kanon,
Kanonvallen hette planen vi spelade på, ser jag.
Något annat som är kanon är Eliza Doolittles låt "Rollerblades".
Nu ska 140 kronor få mitt ömmande knä, min onda rygg och mitt överlag slitna yttre att läka.
See you with a broken string, tell me what you really mean
Do you know what you want?
You're beating up on yesterday, I was on my rollerblades
Rolling on, moving on.
Något annat som är kanon är Eliza Doolittles låt "Rollerblades".
Nu ska 140 kronor få mitt ömmande knä, min onda rygg och mitt överlag slitna yttre att läka.
See you with a broken string, tell me what you really mean
Do you know what you want?
You're beating up on yesterday, I was on my rollerblades
Rolling on, moving on.
okej, jag ger det väl ett försök,
pirkt.blogg.se är inte känd som portalen som lägger sig ner och dör bara för att en uppgift ser svår ut på förhand.
Nog fan ska vi kunna bräcka den där två stycken långa notisen längst ner i högra hörnet i ST:
Vi åkte alltså iväg klockan 07.00 på morgonen. En av årets hittills finaste morgnar.
Vi satt i en buss fram till klockan två, åt en lasagnebit, satt oss i bussen igen och kom fram till Kopparvallen vid fyrasnåret.
Under en av årets allra finaste dagar. Solen stekte i ansiktet när vi värmde upp vid sexsnåret, vilket måste ha betydit att Bosse Pettersson grät av lycka vid tolvslaget över hur det formligen kokade i hans oljeindränkta skinn där han låg på sin takterass.
Vi missade alltså en av årets finaste dagar. Vi satt i en buss i otalet timmar. En buss utan internet eller ens strömuttag.
Inte fan skulle vi göra allt det där, offra allt det där - och sen ställa ut skorna.
Nä, nä. Icke.
Vi hade inte åkt så långt, offrat en så pass fin dag för att komma och möta ett gäng hösäckar till juniorlagsspelare.
Icke. Åtvidaberg kom till spel med två ytterbackar från U21-truppen, resten tillhörde A-laget. Oscar Möller och Paulus Roiha startade på topp, Daniel Hallingström och Erik Moberg bildade mittbackspar och på mittfältet huserade Papa Bouba Diop... f'låt, Prince Eboagwu.
Den första halvleken är jämn, tät och mållös. Vi spelar den bättre fotbollen, rullar runt väldigt fint på innermittfältet samtidigt som vi ofta hittar ut på Alieu och Robban som gång på gång slår sin ytterback på utsidan och kommer till inlägg.
Men samtidigt är det Trelleborg som skapar de hetaste lägena, på sitt brunkarspel. Om a-laget är en ortodox katolsk nunna på bortaplan är vi i U21-laget mer lite som en ung Britney Spears. Vi säger att vi ska ligga lågt och kompakt, vara täta och inte släppa till, men gör det inte riktigt fullt ut. Backlinjen kändes inte riktigt synkad, samtidigt som undertecknad visade upp en ringrost man vanligtvis behöver flera år på sig att samla ihop.
Oskar Möller, den skäggige löparen från östergötska urskogarna, får bollen rättvänd mot backlinjen. Jag går dit och sätter press. Möller slår då bollen fem meter i sidled och börja kalva iväg...
... jag känner att vi borde ha full kontroll...
... känner att han springer mot Fjulle, avvaktar lite...
... bryter in i bollbanan och känner att jag har bollen inom räckhåll...
... ser att Möller får en touch på bollen framåt samtidigt som han kalvar vidare...
... hamnar rejält på efterkälken mot hans långa, långa steg...
... Möller får ett friläge från sidan som Lagréll räddar och mittbackskollega räddar heroiskt returen från att gå i mål med en fantastisk glidtackling...
... och någonstans här inser jag att min defensiva löpning är jämförbar med Magnus Powells mot Fredrik Jensen borta mot Trelleborg hösten 2008.
Nylund gör det bra på sin kant. Följer flera gånger med i offensiva löpningar, får bollen någon gång och slår ett av sina patenterade vänsterinlägg.
Colin har en chans då han får bollen till höger i straffområdet, skottfintar bort en back och för bollen till vänstern - men avslutet är högt över.
I andra halvlek tar det inte lång tid innan Åtvid gör 1-0, och eftersom ingen i deras lag vägde in på under 85 pannor så var det ingen skräll att att det skulle komma till på en hörna.
Jag kände mig ganska ensam på de defensiva hörnorna. De packade in på den första stolpen - bara stora pjäser längre och tyngre än mig - och jag tänkte att "den här blir det ju omöjligt att komma upp på".
... då väljer Åtvid att - med fyra bjässar inpackade på första ytan mot våra i snitt tre äpplen höga spelare - slå hörnan på den bortre stolpen. Varför? Jo, för att där väntar Papa Boupa Diop f'låt, Prince Eboagwu alldeles ensam.
Han fick en fri nick, stenhårt i stolpen á la Juan mot Chile, innan vi förstod taktiken och jag klev bak och jag lyckades faktiskt få bort en del hörnor.
Överlag är den andra halvleken bättre än den första. Vi fortsätter med att rulla boll mycket fint mellan våra innermittfältare Silfver, Foppa och Emil Larsson och spelar gång på gång med finess och rörelse förbi deras tunga pjäser varpå vi kan komma rättvänd mot backlinjen.
1-1-målet är dock en fantastisk individuell prestation från Foppa. Han kommer rättvänd mot ÅFF-backlinjen, vrider förbi backen, vrider igen, vrider igen, först när backen ligger ner skjuter Foppa från straffområdsgränsen. Målvakten räddar skottet men inte bättre än att Alieu kan komma och bomba in returen.
2-1-målet gör provspelande Colin N'Kee. Alieu, som var mycket pigg och rapp matchen igenom, kommer rättvänd mot backlinjen, väntar på att ena mittbacken ska stöta emot - och släpper precis i rätt läge bollen mellan de två mittbackarna till Colin som på ett tillslag rundar målvakten och rullar in 2-1.
2-2-målet är... ja, domaren hittar en straff som inte ens Nilla Sjöberg på sitt värsta "jag-vill-påverka-matchen"-humör skulle ha kunnat hitta. Lagréll, som är en jävel på straffar, är på den högt slagna straffen men når den inte tillräckligt för att styra den över.
Fullkomlig kokning på domaren, som berättade att han kom från Norrköping "men att det inte hade någon betydelse", efter målet. Men som tur var tar vi tillbaka ledningen - den mycket välförtjänta - ganska snabbt.
Som så många gånger förr (...) är det vänsterbacken Joel Qviberg (inbytt i paus för Nylund) som efter en kort hörna väljer att vända inåt i banan mot sin högerfot, avlossa med samma högerfot och se bollen sitta i maskorna intill den bortre stolpen. Riktigt vackert - och som en blixt från klar himmel.
I slutet av andra börjar jag få ordentligt ont i ryggen. När jag var i ÖFK berättade deras mirakelman Gunnar att jag hade en kotkompression i ryggen - men när jag frågade Erika hittade hon inga fel. Ont gör det i alla fall. Riktigt ont.
Brännlund, som fick kramp, byttes ut mot Broman sista tio minutrarna. Med några minuter kommer deras bästa kvitteringschans då de sticker in en boll perfekt bakom vår backlinje, anfallaren lyfter bollen över den utrusande Lagréll men med minsta möjliga marginal hinner jag slänga mig och fläka bollen nittio grader och precis utanför stolpen. Skönt, visst - men eftersom jag fortsatte glida in i hjulställningen med knäet före gjorde det också väldigt ont.
Men i brist på italienarblod låg man inte kvar utan pallrade sig haltande upp ganska omgående. Jag måste bli bättre på det där, man kanske låna några liter från den italienska blodbanken.
Nåväl, vi håller undan. Jag gör en dålig förstahalvlek, mycket beroende på matchringrosten skulle jag säga - men också på grund av att det var äckligt varmt i solen och att man kände sig dåsig efter bussresan. I andra spelar jag upp mig en aning och är godkänd. Jag hade dock hoppats på att göra en bra insats. Senaste matchen jag spelade - med Östersund mot Arameiska Syrianska - kändes det riktigt bra. Då tycker jag ändå att jag gör mycket bättre ifrån mig på träningarna nu än jag gjorde vid den tiden.
Men matchovanan ska inte underskattas. Det ska inte heller Oskar Möller och kompani.
Men det fanns de som var långt mycket mer än godkända. Foppas och Silfvers samarbete - tillsammans med en också mycket duktig Emil Larsson - på mitten var en fröjd att skåda. Kortpassningar, överhopp, vändningar - allt med en väldigt låg felprocent. De stora ÅFF-pjäserna blev rundspelade gång på gång och med Silfvers passningsfot i balansrollen blev det ett väldigt konstruktivt spel, och med Foppa i mellanrummet mellan ÅFF:s försvar och backlinje kunde vi hota gång på gång.
Alieu var också väldigt, väldigt pigg och rapp - både med bollen och i hemjobben - hela matchen. Robban visade upp sin extrema snabbhet längsmed högerkanten, framför allt i första halvlek.
Lagga räddar oss ett flertal gånger och gör en stormatch. Har ingenting att göra på målen.
Colin gör en helt okej insats men är väl inte så där jättedelaktig utöver sitt 2-1-mål.
Så spelade vi:
Lagréll - Fjulle, Dennis Brännlund (Fredrik Broman '80), jag, Nylund (Qviberg '45) - Silfver, Emil Larsson (Mehmet '70) - Alieu, Foppa, Robban - Colin N'kee (Christoffer Nerkman '78).
Med 3-2-ledning och två minuter kvar att spela får Åtvidaberg en omställning. Qviberg blir lämnad ensam med två spelare på sin vänsterkant och de kommer till ett inlägg. Varför? För att Alieu Jagne stannat på offensiv planhalva och hjälpt en skrikande högerback med sin kramp.
... sa någon Fairplaypris och UEFA-cupspel?
Direkt efter matchen blev det ett dopp i sjön intill planen (som inte var Kopparvallen utan en finfin gräsplan en kilometer bort). Och här kunde GIF Sundsvall ha tappat en handfull talangfulla spelare som utan att ha en aning om djupet i vattnet valde att dyka från bryggan. Som tur var var det djupt och det mest oroande under badet var när Alieu tappade sitt ena benskydd i det blöta.
