som jag alltid gör,
Först och främst; ett stort tack till blogg.se som när jag skulle publicera min pergamentrulleslånga skrift om gårdagskvällen valde att logga ut mig och inte spara ens en rad som utkast.
När ska mina medfinansiärer göra slag i saken och erbjuda mig en portal som gör möjliggör ett drägligt arbetsklimat?
Nu får jag skriva om allt igen. Here we go.
Om det finns en övervakningskamera på IP så lär Ove Näslund, mannen med en gräsklippare bakom varje öra, sätta kanelgiffeln i halsen när han tittar igenom fredagsnattens rulle på mondagmorgonen.
För efter att jag med ett halvt getöra lyssnat till The Arks trötta kavalkad av nya låtar ingen ens orkat förstagångslyssnat på och efter att jag hoppat och sjungit med till Två Backar Läsks hitmedley i Oscartältet så lånade jag till mig Ekbeks nyckelkort till IP och styrde kosan till arenan under berget.
Det var nämligen så att jag glömt att ta med mina fotbollsskor och benskydd från fredagmorgonens träning. Och så mycket har jag lärt mig om Division I-fotboll - att benskydd och fotbollsskor kan vara bra att ha när man spelar match.
Det hela urartade dock till att man stod med en dragen kniv i ena handen och en sopsäck i den andra.
... sett för många Dexter-avsnitt på sistone, undrar ni? Nja. Däremot saknade jag en väska att bära min packning i, hittade en oanvänd sopsäck och kopplade ihop ett och två.
Sopsäcken var dock alldeles för lång för att på ett modemässigt optimalt sätt kunna bäras till ett par beiga shorts och en ljusblå t-shirt, så den behövde kortas. Vad är då bättre att plocka fram än omklädningsrummets gamla apelsinklyvarkniv? Inte mycket, skulle det visa sig.
Men men, till slut promenerade vi hem genom staden - förbi de fulla, glada, langosätande massorna - med en fylld blå plastsäck i näven, likt vilken kvalificerad yrkesmördare som helst.
Halvvägs hemma kände jag dock att "fan, mitt tåg går vid fem - jag kommer bara hinna sova några timmar", varpå jag vände på klacken och småsprang ner mot staden igen.
Klockan halv fem vaknade jag, som så många gånger förr, på asfalten inne i Madhousetältet. Perfekt timing, tänkte jag, gnuggade ur skummet ur ögonen och satte på mig min t-shirt igen. En halvtimme senare låg jag utsträckt över mitt fönstersäte samtidigt som det kalla skumvattnet slickade mina kläder utefter kroppen. En tant gick förbi mig och tittade förvånat.
"Hard rock life", sa jag och slocknade.
Tyvärr. Madhouse-versionen är tyvärr uppdiktad för att få mitt liv att verka spännande och eftersträvansvärt. Istället gick jag hem, fick några timmars sömn, innan taxin väntade 04.30. Därefter sov man bort de två tågtimmarna innan Sundströms andre hämtade en på Östersunds stolta tågcentral.
Efter vidare sömn i Sundströms andres trevliga etta blev det en lugnare träningspremiär på Jemtkraft Arena innan man fick sätta sig i bussen mot Borlänge vid tolvsnåret.
Jag tackar högre makter för att det bjöds på tandläkarväder under bussresedagen, men konstaterar samtidigt att det knappast blir så att jag på vintersemestern väljer att åka med de rosa bussarna till Kenya.
Man är, utan att överdriva, en aning less på bussresandets ädla konst - även om jag, likt den rutinerade bussräv jag redan hunnit bli, alltid lyckas sova bort några timmar i mittgången på min madrass.
Nu har man hunnit gå runt i Borlänge ett slag och konstaterat att det måste vara en av Svea Rikets absolut tråkigaste städer*, köpt nötter och vitaminvatten (hej, jag heter Erik och jag är lurad), fått skjuts av två okända ungmöer** från ICA Maxi till hotellet innan man sett bronsmatchen med rumskamraten Dennis, född -94, samt Ludvig, född som Sundströms andre son.
Imorgon - då ska Dalkurd få smaka... Nej, bly är fel ord på samma dag som Eddie Moussa - som tragiskt blev ihjälskjuten förra veckan - ska hyllas inför ett fullsatt Jallavallen. Bly och fotboll ska hädanefter hållas åtskilda på pirkt.blogg.se, samtidigt som vi får hoppas att resterande delar av Sverige hänger på.
Nej, Dalkurd ska besegras och mina tillfälliga lagkamrater ska få gå på sommarlov med en vinst i bagaget.
*= Jag och Dennis gick igenom Borlänges absoluta centrum klockan halv åtta en lördagskväll. Vad vi såg? Sammanlagt tre buttra pensionärer som satt på en parkbänk utanför det nöjescenter med bio, biljard och bowling som verkade vara stadens mittpunkt. Inga folk på några uteserveringar. Inga uteserveringar. Ingen... ting fanns det.
**= Eftersom det var ungmöer inblandade så förstår såväl du som läser som jag som skriver att det var unge Dennis som måste fått damerna på skjutsarfall. Dennis charm måste ha strålat likt ett solarium efter att Bosse Pettersson dragit dess variatorbricka eftersom damerna inte löpte iväg när de noterade min utstrålning som till vardags ligger i paritet med en sten - men som efter en natt med lite och trasslig tågsömn måste liknas vid en dementors.
När ska mina medfinansiärer göra slag i saken och erbjuda mig en portal som gör möjliggör ett drägligt arbetsklimat?
