recensera mera,
Jag och min kamrat Martinsson - som igår syntes i Patronklacken på Domnarsvallen, glad i hågen och med hyllningssånger i luftstrupen - var i eftermiddags på Himlabadet.
220 kronor fick vi betala för ett grönt armband som förkunnade att vi hade fri passage till i stort sett allt utom damernas omklädningsrum.
Jag har redan utvärderat badet långt och tråkigt. Nu ska jag göra det kort. Roligt? Nej. Kort.
Himlabadet kostade nästan en halv miljard kronor att bygga. Får man fria händer att bygga ett bad-, plask-, lek- och relaxparadis för dessa slantar i kalla, råa Sverige så kan jag tycka att man kan kosta på sig att bjuda den frusna, leda och självmordsbenägna pöbeln - som traskat genom regn och rusk för att få bubbla sig varm - på lite värme.
Men icke.
Jag och Martinsson stod med till stor del blottad lekamen och spanade från den halvljumna bastun ut över badområdet. Vi hade redan utforskat relaxavdelningens bubbelpool och funnit den alldeles för ljummen. Vi sökte värme denna regnruskiga eftermiddag. Så vi beslöt oss för att hasa oss ner till den plaskande pöbeln för att finna oss en ångande het bubbelpool - såna som det finns så många av på Himlabadets ständiga jämförelse Paradisbadet.
Men icke.
Vi letade och letade. Till slut gick vi fram till en dam som arbetade bland plasket. Jag frågade vart alla ångande heta bubbelpooler var undangömda? Hon förklarade att det fanns två stycken. "Ja, men så bra", tänkte vi innan damen först pekade på en barnpool knappt stor nog att rymma dricksvatten åt två törstiga kolibrir.
Som andraalternativ pekade hon på en diffus, brandgul, rund byggnad, som jag och Martinsson snabbt döpte till Kupolen.
Jag och Martinsson gav det ett försök. Vi trängde oss nerför trappen, klampade över ett koppel ungar och slog oss ner inne i Kupolen.
Det var inte alls särskilt varmt. Marginellt varmare än den halvljumna bubbelpoolen uppe i relaxavdelningen - ett faktum som mycket möjligt kan ha berott på att det i Kupolen smög runt tiotalet urinstinna barnblåsor.
Jag sa åt samma badvakt att be vaktmästarn skruva några snäpp på termostaten, men det gav ingen effekt. De skulle se vad de kunde göra. Vi får la se nästa gång om här har skruvats några snäpp.
Summa summarum - det var Martinssons första tur till badet och han var likt jag nöjd med det mesta.
Utom värmen.
Hur tänkte badbyggaren? Att han byggde ett badpalats på den kenyanska ökenslätten?
Vi har nog med kyla i det här landet, i den här staden. Fan, när jag skriver det här vid midnatt är det så mörkt ute att jag inte kan se de vita lakanen som jag vet hänger på torksträcket två meter från fönsterkarmen. Och då är vi ändå i juli.
Vi har nio månaders beckmörker och kyla - det minsta ett fyrahundramiljardersbygge kan ge oss är lite värme.
Och till sist: söndag och uselt väder. Kön borde ha ringlat upp mot norra berget - men badet var knappt halvfullt.
Tiptoe through our shiny city
with our diamond slippers on.
220 kronor fick vi betala för ett grönt armband som förkunnade att vi hade fri passage till i stort sett allt utom damernas omklädningsrum.
Jag har redan utvärderat badet långt och tråkigt. Nu ska jag göra det kort. Roligt? Nej. Kort.
Himlabadet kostade nästan en halv miljard kronor att bygga. Får man fria händer att bygga ett bad-, plask-, lek- och relaxparadis för dessa slantar i kalla, råa Sverige så kan jag tycka att man kan kosta på sig att bjuda den frusna, leda och självmordsbenägna pöbeln - som traskat genom regn och rusk för att få bubbla sig varm - på lite värme.
Men icke.
Jag och Martinsson stod med till stor del blottad lekamen och spanade från den halvljumna bastun ut över badområdet. Vi hade redan utforskat relaxavdelningens bubbelpool och funnit den alldeles för ljummen. Vi sökte värme denna regnruskiga eftermiddag. Så vi beslöt oss för att hasa oss ner till den plaskande pöbeln för att finna oss en ångande het bubbelpool - såna som det finns så många av på Himlabadets ständiga jämförelse Paradisbadet.
Men icke.
Vi letade och letade. Till slut gick vi fram till en dam som arbetade bland plasket. Jag frågade vart alla ångande heta bubbelpooler var undangömda? Hon förklarade att det fanns två stycken. "Ja, men så bra", tänkte vi innan damen först pekade på en barnpool knappt stor nog att rymma dricksvatten åt två törstiga kolibrir.
Som andraalternativ pekade hon på en diffus, brandgul, rund byggnad, som jag och Martinsson snabbt döpte till Kupolen.
Jag och Martinsson gav det ett försök. Vi trängde oss nerför trappen, klampade över ett koppel ungar och slog oss ner inne i Kupolen.
Det var inte alls särskilt varmt. Marginellt varmare än den halvljumna bubbelpoolen uppe i relaxavdelningen - ett faktum som mycket möjligt kan ha berott på att det i Kupolen smög runt tiotalet urinstinna barnblåsor.
Jag sa åt samma badvakt att be vaktmästarn skruva några snäpp på termostaten, men det gav ingen effekt. De skulle se vad de kunde göra. Vi får la se nästa gång om här har skruvats några snäpp.
Summa summarum - det var Martinssons första tur till badet och han var likt jag nöjd med det mesta.
Utom värmen.
Hur tänkte badbyggaren? Att han byggde ett badpalats på den kenyanska ökenslätten?
Vi har nog med kyla i det här landet, i den här staden. Fan, när jag skriver det här vid midnatt är det så mörkt ute att jag inte kan se de vita lakanen som jag vet hänger på torksträcket två meter från fönsterkarmen. Och då är vi ändå i juli.
Vi har nio månaders beckmörker och kyla - det minsta ett fyrahundramiljardersbygge kan ge oss är lite värme.
Och till sist: söndag och uselt väder. Kön borde ha ringlat upp mot norra berget - men badet var knappt halvfullt.
Tiptoe through our shiny city
with our diamond slippers on.
Kommentarer
Trackback