heja, heja,
Oj, så arg jag var vid kvart över fem på eftermiddagen igår. Jag kokade på ett sätt jag inte gjort sedan... ja, typ senast jag spelade FM och torskade på övertid mot något profillöst mittenlag.
Tio minuter in i den andra halvleken - vid ställningen 1-1 - är jag uppe på en hörna. Jag väntar in bollen och ser den komma perfekt mot min välskulpterade pannlob på bortre stolpen. Jag väntar, väntar... och målvakten hinner, precis när bollen ska möta min pannlob, dit med en hand och stöter undan den.
Fan. Hade jag bara gått hårdare mot bollen, kommit med mer fart och brytit in mer i bollbanan - då hade jag varit först och knoppat in ledningsmålet. Hade jag bara...
I besvikelsen bestämmer jag att "nästa hörna, då trycker vi in boll, målvakt, motspelare, medspelare, kung och fosterland". Nästa hörna kommer. Vi ser åter igen bollen komma singlande som ett asplöv mot min orynkade, bestämda pannlob. Jag backar bak, förbi min markering och är helt ren på den bortre stolpen.
En nicktouch från en dalakurd senare hoppar jag upp, får en knuff i ryggslutet i samband med upphoppet. Jag lyfter, får huvudet på bollen, försöker styra den innanför stolpen, ser den gå utanför.
Sen - sen var matchen slut. När jag landar har jag vikt vänsterfoten av någon jävla anledning och... ja, allting brann. Jag hade inte stukat foten sedan sommaren -03 då vi var på träningsläger i Holland med Medskogsbrons stolta BK. Då var jag tacksam över att få gå ut, eftersom vi låg under med åtminstone 5-0 mot det kanske bästa lag jag någonsin mött.
... hade inte många av holländarna i det laget varit så duktiga på skolgården och kommit in på haschgymnasiet i Utrecht så hade de haft betydande roller i det holländska landslag som tog silver igår.
Åter till planen - jag låg och vred mig i plågor. Slog och sparkade i marken och skrek okvädningsord som fått fler spelare än Johan Martinsson utvisad från en fotbollsplan. Det gjorde så ont. Jag skulle aldrig mer kunna spela fotboll. Jag såg i mina tankar Alf-Inge Haaland åka förbi i sin permobil och vifta glatt och bräla på bred nordnorska att "om man drar variatorbrickan och några pluggar så går den femton kilometer i timmen. Det är nästan så att man känner tacksamhet till Roy K".
Gunnar, ÖFK:s 77-årige mirakelman var snabbt på plats. Började rycka och dra i den brinnande foten. "Vad pysslar han med? Låt mig bara dö och träda in i Alf-Inge-land", tänkte jag.
Sen efter dryga minuten frågade Gunnar ifall jag kunde spela vidare. Nu driver han med mig, tänkte jag. Det brann fortfarande i foten och jag kände att jag inte ens skulle kunna resa mig upp.
Men det kunde jag. Gunnars ryckande och knyckande tog bort lite av smärtan, jag kunde häva mig upp, halta fram, gå över till gång, vidare i en lätt skritt innan man började trava igång så smått.
Okej, det gjorde fortfarande riktigt ont, men jag kunde ju jogga lite lätt. Hoppet var inte ute. Inte för karriären - inte ens för den här matchens sista trettio minuter.
Det var bara det att - hoppet var ute. Samtidigt som jag börjar jogga mot bänken här jag speakern annonsera ett byte. In gick Pontus Melander och ut gick - Erik Löfgren.
Som jag inledde: vilken kokning. Dock inte mest för att jag kände att jag kanske hade kunnat spela och att det borde ha varit Gunnar som signalerade för ett eventuellt byte. Att bänken gjort ett misstag och tagit ett förhastat beslut. Nej. Inte främst det.
Mest för att jag hade gjort sextio så pass dåliga minuter, och nu inte ens fick chansen att gottgöra dem med trettio bra.
Det var inte alls samma insats som senast jag var med mot Arameiska Syrianska. Jag skämdes nästan efteråt över hur någon som kommer ner från en högre division kan komma ner fullt motiverad och göra en så slätstruken insats.
Fan.
Sen spelade inte laget som så särskilt bra heller. Vi kunde ha fått med oss en poäng - Dalkurd avgjorde i nittioandra - men det kändes som att det saknades en riktigt tydlig plan. I GIF spelar vi ingen fantastisk fotboll på bortaplan, men vi tar poäng för att vi är tillräckligt cyniska och stabila. Vi vet att det är hemmalaget som ska bjuda upp till dans inför sina supportrar.
När man då möter ett lag som Dalkurd, med bland annat Mirza Jelecak, Nedim Halilovic och Brwa Nouri i startelvan, som har krävande fans som förväntar sig att få se världsklassig hambomazurka på sin Domnarsvall - då borde vi ha legat lågt, på rätt sida, och låtit de trilla boll till leda.
Istället satte vi press, en och en, och de fick enkelt spela igenom oss. Balansen rubbades gång på gång - till ingen nytta då de ensamma presspelarna bara blev bortrullade.
Nåja. Jag ska inte försöka mig på någon snitsig avslutning då jag vet att ingen läsare är kvar vid det här laget, efter en lång pergamentsrulles skrift om ÖFK:s Division I-match mot Dalkurd.
Ja, det kanske skulle vara någon på ST Sports redaktion. De ringde nämligen och undrade hur det var med min fot och slog samtidigt larm om att det råder en nyhetstorka i idrotts-Medelpad så allvarlig att den är på gränsen till att självantända.
"Löfgren kan eventuellt saknas på GIF:s bänk på lördag".
Det lockar till läsning.
