pirkt,

Klockan ställdes på 06:00 imorse. Den där arla morgontimman som är så pass arla och så sällsynt att jag på sistone funderat på om den fortfarande finns kvar.

Det fanns den. Och den var precis lika överjävligt omänsklig som senast vi besökte den.

Ögongrumset låg likt ett töcken i alla vråer, kroppstemperaturen låg inte på sin vanliga nivå utan kroppen sökte sig gång på gång djupare ner under täcket. Huvudet sjönk djupt, djupt ner i kudden.

Vi kämpade oss uppe hela den första perioden. Sedan var det klippt. Vi såg bara korta bitar av den andra och tredje perioden. Detta trots tänd lampa, upprätt ställd säng och laptop i knät...

... klockan 06:00 är med andra ord inte att leka med. 

Som tur var ställde vi ett ytterligare alarm på 07:40, då var hjärnbalken redo att samarbeta med övriga synapser och vi tog oss i tid till frukosten. 

Dagens fotbollsträning gick tungt för undertecknads och dennes lags del. Det var spel efter trelagsprincipen, fem mot fem, fyra matcher per lag á åtta minuter. Döden för lungor, ben och tankeverksamhet.

Vårt lag var dessutom sämst, vilket gjorde att vi i stort sett enbart fick jaga boll.

Så efter vår fjärde match har vi en åttaminutersmatch på oss att vila upp vår slutkörda kropp inför Boltonlöpningarna. Trodde vi. Men Mirza och jag får dubbla och spela med det lag som saknade folk. Så det blev ingen vila. Det blev tjugofyra minuters oavbrutet spel följt av Bolton.

Jag höll på att storkna, spy och alla andra adjektiv man kan göra på grund av tröttnad redan efter ett av två set. Vi var väl nästan på vippen att be om benådning, men kämpade vidare. Vi klarade inte de tolv sekunderna mer än ett handfull gånger, men var i ärlighetens namn ganska nöjd ändå. Vi var halvlångt ifrån sist och vi överlevde.

Efter en bättre dubbellunch på Lasses, en där man väljer pasta carbonara och sedan backar på den sprödbakade fisken med potatisen, vände vi hemåt inför nästa träning.

Jag hade kunnat klättra över en hög med lik för att få ta en eftermiddagstupplur just där och då. Men icke. Istället hann vi se en knapp period av repriseringen av den frenetiska drabbningen Kanada-USA, där vi då och då tuppade av till Staffan Lindeborgs lena stämma.

Cirkelträning i Bergsåker väntade. En fruktad träningstimma som brukar ske på onsdagseftermiddagarna. Men då vi tydligen skall möta Assyriska på onsdag så flyttades mördartimman framåt. Så klart. Är det försäsong så är det.

"Hur känns det, journalisten?"
"Jorå, hyggligt nu. Men jag var sjukt slut tidigare."
"Bra. Det blir jag glad av att höra. Det är så det ska vara".

Dialog mellan undertecknad och Åkeby. Och han har väl rätt. Speciellt en liten junis ska inte må bra under en försäsong med dubblad träningsmängd mot innan.

Cirkelfysen fungerade. Ljungström hade gjort om några övningar, ersatt två lättare övningar med två i sanning tyngre. Men det fungerade, även om vi hade problem med vårt vänstra knä vilket medförde att vi under hoppövningarna fick stå enbart på högerbenet. Men det fungerade.

På vägen hem, trött som Per Mårts efter åtta timmars bobyggande i ett vattenbryn, träffade vi Sheriffen. Han stod i dörren på vägen ut från omklädningsrummet.

"Har du ingen mössa, Löfgren?"
"Mössa? Nja, om jag hämtar en där inne, så..."
"Ja, då gör du det".

När Sheriffen tycker till, då lyder man. Vi gick på stadens gator med en tight, nästan kondomlik, ljusblå mössa och såg ut som ett fån.

Men när Sheriffen tycker till, då lyder man.

Nu ska vi tydligen iväg på årsmöte. Adjö. Sedan blir det sömn. Tidigt. Sedan ska vi vakna - betydligt senare än 06:00.

---

Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat,
du är värd mer än allt fåglarna samlat.