catch and release,
Vaknade vid niosnåret imorse...
Nej, nu vart det fel.
Jag vaknade vid 05-snåret.
Och 05.30-snåret.
Och 06.00-snåret.
Och alla jävla möjliga och omöjliga snår fram till niosnåret. Vid niosnåret klev jag upp.
Jag kände mig som en fjällräv som av misstag lastats in i bagageutrymmet på en rosa buss och förpassats till Kenyas slätter - för att väl där hitta en vedeldad masugn att göra till sitt rävgryt.
Men jag lovar er; jag kan ta det här. Dessa morgnar. Hela sommaren. Utan gnäll. Bara man får njuta av dessa dagar.
För vilket väder vi har. Hade människorna i min omgivning bara stylat sitt hår genom att applicera en handkupa gelé och därefter dra alla hårstrån rakt uppåt och därefter försökt sålt på mig ett par Bjorn Burg-kalsonger till förmånligt pris - ja, då hade jag kunnat tro att jag var i Alanya.
Jag bjöd till lite grillning igår kväll för ett litet selektivt utvalt sällskap i familjens enkla boning. Alla verkade nöjda och tillfreds med tillställningen. Ja, förutom Martinsson då, som kvällen igenom låg på om varför det inte bjöds på varken anklever eller rimmad påfågelsbringa.
Det var diskning värdigt ett helt polskt kompani som väntade en vid uppvaknandet, men det får man väl säga att det var värt.
Att det var ospottat i glasen bland gästerna behövde jag inte titta efter idag på morgonkvisten. Det uppvisade Martinsson med all önskvärd tydlighet då han som siste man skulle lämna den enkla boningen vid tolvsnåret för vidare vevning på stadens gator. Ett skohorn, ett par nya skor med oräfflad sula, något som kunde liknas vid ett spontant klack-hopp-steg á la Christer Ulfbåge 2000 (0.18 in, kan även ses göras av Mikael Nilsson i VM-kvalet mot Danmark på Råsunda 2009) - och så låg han där med bakhuvudet slaget i dörrkarmen.
Hade jag varit en osympatisk människa, eller på någorlunda samma våglängd som Martinsson för stunden, hade jag skrattat mig själv harmynt. Nu kollade jag istället att karln inte hade ett alltför stort hål i bakhuvudet. Det hade han inte.
Vid tresnåret på eftermiddagen dök släkten upp och jag åtnjöt den uppmärksamhet som till vardags bara personer med utstråling och charm får åtnjuta, och det skålades med mousserande för de vuxna, och med hemmagjord svartvinbärssaft för de 12-åriga, 14-åriga, 17-åriga och 20-åriga barnen.
Paket fick man också. Blev överröst med paket. Lite smolk i glädjebägaren var det när min far berättade att han till i år fått inspiration från några fiskekompisar.
- Jo, med tanke på världsekonomins djupa kris och miljöhotet så tänkte jag och mamma att vi i år tillämpar regeln "catch and release" på presenterna, sa far.
Så jag fick leka med mina nya leksaker i fem minuter - far satt med klockan - innan jag snällt fick återförsluta vardera saks respektive kartong och lägga ifrån mig den i den hög som mina föräldrar snart skulle åka tillbaka till stadens affärer med. Det är så det går till uppe på Södermalm.
Nej, skämt åsido: det var väldigt mycket flytta-hemifrån-saker... Som en påminnelse om att man lever på lånad tid här i sitt pojkrum och att min mor inte mycket annat vill än att kränga in en vävstol i min steglöst ställbaras ställe.
Kvällen avrundades med två varv och ett dopp runt och i Sidsjön tillsammans med Mask. Renheten i den sjön skulle få den mest luttrade erritreanska ökenvandraren att skaka på huvudet och istället fortsätta sin vandring mot den där automaten med Kalle Sprätts läskande kividryck som lämpligt nog tycktes stå utplacerad på en sanddyna lite längre fram. Men vattnet var sådär lagomt kallt och trevligt var det.
Jag önskar för övrigt att jag var en sån där som löpte rätt ut i vattnet utan att stå och vela en fem minuter. Att jag var en sån som kastade sig i dykandes med en ryggbrytande saltomortal från bryggan utan att riktigt veta ifall vattnet var djupare än någon decimeter. Att jag var en sån som gjorde först och tänkte sen.
I alla fall ibland. Men nu står man där och velar, grubblar, tänker igenom. Och det är fan i mig inte bara i vattenbrynet i Sidsjön. Det är i exakt alla situationer. Överallt.
Mycket folk längsmed de olika bryggorna. Kan nog bli många fina sommarkvällar där vad det lider.
Nej, nu vart det fel.
Jag vaknade vid 05-snåret.
Och 05.30-snåret.
