pirkt,

Fan, det är svårt att vara helt komplett missnöjd med tillvaron när du sitter på en platstol på IP med veckans första solstrålar i ansiktet, kikandes på U21-laget tränandes på konstgräset nedanför - samtidigt som du snackar fotboll med en klubbordförande - mot betalning.

Jag hade citat på över fem A5-sidor, men bara väldigt, väldigt lite fick plats på den lilla sida som sommarintervjun blivit tilldelad i tidningen.

Om man väl åker och träffar en intervjuperson över en timmeslång intervju, tar en massa bilder och pratar vitt och brett och väldigt mycket om allt möjligt - då borde den beäras med ett uppslag.

Jag bläddrade förbi min sommarintervju med Lena Wallgren-Sandberg i gårdagstidningen. Mina femtiofem centimetrar var så ihoppressade på första högersidan att man bara väntade på att bokstäverna skulle börja dansa jitterbugg, välla ut från papperet och lägga sig i en pöl på frukostbordet.

Eller så är det jag som helt enkelt skriver för långt. Men jag tycker ju att så mycket är intressant att delge pöbeln när det kommer till fotboll. Kanske för mycket. Säkert för mycket.

Levererade väl en handfull grejer till morgondagens tidning och det blev en ganska hektisk dag på redaktionen, nu när alla dessa fotbollsfyror och -femmor dragit igång igen efter sommaruppehåll och diverse obskyra målskyttar från Hassel, Nedansjö och Söråker ska jagas ända in till deadline.

Vad är väl en kväll i Östersund med Krunegård, Johnossi, Kent och Mattias Alkberg mot att sitta och ringa in veteranorientering och skriva notiser om Gurkspelen (jo) i friidrott?

... jo, Gurkspelen.

Fredagkväll är väldigt speciellt för mig nu för tiden. Man känner verkligen att "nu är det fredagkväll, nu jävlar ska det bli åka av". Som ikväll:

Ikväll klev jag innanför dörren hemmavid lagom till det att klockan slog halv tolv. I ena handen balanserade jag två liter mellanmjölk och under den ena armen hade jag en medlånad Travronden från redaktionen.

Livin' the dream, folks.