gif, gif, giffarna, här vare, här vare,
Ja, det blev lite sent. Men pirkt.blogg.se levererar åtminstone GIF-texten innan Dagbladet har möjlighet att göra det.
Alltid något.
Vad var det då vi såg, när jag tillsammans med 2210 andra och Sven slog mig ner för revanschmötet mot Assyriska?
Ja, inte såg vi så mycket som en ickesyrian kunde uppskatta första 30 minutrarna.
Cerhun Eris såg ut att vara det bästa som ett handelsutbyte mellan Sverige och Turkiet uppbringat sedan Gustav II Adolf efter Slaget vid Lützen svängde förbi Bosporen, badade näck, blev klappkanon på nattklubben The Doors, moonade för ett koppel barinkastare innan han flydde hemöver de överblivna resterna av en slafsig kebabrulle i näven.
Livsfarlig varje gång han fick bollen - vilket var alldeles för ofta.
Assyriska är laget som vågar rulla bollen efter backen, gärna och ofta via denne Ceyhun som endera spelade smart, snabbt eller tog bollen och drev den framåt i banan och fick därigenom upp spelet i banan.
Vi... vi hade pratat hela veckan, till och med med psykproffset Stig, om att våga - men det var samma rädsla och ovilja att misslyckas med bollen som präglade de första trettio.
Pressade högre gjorde vi dock, precis som jag sett att laget tränat på med diverse pressövningar under veckan, men när Assyriska bara kunde sticka in bollar på Super-Ceyhun för att vinna tjugo-trettio meter i planen så var det till liten nytta.
Målet kommer lite som ett brev på posten. En vacker post. Jag ser inte vem det är som suger ner bollen på bröstet precis utanför straffområde och på andra tillslaget levererar en perfekt liten djupledsstickare in bakom Myrestam och Brink - men han gör det förjävla bra och gamle Görans avslut är det inget fel på.
De första trettio minutrarna är GIF Sundsvall ett lag. De sista sextio ett helt annat. Ett lag med modigare, mer aktiva spelare. Ett kreativt lag som rullar bollen in centralt - och sedan ut på kanten igen. Ett lag som pressar högt och sätter press i försvaret. Och kanske framför allt - ett lag som äntligen, efter några trötta insatser, orkade fylla på med mycket folk framåt.
Speciellt i boxen där Walle i sin offensiva mittfältsposition understödde Hannes - något som blev genvägen in i matchen och initiativet.
Vi började, strax efter målet, komma på att vi hade en av Nordeuropas nickstarkaste par längst framme, varpå vi singlade in bollar i straffområdet från alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår.
Det fungerade ypperligt. Assyriskas mittbackspar förlorade duell på duell, blev rädda - även om den ena, Mohammed Mbye, såg ut som en sån som inte är rädd för något, någonsin - och föll ner vilket gav vårt mittfält initiativet.
1-1-målet före paus var så klart viktigt. Sliper får bollen på högerkanten, håller sin vana trogen i bollen och tittar efter överlapp, ser att Hannes kommer likt ett skenande expresståg längsmed högerflanken och petar bollen i djupled. Hannes springer med sig bollen snett inåt, når kortlinjen och spelar bollen snett inåt bakåt dit Robban löpt.
Robban slår hål, bollen tar någonstans på hans vindsnabba kropp och studsar upp. Robban får en klack på bollen som går parallellt med mållinjen innan Nuri Mustafi kan stänka dit sitt tredje seriemål för året och även det tredje sedan han huserade i någon diffus klubb som hette FC Popa.
Vi gjorde sedan två mål till innan pausvilan - men båda dömdes bort. Walles returnick för offside för offside - tveksamt? - och Jonsons hörnnick för... ja, fan vet?
Frågan vi måste ställa oss är - borde man få döma fotboll om man har tatuerat hela armarna?
Andra halvlek är det vi som har övertaget. De långa, rädda bollarna från backlinjen är ett minne blott. Vi spelar in via mittfältet, ut på kanten igen och fortsätter komma till många inlägg. Om vi inte hittar någon lösning från backlinjen så tar vi bollen och driver den framåt. Som Jonson...
... jag såg att han fick en tvåa i betyg av ST, men jag tyckte att Jonson var fantastiskt bra igår. Kanske bäst av alla de blåa. Han är inte så stor och grov - han är ingen Brink, till och med sju kilo lättare än en Löfgren - men han gottgör det med att vara först in i situationerna, kliva framför anfallaren och nypa bollen. Dessutom drev han upp bollen med fart och bestämdhet när läget och ytorna fanns.