Nu bär det iväg till Himlabadet.
Edit: Hur kan det finnas plats för två profillösa, tunga, köttande, blåa kollektiv i Allsvenskan? Trelleborg eller Åtvid - ett måste väck till nästa år och ersättas av det likväl blåa, men ack så profilstarka, GIF Sundsvall.
Jag pratade med en vän när jag reste,
hon sa "du måste alltid packa lätt.
Som att du alltid är på resa,
och ännu inte sett vad du har sett".
Nog fan ska vi kunna bräcka den där två stycken långa notisen längst ner i högra hörnet i ST:
Vi åkte alltså iväg klockan 07.00 på morgonen. En av årets hittills finaste morgnar.
Vi satt i en buss fram till klockan två, åt en lasagnebit, satt oss i bussen igen och kom fram till Kopparvallen vid fyrasnåret.
Under en av årets allra finaste dagar. Solen stekte i ansiktet när vi värmde upp vid sexsnåret, vilket måste ha betydit att Bosse Pettersson grät av lycka vid tolvslaget över hur det formligen kokade i hans oljeindränkta skinn där han låg på sin takterass.
Vi missade alltså en av årets finaste dagar. Vi satt i en buss i otalet timmar. En buss utan internet eller ens strömuttag.
Inte fan skulle vi göra allt det där, offra allt det där - och sen ställa ut skorna.
Nä, nä. Icke.
Vi hade inte åkt så långt, offrat en så pass fin dag för att komma och möta ett gäng hösäckar till juniorlagsspelare.
Icke. Åtvidaberg kom till spel med två ytterbackar från U21-truppen, resten tillhörde A-laget. Oscar Möller och Paulus Roiha startade på topp, Daniel Hallingström och Erik Moberg bildade mittbackspar och på mittfältet huserade Papa Bouba Diop... f'låt, Prince Eboagwu.
Den första halvleken är jämn, tät och mållös. Vi spelar den bättre fotbollen, rullar runt väldigt fint på innermittfältet samtidigt som vi ofta hittar ut på Alieu och Robban som gång på gång slår sin ytterback på utsidan och kommer till inlägg.
Men samtidigt är det Trelleborg som skapar de hetaste lägena, på sitt brunkarspel. Om a-laget är en ortodox katolsk nunna på bortaplan är vi i U21-laget mer lite som en ung Britney Spears. Vi säger att vi ska ligga lågt och kompakt, vara täta och inte släppa till, men gör det inte riktigt fullt ut. Backlinjen kändes inte riktigt synkad, samtidigt som undertecknad visade upp en ringrost man vanligtvis behöver flera år på sig att samla ihop.
Oskar Möller, den skäggige löparen från östergötska urskogarna, får bollen rättvänd mot backlinjen. Jag går dit och sätter press. Möller slår då bollen fem meter i sidled och börja kalva iväg...
... jag känner att vi borde ha full kontroll...
... känner att han springer mot Fjulle, avvaktar lite...
... bryter in i bollbanan och känner att jag har bollen inom räckhåll...
... ser att Möller får en touch på bollen framåt samtidigt som han kalvar vidare...
... hamnar rejält på efterkälken mot hans långa, långa steg...
... Möller får ett friläge från sidan som Lagréll räddar och mittbackskollega räddar heroiskt returen från att gå i mål med en fantastisk glidtackling...
... och någonstans här inser jag att min defensiva löpning är jämförbar med Magnus Powells mot Fredrik Jensen borta mot Trelleborg hösten 2008.
Nylund gör det bra på sin kant. Följer flera gånger med i offensiva löpningar, får bollen någon gång och slår ett av sina patenterade vänsterinlägg.
Colin har en chans då han får bollen till höger i straffområdet, skottfintar bort en back och för bollen till vänstern - men avslutet är högt över.
I andra halvlek tar det inte lång tid innan Åtvid gör 1-0, och eftersom ingen i deras lag vägde in på under 85 pannor så var det ingen skräll att att det skulle komma till på en hörna.
Jag kände mig ganska ensam på de defensiva hörnorna. De packade in på den första stolpen - bara stora pjäser längre och tyngre än mig - och jag tänkte att "den här blir det ju omöjligt att komma upp på".
... då väljer Åtvid att - med fyra bjässar inpackade på första ytan mot våra i snitt tre äpplen höga spelare - slå hörnan på den bortre stolpen. Varför? Jo, för att där väntar Papa Boupa Diop f'låt, Prince Eboagwu alldeles ensam.
Han fick en fri nick, stenhårt i stolpen á la Juan mot Chile, innan vi förstod taktiken och jag klev bak och jag lyckades faktiskt få bort en del hörnor.
Överlag är den andra halvleken bättre än den första. Vi fortsätter med att rulla boll mycket fint mellan våra innermittfältare Silfver, Foppa och Emil Larsson och spelar gång på gång med finess och rörelse förbi deras tunga pjäser varpå vi kan komma rättvänd mot backlinjen.
1-1-målet är dock en fantastisk individuell prestation från Foppa. Han kommer rättvänd mot ÅFF-backlinjen, vrider förbi backen, vrider igen, vrider igen, först när backen ligger ner skjuter Foppa från straffområdsgränsen. Målvakten räddar skottet men inte bättre än att Alieu kan komma och bomba in returen.
2-1-målet gör provspelande Colin N'Kee. Alieu, som var mycket pigg och rapp matchen igenom, kommer rättvänd mot backlinjen, väntar på att ena mittbacken ska stöta emot - och släpper precis i rätt läge bollen mellan de två mittbackarna till Colin som på ett tillslag rundar målvakten och rullar in 2-1.
2-2-målet är... ja, domaren hittar en straff som inte ens Nilla Sjöberg på sitt värsta "jag-vill-påverka-matchen"-humör skulle ha kunnat hitta. Lagréll, som är en jävel på straffar, är på den högt slagna straffen men når den inte tillräckligt för att styra den över.
Fullkomlig kokning på domaren, som berättade att han kom från Norrköping "men att det inte hade någon betydelse", efter målet. Men som tur var tar vi tillbaka ledningen - den mycket välförtjänta - ganska snabbt.
Som så många gånger förr (...) är det vänsterbacken Joel Qviberg (inbytt i paus för Nylund) som efter en kort hörna väljer att vända inåt i banan mot sin högerfot, avlossa med samma högerfot och se bollen sitta i maskorna intill den bortre stolpen. Riktigt vackert - och som en blixt från klar himmel.
I slutet av andra börjar jag få ordentligt ont i ryggen. När jag var i ÖFK berättade deras mirakelman Gunnar att jag hade en kotkompression i ryggen - men när jag frågade Erika hittade hon inga fel. Ont gör det i alla fall. Riktigt ont.
Brännlund, som fick kramp, byttes ut mot Broman sista tio minutrarna. Med några minuter kommer deras bästa kvitteringschans då de sticker in en boll perfekt bakom vår backlinje, anfallaren lyfter bollen över den utrusande Lagréll men med minsta möjliga marginal hinner jag slänga mig och fläka bollen nittio grader och precis utanför stolpen. Skönt, visst - men eftersom jag fortsatte glida in i hjulställningen med knäet före gjorde det också väldigt ont.
Men i brist på italienarblod låg man inte kvar utan pallrade sig haltande upp ganska omgående. Jag måste bli bättre på det där, man kanske låna några liter från den italienska blodbanken.
Nåväl, vi håller undan. Jag gör en dålig förstahalvlek, mycket beroende på matchringrosten skulle jag säga - men också på grund av att det var äckligt varmt i solen och att man kände sig dåsig efter bussresan. I andra spelar jag upp mig en aning och är godkänd. Jag hade dock hoppats på att göra en bra insats. Senaste matchen jag spelade - med Östersund mot Arameiska Syrianska - kändes det riktigt bra. Då tycker jag ändå att jag gör mycket bättre ifrån mig på träningarna nu än jag gjorde vid den tiden.
Men matchovanan ska inte underskattas. Det ska inte heller Oskar Möller och kompani.
Men det fanns de som var långt mycket mer än godkända. Foppas och Silfvers samarbete - tillsammans med en också mycket duktig Emil Larsson - på mitten var en fröjd att skåda. Kortpassningar, överhopp, vändningar - allt med en väldigt låg felprocent. De stora ÅFF-pjäserna blev rundspelade gång på gång och med Silfvers passningsfot i balansrollen blev det ett väldigt konstruktivt spel, och med Foppa i mellanrummet mellan ÅFF:s försvar och backlinje kunde vi hota gång på gång.
Alieu var också väldigt, väldigt pigg och rapp - både med bollen och i hemjobben - hela matchen. Robban visade upp sin extrema snabbhet längsmed högerkanten, framför allt i första halvlek.
Lagga räddar oss ett flertal gånger och gör en stormatch. Har ingenting att göra på målen.
Colin gör en helt okej insats men är väl inte så där jättedelaktig utöver sitt 2-1-mål.
Så spelade vi:
Lagréll - Fjulle, Dennis Brännlund (Fredrik Broman '80), jag, Nylund (Qviberg '45) - Silfver, Emil Larsson (Mehmet '70) - Alieu, Foppa, Robban - Colin N'kee (Christoffer Nerkman '78).
Med 3-2-ledning och två minuter kvar att spela får Åtvidaberg en omställning. Qviberg blir lämnad ensam med två spelare på sin vänsterkant och de kommer till ett inlägg. Varför? För att Alieu Jagne stannat på offensiv planhalva och hjälpt en skrikande högerback med sin kramp.
... sa någon Fairplaypris och UEFA-cupspel?
Direkt efter matchen blev det ett dopp i sjön intill planen (som inte var Kopparvallen utan en finfin gräsplan en kilometer bort). Och här kunde GIF Sundsvall ha tappat en handfull talangfulla spelare som utan att ha en aning om djupet i vattnet valde att dyka från bryggan. Som tur var var det djupt och det mest oroande under badet var när Alieu tappade sitt ena benskydd i det blöta.
Nu bär det iväg till Himlabadet.
Edit: Hur kan det finnas plats för två profillösa, tunga, köttande, blåa kollektiv i Allsvenskan? Trelleborg eller Åtvid - ett måste väck till nästa år och ersättas av det likväl blåa, men ack så profilstarka, GIF Sundsvall.
