jan eggum är ett monster,
Efter den avverkade träningen bestämde sig Lagréll, undertecknad, Jacco samt Broman att göra gemensam sak av den lediga eftermiddagen.
Vi valde för det första bort Lasses Matstuga för första gången sedan vargavinterns januari 2010, för att istället nyttja de båda -91:ornas matkuponger på den förnämliga restaurangen Brandstation.
Min spontana reaktion, som van lunchätare hos Lars "Lasse Stuga"?
Ingen läsk?! Inga mjölktetror?!
Själva maten höll väl dock god klass, även om där inte fanns den mätt-i-magen-garanti som Lasse gjort sig ett namn på.
Dock måste chili con carnen varit av det trassligaste slaget, även om den var god. De hade valt att dela upp köttfärssåsen, det stekta riset - och bönorna. Hela tanken med att servera chili con carne är ju - som alla vet - att lura i stackars människor diverse bönor genom att dölja de väl i ett lager sås. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk sätter ju frivilligt i sig en röd böna om han har chansen att förpassa den till sidotallriken.
Därefter skulle vår kvartett slå följe till den UF-mässa i Nordichallen som de två skolungdomarna i sällskapet behövde visa upp sig på. Men Lagrélls ende son kände, stärkt av chili och lättdryck, att han hade viktigare saker för sig här i livet och försvann likt en vårvind med Mikael Lundströms ende son som med sitt relativt nyskaffade körkort kunde agera chaufför.
Men vi andra, vi som inte har släktband med de som styr fotbollsverksamheten i landet, kände att UF-mässa fick duga mer än väl på en tisdagseftermiddag. Därefter skulle vi bege oss till Birsta City för att "heja på alla".
UF-mässan var - precis som jag minns den från förra året. Skillnaden var att vi då var jämnåriga med alla andra. I år var vi inte det. Vi var ett år äldre. En paria. Och vi kände inte igen en kotte. Okej, en eller två. Men om alla de -91:or som befann sig på den där fotbollsplanen... det där som brukar vara en fotbollsplan i den där mässhallen där man då och då får spela fotboll var från Sundsvall - ja, då kan ni dra mig baklänges och kalla mig kontrakterad. Hela Mellansverige med omnejd måste ha varit representerade av varsin monter.
Och vad är det med dagens ungdom? Har de så där usla idéer nu för tiden? Det kan inte ha blivit många pinaler eller tjänster sålda denna dag. Så kass kan inte min egen årgång ha varit.
Vi kände ingen. Broman kände alla. Fick man ta två kortare steg mellan varje gång Broman stannade för att prata så var man glad. Det var nästan som att gå på stan med Martinsson. Man kom lika många meter mellan varje pratstopp. Martinsson känner ännu fler personer och stannar ännu mer ofta, men kompenserar detta genom att ha den högsta promenadhastigheten västvärlden sett sedan Lucky Luke snörade på sig ett par foträta Asics-pjuck.
Det var då en sablans tur att inte Martinsson var där med sitt gångtempo. Vårt knä ömmade nämligen något alldeles uppåt väggarna mycket, efter att massör Erika hållt på och tryckt på den ömmaste punkten av de alla, och vi haltade omkring likt en nysteriliserad Tommy Söderberg.
Vi var inte där så länge. En trettio minuter kanske. Tre gånger längre än ifjol, i min bok.
Jag själv hade väldigt svårt att tro på att "heja på alla"-faktorn skulle vara särskilt hög på Birstas lilla köpcentrum en tisdagseftermiddag i den kyligaste februarimånaden sedan Nicolaus Copernikus glansdagar som tänkare.
Jag hade rätt. De många klassdamerna i de olika affärernas kassor stod sysslolösa likt en sexköpsutredare i Amsterdam. Det var inte en kotte i det överdådiga centrumet. Staden på landet. Jojo.
En butik bemödade vi oss att gå in ordentligt i. Carlings. De två ynglingarna i sällskapet påstod sig inte ha några pengar, så de bemödade sig inte ens att kolla ordentligt eller för den delen pröva någonting.
Vi, som lever på gränsen till existensminimum och därför ses som en rik man i de kretsar vi rör oss i, kände dock att vi skulle kosta på oss några plagg till vår dystra ursäkt till garderob.
