pirkt,

Henke Pedersens Bolton - roten till allt jobbigt.

Det var en gång en medelålders man från den svenska östkusten som bestämde sig för att ta en tripp över sundet till Storbrittanien.

Mannen gick och vandrade utanför Manchester, klättrade runt i Croals dalgångar varpå han såg en träningsanläggning nere på en slätt. Han letade sig ner mot det gröna fältet, då han var mycket intresserad av fysiska aktiviteter i allmänhet.

Väl nere vid planen noterade han att det var fotboll som spelades. Ett vitklätt, till synes vältränat och sammansvetsat gäng tränade smålagsspel. Efter att på knackig grundskoleengelska ha frågat en farbror vid åskådarräcket fick han reda på att det var Premier League-laget Bolton Wanderers som bedrev träning. 

Klassen på träningen var fantastisk. Den väldige dansken Henrik Pedersen stod på sitt håll vid straffområdeslinjen och dunkade bollar i ribban, tog emot den på bröstet och dunkade den i ribban igen. Jay-Jay Okocha löpte på 10 blankt över hela långsidan med bollen balanserad på huvudet.

Den svenske mannen visste att han hade ett anteckningsblock i sin axelväska. Men han hade ingen lust att anteckna, kände han samtidigt som en sömnig gäspning klädde hela mungipan. Han var ju ändå här på semester, och bolla med ribban och löpa 10 blankt med bollen på huvudet var nog allmänna kunskaper hemmavid, tänkte han stillsamt.

Han lämnade räcket och lutade sig istället komfortabelt tillbaka på en träbänk, allt medan Ivan Campo stod och prickade uppställda konor med långbollar på 80 meter. Inget nytt under solen.

Han avnjöt resten av bollträningen samtidigt som solen som tittade fram i dalgången värmde ansiktet i den kyliga marsförmiddagen.

Sedan hände något. Han ryckte till och hoppade med sina spänstiga lår upp till stående position. Spelarna hade ställt upp sig utspridda längsmed långsidan. "Här händer det grejer", ropar mannen högt till och rycker av sig axelväskan. Lutandes över räcket fumlar han efter anteckningsblocket i väskan. Till slut får han upp det och vässar samtidigt öronen för att höra vad den gråhårige tränaren vid mittcirkeln basunerade ut.

"You will run over the field in twelve seconds", sade den gråhårige tränaren medan mannens penna flög fram över blocket, "then you will wait for four seconds before you run back in twelve seconds again". Så. Han fick med det. Ordagrant. Nej, vänta, nu börjar han prata igen:

"You will then wait for four seconds again, then you run a so called 'double'. You run back and fourth in twentyfour seconds before you wait for four seconds. Then you do it all over again, three times. Then there will be a shorter break and then we will do this totally nine times".

Nu hängde han inte med ordagrant längre, han var ingen typograf. Men han hade fått med sig det viktigaste. Han läste utantill på blocket.

60 meter - 12 sekunder.
Fyra sekunders vila.
60 meter - 12 sekunder.
Fyra sekunders vila.
120 meter - 24 sekunder.
Fyra sekunders vila.
Och om, och om, och om igen.

Till förbannelse, plitade han dit.

Mannen vid stängslet hette Pelle Ljungström och var fystränare i GIF Sundsvall. Grunden till de så kallade Boltonlöpningarna var lagd, något som skulle gäcka GIF-spelare i alla åldrar in i evigheten.

Efter denna fabulerade historia om det mest hatade studiebesöket i modern tid kan vi kort konstatera att det var Boltonlöpningar idag efter träningen. Vi hängde med bättre än väntat, men det gör ju inte det hela mycket lindrigare. På eftermiddagen var det dessutom styrka, vilket gjorde att man slocknade av ren utmattning i soffan framför den oerhört bleka tillställningen mellan Elfenbenskusten och Burkina Faso.

Just i detta nu såg jag Micah Richards göra 2-0 för City hemma mot Blackburn. Det lönar sig att vara vältränad, tydligen. För då kan man ta bollen vid mittbacksposition, driva förbi fyra gubbar med hjälp av bara sin fart, friställa en forward, se bollen gå i stolpen, vräka sig framför två Blackburnförsvarare och raka in bollen.

Så jag klagar inte. Mer Boltonlöpningar åt folket, säger vi. Och det lär ju besannas redan imorgon förmiddag om vi känner den gode Åkeby rätt.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.