Jag pratade med en vän när jag reste,
hon sa "du måste alltid packa lätt.
Som att du alltid är på resa,
och ännu inte sett vad du har sett".
allt är sagt,
Det är så trist när man verkligen vill skriva något om matchen mot Åtvidaberg (!) borta med U21-laget, men så har ST - som var man har på sitt frukostbord - redan varit där och gett pöbeln allt de någonsin velat veta om matchen.
Och man har liksom inte så mycket att tillägga.
Och om jag klara av det bra,
då skulle det inte va' jag.
Och om jag aldrig skrek mig hes,
bakom närmsta skyddsrumsdörr,
nån vacker dag.
Då kan jag tala om en sak;
att då skulle det inte va' jag.
ÅTVIDABERG (ST)
Mattias Nylund hade inte spelat en match på två år, i går gjorde han debut med Giffarnas U21.
Första halvleken spelade han, och sedan bytte han ut sig själv. I övrigt vann GIF U21-matchen mot tunga Åtvidaberg med 3–2. Och provspelaren Colin N'kee gjorde mål direkt.
Åtvidabergs FF–GIF Sundsvall 2–3 (0–0)
Mål, GIF: Colin N'kee, Alieu Jagne, Joel Qwidberg.
Domare: Paul Shamon. Publik: 50.
Och man har liksom inte så mycket att tillägga.
Och om jag klara av det bra,
då skulle det inte va' jag.
Och om jag aldrig skrek mig hes,
bakom närmsta skyddsrumsdörr,
nån vacker dag.
Då kan jag tala om en sak;
att då skulle det inte va' jag.
snabbanalys,
Ari blir stämplad i pannan efter någon minut. Domaren springer mot situationen med ett gult kort i näven. Ari ligger kvar. Stämplaren lunkar iväg. Domaren står och väntar på att Ari ska resa sig - med ostskivan lurpassandes vid ryggslutet.
Det blir - efter att Ari visat upp ett jack vid hårfästet - ingen filmningsvarning. Men man hann väl tänka ett och annat...
"Är det så här tufft det är att komma till Trollhättan?"
När Ari plåstrats om och fått hoppa in igen dröjer det inte många bolltouch innan han har stuckit in bollen på en felvänd Mirza. Värmlandsjuggen vänder upp och avlossar - efter marken intill den första stolpen. 1-0 och...
"Är det så här lätt att hämta hem tre poäng från Trollhättan?"
Nu blev det ju varken jättetufft eller jättelätt. Vi ger bort matchen efter vårt 1-0-mål, tror väl att det skulle bli en dans på rosor. Spelade svårt, omständigt och tröck upp backlinjen kaxigt högt.
Trollhättan tog inte över matchen - vi gav bort den. De började efter 1-0-målet med samma låga försvarsspel, men när de märkte att Mwila Boyd och den andra kvicka killen fick löpa fritt i bakrummet tog de över allt.
... Ekbek grubblade inför matchen på hur han skulle hänga med den fyra gånger så snabbe Boyd Mwila. Men efter matchen sa han att det inte var Boyd "20 i snabbhet och acceleration på FM" Mwila som var svårast att hinna ikapp. Det var den andra, långhåriga, till synes unga killen som var snabbast av FCT-anfallarna.
Mwila Boyd kan inte bara springa - han kan sparka brassesparkar också. 2-1-målet kommer efter att de väggar sig igenom på felvänd forward - de hade gjort det tidigare då Tommy tvingats ut och klassparera.
Underläge 2-1, tappad match, inget eget spel - jag kan väl ana att sången inte gick i dur under pausvilan.
I andra halvlek börjar vi spela enklare. Rakare. Mer längre bollar mot Hannes, fler bollar i ytorna bakom deras ytterbackar. Vi tar oss in i matchen en aning.
2-2-målet kommer efter att Walle kommit på ett överlapp längs högerkanten. Inlägget når Nuri på bortre stolpen som stöter bollen framåt med bröster, förbi en försvarare, innan han dunkar in bolluslingen med vänstern.
3-2-målet... ja, vad ska man säga om det? Alieu, som gjorde ett mycket piggt inhopp, får fram bollen till Hannes.
Man såg liksom i blicken på Hannes, som inte var så jätteinvolverad i spelet under matchen, att "näe, nu fårr di vara nogg, no tar jag pollen och gör mål".
Och det gjorde han. Han drog med sig bollen, bufflade bort två små FCT-försvarare och skjöt. Målvakten räddade, men som sagt; bollen skulle in. Returen, en sträckt högervrist från halvnära håll, satt precis vid den första, högra stolpen.
Där skulle vissa ha sett att målet avgjordes. Andra (läs: min närmaste familj och vänner) skulle säga att matchen definitivt avgjordes i den åttioåttonde minuten.
Jag och Lagréll hade nämligen under en tid noterat att Trollhättans vänsterback lyfte på sitt vänstra ben när han kastade inkast - likt en urinerande byracka. I den åttioåttonde minuten tar jag på mig min uppvärmningsväst, springer längsmed löparbanorna till den assisterande domaren. Uppmärksammar denne på vänsterbackens förehavanden.
Med en halvminut kvar av matchen får så Trollhättan ett inkast på vänsterflanken. Jag noterar att den assisterande domaren nu har blicken fäst på vänsterbackens båda fötter. Kastet tas, hunden pinkar - och linjemannen är mycket riktigt uppe och viftar frenetiskt med flaggan.
Ja, sitter man på bänken bortaresa efter bortaresa - då får man glädja sig åt det lilla.
Som ett fixat inkast.
Som en vändning.
Och självklart; som en seger.
Lose your blues,
and just laugh at life,
and let's seize the day.
Det blir - efter att Ari visat upp ett jack vid hårfästet - ingen filmningsvarning. Men man hann väl tänka ett och annat...
"Är det så här tufft det är att komma till Trollhättan?"
När Ari plåstrats om och fått hoppa in igen dröjer det inte många bolltouch innan han har stuckit in bollen på en felvänd Mirza. Värmlandsjuggen vänder upp och avlossar - efter marken intill den första stolpen. 1-0 och...
"Är det så här lätt att hämta hem tre poäng från Trollhättan?"
Nu blev det ju varken jättetufft eller jättelätt. Vi ger bort matchen efter vårt 1-0-mål, tror väl att det skulle bli en dans på rosor. Spelade svårt, omständigt och tröck upp backlinjen kaxigt högt.
Trollhättan tog inte över matchen - vi gav bort den. De började efter 1-0-målet med samma låga försvarsspel, men när de märkte att Mwila Boyd och den andra kvicka killen fick löpa fritt i bakrummet tog de över allt.
... Ekbek grubblade inför matchen på hur han skulle hänga med den fyra gånger så snabbe Boyd Mwila. Men efter matchen sa han att det inte var Boyd "20 i snabbhet och acceleration på FM" Mwila som var svårast att hinna ikapp. Det var den andra, långhåriga, till synes unga killen som var snabbast av FCT-anfallarna.
Mwila Boyd kan inte bara springa - han kan sparka brassesparkar också. 2-1-målet kommer efter att de väggar sig igenom på felvänd forward - de hade gjort det tidigare då Tommy tvingats ut och klassparera.
Underläge 2-1, tappad match, inget eget spel - jag kan väl ana att sången inte gick i dur under pausvilan.
I andra halvlek börjar vi spela enklare. Rakare. Mer längre bollar mot Hannes, fler bollar i ytorna bakom deras ytterbackar. Vi tar oss in i matchen en aning.
2-2-målet kommer efter att Walle kommit på ett överlapp längs högerkanten. Inlägget når Nuri på bortre stolpen som stöter bollen framåt med bröster, förbi en försvarare, innan han dunkar in bolluslingen med vänstern.
3-2-målet... ja, vad ska man säga om det? Alieu, som gjorde ett mycket piggt inhopp, får fram bollen till Hannes.
Man såg liksom i blicken på Hannes, som inte var så jätteinvolverad i spelet under matchen, att "näe, nu fårr di vara nogg, no tar jag pollen och gör mål".
Och det gjorde han. Han drog med sig bollen, bufflade bort två små FCT-försvarare och skjöt. Målvakten räddade, men som sagt; bollen skulle in. Returen, en sträckt högervrist från halvnära håll, satt precis vid den första, högra stolpen.
Där skulle vissa ha sett att målet avgjordes. Andra (läs: min närmaste familj och vänner) skulle säga att matchen definitivt avgjordes i den åttioåttonde minuten.
Jag och Lagréll hade nämligen under en tid noterat att Trollhättans vänsterback lyfte på sitt vänstra ben när han kastade inkast - likt en urinerande byracka. I den åttioåttonde minuten tar jag på mig min uppvärmningsväst, springer längsmed löparbanorna till den assisterande domaren. Uppmärksammar denne på vänsterbackens förehavanden.
Med en halvminut kvar av matchen får så Trollhättan ett inkast på vänsterflanken. Jag noterar att den assisterande domaren nu har blicken fäst på vänsterbackens båda fötter. Kastet tas, hunden pinkar - och linjemannen är mycket riktigt uppe och viftar frenetiskt med flaggan.
Ja, sitter man på bänken bortaresa efter bortaresa - då får man glädja sig åt det lilla.
Som ett fixat inkast.
Som en vändning.
Och självklart; som en seger.
Lose your blues,
and just laugh at life,
and let's seize the day.
dröjsmål,
Idag har jag sovit. Vi kom hem vid femsnåret i den arla morgontimman. På bussen fanns det ingen internetuppkoppling.
Sedan satt jag ute och njöt av de soltimmar som det bjöds på för ovanlighetens skull.
Sedan tränade jag vid halv fyra fram tills nu...
... och just nu, mitt i skrivandet, kom Janne från "Jannes delikatesser" i Söråker förbi med sin skåpbil.
Det gick från att "inte vilja ha någonting för mina föräldrar är inte hemma och jag vet inte vad de skulle ha köpt" till att "ja, men då blir det drygt 130 kronor för den här påsen nyplockade tomater och den här kilostunga köttbiten?"
... men vad ska man göra när Janne frågar om inte man själv är sugen på "nåt gott att tugga på" och fäller fram en gigantisk morakniv och skär upp en bit kallskuren ryggbiff som dansar mazurka jämsmed gomseglet?
Nåväl. Ikväll, gott folk. Ikväll kommer en matchrapport...
