storkok av pappa klack,
Ännu en träningsdag är till ända.
Vi kan börja med att konstatera att det finns två typer av homo sapiens sapiens. Det finns oss vanliga människor - och så finns det göteborgare.
Vi åkte för en gångs skulle med den så kallade "Bangbussen" som laget fått tilldelat sig av någon stolt sponsor för att kunna ta tio-elva spelare ut till NCC-hallen.
Nåväl. I framsätet sitter lagets hittills enda nyförvärv - målvakten Tommy Naurin. En göteborgare. En riktig.
Bussen stannar vid den vänstersväng som ska ta oss ut på E4:an. Vad gör göteborgaren i sällskapet i det här skedet?
Jo, självklart får han syn på en bättre dam i 25-årsåldern i bilen intill. Han signalerar först med handen i en vinkning genom rutan. Inget gensvar.
Vad gör göteborgaren då? Jo, han vevar självklart ner rutan och gestikulerar och ropar på att damen ska göra detsamma. Det gör hon.
De hälsar.
Naurin undrar var damen är på väg.
- Till jobbet, svarar hon.
- Vad jobbar du med då?
- Jag jobbar med rör.
- Jaha. Det gör jag med. Jag kallas för "Röret".
Det blev väl inte mycket mer än så. De båda vevade upp sina vardera rutor, trafikljuset blev grönt och vi styrde skrattande kosan mot träning.
Tänk vilket trevligt samhälle vi levt i om alla var födda och uppväxta i Göteborg. Jag tror det.
Från det gladaste glada till det argaste arga. Så kan man sammanfatta färden ut till NCC. Eftersom Ari, som är ordinarie chaufför till "Bangbussen" och den som har nycklarna, hade haft möte med ledningen precis innan träningen så var hela bussen försenad. Vi skyndade in i den lilla plastbetäckta hallen klockan 10:35, fem minuter efter utsatt träningstid.
Åkeby kokade, vilket är fullt förståeligt. Det är klart att professionella fotbollsspelare ska komma i tid till träningen. Det är inget snack om det. Men det är väl lika klart att en professionell fotbollsklubb på Superetta-nivå inte kan lägga individuella möten med spelare under sådana tider att det går ut över träningarna.
Det snackades böter och bortplockat minipingisbord. Men träning blev det i alla fall.
Och fy fan vad jobbigt det var. Vi spelade unga mot de äldre och vi åkte på stryk med 3-1. Redan under detta spel var vi helt slut. Och jag tänkte att "hur ska jag hinna återhämta mig och vara fräsch till morgondagens match" ungefär samtidigt som Åkeby förkunnade att vi skulle ta på oss löparskorna.
Bolton. Jajamen. Vi hade väl på något sätt stålsatt oss för att det fanns stora möjligheter för dessa helveteslöpningar, men det kom ändå som ett dråpslag.
Men det gick faktiskt lättare än väntat. Och med lättare menar jag att vi inte la oss ner på Timrås finaste plastmatta och dog av plötsligt hjärtstillestånd orsakat av överbelastning av hjärtats blodkärl.
Men vi var nära att besudla det gröna fältet med en vomitering, något jag dock tror berodde på ett så kallat felsvälj kombinerat med det illamående som bara drickandet av en riktigt sur minimjölk från Lasses Matstuga kan frambringa.
Vi överlevde till slut, och på tal om Lars "Lasse Matstuga" så verkar den senige gamle storkokaren ha fått något av en hybris. Bara för att man under gårdagen kastade hem tjugosju BigMac kan man inte bjuda betalande matgäster på en snustorr fläskwok utan tillhörande sås. Det kändes som att man satt hos Ghamil igen.
Skärpning, Lasse.
På styrketräningen körde vi något lättare än vad som är brukligt, detta då det är match imorgon och min rygg inte kändes riktigt som den skulle. Något som månne kan härledas till att vi under föregående natt sov i en något mer ostbågeliknande kroppshållning än vi brukar. Vi får hoppas på det och att det inte är något illavarslande.
Precis innan vi tog ledigt för fredagsmys förkunnade Åkeby morgondagens startelva.
Lagrélls ende
Robban - Löfgren - Brink - Myrestam
Nuri - Walle
Silfver - Ari - Jagne
Forsberg.
Så ser det ut. Nu fortsätter kvällen i GIF Sundsvalls tecken då vi ska pallra oss ner till Farmen-Özhkans stolta inrättning Memento Palace som Patronerna hyrt för kvällen. Det vankas kick-off och enligt uppgift så ska Pappa Klack ha lagat storkok som han bjuder hungriga spelare på.
Det tackar man inte nej till.
Mot Farmen-Özhkan!
