kontraster,
Då var ett åttatimmarspass på Dagbladets stolta sportredaktion avklarat.
Kanske har jag någon gång i karriären gjort något för det journalistiska uppdragets skull.
Idag var inte en sådan dag. Vi fick pressa ur oss en artikel om att Johan Tornberg var i staden och tränade två pass med Sundsvall Hockeys A- respektive B-juniorer. Därefter fick vi bege oss till Sporthallen och skriva en pingisgrej till nästa onsdags "Unga Sporten", innan vi till slut fick korrekturläsa en massa Timråtexter som firma Söderberg/Sjöberg levererade från Örnsköldsvik.
Men vi tjänade våra slantar, och det var väl det vitala en januaritorsdag när bankboken lyser röd som en feltajmad Lee Cattermole-satsning.
På tal om vår fattigdom; Sällan har kontrasterna mellan syndikatet och pöbeln varit lika tydlig som när jag vandrade från redaktionen och in mot stadskärnan för att inhandla en matbit.
Vi vandrade längs Storgatan och passerade restaurangen Invito - en av stadens allra mest utkristalliserade syndikatnästen. Vi kikar in genom de stora, nytvättade fönstren. Där sitter länets politiska ledare samt näringslivets höginkomstagare och skålar i tjugofyraårigt vin från de allra mest svåråtkomliga destillerierna på Korsikas allra nordligaste halvö. Stämningen ser lättsam ut, i ena hörnet står en näringsidkare med en årslön på under 500 000 kronor. Han försökte boka ett bord för att fira sin moders åttioårsdag, men en snabb titt i taxeringskalendern medförde att personalen tillfångatog honom och klädde honom i en helgrön fleecedräkt med bjällror. Nu tjoar han och tjimmar i sitt hörn och agerar gycklare inför den belåtet leende överklassen.
Själv passerar jag Invito och viker av till höger, in på en mörk bakgata. Jag vandrar dåliga gatan fram i mörkret, byrackorna som ligger på gatstenarna kvider efter mig där jag går. I en portuppgång står en sliten man i hästsvans och förmodligen är lika skum som hans cigaretter är filterlösa. Jag går förbi honom men flackar då och då bakåt med blicken för att se vad hästsvansen får för sig. Vi vandrar nämligen längs Sjögatan kvällstid, det är mörkt, kallt och överklassens skrockade från Invitodörren har ebbat ut. Mången starka män har fallit till förmån för lurendrejares dolkar, så det gäller att vara på sin vakt.
Trots att vi trotsade allt sunt förnuft och vandrade längsmed Sjögatan kvällstid så återvände vi till redaktionen med en rykande färsk påse kycklingspett och ris från Sjögatan Sushi Bar som vi fått rekommenderat till oss.
Nu var portionerna lämpade för en genomsnittlig asiat på tre äpplen hög snarare än för en fotbollsspelare som extraknäcker på sin lediga tid, vilket drar ner betyget en hel del.
Men mitt i all motrigg, fattigdom och misär hittar vi en ljusglimt:
Det här SMS:et dök nämligen upp från avsändaren "MEDIA MARKT":
"Bästa kund, er apparat är färdig för avhämtning. 0,00 skr med avdrag för ev. betald handpenning. Glöm inte hämtningsordern".
Med andra ord; vår bättre bärbara är tillbaka i bruk.
Jag hade trott att vi skulle vara tvungna att betala en slant för reparationen, att de tyska skojarna på Media Markt skulle försöka få det att verka som att det var jag som förstört tangenterna.
Att den lika skojiga som storhöftade tysken i reparationsdisken skulle säga något i stil med:
"Dü får inte eta påp-kårn åk spila dáta sumtidigt".
Men så blev det inte.
Nu blir det sömn. Imorgon drar vi igång halv nio igen för en dag innehållandes dubbla träningar, mat hos Lasse, upptaktsmiddag med GIF Sundsvall samt... ja, någonting ska vi väl göra åt fredagskvällen också.
Sist jag jobbade till elva, i söndags, dog jag helt på det efterföljande fotbollspasset. Vi ska försöka se till att inte göra det imorgon. Trots att jag gick Sjögatan fram i dunkel belysning kvällstid, och jag vet att det här är en motsägelse, så ogillar jag att dö.