... samt en träningsrapport från Colin N'kees (i mitten på Lars Sjölunds bild som på en utställning kunnat heta "Mörk, lite ljusare, kritvit") första träning.
Hur låter det?
I need company,
I need human heat.
Sedan satt jag ute och njöt av de soltimmar som det bjöds på för ovanlighetens skull.
Sedan tränade jag vid halv fyra fram tills nu...
... och just nu, mitt i skrivandet, kom Janne från "Jannes delikatesser" i Söråker förbi med sin skåpbil.
Det gick från att "inte vilja ha någonting för mina föräldrar är inte hemma och jag vet inte vad de skulle ha köpt" till att "ja, men då blir det drygt 130 kronor för den här påsen nyplockade tomater och den här kilostunga köttbiten?"
... men vad ska man göra när Janne frågar om inte man själv är sugen på "nåt gott att tugga på" och fäller fram en gigantisk morakniv och skär upp en bit kallskuren ryggbiff som dansar mazurka jämsmed gomseglet?
Nåväl. Ikväll, gott folk. Ikväll kommer en matchrapport...
... samt en träningsrapport från Colin N'kees (i mitten på Lars Sjölunds bild som på en utställning kunnat heta "Mörk, lite ljusare, kritvit") första träning.
Hur låter det?
I need company,
I need human heat.
midsommarledigt,
Inte ens en världsportal som pirkt.blogg.se har tid, råd eller mankraft nog att hålla ruljansen igång under självaste midsommar.
Men nu är vi tillbaka och levererar - från ännu en ny stad i raden av de vars fotbollsbänkar jag ska besöka under året.
Förra helgen befann vi oss i Jönköping - en trevlig stad vid vattnet där horder av godtrogna kristna läskade skenheligheten ur kroppen.
Den här helgen befinner vi oss i Mariestad - en trevlig stad vid vattnet... men där inga människor befinner sig.
Jag trodde det här var en sommarstad, men trots att vi åt mitt i stadskärnan klockan halv åtta på kvällen så kunde antalet människor längs gatorna räknas på mitt vänstra knäs myggbett.
Nåväl. Vi stannade och åt på Gävle Bro där det var som så många gånger förr. Man står i kön och ser en krämig potatisgratäng, spröd stekpotatis och flera saftiga fläskfiléer ligga uppradade... och sen går man förbi allt och får sig en torrare portion skruvpasta med köttfärssås.
Missförstå mig inte - spaghetti och köttfärssås är en av mina favoriträtter - men det där är inte gott. Det är som att någon förbiser Stephen Hawkings och Dalai Lamas antagningsprov till Mensa och istället väljer att anta de två huvudpersonerna i TV4 Sports serie "Human Wreckingballs".
... vilket alltså är ett program som går ut på att två människor förstör ett fullt fungerande hus bara genom att använda sin egen kropp. En lysande programidé som skulle ha kunnat kommenterats av Robert Perlskog och dömas av Dag "Daggen" Olsson.
En lugnare träning i solen, kvadrat hela, och en kycklingfilémiddag senare sitter man och ser USA åka ut mot Ghana.
Varför? För att jag gick in på USA-avancemang till 2,80 vid underläge 1-0 efter 18 minuter.
... och för att Ekbek satt och ondade matchen igenom.
När USA låg på som mest för en kvittering i förlängningen hördes Ekbek mumla en ghanansk ondningsformel.
... detta dessutom strax efter att han fräckt bytt till sig min popcornpåse.
"Jag tar dina popcornsmulor om du får min godispåse", sa han och innan jag han yppa minsta motargument hade han kvickt börjat hälla i sig av de smäckra smulorna.
Jag tittade å min sida snopet ner i en trassligare och tommare påse karra innehållande ett ensamt gelékörsbär och någon sorglig chokladbit. Ekbek, som är den största enskilda anledningen till Ghanas kvartsfinalplats, pissade i och med det regelvidriga bytet på sina afrikanska vänner som slitit hårt för att få till ett byteshandelsystem i rättvisans tecken för sina grödor och bönor.
Jag bor med Robban, Ekbek och Lagréll i en gammal fornviktoriansk villa från förrförra sekelskiftet. Borrningen efter vatten måste dock vara gjord flera hundra år tidigare. Det gick nämligen inte att bli blöt.
På tisdag är det U21-match igen, efter ett längre uppehåll. Åtvidaberg på bortaplan. Samtidigt visar TV4:s meteorologer upp den största sol de hittade på redaktionen och placerade den över Sundsvall tillsammans med siffran 25.
25 grader och strålande sol - ja, vad passar då bättre än att sitta på en buss från tidig morgon till nästa tidiga morgon? Ja, en hel del tänkte ordinarie Ekbek och skrattade gott åt vår olycka.
Till sist konstaterade vi att Ekbek, som förvisso är ordinarie i GIF Sundsvalls backlinje men som samtidigt är mer känd från programserien "Sockerstek med Ek", imorgon ställs mot den gamle FM-legenden Boyd Mwila.
Mwila, känd för att ha 20 i såväl acceleration som snabbhet, är nämligen utlånad från Djurgården till Trollhättan och Kristian "Fem-i-acceleration-på-FM10" Ek konstaterade:
"Det känns ju inte bra, att han ska vara fyra gånger snabbare än mig".
Det är visst nån som är tillbaka.
Men nu är vi tillbaka och levererar - från ännu en ny stad i raden av de vars fotbollsbänkar jag ska besöka under året.
Förra helgen befann vi oss i Jönköping - en trevlig stad vid vattnet där horder av godtrogna kristna läskade skenheligheten ur kroppen.
Den här helgen befinner vi oss i Mariestad - en trevlig stad vid vattnet... men där inga människor befinner sig.
Jag trodde det här var en sommarstad, men trots att vi åt mitt i stadskärnan klockan halv åtta på kvällen så kunde antalet människor längs gatorna räknas på mitt vänstra knäs myggbett.
Nåväl. Vi stannade och åt på Gävle Bro där det var som så många gånger förr. Man står i kön och ser en krämig potatisgratäng, spröd stekpotatis och flera saftiga fläskfiléer ligga uppradade... och sen går man förbi allt och får sig en torrare portion skruvpasta med köttfärssås.
Missförstå mig inte - spaghetti och köttfärssås är en av mina favoriträtter - men det där är inte gott. Det är som att någon förbiser Stephen Hawkings och Dalai Lamas antagningsprov till Mensa och istället väljer att anta de två huvudpersonerna i TV4 Sports serie "Human Wreckingballs".
... vilket alltså är ett program som går ut på att två människor förstör ett fullt fungerande hus bara genom att använda sin egen kropp. En lysande programidé som skulle ha kunnat kommenterats av Robert Perlskog och dömas av Dag "Daggen" Olsson.
En lugnare träning i solen, kvadrat hela, och en kycklingfilémiddag senare sitter man och ser USA åka ut mot Ghana.
Varför? För att jag gick in på USA-avancemang till 2,80 vid underläge 1-0 efter 18 minuter.
... och för att Ekbek satt och ondade matchen igenom.
När USA låg på som mest för en kvittering i förlängningen hördes Ekbek mumla en ghanansk ondningsformel.
... detta dessutom strax efter att han fräckt bytt till sig min popcornpåse.
"Jag tar dina popcornsmulor om du får min godispåse", sa han och innan jag han yppa minsta motargument hade han kvickt börjat hälla i sig av de smäckra smulorna.
Jag tittade å min sida snopet ner i en trassligare och tommare påse karra innehållande ett ensamt gelékörsbär och någon sorglig chokladbit. Ekbek, som är den största enskilda anledningen till Ghanas kvartsfinalplats, pissade i och med det regelvidriga bytet på sina afrikanska vänner som slitit hårt för att få till ett byteshandelsystem i rättvisans tecken för sina grödor och bönor.
Jag bor med Robban, Ekbek och Lagréll i en gammal fornviktoriansk villa från förrförra sekelskiftet. Borrningen efter vatten måste dock vara gjord flera hundra år tidigare. Det gick nämligen inte att bli blöt.
På tisdag är det U21-match igen, efter ett längre uppehåll. Åtvidaberg på bortaplan. Samtidigt visar TV4:s meteorologer upp den största sol de hittade på redaktionen och placerade den över Sundsvall tillsammans med siffran 25.
25 grader och strålande sol - ja, vad passar då bättre än att sitta på en buss från tidig morgon till nästa tidiga morgon? Ja, en hel del tänkte ordinarie Ekbek och skrattade gott åt vår olycka.
Till sist konstaterade vi att Ekbek, som förvisso är ordinarie i GIF Sundsvalls backlinje men som samtidigt är mer känd från programserien "Sockerstek med Ek", imorgon ställs mot den gamle FM-legenden Boyd Mwila.
Mwila, känd för att ha 20 i såväl acceleration som snabbhet, är nämligen utlånad från Djurgården till Trollhättan och Kristian "Fem-i-acceleration-på-FM10" Ek konstaterade:
"Det känns ju inte bra, att han ska vara fyra gånger snabbare än mig".
Det är visst nån som är tillbaka.
och jag kan av nån anledning inte fånga dig,
Åh, gud det gör så ont,
att nåt så nära kan va' så långt bort.
devitamin,
Ligga ute i en solbädd på tomtens baksida.
Läsa bok. Sova.
Sova. Läsa bok.
Bli kräftröd.
Gå in och se Italien tråka ut sig ur VM-slutspelet.
Äta fläskfilé, pommes och två (icke tre) bättre såser med familjen samt morfadern.
Se Sörensen f'låt, Danmark åka ur VM-slutspelet.
Spelat FM10 med Häcken och sett Gabriel Skogman, nyss fyllda 17, göra 12 mål på 11 allsvenska matcher.
Det här var en väldigt bra dag.
Inte enbart på grund av ovanstående faktorer. Nej, hela min sinnesstämning grunnar sig i hur det går på morgonträningen, ett faktum jag velat belysa tidigare - då deppad efter en sämre träning.
Idag gick det bra. Jag kände mig pigg. Jag hängde med. Jag - nordens kantigaste mittback - lyckades dessutom chippa in en boll över Lagréll. Allt på tre-mot-tre-spelet.
För det här var ju trots en arbetsdag i all sin livsnjutning. Och idag gick det - trots att mitt lag, som var en man mindre, förlorade matchen - bra på jobbet.