Vi kan börja med att konstatera att det finns två typer av homo sapiens sapiens. Det finns oss vanliga människor - och så finns det göteborgare.
Vi åkte för en gångs skulle med den så kallade "Bangbussen" som laget fått tilldelat sig av någon stolt sponsor för att kunna ta tio-elva spelare ut till NCC-hallen.
Nåväl. I framsätet sitter lagets hittills enda nyförvärv - målvakten Tommy Naurin. En göteborgare. En riktig.
Bussen stannar vid den vänstersväng som ska ta oss ut på E4:an. Vad gör göteborgaren i sällskapet i det här skedet?
Jo, självklart får han syn på en bättre dam i 25-årsåldern i bilen intill. Han signalerar först med handen i en vinkning genom rutan. Inget gensvar.
Vad gör göteborgaren då? Jo, han vevar självklart ner rutan och gestikulerar och ropar på att damen ska göra detsamma. Det gör hon.
De hälsar.
Naurin undrar var damen är på väg.
- Till jobbet, svarar hon.
- Vad jobbar du med då?
- Jag jobbar med rör.
- Jaha. Det gör jag med. Jag kallas för "Röret".
Det blev väl inte mycket mer än så. De båda vevade upp sina vardera rutor, trafikljuset blev grönt och vi styrde skrattande kosan mot träning.
Tänk vilket trevligt samhälle vi levt i om alla var födda och uppväxta i Göteborg. Jag tror det.
Från det gladaste glada till det argaste arga. Så kan man sammanfatta färden ut till NCC. Eftersom Ari, som är ordinarie chaufför till "Bangbussen" och den som har nycklarna, hade haft möte med ledningen precis innan träningen så var hela bussen försenad. Vi skyndade in i den lilla plastbetäckta hallen klockan 10:35, fem minuter efter utsatt träningstid.
Åkeby kokade, vilket är fullt förståeligt. Det är klart att professionella fotbollsspelare ska komma i tid till träningen. Det är inget snack om det. Men det är väl lika klart att en professionell fotbollsklubb på Superetta-nivå inte kan lägga individuella möten med spelare under sådana tider att det går ut över träningarna.
Det snackades böter och bortplockat minipingisbord. Men träning blev det i alla fall.
Och fy fan vad jobbigt det var. Vi spelade unga mot de äldre och vi åkte på stryk med 3-1. Redan under detta spel var vi helt slut. Och jag tänkte att "hur ska jag hinna återhämta mig och vara fräsch till morgondagens match" ungefär samtidigt som Åkeby förkunnade att vi skulle ta på oss löparskorna.
Bolton. Jajamen. Vi hade väl på något sätt stålsatt oss för att det fanns stora möjligheter för dessa helveteslöpningar, men det kom ändå som ett dråpslag.
Men det gick faktiskt lättare än väntat. Och med lättare menar jag att vi inte la oss ner på Timrås finaste plastmatta och dog av plötsligt hjärtstillestånd orsakat av överbelastning av hjärtats blodkärl.
Men vi var nära att besudla det gröna fältet med en vomitering, något jag dock tror berodde på ett så kallat felsvälj kombinerat med det illamående som bara drickandet av en riktigt sur minimjölk från Lasses Matstuga kan frambringa.
Vi överlevde till slut, och på tal om Lars "Lasse Matstuga" så verkar den senige gamle storkokaren ha fått något av en hybris. Bara för att man under gårdagen kastade hem tjugosju BigMac kan man inte bjuda betalande matgäster på en snustorr fläskwok utan tillhörande sås. Det kändes som att man satt hos Ghamil igen.
Skärpning, Lasse.
På styrketräningen körde vi något lättare än vad som är brukligt, detta då det är match imorgon och min rygg inte kändes riktigt som den skulle. Något som månne kan härledas till att vi under föregående natt sov i en något mer ostbågeliknande kroppshållning än vi brukar. Vi får hoppas på det och att det inte är något illavarslande.
Precis innan vi tog ledigt för fredagsmys förkunnade Åkeby morgondagens startelva.
Lagrélls ende
Robban - Löfgren - Brink - Myrestam
Nuri - Walle
Silfver - Ari - Jagne
Forsberg.
Så ser det ut. Nu fortsätter kvällen i GIF Sundsvalls tecken då vi ska pallra oss ner till Farmen-Özhkans stolta inrättning Memento Palace som Patronerna hyrt för kvällen. Det vankas kick-off och enligt uppgift så ska Pappa Klack ha lagat storkok som han bjuder hungriga spelare på.
Det tackar man inte nej till.
Mot Farmen-Özhkan!
ser vänner på avstånd dom rör sig från klubb till klubb ingen tänker på dig
Kommentarer
Trackback