pirkt,

Säg mig; vad vore en sommarkväll i svenska juli, när kvällssolen kämpar kvar temperaturen runt 20-strecket, utan damfotboll av medelpadsk Division III-kvalitet?

När Selånger och Alnö gör upp på någon av de läktarlösa planerna intill Selångers IP är det bara fullständiga fån som viger sin onsdagskväll åt annat.

Varför?

För att spelet är så bra.

För att man kan lära sig ett och annat fotbollsmässigt.

För att det är skönt att stå upp.

För att ens syster spelar.

Och lite, lite för att ha en ursäkt när Kristian Ek skulle ringa vid sjusnåret, efter att han kommit tillbaka från sin obligatoriska golfrunda, och undra om vi hann spela någon tennismatch i afton.

Jag ville nämligen inte spela idag. För det första har jag problem med foten, något som skulle försvårat mina kvicka riktningsförändringar och gett Ekbek en fördel. Jag har inte råd att ge Ekbek fördelar.

Och för det andra så skulle jag behöva ligga i Stig Wiklund, GIF:s mentala coachs, soffa under otaliga terapitimmar innan jag med självförtroende och framåtanda kan kliva in på samma grusbana som Ekbek. Detta efter ett antal... är det tre? fyra till och med?... raka torskar i våras och somras.

Men det är bäst att få det överstökat. Försöka erinra sig om allt man trots allt lärde sig av det där nötandet på Balders med Manuel, Ricky och Peter under tidigt 2000-tal. Försöka leta reda på den gamla trofén från 2004 som förkunnar att jag blev DM-mästare i såväl singel som dubbel.

DM-mästare i singel och dubbel? Jo, jo. På den tiden var det jag, Robin S, Vinci och nån kille som hette som en påse hallonbåtar som sågs som framtiden för svensk tennis.

Robin för sina tunga grundslag av internationellt snitt, Vinci för sin snabbhet på banan, han "Pim Pim" för sina stenhårda servar - och jag för att jag slog en lätt överviktig och något lat -91:a i en DM-final i Medelpad.

... damfotbollsmatchen? Jo, tackar som frågar. Den vann Alnö med 2-1. Min syster, som är den offensiva spelare jag en gång var menad att bli, gjorde det bra längs sin vänsterkant.

På sidan stod som vanligt ett par föräldrar och gav sina expertanalyser. Medelålders män har suttit framför Fotbolls-VM med en kall tjeckisk flasköl i handen och lyssnat på ungefär vart tionde ord som Jens Fjellström spottar ur sig i halvtidspausen - och sedan sätter de ihop dem och försöker förklara för varandra (dessa män står ofta tre och tre) vad tjejerna på planen gör för fel.

Ibland, när någon spelare de känner kommer ut mot deras kant, kan de försöka prata med henne. Säga något konstruktivt om att hon "måste upp i planen" eller "passa bollen". Tjejen ser inte ut att lyssna och joggar så småningom iväg. Då säger den medelåldersmannen att "det där ville hon inte höra minsann", sen skrockar de tillsammans.

Kommer man bli sån?