Sen är det ju fantastiskt vilken inverkan solstrålar har på oss likbleka, långvinterstyngda svenskar. Man kan liksom inte deppa när solen skiner.
Inte jag i alla fall. Inte ens jag.
Träning imorgon.
"Men lille pojke, ska du behöva arbeta på självaste midsommaraftonen?"
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma", sa Erik. "Ett gott utfört arbete ger en inre tillfredställelse och är den grund varpå GIF Sundsvalls fortsatta framgångar vilar".
08.30 som vanligt.
Hjärter dam, du kan bädda för två.
Om du har några drömmar kvar.
Läsa bok. Sova.
Sova. Läsa bok.
Bli kräftröd.
Gå in och se Italien tråka ut sig ur VM-slutspelet.
Äta fläskfilé, pommes och två (icke tre) bättre såser med familjen samt morfadern.
Se Sörensen f'låt, Danmark åka ur VM-slutspelet.
Spelat FM10 med Häcken och sett Gabriel Skogman, nyss fyllda 17, göra 12 mål på 11 allsvenska matcher.
Det här var en väldigt bra dag.
Inte enbart på grund av ovanstående faktorer. Nej, hela min sinnesstämning grunnar sig i hur det går på morgonträningen, ett faktum jag velat belysa tidigare - då deppad efter en sämre träning.
Idag gick det bra. Jag kände mig pigg. Jag hängde med. Jag - nordens kantigaste mittback - lyckades dessutom chippa in en boll över Lagréll. Allt på tre-mot-tre-spelet.
För det här var ju trots en arbetsdag i all sin livsnjutning. Och idag gick det - trots att mitt lag, som var en man mindre, förlorade matchen - bra på jobbet.
Sen är det ju fantastiskt vilken inverkan solstrålar har på oss likbleka, långvinterstyngda svenskar. Man kan liksom inte deppa när solen skiner.
Inte jag i alla fall. Inte ens jag.
Träning imorgon.
"Men lille pojke, ska du behöva arbeta på självaste midsommaraftonen?"
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma", sa Erik. "Ett gott utfört arbete ger en inre tillfredställelse och är den grund varpå GIF Sundsvalls fortsatta framgångar vilar".
08.30 som vanligt.
Hjärter dam, du kan bädda för två.
Om du har några drömmar kvar.
we don't speak italiano,
Slog vid fyrasnåret på teven, boxen och stereoanläggningen.
Teven startade, kanalen var inställd på SVT 1 - de jag tror ska sända 16:00-matcherna idag.
Där sitter - just när jag trodde att alla man inte vill se i en VM-studio dragits in i just en VM-studio - Anna Pohjanen och talar med sin skrikande, gälla stämma.
Jag bad en stilla bön innan jag klickade på infoknappen för att se om det här verkligen var VM-studion.
Det var det inte. Det var en repriserad morgonsofffa. Jag har inte blivit lika lycklig sedan jag förstod att solen skulle skina och att det skulle vara varmt idag - för första gången denna sommarmånad.
Rödbröstad som en kräfta och ryggvit likt en mjölkdränkt Kaspars Gorkss ser jag nu Italien förlora mot Slovakien.
Jag fick in mitt första spel sedan bockstensmannen trillade av pinn när Slovakien gjorde det andra målet till knappa sex gånger portvinssåsen.
Sen stöter Antonio Di Natale in reduceringen och man får nästan för en sekund upp hoppet om att han kan stänka dit även en andra balja och låta mig kamma hem lika välförtjänta som välbehövliga slantar. Detta då jag spelade på att Udineseanfallaren skulle göra flest mål i det italienska laget under VM-slutspelet till 5,50.
... men så roligt skulle vi inte ha det.
Att Quagliarella får noll starter och Di Natale en start i detta mästerskap är ju... overkligt är ett så svagt ord... ofattbart. Faktumet att Antonio Cassano inte ens är med i truppen (han fyller snart 28 och får därmed stå på tillväxt till 2014) ska vi inte ens försöka klä i ord.
Jag ska ärligt talat medge att jag inte har full koll på Federico Marchetti, men en snabb googling säger mig att han spelat i Serie A i blott två säsonger. Resten av 27-åringens karriär har spenderats i lägre italienska divisioner.
... han kanske skulle ha stannat där. Reaktionen vid 1-0-målet var seg, väldigt seg - bollen går ganska mitt i målet och hade Marchetti lyssnat på Kallis prat om att "jobba med snabba fötter" - och vid 3-1-baljan väljer han att dyka framåt som om han var Bosse Rappne och såg att en nyckelpiga for illa på ett grässtrå.
Inte kan det väl på allvar finnas klubbar på den allra yppersta nivån som vill att Daniele De Rossi ska styra deras spel från mittfältet? Inte skulle någon sportchef betala flera hundra miljoner kronor för hans taffliga passningsfot, hans dumma beslut med boll eller uppenbara brist på tempo?
"En evighet - det är en lång tid det", sjunger Peter LeMarc med sin whiskyljumma stämma. Han hade kunnat nöjt sig med att konstatera att fyra år är en väldigt lång tid.
Fråga Fabio Cannavaro.
Fråga inte Marcelo Lippi. Han trodde att det var häromdagen som Grosso slog in VM-guldsstraffen 2006.
Grabbarna grus får åka hem och... vaxa benen igen.
Och jag undrar vad som händer i din del av stan,
vinden håller tal vid en hamburgerbar.
Teven startade, kanalen var inställd på SVT 1 - de jag tror ska sända 16:00-matcherna idag.
Där sitter - just när jag trodde att alla man inte vill se i en VM-studio dragits in i just en VM-studio - Anna Pohjanen och talar med sin skrikande, gälla stämma.
Jag bad en stilla bön innan jag klickade på infoknappen för att se om det här verkligen var VM-studion.
Det var det inte. Det var en repriserad morgonsofffa. Jag har inte blivit lika lycklig sedan jag förstod att solen skulle skina och att det skulle vara varmt idag - för första gången denna sommarmånad.
Rödbröstad som en kräfta och ryggvit likt en mjölkdränkt Kaspars Gorkss ser jag nu Italien förlora mot Slovakien.
Jag fick in mitt första spel sedan bockstensmannen trillade av pinn när Slovakien gjorde det andra målet till knappa sex gånger portvinssåsen.
Sen stöter Antonio Di Natale in reduceringen och man får nästan för en sekund upp hoppet om att han kan stänka dit även en andra balja och låta mig kamma hem lika välförtjänta som välbehövliga slantar. Detta då jag spelade på att Udineseanfallaren skulle göra flest mål i det italienska laget under VM-slutspelet till 5,50.
... men så roligt skulle vi inte ha det.
Att Quagliarella får noll starter och Di Natale en start i detta mästerskap är ju... overkligt är ett så svagt ord... ofattbart. Faktumet att Antonio Cassano inte ens är med i truppen (han fyller snart 28 och får därmed stå på tillväxt till 2014) ska vi inte ens försöka klä i ord.
Jag ska ärligt talat medge att jag inte har full koll på Federico Marchetti, men en snabb googling säger mig att han spelat i Serie A i blott två säsonger. Resten av 27-åringens karriär har spenderats i lägre italienska divisioner.
... han kanske skulle ha stannat där. Reaktionen vid 1-0-målet var seg, väldigt seg - bollen går ganska mitt i målet och hade Marchetti lyssnat på Kallis prat om att "jobba med snabba fötter" - och vid 3-1-baljan väljer han att dyka framåt som om han var Bosse Rappne och såg att en nyckelpiga for illa på ett grässtrå.
Inte kan det väl på allvar finnas klubbar på den allra yppersta nivån som vill att Daniele De Rossi ska styra deras spel från mittfältet? Inte skulle någon sportchef betala flera hundra miljoner kronor för hans taffliga passningsfot, hans dumma beslut med boll eller uppenbara brist på tempo?
"En evighet - det är en lång tid det", sjunger Peter LeMarc med sin whiskyljumma stämma. Han hade kunnat nöjt sig med att konstatera att fyra år är en väldigt lång tid.
Fråga Fabio Cannavaro.
Fråga inte Marcelo Lippi. Han trodde att det var häromdagen som Grosso slog in VM-guldsstraffen 2006.
Grabbarna grus får åka hem och... vaxa benen igen.
Och jag undrar vad som händer i din del av stan,
vinden håller tal vid en hamburgerbar.
sviten bruten,
Har suttit med ett tomt textdokument ett bra tag nu.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Vi förlorar mot Ängelholm på hemmaplan. Vår svit på nio raka utan förlust är sprucken. Vi får börja om från noll igen.
Men vad ska man säga om själva matchen? Det borde ni egentligen fråga någon som inte sitter i på en bänk, nedsänkt i marken jämsmed gräsytan om.
Man får liksom ingen riktig uppfattning om hur spelet ser ut.
Men... ja, det såg väl inte särskilt bra ut.
Vi har varit som bäst - på bortaplan, this is - när vi legat väldigt lågt och varit väldigt tålmodiga och cyniska. Fått ställa om mot egentligen medellösa lag som försökt rulla boll över deras förmåga - och som straffats för det av våra omställningar.
Men på hemmaplan - nej, det går ju inte att gå ut och falla tillbaka på egen planhalva. Istället jagar vi. Ängelholm är ett mycket bollskickligt lag som gillar att trilla runt bollen. Vi jagar en och en - hade en människa med normala lungor och ben tagit de löpningar han fick göra hade den krupit av till pausdrickat - och blir trötta.
En trötthet som märks i omställningarna och anfallsspelet överlag. Vi kommer inte med särskilt många löpningar - maxlöpningar - bakom ÄFF-backlinjen. Vi hotar inte alls utan de kan stå upp med sina mittbackar.
De chanser vi skapar i den första halvleken kommer oftast på grund av väldig nonchalans av de skånska mittbackarna som gång på gång spelade svårt i uppspelsfasen och tappade boll.
Sliper är nära, fri med målvakten. Mirza är lika nära, på en bra nick som tippas över av Danne Andersson. Mål där och jag tror det hade lossnat. Publiken hade släppt till, eventuella nervknutar hade lösts upp och vi hade kunnat spela ut.