Vi prövade två par av ställets allra billigaste byxor, ett antal tröjor samt en jeansskjorta. Medan vi stod där och bedömde oss själv började Jacco klaga på att det var jobbigt att stå upp. Han blev trött i benen. Broman höll med. Pressen ökade i provhytten. Har jag rätt att orsaka bensmärtor hos dessa två herrar och sen komma ut ur hytten och meddela att vi inte ska köpa någonting alls? Nej. Vi får helt enkelt bestämma oss för köp av något.
Det blev en jeansskjorta samt ett par lika svarta som billiga chinos. De två ynglingarnas bensmärtor var inte för intet. Det kändes bra. Alla nöjda och glada. Jag luspank igen.
Hade vi varit en sån som vet vad som är snyggt och fult, trendigt och otrendigt, hade vi kanske lagt upp någon bild på de nya tillskotten. Men nu är det som det är.
Om ni besöker någon av de lokala syltorna i framtiden så kanske ni får en glimt av våra inköp.
Apropå syltor:
Hur i hela världen kan det vara slutsålt i ett helöppet Stadshuset till ett medellöst band som Maskinen redan en vecka i förväg? Hur kan folk tänka sig att köa för att få tag på de nya biljetter som enligt uppgift släpps på torsdag?
Söker man på Maskinen på Spotify och sorterar efter popularitet så ser det ut så här:
Du finner 13 låtar skapade av Maskinen som är betygsatta. De fyra högst rankade är Segertåget, Pengar, Alla som inte dansar och Dansa med vapen. De övriga nio betygssatta låtarna är helt sonika remixer på de fyra nyss nämnda låtarna.
Hur löser man det? Ska de spela fyra låtar i över en timme? Ska man spela låtar som inte en människa har hört?
Eller blir det helt enkelt så - som det diskuterats i riksmedia - att Maskinen beslutar för att även spela låten som hamnar på fjortonde plats i Spotifyranken? Den gamla fartfyllda dängan "Velkommen Til Maskinen" med den norske trubaduren Jan Eggum?
I mina öron vore det en skräll.
Hej här kommer segertåget,
Rullar in som techno dromen.
Tryck på play,
Du sätter på å dansar som på techno droger.
Vi valde för det första bort Lasses Matstuga för första gången sedan vargavinterns januari 2010, för att istället nyttja de båda -91:ornas matkuponger på den förnämliga restaurangen Brandstation.
Min spontana reaktion, som van lunchätare hos Lars "Lasse Stuga"?
Ingen läsk?! Inga mjölktetror?!
Själva maten höll väl dock god klass, även om där inte fanns den mätt-i-magen-garanti som Lasse gjort sig ett namn på.
Dock måste chili con carnen varit av det trassligaste slaget, även om den var god. De hade valt att dela upp köttfärssåsen, det stekta riset - och bönorna. Hela tanken med att servera chili con carne är ju - som alla vet - att lura i stackars människor diverse bönor genom att dölja de väl i ett lager sås. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk sätter ju frivilligt i sig en röd böna om han har chansen att förpassa den till sidotallriken.
Därefter skulle vår kvartett slå följe till den UF-mässa i Nordichallen som de två skolungdomarna i sällskapet behövde visa upp sig på. Men Lagrélls ende son kände, stärkt av chili och lättdryck, att han hade viktigare saker för sig här i livet och försvann likt en vårvind med Mikael Lundströms ende son som med sitt relativt nyskaffade körkort kunde agera chaufför.
Men vi andra, vi som inte har släktband med de som styr fotbollsverksamheten i landet, kände att UF-mässa fick duga mer än väl på en tisdagseftermiddag. Därefter skulle vi bege oss till Birsta City för att "heja på alla".
UF-mässan var - precis som jag minns den från förra året. Skillnaden var att vi då var jämnåriga med alla andra. I år var vi inte det. Vi var ett år äldre. En paria. Och vi kände inte igen en kotte. Okej, en eller två. Men om alla de -91:or som befann sig på den där fotbollsplanen... det där som brukar vara en fotbollsplan i den där mässhallen där man då och då får spela fotboll var från Sundsvall - ja, då kan ni dra mig baklänges och kalla mig kontrakterad. Hela Mellansverige med omnejd måste ha varit representerade av varsin monter.
