja, då känner man sig inte ens särskilt sliten.
Jag tror det var allt. Och jag behövde inte ens mer än 18 632 tecken för att beskriva det. Imponerande kortfattat.
* = Jag kan inte afrikanska flytande så jag är osäker på stavningen. Men det låter så.
Och jag,
vill ha dig.
Kommentarer
Trackback