Nu blir det istället så att när vi vilar, ligger lågt och kompakt och struntar i pressen, så kommer direkt det besvikna sorlet från läktarhåll. Jag förstår reaktionen fullt ut - men jag tror samtidigt att sorlet stressar igång oss, vi börjar pressa högt med de fyra offensiva, balansspelarna hamnar på efterkälken och det blir hål i laget för Ängelholm att hitta in i och anfalla i fart.
De hålen öppnar vi aldrig upp för på våra cyniska, trepoängsgivande bortaresor.
Vi förlorar till slut. Jonson, i övrigt bra, snubblar oturligt in ett inspel med tolv kvar av ordinarie efter att bollen kommit ut på kanten ur en situation där vi har tre-fyra spelare likt en bisvärm kring bollen.
Ja, ja. Bara att ladda om. Tar det nio ytterligare matcher innan vi förlorar igen så är det ju lugnt.
Nemanja Vidic abdikerade nog från tronen som världens bästa mittback idag. Kanske kan Kristian "Ekbek" Ek ta över hans gamla ramsa, om än modifierad.
"He's from Haga, he'll fockin murder ya'".
Äh, kanske inte. Ekbek är en vattenkammad, välartad ung herre som vid sidan av planen inte skulle göra en fluga förnär - till skillnad från Nemanja Vidic som har åtskilliga skalper på sitt samvete efter sina insatser i diverse olika krig på balkanhalvön.
Men Ekbek stod hur som haver för en fantastiskt storstilad insats ikväll. Bäst på plan, i mina ögon och det fattades bara att han fick kröna insatsen med ett mål i slutskedet. Men skottet - i tumultet på sista hörnan - gick över.
Hade jag varit en sån som tror fullt ut på jinxandets ädla konst hade jag kanske skickat ett argt SMS till min kollega Daniel Forsström på Dagbladet.
En jinxning blir inte tydligare än så, i mina ögon. Kanske var därför vi förlorade. Eller så var det för att vi inte gör en tillräckligt bra match. Att vi inte tar tillräckligt många initiativ framåt. Att vi inte skapar tillräckligt många chanser offensivt.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Vi förlorar mot Ängelholm på hemmaplan. Vår svit på nio raka utan förlust är sprucken. Vi får börja om från noll igen.
Men vad ska man säga om själva matchen? Det borde ni egentligen fråga någon som inte sitter i på en bänk, nedsänkt i marken jämsmed gräsytan om.
Man får liksom ingen riktig uppfattning om hur spelet ser ut.
Men... ja, det såg väl inte särskilt bra ut.
Vi har varit som bäst - på bortaplan, this is - när vi legat väldigt lågt och varit väldigt tålmodiga och cyniska. Fått ställa om mot egentligen medellösa lag som försökt rulla boll över deras förmåga - och som straffats för det av våra omställningar.
Men på hemmaplan - nej, det går ju inte att gå ut och falla tillbaka på egen planhalva. Istället jagar vi. Ängelholm är ett mycket bollskickligt lag som gillar att trilla runt bollen. Vi jagar en och en - hade en människa med normala lungor och ben tagit de löpningar han fick göra hade den krupit av till pausdrickat - och blir trötta.
En trötthet som märks i omställningarna och anfallsspelet överlag. Vi kommer inte med särskilt många löpningar - maxlöpningar - bakom ÄFF-backlinjen. Vi hotar inte alls utan de kan stå upp med sina mittbackar.
De chanser vi skapar i den första halvleken kommer oftast på grund av väldig nonchalans av de skånska mittbackarna som gång på gång spelade svårt i uppspelsfasen och tappade boll.
Sliper är nära, fri med målvakten. Mirza är lika nära, på en bra nick som tippas över av Danne Andersson. Mål där och jag tror det hade lossnat. Publiken hade släppt till, eventuella nervknutar hade lösts upp och vi hade kunnat spela ut.
Nu blir det istället så att när vi vilar, ligger lågt och kompakt och struntar i pressen, så kommer direkt det besvikna sorlet från läktarhåll. Jag förstår reaktionen fullt ut - men jag tror samtidigt att sorlet stressar igång oss, vi börjar pressa högt med de fyra offensiva, balansspelarna hamnar på efterkälken och det blir hål i laget för Ängelholm att hitta in i och anfalla i fart.
De hålen öppnar vi aldrig upp för på våra cyniska, trepoängsgivande bortaresor.
Vi förlorar till slut. Jonson, i övrigt bra, snubblar oturligt in ett inspel med tolv kvar av ordinarie efter att bollen kommit ut på kanten ur en situation där vi har tre-fyra spelare likt en bisvärm kring bollen.
Ja, ja. Bara att ladda om. Tar det nio ytterligare matcher innan vi förlorar igen så är det ju lugnt.
Nemanja Vidic abdikerade nog från tronen som världens bästa mittback idag. Kanske kan Kristian "Ekbek" Ek ta över hans gamla ramsa, om än modifierad.
"He's from Haga, he'll fockin murder ya'".
Äh, kanske inte. Ekbek är en vattenkammad, välartad ung herre som vid sidan av planen inte skulle göra en fluga förnär - till skillnad från Nemanja Vidic som har åtskilliga skalper på sitt samvete efter sina insatser i diverse olika krig på balkanhalvön.
Men Ekbek stod hur som haver för en fantastiskt storstilad insats ikväll. Bäst på plan, i mina ögon och det fattades bara att han fick kröna insatsen med ett mål i slutskedet. Men skottet - i tumultet på sista hörnan - gick över.
Hade jag varit en sån som tror fullt ut på jinxandets ädla konst hade jag kanske skickat ett argt SMS till min kollega Daniel Forsström på Dagbladet.
”The Untouchables” (”De Omutbara” på svenska), en Oscarsvinnande film med Kevin Costner och Sean Connery i huvudrollerna, kommer upp på näthinnan då man tänker på GIF Sundsvall för tillfället.
Inget lag verkar nämligen kunna stoppa Sören Åkebys manskap just nu.
En jinxning blir inte tydligare än så, i mina ögon. Kanske var därför vi förlorade. Eller så var det för att vi inte gör en tillräckligt bra match. Att vi inte tar tillräckligt många initiativ framåt. Att vi inte skapar tillräckligt många chanser offensivt.
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
morgonstund har träning i gipan,
Halvt sovandes pallrade man sig till fots ner till IP före klockan nio.
Genomförde en träning med Sheriffen där bollmottag och uppspel stod i fokus. Dessutom - hur gärna Sheriffen än vill att jag ska glömma att nämna det - värmdes det upp med fotbollstennis.
Gemene man kanske inte kan ana det - men fotbollstennis är något av Sheriffens paradgren. Under sin skadeperiod i Norge gjorde Sheriffen inte mycket annat än att nöta fotbollstennis.
Jag har tidigare knappt tagit ett enda set, men idag...
Sheriffen vann det första setet. Jag vann det andra knappt. Gott så, egentligen. Men det föll sig så att det spelades även ett avgörande skiljeset.
Ett set som jag tog hem - med 10-2. Tio fuckin' två. Jag hade kunnat kliva av planen där och då.
Slänger jag iväg ett sms med det resultatet till Åkeby torde man väl slängas in huvudstupa i startelvan?
Gick förbi Intersport på vägen hem - och tro på fan - nog är det en bulgarisk munk där och drar i en. Inte samma som sist, utan en som faktiskt ser ut att ha en begynnande flint på hjässan. Jag tror dock att det är tidens tand och inte den fria viljan som sakta men säkert orsakat flintskalligheten.
"Hour mour dou?", frågar han på prickfri bulgariska.
"Bra, själv?", säger jag utan att stanna då jag vet att han tänker slänga fram sitt munkleg.
"Hour mour dou?", väljer han att fråga igen.
Och igen, och igen trots att jag passerar honom och vänder honom ryggen.
Av alla irriterande kringdrivare, gycklare och yrkesskojare som arbetat på stadens gator de senaste månaderna tar nog dessa bulgarmunkar priset. Och då satt det ändå någon nisse på en parkbänk och blåste på måfå i ett valthorn för inte så länge sedan.
Finns det inga bra, fattiga musikanter i Sundsvallsområdet?
Det här är dagens nyhet. Alla kategorier.
Jag brukar ofta, gärna tillsammans med Martinsson, försöka prata på ett roligt sätt. Använda roliga ord, liknelser och situationer. Men oavsett hur länge jag fått tänka hade jag aldrig kunnat komma på något så här roligt:
– Att skända fallvilt på det här sättet är oerhört. Jag saknar ord, säger Mikael Lundin, eftersöksjägare i Blekinge till tidningen.
Termen "att skända fallvilt"... Det låter som något varghataren i Småstadsliv skulle säga.
Ses på IP ikväll. Enligt sportchefen för talanger har det aldrig sålts så mycket förköp under GIF Sundsvalls tid i Superettan som det gjorts till den här matchen.
Ängelholm, förresten - de tränade imorse. Och Roar Hansen valde att träna överraskande hårt - med riktigt spel, åtta mot åtta, i full fart.
And the boys chase the girls with the curls in their hair.
While the shy tormented youth sit way over there.
hade't under luppen,
Jag får inleda med att be om ursäkt till Matfors Ryttarförening. De anordnade nämligen en hopptävling idag.
Jag, som nischad hästreporter, hade självklart tävlingen under luppen. Men jag fick inte det positiva gensvar jag väntat mig på redaktionen när jag skrek "stoppa pressarna, stryk allt vi har implanerat - jag har luktat mig till ett uppslag hästsport". Då kände jag inte att det var läge att sticka iväg.
Det var ju trots allt hästhoppning. Hade det däremot varit mitt skötebarn dressyren, då hade jag lämnat allt vind för våg.
Det var ju den här jävla fotbollen som skulle ringas in. Några lag vann, några lag förlorade, vissa spelare gjorde mål. Så platt och ytligt.
Det blev stressigt på slutet. Nattredaktionen kom in och berättade att det skett ett knivmord och att de behövde sidorna så snabbt som möjligt och det blev en brådska och stress. Jag misslyckades i mitt uppdrag att få in alla aftonens målskyttar, och damtreanmatchen hanns inte alls med. Det får jag be om ursäkt för. Jag gjorde det bästa jag kunde.
... det tycker jag man kan kräva av någon som får betalt för fem timmars jobb samtidigt som han bara jobbar under en och en halv.
Kanske ska man även kräva att han hinner få in allt... Äh, gere nu.