Nu får jag skriva om allt igen. Here we go.
Om det finns en övervakningskamera på IP så lär Ove Näslund, mannen med en gräsklippare bakom varje öra, sätta kanelgiffeln i halsen när han tittar igenom fredagsnattens rulle på mondagmorgonen.
För efter att jag med ett halvt getöra lyssnat till The Arks trötta kavalkad av nya låtar ingen ens orkat förstagångslyssnat på och efter att jag hoppat och sjungit med till Två Backar Läsks hitmedley i Oscartältet så lånade jag till mig Ekbeks nyckelkort till IP och styrde kosan till arenan under berget.
Det var nämligen så att jag glömt att ta med mina fotbollsskor och benskydd från fredagmorgonens träning. Och så mycket har jag lärt mig om Division I-fotboll - att benskydd och fotbollsskor kan vara bra att ha när man spelar match.
Det hela urartade dock till att man stod med en dragen kniv i ena handen och en sopsäck i den andra.
... sett för många Dexter-avsnitt på sistone, undrar ni? Nja. Däremot saknade jag en väska att bära min packning i, hittade en oanvänd sopsäck och kopplade ihop ett och två.
Sopsäcken var dock alldeles för lång för att på ett modemässigt optimalt sätt kunna bäras till ett par beiga shorts och en ljusblå t-shirt, så den behövde kortas. Vad är då bättre att plocka fram än omklädningsrummets gamla apelsinklyvarkniv? Inte mycket, skulle det visa sig.
Men men, till slut promenerade vi hem genom staden - förbi de fulla, glada, langosätande massorna - med en fylld blå plastsäck i näven, likt vilken kvalificerad yrkesmördare som helst.
Halvvägs hemma kände jag dock att "fan, mitt tåg går vid fem - jag kommer bara hinna sova några timmar", varpå jag vände på klacken och småsprang ner mot staden igen.
Klockan halv fem vaknade jag, som så många gånger förr, på asfalten inne i Madhousetältet. Perfekt timing, tänkte jag, gnuggade ur skummet ur ögonen och satte på mig min t-shirt igen. En halvtimme senare låg jag utsträckt över mitt fönstersäte samtidigt som det kalla skumvattnet slickade mina kläder utefter kroppen. En tant gick förbi mig och tittade förvånat.
"Hard rock life", sa jag och slocknade.
Tyvärr. Madhouse-versionen är tyvärr uppdiktad för att få mitt liv att verka spännande och eftersträvansvärt. Istället gick jag hem, fick några timmars sömn, innan taxin väntade 04.30. Därefter sov man bort de två tågtimmarna innan Sundströms andre hämtade en på Östersunds stolta tågcentral.
Efter vidare sömn i Sundströms andres trevliga etta blev det en lugnare träningspremiär på Jemtkraft Arena innan man fick sätta sig i bussen mot Borlänge vid tolvsnåret.
Jag tackar högre makter för att det bjöds på tandläkarväder under bussresedagen, men konstaterar samtidigt att det knappast blir så att jag på vintersemestern väljer att åka med de rosa bussarna till Kenya.
Man är, utan att överdriva, en aning less på bussresandets ädla konst - även om jag, likt den rutinerade bussräv jag redan hunnit bli, alltid lyckas sova bort några timmar i mittgången på min madrass.
Nu har man hunnit gå runt i Borlänge ett slag och konstaterat att det måste vara en av Svea Rikets absolut tråkigaste städer*, köpt nötter och vitaminvatten (hej, jag heter Erik och jag är lurad), fått skjuts av två okända ungmöer** från ICA Maxi till hotellet innan man sett bronsmatchen med rumskamraten Dennis, född -94, samt Ludvig, född som Sundströms andre son.
Imorgon - då ska Dalkurd få smaka... Nej, bly är fel ord på samma dag som Eddie Moussa - som tragiskt blev ihjälskjuten förra veckan - ska hyllas inför ett fullsatt Jallavallen. Bly och fotboll ska hädanefter hållas åtskilda på pirkt.blogg.se, samtidigt som vi får hoppas att resterande delar av Sverige hänger på.
Nej, Dalkurd ska besegras och mina tillfälliga lagkamrater ska få gå på sommarlov med en vinst i bagaget.
*= Jag och Dennis gick igenom Borlänges absoluta centrum klockan halv åtta en lördagskväll. Vad vi såg? Sammanlagt tre buttra pensionärer som satt på en parkbänk utanför det nöjescenter med bio, biljard och bowling som verkade vara stadens mittpunkt. Inga folk på några uteserveringar. Inga uteserveringar. Ingen... ting fanns det.
**= Eftersom det var ungmöer inblandade så förstår såväl du som läser som jag som skriver att det var unge Dennis som måste fått damerna på skjutsarfall. Dennis charm måste ha strålat likt ett solarium efter att Bosse Pettersson dragit dess variatorbricka eftersom damerna inte löpte iväg när de noterade min utstrålning som till vardags ligger i paritet med en sten - men som efter en natt med lite och trasslig tågsömn måste liknas vid en dementors.
Somnar om och vaknar igen som jag alltid gör Svara: fick du nog? Fick du nog ikväll? Vaknar upp och somnar igen vet inte vad jag väntar på Svara: fick du nog ja det fick du nog Kan du några fler runda ord att imponera med gör ett intryck, le! Gör ett avtryck som sitter längre än de du redan gjort… Öppen hand och allt rinner ut vad hade du väntat dig?
Kommentarer
Trackback