Och vad är det med dagens ungdom? Har de så där usla idéer nu för tiden? Det kan inte ha blivit många pinaler eller tjänster sålda denna dag. Så kass kan inte min egen årgång ha varit.
Vi kände ingen. Broman kände alla. Fick man ta två kortare steg mellan varje gång Broman stannade för att prata så var man glad. Det var nästan som att gå på stan med Martinsson. Man kom lika många meter mellan varje pratstopp. Martinsson känner ännu fler personer och stannar ännu mer ofta, men kompenserar detta genom att ha den högsta promenadhastigheten västvärlden sett sedan Lucky Luke snörade på sig ett par foträta Asics-pjuck.
Det var då en sablans tur att inte Martinsson var där med sitt gångtempo. Vårt knä ömmade nämligen något alldeles uppåt väggarna mycket, efter att massör Erika hållt på och tryckt på den ömmaste punkten av de alla, och vi haltade omkring likt en nysteriliserad Tommy Söderberg.
Vi var inte där så länge. En trettio minuter kanske. Tre gånger längre än ifjol, i min bok.
Jag själv hade väldigt svårt att tro på att "heja på alla"-faktorn skulle vara särskilt hög på Birstas lilla köpcentrum en tisdagseftermiddag i den kyligaste februarimånaden sedan Nicolaus Copernikus glansdagar som tänkare.
Jag hade rätt. De många klassdamerna i de olika affärernas kassor stod sysslolösa likt en sexköpsutredare i Amsterdam. Det var inte en kotte i det överdådiga centrumet. Staden på landet. Jojo.
En butik bemödade vi oss att gå in ordentligt i. Carlings. De två ynglingarna i sällskapet påstod sig inte ha några pengar, så de bemödade sig inte ens att kolla ordentligt eller för den delen pröva någonting.
Vi, som lever på gränsen till existensminimum och därför ses som en rik man i de kretsar vi rör oss i, kände dock att vi skulle kosta på oss några plagg till vår dystra ursäkt till garderob.
Vi prövade två par av ställets allra billigaste byxor, ett antal tröjor samt en jeansskjorta. Medan vi stod där och bedömde oss själv började Jacco klaga på att det var jobbigt att stå upp. Han blev trött i benen. Broman höll med. Pressen ökade i provhytten. Har jag rätt att orsaka bensmärtor hos dessa två herrar och sen komma ut ur hytten och meddela att vi inte ska köpa någonting alls? Nej. Vi får helt enkelt bestämma oss för köp av något.
Det blev en jeansskjorta samt ett par lika svarta som billiga chinos. De två ynglingarnas bensmärtor var inte för intet. Det kändes bra. Alla nöjda och glada. Jag luspank igen.
Hade vi varit en sån som vet vad som är snyggt och fult, trendigt och otrendigt, hade vi kanske lagt upp någon bild på de nya tillskotten. Men nu är det som det är.
Om ni besöker någon av de lokala syltorna i framtiden så kanske ni får en glimt av våra inköp.
Apropå syltor:
Hur i hela världen kan det vara slutsålt i ett helöppet Stadshuset till ett medellöst band som Maskinen redan en vecka i förväg? Hur kan folk tänka sig att köa för att få tag på de nya biljetter som enligt uppgift släpps på torsdag?
Söker man på Maskinen på Spotify och sorterar efter popularitet så ser det ut så här:
Du finner 13 låtar skapade av Maskinen som är betygsatta. De fyra högst rankade är Segertåget, Pengar, Alla som inte dansar och Dansa med vapen. De övriga nio betygssatta låtarna är helt sonika remixer på de fyra nyss nämnda låtarna.
Hur löser man det? Ska de spela fyra låtar i över en timme? Ska man spela låtar som inte en människa har hört?
Eller blir det helt enkelt så - som det diskuterats i riksmedia - att Maskinen beslutar för att även spela låten som hamnar på fjortonde plats i Spotifyranken? Den gamla fartfyllda dängan "Velkommen Til Maskinen" med den norske trubaduren Jan Eggum?
I mina öron vore det en skräll.
Hej här kommer segertåget,
Rullar in som techno dromen.
Tryck på play,
Du sätter på å dansar som på techno droger.
Kommentarer
Trackback