Vart knivmordet skedde? Jo, tackar som frågar. Drygt 300 meter från min enkla boning. Jag har själv aldrig varit ett stort fan av ond bråd död i största allmänhet och mord i synnerhet, så nog kikade man sig en och annan gång över axeln när man rullade igenom sina kvarter på vägen hem.
Hur vet man att det inte är läge att skita i allt och oannonserat sticka iväg och rapportera från en ridtävling? Jo, man lyssnar på när redigeraren för dagen ska föra in V65-resultaten och ser ifall han är en hästkunnig individ.
"Lufti Kolgjini heter han, va?".
Yakubus miss idag... Det är inte en av de där studsande, halvsvåra bollarna som faktiskt kan skjutas över även om man står en meter från målet - bollen rullar som en springande råtta över gräset, som Göran Zachrisson skulle satt. Det är inget överraskningsmoment. Det går inte särskilt snabbt. Det är bara fantastiskt dåligt gjort.
Lasse Lagos lär behöva sitta på en gråsten i Alby och blicka tomt ut i urskogen sommaren i ända för att stilla kokningen över den missen. Dessutom har han ju tre domarinsatser, som alla fått Lasse Lagos på fullkomlig kokning, att smälta.
Säga vad man vill om Lasse Lagos - han kör förresten vidare på sitt svarssätt på journalistfrågor även om de nu är på engelska; det är det halva huvudvridet, den låsta käken med den öppna munnen och det är det inledande "njäääe":t - men han tog oss till fem raka EM- och VM-slutspel och dessutom visste han, till skillnad från Mexicos Javier Aguirre och Uruguays Oscar Tabarez, hur man riggar en sista match i ett gruppspel.
Nu ska jag försöka få lite sömn här bland knivmördare och annat löst folk. Klockan 09.00 har jag bestämt träningsdate med Sheriffen. På en dag där första inbokade aktivitet annars är 17.30.
Jag måste hata mig själv.
Jag, som nischad hästreporter, hade självklart tävlingen under luppen. Men jag fick inte det positiva gensvar jag väntat mig på redaktionen när jag skrek "stoppa pressarna, stryk allt vi har implanerat - jag har luktat mig till ett uppslag hästsport". Då kände jag inte att det var läge att sticka iväg.
Det var ju trots allt hästhoppning. Hade det däremot varit mitt skötebarn dressyren, då hade jag lämnat allt vind för våg.
Det var ju den här jävla fotbollen som skulle ringas in. Några lag vann, några lag förlorade, vissa spelare gjorde mål. Så platt och ytligt.
Det blev stressigt på slutet. Nattredaktionen kom in och berättade att det skett ett knivmord och att de behövde sidorna så snabbt som möjligt och det blev en brådska och stress. Jag misslyckades i mitt uppdrag att få in alla aftonens målskyttar, och damtreanmatchen hanns inte alls med. Det får jag be om ursäkt för. Jag gjorde det bästa jag kunde.
... det tycker jag man kan kräva av någon som får betalt för fem timmars jobb samtidigt som han bara jobbar under en och en halv.
Kanske ska man även kräva att han hinner få in allt... Äh, gere nu.
Vart knivmordet skedde? Jo, tackar som frågar. Drygt 300 meter från min enkla boning. Jag har själv aldrig varit ett stort fan av ond bråd död i största allmänhet och mord i synnerhet, så nog kikade man sig en och annan gång över axeln när man rullade igenom sina kvarter på vägen hem.
Hur vet man att det inte är läge att skita i allt och oannonserat sticka iväg och rapportera från en ridtävling? Jo, man lyssnar på när redigeraren för dagen ska föra in V65-resultaten och ser ifall han är en hästkunnig individ.
"Lufti Kolgjini heter han, va?".
Yakubus miss idag... Det är inte en av de där studsande, halvsvåra bollarna som faktiskt kan skjutas över även om man står en meter från målet - bollen rullar som en springande råtta över gräset, som Göran Zachrisson skulle satt. Det är inget överraskningsmoment. Det går inte särskilt snabbt. Det är bara fantastiskt dåligt gjort.
Lasse Lagos lär behöva sitta på en gråsten i Alby och blicka tomt ut i urskogen sommaren i ända för att stilla kokningen över den missen. Dessutom har han ju tre domarinsatser, som alla fått Lasse Lagos på fullkomlig kokning, att smälta.
Säga vad man vill om Lasse Lagos - han kör förresten vidare på sitt svarssätt på journalistfrågor även om de nu är på engelska; det är det halva huvudvridet, den låsta käken med den öppna munnen och det är det inledande "njäääe":t - men han tog oss till fem raka EM- och VM-slutspel och dessutom visste han, till skillnad från Mexicos Javier Aguirre och Uruguays Oscar Tabarez, hur man riggar en sista match i ett gruppspel.
Nu ska jag försöka få lite sömn här bland knivmördare och annat löst folk. Klockan 09.00 har jag bestämt träningsdate med Sheriffen. På en dag där första inbokade aktivitet annars är 17.30.
Jag måste hata mig själv.
Om idag inte var en ändlös landsväg Och inatt en vild och krokig stig Om imorgon inte kändes så oändlig Då är ensamhet ett ord som inte finns
pojken som åt för dyrt,
Hade jag haft en sångröst, ett musikaliskt sinne, förmåga att skriva låttexter som inte låter barnsliga samt fingrar som behärskat de simplaste av ackord hade jag nog skrivit egna låtar.
De hade självklart baserats på händelser jag varit med om, vilket hade fått låtarna att helt sakna djup och istället bli lättsamma, platta och banaal.
En hade kanske hetat "Jag har varit på alla matställen".
För det är ju så. Utöver det asiatiska stället mitt emot Invito, det som på ena skylten heter Ha Long Bay och på den andra, handskrivna skylten heter Ha Lon Bay, så har jag nog varit där och smakat något på resten. Och kan man inte hålla reda på sitt eget restaurangnamn får man inte förtroendet att genomsteka min kyckling.
Lyriken hade väl låtit ungefär så här:
Jag är fortfarande,
lite less på Saigons jordnötssås.
Jag ser fortfarande,
hur Schmegguts ögon glöder.
Han var femton,
när han fick lök i sin kebabrulle.
Dom sa till mig, "gå inte till Invito",
för du blir aldrig mer densamma.
In my opinion, om du gör det, är du en del av syndikatet.
För 240 kronor fick jag luncha,
men Invito blir aldrig mitt hak.
Jag gav Coffee House kalla handen, det är -07,
och dom sa "men vi har ju bytt ägare".
Och min bojkott, höll i ett halvår.
Men jag visste från den stunden,
att jag skulle återvända med tiden.
Jag står vid Clas Ohlsson, det är -09,
jag skrev på sportsidorna.
Och jag hälsade på där ibland,
jag bruka' plocka hem en Al Papa.
Snälla rör inte min RIG-kupong,
Playa Primo-tant såg på mig, och jag såg på hon.
Och det känns som jag smakat på allting,
ändå har jag inte hittat vad jag letat efter.
Jag har varit på alla matställen,
letat efter nåt gott.
Mycket tid över på jobbet?
Njäe, hur så?
Jodå. Min enda uppgift tills stressen Division IV-stressen sätter in vid niosnåret är att fundera ut vilken mat jag ska beställa.
Eller, okej: självklart har jag den senaste timmen även googlat runt och sökt med pannlampa, lykta och lysmask efter information om det ändå inte någonstans i Medelpad med omnejd finns en liten dressyrkrake som behöver uppmärksammas just idag.
Förslag på bra, gärna relativt nyttiga, middagar* att beställa hem?
*= Viktigast av allt, nästefter att det är gott, är ju förstås att man får mycket mat. Mycket, mycket, mycket mat.
Jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster
rusa rakt in i ditt liv
Du har lämnat mig på den jävligaste av platser
och jag vill ha dig
På teven säger dom att kärlek finns runt omkring oss
och astronauterna kan känna det långt bort
Men kärlek har svikit mig allt för många gånger
och jag vill ha dig
drogen och jag,
Man kanske skulle passa på att klippa sig när lönen dimper ner den tjugofemte. Jag brukar vanligtvis gå in till frisören och säga "ge mig en modefrilla", men den här gången kanske man skulle ha med sig en bild.
Inspirationen tar jag självklart från Fotbolls-VM då jag vill se ut som en fotbollsspelare, något som jag klargjorde igår när jag träffade den legitimerade, men vardagsklädde och icke-flintskallige bulgarmunken.
Gervinhos mittbeneflint kanske vore nånting. Jag har alltid imponerats av Elfenbenskustens ytter som med ett av turneringens tjockaste hår ändå lyckats tillskanskat sig en gedigen flint längst upp på hjässan tack vare sin extrema mittbena.
Nej, jag får spåna vidare. Apropå spåning så spånas det dessutom i ifall man ska passa på att boka sig en biljett till Håkan Hellströms Scandinaviumspelning i november. Men...
... man kan ju, som bara halvt socialt efterbliven, inte boka en biljett ensam.
Som sagts förr; vi på pirkt.blogg.se redigerar alla våra fotomontage i Paint som vi tror är framtidens redigeringsprogram.
Nu ska jag försöka göra mig lite potatisbullar* och klippa gräsmattan innan vi rullar vidare till Gold's stolta.
*= Egenstekta. Jojo, fint ska det va'.
It's not about your make-up
Or how you try to shape up
To these tiresome paper dreams
Paper dreams honey
Inspirationen tar jag självklart från Fotbolls-VM då jag vill se ut som en fotbollsspelare, något som jag klargjorde igår när jag träffade den legitimerade, men vardagsklädde och icke-flintskallige bulgarmunken.
Gervinhos mittbeneflint kanske vore nånting. Jag har alltid imponerats av Elfenbenskustens ytter som med ett av turneringens tjockaste hår ändå lyckats tillskanskat sig en gedigen flint längst upp på hjässan tack vare sin extrema mittbena.
Nej, jag får spåna vidare. Apropå spåning så spånas det dessutom i ifall man ska passa på att boka sig en biljett till Håkan Hellströms Scandinaviumspelning i november. Men...
... man kan ju, som bara halvt socialt efterbliven, inte boka en biljett ensam.
Som sagts förr; vi på pirkt.blogg.se redigerar alla våra fotomontage i Paint som vi tror är framtidens redigeringsprogram.