Näe, orsaken till att jag ville skriva en matchtext var att folk som inte såg matchen skulle veta att Jonson inte skulle ha en tvåa, motsvarande godkänt, i betyg.
Brinken - även han fick en snålsparad tvåa - var också bra. Riktigt bra och stabil. Han vann ju sin vana trogen, till skillnad från sina kollegor i Assyriska, allt på skallen. Även när Aris hörna dök ner i sjuttiosjunde minuten. Den väldige norrmannen sa till tidningen att det var tillfälligheter att han råkat tryckt in fyra mål i år.
Det är det så klart inte. Brinken bestämmer sig för att "den här bollen är min" och med sina dryga nittio kilo, sin rakade skalle och nordnorska envishet - vem ska stoppa honom?
2-1, men matchen är inte stängd. Vi fortsätter att pressa högt, jag förbannar från min läktarplats flera spelare som började skenlöpa i press mot Assyriskas backlinje med bara några minuter kvar av matchen. Gott med hög press på hemmaplan, men vid uddamålsledning med några få minuter kvar hade jag hellre sett att vi legat lågt - åh, så lågt - och bara försvarat vår ledning med att skalla bort bollar med våra många långa, skalliga nickspecialister.
Nu blev det istället nära på omställningslägen som Assyriska kunde hota i. Men som tur var faller det sig ofta så att medelhavsfostrade spelare tappar humöret vid underläge - så även med Ceyhun Eris. Han tappade ut någon boll, misslyckades med en enda passning - och sedan var han inte sig själv längre.
Som tur var. Det kan vara en av de bästa spelare som någonsin satt sin fot i Superettan.
Nu behövde vi inte sitta som på nålar ända in till målsnöret, som tur var.
... och här vill jag bara sticka in med ett litet stickspår. Fan ta er som åkte i åttiosjätte minuten när vi är i 2-1-ledning. Ni har suttit ner och tittat på fotboll i åttiosex minuter - men när det ska avgöras under fem minuter, då går ni för att komma först till Emhartutfarten. Det är ren och skär idioti och jag är glad att ni bestraffades.
För bestraffades, det gjorde ni. Emil Forsberg gjorde sitt första mål på hemmaplan - sitt första spelmål i Superettan - och... ja, han kunde inte ha gjort det på många bättre sätt.
Foppa gick vänster, Stefan Batan gick vänster. Foppa gick höger, Stefan Batan fullbordade sin katastrofala insats genom att fortsätta vänster. Foppa kommer ner till kortlinjen. Foppa skjuter. Foppa dunkar bollen rätt upp i undersidan ribban och ner i mål.
Aldrig har väl 2211... näe, okej då, några färre då vissa gått och varmkört bilen... Sundsvallsbor exploderat upp ur sina stolar samtidigt.
3-1 och det roligaste, jämte Foppas mål, var att vi långa stunder spelade den fotboll vi kan spela, rullade den boll vi kan rulla och nyttjade de styrkor vi bör nyttja. Jag har suttit och sett hela veckans träningar från sidan - och jag har noterat för mig själv vilken fart det faktiskt är på spelmomenten. Hur snabbt alla beslut tas, hur bra alla spelare är individuellt - hur få Superettanlag som lär ha den där farten på sina spel på träningen.
Igår fick vi ut mycket av det under de sista sextio minutrarna - och det var skönt att vi kunde göra det på hemmaplan.
Synd bara att inte fler än 2211 hade vett nog att följa matchen på plats. Det är i det närmaste skandalöst dåligt.
Some will win, some will lose
Some were born to sing the blues
Oh, the movie never ends
It goes on and on and on and on
Don't stop believin'
Hold on to that feelin'
Alltid något.
Vad var det då vi såg, när jag tillsammans med 2210 andra och Sven slog mig ner för revanschmötet mot Assyriska?
Ja, inte såg vi så mycket som en ickesyrian kunde uppskatta första 30 minutrarna.
Cerhun Eris såg ut att vara det bästa som ett handelsutbyte mellan Sverige och Turkiet uppbringat sedan Gustav II Adolf efter Slaget vid Lützen svängde förbi Bosporen, badade näck, blev klappkanon på nattklubben The Doors, moonade för ett koppel barinkastare innan han flydde hemöver de överblivna resterna av en slafsig kebabrulle i näven.