Och 06.00-snåret.
Och alla jävla möjliga och omöjliga snår fram till niosnåret. Vid niosnåret klev jag upp.
Jag kände mig som en fjällräv som av misstag lastats in i bagageutrymmet på en rosa buss och förpassats till Kenyas slätter - för att väl där hitta en vedeldad masugn att göra till sitt rävgryt.
Men jag lovar er; jag kan ta det här. Dessa morgnar. Hela sommaren. Utan gnäll. Bara man får njuta av dessa dagar.
För vilket väder vi har. Hade människorna i min omgivning bara stylat sitt hår genom att applicera en handkupa gelé och därefter dra alla hårstrån rakt uppåt och därefter försökt sålt på mig ett par Bjorn Burg-kalsonger till förmånligt pris - ja, då hade jag kunnat tro att jag var i Alanya.
Jag bjöd till lite grillning igår kväll för ett litet selektivt utvalt sällskap i familjens enkla boning. Alla verkade nöjda och tillfreds med tillställningen. Ja, förutom Martinsson då, som kvällen igenom låg på om varför det inte bjöds på varken anklever eller rimmad påfågelsbringa.
Det var diskning värdigt ett helt polskt kompani som väntade en vid uppvaknandet, men det får man väl säga att det var värt.
Att det var ospottat i glasen bland gästerna behövde jag inte titta efter idag på morgonkvisten. Det uppvisade Martinsson med all önskvärd tydlighet då han som siste man skulle lämna den enkla boningen vid tolvsnåret för vidare vevning på stadens gator. Ett skohorn, ett par nya skor med oräfflad sula, något som kunde liknas vid ett spontant klack-hopp-steg á la Christer Ulfbåge 2000 (0.18 in, kan även ses göras av Mikael Nilsson i VM-kvalet mot Danmark på Råsunda 2009) - och så låg han där med bakhuvudet slaget i dörrkarmen.
Hade jag varit en osympatisk människa, eller på någorlunda samma våglängd som Martinsson för stunden, hade jag skrattat mig själv harmynt. Nu kollade jag istället att karln inte hade ett alltför stort hål i bakhuvudet. Det hade han inte.
Vid tresnåret på eftermiddagen dök släkten upp och jag åtnjöt den uppmärksamhet som till vardags bara personer med utstråling och charm får åtnjuta, och det skålades med mousserande för de vuxna, och med hemmagjord svartvinbärssaft för de 12-åriga, 14-åriga, 17-åriga och 20-åriga barnen.
Paket fick man också. Blev överröst med paket. Lite smolk i glädjebägaren var det när min far berättade att han till i år fått inspiration från några fiskekompisar.
- Jo, med tanke på världsekonomins djupa kris och miljöhotet så tänkte jag och mamma att vi i år tillämpar regeln "catch and release" på presenterna, sa far.
Så jag fick leka med mina nya leksaker i fem minuter - far satt med klockan - innan jag snällt fick återförsluta vardera saks respektive kartong och lägga ifrån mig den i den hög som mina föräldrar snart skulle åka tillbaka till stadens affärer med. Det är så det går till uppe på Södermalm.
Nej, skämt åsido: det var väldigt mycket flytta-hemifrån-saker... Som en påminnelse om att man lever på lånad tid här i sitt pojkrum och att min mor inte mycket annat vill än att kränga in en vävstol i min steglöst ställbaras ställe.
Kvällen avrundades med två varv och ett dopp runt och i Sidsjön tillsammans med Mask. Renheten i den sjön skulle få den mest luttrade erritreanska ökenvandraren att skaka på huvudet och istället fortsätta sin vandring mot den där automaten med Kalle Sprätts läskande kividryck som lämpligt nog tycktes stå utplacerad på en sanddyna lite längre fram. Men vattnet var sådär lagomt kallt och trevligt var det.
Jag önskar för övrigt att jag var en sån där som löpte rätt ut i vattnet utan att stå och vela en fem minuter. Att jag var en sån som kastade sig i dykandes med en ryggbrytande saltomortal från bryggan utan att riktigt veta ifall vattnet var djupare än någon decimeter. Att jag var en sån som gjorde först och tänkte sen.
I alla fall ibland. Men nu står man där och velar, grubblar, tänker igenom. Och det är fan i mig inte bara i vattenbrynet i Sidsjön. Det är i exakt alla situationer. Överallt.
Mycket folk längsmed de olika bryggorna. Kan nog bli många fina sommarkvällar där vad det lider.
I did tons of stuff today, and I did nothing anyways And that's the thing, it's all the same Nothing changes Have no hopes I have no dreams I think to much and then I scream What have I done? I've wasted so much time, years of hanging 'round Undone is done I've wasted so much time, years of hanging 'round
Kommentarer
Trackback