lasse,
Vi har redan i förbifarten nämnt dagens lunch på Lasses Matstuga.
Det räcker inte. Vi måste berätta om en vardagshjälte som, mig veterligen, inte får den beröm han förtjänar. *
Vi fick skjuts dit av en av Lagrélls vänner som hämtade upp utanför IP och sedan likt en streetracer förpassade oss i ilfart mot Ortvikenvägen.
Personen i fråga hade inte några pengar på sig, men ville likafullt följa med in när vi skulle förtära vår mat. Så jag och Lagréll gick fram till disken, la fram varsin lunchkupong, valde omsorgsfullt korven och stekpotatisen, tackade Lasse** bakom disken för maten och gick vidare med våra brickor.
"Vad ska du ha då?", frågade då Lasse till den tuppkamsprydde skjutsaren.
"Nej, jag har inga pengar", svarade han och för en stund undrade jag om Lasse, som hittills verkat lätt stingslig, inte skulle låta honom sätta sig ner i dennes stuga utan att betala för sig.
Så fel jag hade.
När jag valt bord, plockat på mig mackor, smör, ketchup, sallad och andra förnödenheter så ser jag skjutsaren komma gående med en tallrik stekpotatis och korv.
Har han hittat en hundralapp i fickan, undrar jag.
Nej. Lasse har gett honom mat som egentligen skulle ha gått lös på 77 svenska riksdaler.
Vilken hjälte.
* = Nej, jag är inte obligerad att skriva gott om Lasses Matstuga bara för att jag äter gratis där på vardagarna. Nej, gratiskupongerna har vi fått från GIF Sundsvall och inte direkt från Lasses Matstuga. Jag förstår att den stora pöbeln anar att har man femtio unika läsare per dag så är man bunden att göra företagsreklam - men icke. Jag beräknar att först när vi med regelbundenhet passerar 100 läsare om dagen så kommer gratisprylarna och inbjudningarna strömma in - och då kommer ni också få se ren och skär reklam i bloggen. Nu vill jag bara att folk ska få upp ögonen för ett ställe man alltid lämnar med en välfylld buk.
** = Jag och Lagrélls ende har inte riktigt några belägg för denna teori - men vi har fått för oss att den gamle mannen med sjömanstatueringarna på armarna är den Lasse som gett namnet åt matstugan. Han ser ut att vara gammal i gamet och ha en räv bakom varje örsnibb - ett kännetecken så gott som något på att vi har att göra med en restaurangägare av den gamla skolan.
Förlåt om jag fick fotbollsspelare att låta som världens slappaste yrke tidigare.
Det är det ju inte.
Ni förstår ju såväl som jag att världens slappaste yrke är att ansvara för Alfwar och Skämt-sidan i Sundsvalls Tidning.
Det är ju liksom inget snack.
Idag fick vi reda på att många bilar inte har något namn, men att skribentens bil hade det. Men så krockade skribentens son med den bilen varpå de fick lov att hyra en ny bil - och tänka sig, den hade ett så pass ovanligt namn som Urban.
Så kan det gå, tänker vi och bläddrar vidare. Sen är det inte mycket mer med det. Ett dagsverke är utfört.
Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar
Det räcker inte. Vi måste berätta om en vardagshjälte som, mig veterligen, inte får den beröm han förtjänar. *
Vi fick skjuts dit av en av Lagrélls vänner som hämtade upp utanför IP och sedan likt en streetracer förpassade oss i ilfart mot Ortvikenvägen.
Personen i fråga hade inte några pengar på sig, men ville likafullt följa med in när vi skulle förtära vår mat. Så jag och Lagréll gick fram till disken, la fram varsin lunchkupong, valde omsorgsfullt korven och stekpotatisen, tackade Lasse** bakom disken för maten och gick vidare med våra brickor.
"Vad ska du ha då?", frågade då Lasse till den tuppkamsprydde skjutsaren.
"Nej, jag har inga pengar", svarade han och för en stund undrade jag om Lasse, som hittills verkat lätt stingslig, inte skulle låta honom sätta sig ner i dennes stuga utan att betala för sig.
Så fel jag hade.
När jag valt bord, plockat på mig mackor, smör, ketchup, sallad och andra förnödenheter så ser jag skjutsaren komma gående med en tallrik stekpotatis och korv.
Har han hittat en hundralapp i fickan, undrar jag.
Nej. Lasse har gett honom mat som egentligen skulle ha gått lös på 77 svenska riksdaler.
Vilken hjälte.
* = Nej, jag är inte obligerad att skriva gott om Lasses Matstuga bara för att jag äter gratis där på vardagarna. Nej, gratiskupongerna har vi fått från GIF Sundsvall och inte direkt från Lasses Matstuga. Jag förstår att den stora pöbeln anar att har man femtio unika läsare per dag så är man bunden att göra företagsreklam - men icke. Jag beräknar att först när vi med regelbundenhet passerar 100 läsare om dagen så kommer gratisprylarna och inbjudningarna strömma in - och då kommer ni också få se ren och skär reklam i bloggen. Nu vill jag bara att folk ska få upp ögonen för ett ställe man alltid lämnar med en välfylld buk.
** = Jag och Lagrélls ende har inte riktigt några belägg för denna teori - men vi har fått för oss att den gamle mannen med sjömanstatueringarna på armarna är den Lasse som gett namnet åt matstugan. Han ser ut att vara gammal i gamet och ha en räv bakom varje örsnibb - ett kännetecken så gott som något på att vi har att göra med en restaurangägare av den gamla skolan.
Förlåt om jag fick fotbollsspelare att låta som världens slappaste yrke tidigare.
Det är det ju inte.
Ni förstår ju såväl som jag att världens slappaste yrke är att ansvara för Alfwar och Skämt-sidan i Sundsvalls Tidning.
Det är ju liksom inget snack.
Idag fick vi reda på att många bilar inte har något namn, men att skribentens bil hade det. Men så krockade skribentens son med den bilen varpå de fick lov att hyra en ny bil - och tänka sig, den hade ett så pass ovanligt namn som Urban.
Så kan det gå, tänker vi och bläddrar vidare. Sen är det inte mycket mer med det. Ett dagsverke är utfört.
Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar
Kommentarer
Trackback