procentenheter,
Hemkommen från staden. Vi hade så mycket tankar, så många idéer om vad för typ av kläder vi skulle införskaffa. Vi tänkte ta med oss en pallyftare ner på stan, för det var ungefär den mängden plagg vi tänkt förstärka vår medellösa garderob med. Lastpallsmängder.
Vi hade nämligen suttit och funnit inspiration på internet, och funnit både det ena och det andra smäckra vårvinterplagget.
Och det var med tillförsikt vi styrde kosan ner mot Norrlands huvudstads digra utbud av klädesaffärer.
Men vi återvände tomhänta så när på en sextiokronors halsduk av den typ som bara bärs av Idoldeltagare, ett plagg som enbart köptes på grund av att Affären hade sjuttio procents rea.
I vår familj är det nämligen så att även om vi kommer hem med en nyköpt outfit som hade fått Alexander MqQueen att se ut som en säck potatis, så kommer den första frågan alltid vara:
- Var det på rea?
Vi är så indoktrinerade i detta tankesätt att vi till slut stod där och testade en t-shirt som trots mediumstorlek verkade passa Adam Footes mer fyrkantiga bror samt ett par chinos som verkade vara tillverkade av ädlaste pappmateriel.
Bara för att det var sjuttio procents rabatt.
Någon dag ska vi skriva en utförlig rapport över fördelarna och nackdelarna med Sundsvalls stads olika klädesaffärer. Men den dagen är inte idag.
Vi avslutar som vi lärt oss att man ska göra då man gått en dag på stan i shoppandets tecken. 
Hej. Erik heter jag. Nästa år ska jag söka till Idol. Vinna tävlingen genom att sjunga några gamla åttiotalsdängor. Jag ska därefter inte skriva några egna låtar utan överlåta det ansvaret till Andreas Carlsson och Anders Bagge. Därefter ska jag ge ut en skiva. Skivan ska sälja som fläskkött i en muslimortodox by.
Sedan ska jag lägga mig ned i en kista av ädlaste mahogny. En ceremoni skall hållas där mina nära och kära ska se på när jag, liggande i min mahognykista, sänks ned i jorden. "Av Idol är du kommen, Idol-Erik, och av jord skall du nu bli för Idols skull", ska prästen säga vid nedsänkandet.
Tre år senare skall jag hissas upp ur min grav. När alla tror att jag är död och förmultnad till gråmossa ska jag av någon oförklarlig anledning resa mig och spela in en reklamjingel till Spotify.
Här har ingenting hänt sen sist,
här går dagarna och här går åren.
Varför vänta, nu när du har halsduken är det väl bara att spela in en reklam-jingel. Visserligen har väl inte Spotify några pengar att betala som ersättning för ditt slit.
Nej, man måste först och främst först dö och sedan återuppstå - som Daniel Lindström gjorde innan han började jingla sönder gratisversionen av Spotify.