Livsfarlig varje gång han fick bollen - vilket var alldeles för ofta.
Assyriska är laget som vågar rulla bollen efter backen, gärna och ofta via denne Ceyhun som endera spelade smart, snabbt eller tog bollen och drev den framåt i banan och fick därigenom upp spelet i banan.
Vi... vi hade pratat hela veckan, till och med med psykproffset Stig, om att våga - men det var samma rädsla och ovilja att misslyckas med bollen som präglade de första trettio.
Pressade högre gjorde vi dock, precis som jag sett att laget tränat på med diverse pressövningar under veckan, men när Assyriska bara kunde sticka in bollar på Super-Ceyhun för att vinna tjugo-trettio meter i planen så var det till liten nytta.
Målet kommer lite som ett brev på posten. En vacker post. Jag ser inte vem det är som suger ner bollen på bröstet precis utanför straffområde och på andra tillslaget levererar en perfekt liten djupledsstickare in bakom Myrestam och Brink - men han gör det förjävla bra och gamle Görans avslut är det inget fel på.
De första trettio minutrarna är GIF Sundsvall ett lag. De sista sextio ett helt annat. Ett lag med modigare, mer aktiva spelare. Ett kreativt lag som rullar bollen in centralt - och sedan ut på kanten igen. Ett lag som pressar högt och sätter press i försvaret. Och kanske framför allt - ett lag som äntligen, efter några trötta insatser, orkade fylla på med mycket folk framåt.
Speciellt i boxen där Walle i sin offensiva mittfältsposition understödde Hannes - något som blev genvägen in i matchen och initiativet.
Vi började, strax efter målet, komma på att vi hade en av Nordeuropas nickstarkaste par längst framme, varpå vi singlade in bollar i straffområdet från alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår.
Det fungerade ypperligt. Assyriskas mittbackspar förlorade duell på duell, blev rädda - även om den ena, Mohammed Mbye, såg ut som en sån som inte är rädd för något, någonsin - och föll ner vilket gav vårt mittfält initiativet.
1-1-målet före paus var så klart viktigt. Sliper får bollen på högerkanten, håller sin vana trogen i bollen och tittar efter överlapp, ser att Hannes kommer likt ett skenande expresståg längsmed högerflanken och petar bollen i djupled. Hannes springer med sig bollen snett inåt, når kortlinjen och spelar bollen snett inåt bakåt dit Robban löpt.
Robban slår hål, bollen tar någonstans på hans vindsnabba kropp och studsar upp. Robban får en klack på bollen som går parallellt med mållinjen innan Nuri Mustafi kan stänka dit sitt tredje seriemål för året och även det tredje sedan han huserade i någon diffus klubb som hette FC Popa.
Vi gjorde sedan två mål till innan pausvilan - men båda dömdes bort. Walles returnick för offside för offside - tveksamt? - och Jonsons hörnnick för... ja, fan vet?
Frågan vi måste ställa oss är - borde man få döma fotboll om man har tatuerat hela armarna?
Andra halvlek är det vi som har övertaget. De långa, rädda bollarna från backlinjen är ett minne blott. Vi spelar in via mittfältet, ut på kanten igen och fortsätter komma till många inlägg. Om vi inte hittar någon lösning från backlinjen så tar vi bollen och driver den framåt. Som Jonson...
... jag såg att han fick en tvåa i betyg av ST, men jag tyckte att Jonson var fantastiskt bra igår. Kanske bäst av alla de blåa. Han är inte så stor och grov - han är ingen Brink, till och med sju kilo lättare än en Löfgren - men han gottgör det med att vara först in i situationerna, kliva framför anfallaren och nypa bollen. Dessutom drev han upp bollen med fart och bestämdhet när läget och ytorna fanns.
Näe, orsaken till att jag ville skriva en matchtext var att folk som inte såg matchen skulle veta att Jonson inte skulle ha en tvåa, motsvarande godkänt, i betyg.
Brinken - även han fick en snålsparad tvåa - var också bra. Riktigt bra och stabil. Han vann ju sin vana trogen, till skillnad från sina kollegor i Assyriska, allt på skallen. Även när Aris hörna dök ner i sjuttiosjunde minuten. Den väldige norrmannen sa till tidningen att det var tillfälligheter att han råkat tryckt in fyra mål i år.
