blåställ på,
Idag kom man hem vid femsnåret och har massa disk, städning och matlagning att stå i hemmavid.
Låter nästan lite vuxet.
Och det kan inte vara bra.
Efter matchgenomgången från söndagens förlust mot Assyriska träffade jag naprapat Erika. Hon tittade, kände, vred lite och skeppade iväg mig till Golds stolta för rehabträning i den där jävla crosstrainer-apparaten. Det är roligare att se kokosolja torka på Bosse Petterssons bringa än att stå och trampa i den där maskinen framför något gammalt Smallville-avsnitt.
... nu var Lex Luthor och Clark ovänner igen... Jag kommer aldrig förstå den där intrigen. Om jag nu inte verkligen tankar ner och ser serien från början till slut. Men det verkar troligt att någon människa någonsin gjort eller skulle göra det frivilligt.
Jag körde en fyrtio minuter tillsammans med Mirza - ljumskproblem - innan vi vände åter. Laserbehandling väntade på IP och var crosstrainern tråkig så var den ändå inget mot att sitta i tio minuter och hålla en apparat mot foten. En apparat som inte gav ifrån sig några stötar, slag eller någonting annat som känns. Istället fem tusen tysta hertz som "får igång blodcirkulationen på cellnivå", enligt Erika. Sätt den mot foten, vänta på att den piper tre gånger, flytta den en aning i sidled, vänta på de tre pipen igen. Satan vad tråkigt.
Speciellt tråkigt då man såg vad de oskadade lirarna gjorde ute på planen:
Stort spel. Två lag. Mycket prestige. Mycket kamp. Många dueller. Mycket känslor. Precis som det ska vara, även om det någon gång kokade över rent känslomässigt.
De roligaste av träningar. Då vill man inte sitta inne med en apparat mot foten i och titta på en klocka.
Nåja. Nu ska jag ut i solen med en hink varmvatten och en hink fylld av is att doppa min svullna fot i, så att vi kommer tillbaka nån gång.
Fan, det värker, det ilar då och då.
Det känns ibland som om alla har förstått det utom jag.
Att världen står och pekar "stackars han som tror att livet är en dröm,
han borde ta ett jobb".
Låter nästan lite vuxet.
Och det kan inte vara bra.
Efter matchgenomgången från söndagens förlust mot Assyriska träffade jag naprapat Erika. Hon tittade, kände, vred lite och skeppade iväg mig till Golds stolta för rehabträning i den där jävla crosstrainer-apparaten. Det är roligare att se kokosolja torka på Bosse Petterssons bringa än att stå och trampa i den där maskinen framför något gammalt Smallville-avsnitt.
... nu var Lex Luthor och Clark ovänner igen... Jag kommer aldrig förstå den där intrigen. Om jag nu inte verkligen tankar ner och ser serien från början till slut. Men det verkar troligt att någon människa någonsin gjort eller skulle göra det frivilligt.
Jag körde en fyrtio minuter tillsammans med Mirza - ljumskproblem - innan vi vände åter. Laserbehandling väntade på IP och var crosstrainern tråkig så var den ändå inget mot att sitta i tio minuter och hålla en apparat mot foten. En apparat som inte gav ifrån sig några stötar, slag eller någonting annat som känns. Istället fem tusen tysta hertz som "får igång blodcirkulationen på cellnivå", enligt Erika. Sätt den mot foten, vänta på att den piper tre gånger, flytta den en aning i sidled, vänta på de tre pipen igen. Satan vad tråkigt.
Speciellt tråkigt då man såg vad de oskadade lirarna gjorde ute på planen:
Stort spel. Två lag. Mycket prestige. Mycket kamp. Många dueller. Mycket känslor. Precis som det ska vara, även om det någon gång kokade över rent känslomässigt.
De roligaste av träningar. Då vill man inte sitta inne med en apparat mot foten i och titta på en klocka.
Nåja. Nu ska jag ut i solen med en hink varmvatten och en hink fylld av is att doppa min svullna fot i, så att vi kommer tillbaka nån gång.
Fan, det värker, det ilar då och då.
Det känns ibland som om alla har förstått det utom jag.
Att världen står och pekar "stackars han som tror att livet är en dröm,
han borde ta ett jobb".
Kommentarer
Trackback