And so I'll go before I fall to pieces
Yes I'll go before I fall to pieces
Tio minuter in i den andra halvleken - vid ställningen 1-1 - är jag uppe på en hörna. Jag väntar in bollen och ser den komma perfekt mot min välskulpterade pannlob på bortre stolpen. Jag väntar, väntar... och målvakten hinner, precis när bollen ska möta min pannlob, dit med en hand och stöter undan den.
Fan. Hade jag bara gått hårdare mot bollen, kommit med mer fart och brytit in mer i bollbanan - då hade jag varit först och knoppat in ledningsmålet. Hade jag bara...
I besvikelsen bestämmer jag att "nästa hörna, då trycker vi in boll, målvakt, motspelare, medspelare, kung och fosterland". Nästa hörna kommer. Vi ser åter igen bollen komma singlande som ett asplöv mot min orynkade, bestämda pannlob. Jag backar bak, förbi min markering och är helt ren på den bortre stolpen.
En nicktouch från en dalakurd senare hoppar jag upp, får en knuff i ryggslutet i samband med upphoppet. Jag lyfter, får huvudet på bollen, försöker styra den innanför stolpen, ser den gå utanför.
Sen - sen var matchen slut. När jag landar har jag vikt vänsterfoten av någon jävla anledning och... ja, allting brann. Jag hade inte stukat foten sedan sommaren -03 då vi var på träningsläger i Holland med Medskogsbrons stolta BK. Då var jag tacksam över att få gå ut, eftersom vi låg under med åtminstone 5-0 mot det kanske bästa lag jag någonsin mött.
... hade inte många av holländarna i det laget varit så duktiga på skolgården och kommit in på haschgymnasiet i Utrecht så hade de haft betydande roller i det holländska landslag som tog silver igår.
Åter till planen - jag låg och vred mig i plågor. Slog och sparkade i marken och skrek okvädningsord som fått fler spelare än Johan Martinsson utvisad från en fotbollsplan. Det gjorde så ont. Jag skulle aldrig mer kunna spela fotboll. Jag såg i mina tankar Alf-Inge Haaland åka förbi i sin permobil och vifta glatt och bräla på bred nordnorska att "om man drar variatorbrickan och några pluggar så går den femton kilometer i timmen. Det är nästan så att man känner tacksamhet till Roy K".
Gunnar, ÖFK:s 77-årige mirakelman var snabbt på plats. Började rycka och dra i den brinnande foten. "Vad pysslar han med? Låt mig bara dö och träda in i Alf-Inge-land", tänkte jag.
Sen efter dryga minuten frågade Gunnar ifall jag kunde spela vidare. Nu driver han med mig, tänkte jag. Det brann fortfarande i foten och jag kände att jag inte ens skulle kunna resa mig upp.
Men det kunde jag. Gunnars ryckande och knyckande tog bort lite av smärtan, jag kunde häva mig upp, halta fram, gå över till gång, vidare i en lätt skritt innan man började trava igång så smått.
Okej, det gjorde fortfarande riktigt ont, men jag kunde ju jogga lite lätt. Hoppet var inte ute. Inte för karriären - inte ens för den här matchens sista trettio minuter.
Det var bara det att - hoppet var ute. Samtidigt som jag börjar jogga mot bänken här jag speakern annonsera ett byte. In gick Pontus Melander och ut gick - Erik Löfgren.
Som jag inledde: vilken kokning. Dock inte mest för att jag kände att jag kanske hade kunnat spela och att det borde ha varit Gunnar som signalerade för ett eventuellt byte. Att bänken gjort ett misstag och tagit ett förhastat beslut. Nej. Inte främst det.
Mest för att jag hade gjort sextio så pass dåliga minuter, och nu inte ens fick chansen att gottgöra dem med trettio bra.
Det var inte alls samma insats som senast jag var med mot Arameiska Syrianska. Jag skämdes nästan efteråt över hur någon som kommer ner från en högre division kan komma ner fullt motiverad och göra en så slätstruken insats.
Fan.
Sen spelade inte laget som så särskilt bra heller. Vi kunde ha fått med oss en poäng - Dalkurd avgjorde i nittioandra - men det kändes som att det saknades en riktigt tydlig plan. I GIF spelar vi ingen fantastisk fotboll på bortaplan, men vi tar poäng för att vi är tillräckligt cyniska och stabila. Vi vet att det är hemmalaget som ska bjuda upp till dans inför sina supportrar.
När man då möter ett lag som Dalkurd, med bland annat Mirza Jelecak, Nedim Halilovic och Brwa Nouri i startelvan, som har krävande fans som förväntar sig att få se världsklassig hambomazurka på sin Domnarsvall - då borde vi ha legat lågt, på rätt sida, och låtit de trilla boll till leda.
Istället satte vi press, en och en, och de fick enkelt spela igenom oss. Balansen rubbades gång på gång - till ingen nytta då de ensamma presspelarna bara blev bortrullade.
Nåja. Jag ska inte försöka mig på någon snitsig avslutning då jag vet att ingen läsare är kvar vid det här laget, efter en lång pergamentsrulles skrift om ÖFK:s Division I-match mot Dalkurd.
Ja, det kanske skulle vara någon på ST Sports redaktion. De ringde nämligen och undrade hur det var med min fot och slog samtidigt larm om att det råder en nyhetstorka i idrotts-Medelpad så allvarlig att den är på gränsen till att självantända.
"Löfgren kan eventuellt saknas på GIF:s bänk på lördag".
Det lockar till läsning.
And so I'll go before I fall to pieces
Yes I'll go before I fall to pieces
Kommentarer
Postat av: Nabaldian
Så vi behöver inte lämnba ölen i Prag, vinet i Rom och ta en taxi hem som mor ville?
Trackback