Det är det så klart inte. Brinken bestämmer sig för att "den här bollen är min" och med sina dryga nittio kilo, sin rakade skalle och nordnorska envishet - vem ska stoppa honom?
2-1, men matchen är inte stängd. Vi fortsätter att pressa högt, jag förbannar från min läktarplats flera spelare som började skenlöpa i press mot Assyriskas backlinje med bara några minuter kvar av matchen. Gott med hög press på hemmaplan, men vid uddamålsledning med några få minuter kvar hade jag hellre sett att vi legat lågt - åh, så lågt - och bara försvarat vår ledning med att skalla bort bollar med våra många långa, skalliga nickspecialister.
Nu blev det istället nära på omställningslägen som Assyriska kunde hota i. Men som tur var faller det sig ofta så att medelhavsfostrade spelare tappar humöret vid underläge - så även med Ceyhun Eris. Han tappade ut någon boll, misslyckades med en enda passning - och sedan var han inte sig själv längre.
Som tur var. Det kan vara en av de bästa spelare som någonsin satt sin fot i Superettan.
Nu behövde vi inte sitta som på nålar ända in till målsnöret, som tur var.
... och här vill jag bara sticka in med ett litet stickspår. Fan ta er som åkte i åttiosjätte minuten när vi är i 2-1-ledning. Ni har suttit ner och tittat på fotboll i åttiosex minuter - men när det ska avgöras under fem minuter, då går ni för att komma först till Emhartutfarten. Det är ren och skär idioti och jag är glad att ni bestraffades.
För bestraffades, det gjorde ni. Emil Forsberg gjorde sitt första mål på hemmaplan - sitt första spelmål i Superettan - och... ja, han kunde inte ha gjort det på många bättre sätt.
Foppa gick vänster, Stefan Batan gick vänster. Foppa gick höger, Stefan Batan fullbordade sin katastrofala insats genom att fortsätta vänster. Foppa kommer ner till kortlinjen. Foppa skjuter. Foppa dunkar bollen rätt upp i undersidan ribban och ner i mål.
Aldrig har väl 2211... näe, okej då, några färre då vissa gått och varmkört bilen... Sundsvallsbor exploderat upp ur sina stolar samtidigt.
3-1 och det roligaste, jämte Foppas mål, var att vi långa stunder spelade den fotboll vi kan spela, rullade den boll vi kan rulla och nyttjade de styrkor vi bör nyttja. Jag har suttit och sett hela veckans träningar från sidan - och jag har noterat för mig själv vilken fart det faktiskt är på spelmomenten. Hur snabbt alla beslut tas, hur bra alla spelare är individuellt - hur få Superettanlag som lär ha den där farten på sina spel på träningen.
Igår fick vi ut mycket av det under de sista sextio minutrarna - och det var skönt att vi kunde göra det på hemmaplan.
Synd bara att inte fler än 2211 hade vett nog att följa matchen på plats. Det är i det närmaste skandalöst dåligt.
Some will win, some will lose
Some were born to sing the blues
Oh, the movie never ends
It goes on and on and on and on
Don't stop believin'
Hold on to that feelin'
Kommentarer
Postat av: Ewa
Jag instämmer i allt! Jonson var betydligt bättre än den 2:a han fick i ST.
Apropå att gå tidigare. Bredvid mig stod en gubbe som menade på att det inte skulle bli fler mål och gick medan det fortfarande var 1-1. Han försvann ungefär två minuter innan Brink gjorde 2-1. Sicken dum stackare.
Postat av:
Håller med om att publiksiffran var under all kritik, men tror förklaringen är tidpunkten. Mitt i juli på en lördag av alla dagar. Vi kan väl inte halvera publiksiffran efter ett oavgjort resultat mot Norrköping under normala omständigheter. Vi lär få se hur intresset ser ut när vi möter Hammarby då förhoppningsvis ett stort antal är tillbaka efter semestern.
Postat av: hog
Very nice rapport, tack som fan.
Semester betyder att en del reser bort, bara att acceptera, en del har familj och sånt som också måste få sitt lystmäte av umgänge.
Trist för dig men det är otroligt skönt att vi har två bra backar i mitten. Hade du inte överansträngt dig på försäsongen så tror jag nog att du fått nått inhopp i början av säsongen. Du gjorde bra träningsmatcher.
Trackback