pirkt,

Inkorgen är full med frågande SMS. Mejlen har plingat in i strid ström. Telefonen är nerringd av olika människor med en och samma undran:

Förlorade du alla sju matcher mot Akdags ende igårkväll på FIFA?

Nej, gott folk. Det är klart att jag inte gjorde. Det är allmänt känt att jag vinner 33% av matcherna mot en genomsnittlig ytterback i Kubikenborgs IF. Att jag då skulle förlora sju raka matcher finns inte i kalkylen.

Idag begav vi oss vid Europatipsspelstopp (som vi spelförstörda människor brukar referera till) ut till Nordic. Vi såg min systers lag prestera något slags substitut till fotboll, jag såg min syster göra mål, jag såg min systers lag vinna en match, jag såg SDFF:s b- eller c-lag överraskande falla mot Njurunda och jag såg - så klart - Söders BK:s match mot Söråkers FF.

Det var ett gäng nya ansikten som visade upp sig hos de för dagen vitklädda.

Den som först och främst snodde all min uppmärksamhet var den väldige svarte anfallaren som dunkade iväg missriktade skott på uppvärmningen.

Anfallaren såg ut som Sunderlands Kenwyne Jones efter tio veckors inspelning av Supersize Me. Ett par grova ardennerlår understödda av ett par robusta höfter såg ut att kunna skjuta sank i inte bara diverse Division IV-lag utan även ett Sovjetiskt u-båtsartilleri.

Men matchen blev en besvikelse, både för Söder och Kenwynes förvuxne like. I somras betvingade Söråker Söder framför mina bevakande Dagbladetögon med klara 10-2 nedanför Apberget, idag stannade siffrorna vid 2-0.

I dagens Söderupplaga lades det också märke till den väldige försvararen med nummer fyra på ryggen. En kraftigt byggd och till åldern kommen man som kan liknas vid en Medelpadfemmans Richard Dunne. Mycket hjärta, stenhård inställning och oerhörd vilja - det var bara det att Dunnes kropp - trots åtskilliga självmål genom åren - hänger med någorlunda. Det gjorde det inte för nummer fyra.

Det gjorde det hela fantastiskt roligt, och vid många tillfällen även oerhört farligt - åtminstone till synes. Han framstod som en teknisk, vek 14-åring som lyfts upp i a-lagets värsta mardröm.

Nej, Tommie har en hel del att slipa på under våren. Bäst hos de vitklädda var faktiskt i mina ögon vänsterflankslöparen Tobbe Strandlund som, med sin Medskogsskolning fram till tretton års ålder, spelade klokt och vårdat.

Jaja. En stund på Golds hann vi med också.

Vi tänkte avsluta med två hyllningar. Sanna mina ord; Marouane Fellaini kommer att bli något riktigt stort vad det lider. Oj, vad jag gillar dennes spelstil. Och oj, vad han formligen åt upp små rödklädda gossar i lördags.

Gonzalo Higuain är just nu världens - om inte bästa anfallare - bästa avslutare. Det finns ingen som gör det med så pass hög procenthalt som den kvicke argentinaren. Jag är i detta nu inne på att lira Higuaín som skyttekung i det kommande VM-slutspelet till 30 gånger slantarna.

Argentina har Nigeria, Grekland och Sydkorea i gruppen - en munsbit för Real Madrids nummer 20.

Ikväll ger vi Jakob Eklunds platta skådespel (karln pratar i exakt samma tonläge till grovt kriminella i en krissituation som när han gullar med sin förstfödda bebis, som Näsberg brukar säga) chansen då den första Johan Falk-filmen visas.

Och jag är en av alla dom som vill ge upp när jag är söndagskvällsförvriden,
vad gör man då?