Men jag hade inget alls,
när du var populär och överallt.
Kanske har jag någon gång i karriären gjort något för det journalistiska uppdragets skull.
Idag var inte en sådan dag. Vi fick pressa ur oss en artikel om att Johan Tornberg var i staden och tränade två pass med Sundsvall Hockeys A- respektive B-juniorer. Därefter fick vi bege oss till Sporthallen och skriva en pingisgrej till nästa onsdags "Unga Sporten", innan vi till slut fick korrekturläsa en massa Timråtexter som firma Söderberg/Sjöberg levererade från Örnsköldsvik.
Men vi tjänade våra slantar, och det var väl det vitala en januaritorsdag när bankboken lyser röd som en feltajmad Lee Cattermole-satsning.
På tal om vår fattigdom; Sällan har kontrasterna mellan syndikatet och pöbeln varit lika tydlig som när jag vandrade från redaktionen och in mot stadskärnan för att inhandla en matbit.
Vi vandrade längs Storgatan och passerade restaurangen Invito - en av stadens allra mest utkristalliserade syndikatnästen. Vi kikar in genom de stora, nytvättade fönstren. Där sitter länets politiska ledare samt näringslivets höginkomstagare och skålar i tjugofyraårigt vin från de allra mest svåråtkomliga destillerierna på Korsikas allra nordligaste halvö. Stämningen ser lättsam ut, i ena hörnet står en näringsidkare med en årslön på under 500 000 kronor. Han försökte boka ett bord för att fira sin moders åttioårsdag, men en snabb titt i taxeringskalendern medförde att personalen tillfångatog honom och klädde honom i en helgrön fleecedräkt med bjällror. Nu tjoar han och tjimmar i sitt hörn och agerar gycklare inför den belåtet leende överklassen.
Själv passerar jag Invito och viker av till höger, in på en mörk bakgata. Jag vandrar dåliga gatan fram i mörkret, byrackorna som ligger på gatstenarna kvider efter mig där jag går. I en portuppgång står en sliten man i hästsvans och förmodligen är lika skum som hans cigaretter är filterlösa. Jag går förbi honom men flackar då och då bakåt med blicken för att se vad hästsvansen får för sig. Vi vandrar nämligen längs Sjögatan kvällstid, det är mörkt, kallt och överklassens skrockade från Invitodörren har ebbat ut. Mången starka män har fallit till förmån för lurendrejares dolkar, så det gäller att vara på sin vakt.
Trots att vi trotsade allt sunt förnuft och vandrade längsmed Sjögatan kvällstid så återvände vi till redaktionen med en rykande färsk påse kycklingspett och ris från Sjögatan Sushi Bar som vi fått rekommenderat till oss.
Nu var portionerna lämpade för en genomsnittlig asiat på tre äpplen hög snarare än för en fotbollsspelare som extraknäcker på sin lediga tid, vilket drar ner betyget en hel del.
Men mitt i all motrigg, fattigdom och misär hittar vi en ljusglimt:
Det här SMS:et dök nämligen upp från avsändaren "MEDIA MARKT":
"Bästa kund, er apparat är färdig för avhämtning. 0,00 skr med avdrag för ev. betald handpenning. Glöm inte hämtningsordern".
Med andra ord; vår bättre bärbara är tillbaka i bruk.
Jag hade trott att vi skulle vara tvungna att betala en slant för reparationen, att de tyska skojarna på Media Markt skulle försöka få det att verka som att det var jag som förstört tangenterna.
Att den lika skojiga som storhöftade tysken i reparationsdisken skulle säga något i stil med:
"Dü får inte eta påp-kårn åk spila dáta sumtidigt".
Men så blev det inte.
Nu blir det sömn. Imorgon drar vi igång halv nio igen för en dag innehållandes dubbla träningar, mat hos Lasse, upptaktsmiddag med GIF Sundsvall samt... ja, någonting ska vi väl göra åt fredagskvällen också.
Sist jag jobbade till elva, i söndags, dog jag helt på det efterföljande fotbollspasset. Vi ska försöka se till att inte göra det imorgon. Trots att jag gick Sjögatan fram i dunkel belysning kvällstid, och jag vet att det här är en motsägelse, så ogillar jag att dö.
Men jag hade inget alls,
när du var populär och överallt.
Kommentarer
Trackback