pirkt,

Vallfärdade nyss, tillsammans med ungefär alla andra i hela staden, ut från den största biosalongen i Norrlands Huvudstad efter att ha sett Inception.

Jag har inte mycket för den skånska dialekten egentligen. Men just för den här filmen tror jag ett av Sliper och Billys favoritord passar bäst:

Ööuuuveurtung film.

Jag är ingen bioexpert, vi på pirkt.blogg.se har Johan "Iidel" Ödmark (numera stjärna i IFK Timrå) anställd för att vara det, men det här känns verkligen som en film som behöver ses på en bioduk.

Kanske inte lika mycket för dess häftiga effekter som för det faktum att du är mer vaken och alert när du har betalat för att se en film på bio istället för när du är hemma och ligger halvdåsig på sofflocket.

För det här är ingen "jag går och poppar popcorn jag, säg till om det händer nåt"-kind-of-film. Jag satt på helspänn hela tiden, inmatandet av popcorn var den här gången inte för nöjets skull utan för att förse min hjärna med nog energi för att ens orka försöka hänga med i turerna.

Till slut stod man där, nästan tvåhundra kronor fattigare och med åtskilliga nävar smörpopcorn och hundratals slurpar läsk i kistan, och kände sig dum.

Jag försökte prata med Sven i bilen hem, men det gick inte. Han satt och stirrade rakt fram och tänkte tillbaka och försökte pussla ihop de lösa trådar som Inception lämnade efter sig.

Jag gillar inte att lösa korsord - det får mig att känna mig fantastiskt korkad. Jag gillar därför inte heller att lämna en biosalong utan att ha förstått exakt allting.

Inception får, till slut: P P P P (editerat)  

Den är väl värd sin fyra.

Men vad vet jag? Publiken applåderade när filmen var slut. En "åh, nu har charterplanet landat"-applåd. Första gången jag är med om det. Det kanske till och med var en femma?

I övrigt då:

Jorå, det flöt på bra trots folkmassorna. Trots köerna till både biomaten och kioskerna. Trots att bion byggt om så till den milda grad att man trodde att man kommit fel.

Det var bara det att jag glömt bågfilen. Martinsson fick instruktioner om att köpa större läsk i kiosken. Han kom tillbaka med en hink.

Det stod inte på hinken hur mycket den rymde - men ett var säkert; besten till Colamugg inte plats i mugghållaren.

Man hade behöft haft en bågfil för att slipa ner kanterna på mugghållaren några centimetrar. Jag tänkte kalla på vaktmästaren för att be honom justera min mugghållare, men förstod att han skulle vara svårhittad i folkmyllret.

Jag, Martinsson och Sven hade tre platser längst ute på flanken i den smockfyllda salen. Utanför gjordes det upp med en klassisk kluns om vem som skulle få sitta vart.

Behöver jag ens tillägga att jag fick sitta längst ut mot gången, där den stora pöbeln sprang upp och ner, skvättandes läsk, spillandes popcorn och snärtandes med lakritssnablar mot mina axlar.

Martinsson, känd medrigg, fick så klart sitta längst in och det var bara oförklarbar slump som gjorde att hans stolsgranne inte var en klassdam av episka mått.

Nu ska jag sova. Imorgon styr vi skutan mot Södertälje och Jallavallen. Syrianska ska mötas i U21-serien och det är bara jag, Lagréll, Fjulle samt Mirza som följer med från A-truppen. Syrianska ställde ett väldigt mediokert gäng på banan när vi slog tillbaka dem på hemmaplan - men det lär vara andra bullar nu då klubbens a-lagsspelare slipper sätta sig på en buss upp till något Gustav II Adolf, eller annan ansvarig, valt att kalla Sundsvall.