Nu ska jag försöka göra mig lite potatisbullar* och klippa gräsmattan innan vi rullar vidare till Gold's stolta.
*= Egenstekta. Jojo, fint ska det va'.
It's not about your make-up
Or how you try to shape up
To these tiresome paper dreams
Paper dreams honey
tandläkarväder,
Jaha.
Ännu en dag i det ljuva liv som är Erik Löfgrens, i den ljuva stad som är Sundsvall i det ljuva väder som...
... fått till och med den mest luttrade balt att gömma huvudet i händerna och skämmas. 
Sol och inte ett moln på himlen imorgon och på torsdag, i alla fall. Och eftersom vi är i slutet av juni innebär det förstås 17 respektive 18 grader.
Rätta mig om jag har fel, alla meteorologer där ute - men slutet av juni, molnfritt, stekande sol; borde inte det borga för en temperatur över 20 grader? Borde det inte borga för ett väder som i Sundsvallskretsar borde vara känt som "Tranvikenväder"?
Borde Al Gore, han som tyckte sig vara tvungen att åka eldriven hiss för att visa på sina höga staplar av växthusgas, istället för att prisas på Nobelmiddagar kanske satsa på att ta en av platserna på den gycklarafton som, enligt uppgift, ska hållas i Härnösand.
"Mina damer och herrar, ni har just sett Joe Labero visa upp höstens vita jeans-mode, elegant matchat med en svart lädercape, innan ni såg honom försvinna i en rökpuff. Snart är det dags för den franske hovnarren David N'Grogg som berättar om hur han, tack vare ett tryckfel, fått spela med Liverpool i engelska Premier League i snart två år. Men först: Al Gore, som utan bjällermössa och utsvängda bjällerskor lyckats lura en hel värld".
Sheriffen var inte tillgänglig för träning idag. Det blir istället imorgonbitti. På matchdag, skriker ni frågande? Ja, med Stordfjordarnas Maradona tillbaka i matchtruppen blir man väl åter fjärdeval som mittback, så chanserna till spel för mig är väl ungefär jämbördiga med Nicolas Anelkas mot Sydafrika.
Till sist: jag borde ha kört på "solen sken när Kuben kryssade"-vinkeln igår. Det hade blivit mycket enklare så. Trassligare text har vi nog inte lämnat in sedan en av vår tids stora filosofer, David Lundgren, ville att jag skulle lämna in en flersidig hemuppgift på vad Sören Kirkegaard ville med sin jävla existensialism.
Nya chanser till tidlösa verk ikväll då jag ska ringa in diverse fotbollsmatcher. Ingen hästhoppning utlovad ikväll heller, men vi gnuggar på tills vidare.
Min chans med dressyrkrakarna kommer.
Because I want to see people,
and I want to see life.
bulgarmunken gick bet,
När jag kom ut från Intersport idag mötte jag en man med en bunt papper i handen. Han sökte omedelbart ögonkontakt och tog några steg fram mot mig.
Åh, nej, inte ännu en av dessa God El-försäljare, tänker jag. De som tror att jag ska skriva över ett elavtal jag inte ens har - dessutom mitt på stan och till några som inte ens har med sig Lasse Åberg i egen hög person.
"Hello", sa mannen varpå jag svarar med någon världslig engelsk hälsning.
Därpå börjar mannen på stapplig engelska förklara att han är en munk från Bulgarien - jag tror till och med han visade upp någon sorts munklegitimation - och började berömma min t-shirt.
"That's a nice t-shirt", sa munken och med tanke på t-shirtens enkla utforming får vi anta att bulgaren är van att gå klädd i ett oranget (det finns inget ord jag hatar att skriva mer än alla former av "orange") skynke dagarna i ända.
Därpå frågade ifall jag var en fotbollsspelare. "Yes", svarade jag.
"You look like a football player", sa munken och här tror jag att jag slår något sorts inofficiellt världsrekord i oödmjukhet inför sitt yrke. Jag svarade nämligen "thank you".
Nåväl. Munken började, varm i kläderna efter det lyckade smickret och det lyckade uppvisandet av munkleget, därefter bläddra i sina papper tills han visade upp ett vitt ark med en tabell.
"People have been donating a lot of money already, but people whos name is Erik tend to give a bit more", sa bulgaren samtidigt som jag skummade igenom tabellen där det stod ett dussin namn uppskrivna intill lika många summor som munken ville lura i mig att folk tillskänkt honom.
"What's the cause?", undrade jag försynt.
Munkrackaren - som inte ens var flintskallig - börjar nu åter igen prata om hur mycket folk hade skänkt och hur mycket jag ville skänka.
"What's the cause?", undrade jag mindre försynt och så klart att inte ens en bulgarisk munk kunde misstolka.
Fortfarande inget svar, varpå jag tröttnade på girigbuken som väl åtminstone kunnat vara flintskallig och klädd i orange.
"No".
"No?"
"No. You see; I am very poor. I don't afford to give away money to things I don't know about. If anything - I would need some donations".
Det var - till skillnad från den falskmyntande munken, som alltså gick runt i vanliga kläder och till råga på allt inte ens var flintskallig - dagens sanning det.
Åh, nej, inte ännu en av dessa God El-försäljare, tänker jag. De som tror att jag ska skriva över ett elavtal jag inte ens har - dessutom mitt på stan och till några som inte ens har med sig Lasse Åberg i egen hög person.
"Hello", sa mannen varpå jag svarar med någon världslig engelsk hälsning.
Därpå börjar mannen på stapplig engelska förklara att han är en munk från Bulgarien - jag tror till och med han visade upp någon sorts munklegitimation - och började berömma min t-shirt.
"That's a nice t-shirt", sa munken och med tanke på t-shirtens enkla utforming får vi anta att bulgaren är van att gå klädd i ett oranget (det finns inget ord jag hatar att skriva mer än alla former av "orange") skynke dagarna i ända.
Därpå frågade ifall jag var en fotbollsspelare. "Yes", svarade jag.
"You look like a football player", sa munken och här tror jag att jag slår något sorts inofficiellt världsrekord i oödmjukhet inför sitt yrke. Jag svarade nämligen "thank you".
Nåväl. Munken började, varm i kläderna efter det lyckade smickret och det lyckade uppvisandet av munkleget, därefter bläddra i sina papper tills han visade upp ett vitt ark med en tabell.
"People have been donating a lot of money already, but people whos name is Erik tend to give a bit more", sa bulgaren samtidigt som jag skummade igenom tabellen där det stod ett dussin namn uppskrivna intill lika många summor som munken ville lura i mig att folk tillskänkt honom.
"What's the cause?", undrade jag försynt.
Munkrackaren - som inte ens var flintskallig - börjar nu åter igen prata om hur mycket folk hade skänkt och hur mycket jag ville skänka.
"What's the cause?", undrade jag mindre försynt och så klart att inte ens en bulgarisk munk kunde misstolka.
Fortfarande inget svar, varpå jag tröttnade på girigbuken som väl åtminstone kunnat vara flintskallig och klädd i orange.
"No".
"No?"
"No. You see; I am very poor. I don't afford to give away money to things I don't know about. If anything - I would need some donations".
Det var - till skillnad från den falskmyntande munken, som alltså gick runt i vanliga kläder och till råga på allt inte ens var flintskallig - dagens sanning det.
Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när, du stack ett hål i min kevlarsjäl. Och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl. Kom gör ett hål i min kevlarsjäl.
kuben-lucksta 2-2,
"Solen gick i moln i paus när Kuben kryssade". Det blev vinkeln.
Nej, då. En sak har jag lärt mig av de böcker jag tvingades traggla mig igenom under mitt halvår på Mittuniversitetets journalistutbildning; krångla inte till det.
Så det blev "Solen sken när Kuben kryssade"- vinkeln, ändå. Man får höfta lite med sanningen för att göra det enkelt att förstå för den stora pöbeln.
På den bortre linjen sprang Arian Chalak runt med en flagga. Allt i sin ordning, han stod i matchprogrammet uppskriven som assisterande domare.
Vad som kanske inte riktigt var i sin ordning var att unge Chalak även var uppskriven som nummer 2 i Kubens spelartrupp i samma matchprogram.
Det... hade vi kunnat skriva om ifall vi inte redan vinklat texten på att solen sken när Kuben kryssade.
Matchen då? Lucksta ställde upp med ett mittbackspar bestående av Patrik Andersson och André Grim - med lätthet seriens på papperet bästa, Grim har ju för-i-allsin-dar spelat i Allsvenskan - men bjöd på enorma ytor bakom sig i den första halvleken. Det var bara för Kuben att lyfta bollar i djupet och man hade skaffat sig en målchans.
Kim Eriksson stod tio meter nedanför Luckstas backlinje innan han rullade in 1-0-bollen för tigerränderna. Men han var inte offside - Luckstas nummer elva, som undkom kritik i tidningen, stod nämligen elva meter nedanför sina tre backkollegor.
2-2 i paus borde ha varit en klar Kubenledning då hemmalaget gång på gång spelade sig över och igenom Luckstas trassliga backlinje. Men Björn Bodingh - som var med och tränade med GIF i november - trasslade förvisso till det ordentligt vid 2-1-målet, men räddade sedan Lucksta från ytterligare baklängesmål.
Det viftades en del med korten i den tuffa första halvleken - ungefär som det viftas med korten i VM - och det var bara en tidsfråga innan det röda skulle slängas upp i andra. Det tog tolv minuter innan en Luckstamittfältare tog sitt andra gula.
Men vad hjälpte det. Den andra halvleken blev fantastiskt tråkig och 2-2 stod sig matchen ut.
Det var ju intressant...
Imorgon är det ledigt inför Ängelholmsmatchen, men jag ska nog försöka få tag i Sheriffen för ett fotbollspass varpå vi beger oss mot det obligatoriska beachpasset - den är nog bara två, tre månader bort enligt min lekmannaprognos - på Gold's med Lagrélls ende.
Sheriffens nummer är dock - då jag använder ett tredjeval som mobiltelefon - spårlöst försvunnet och en sådan legendar återfinner man inte på en så pass simpel portal som hitta.se.
Apropå det - jag har just nu (tack vare mitt genidrag att inte spara telefonnummer på SIM-kortet utan på den nu trasiga telefonen) ett kontaktnät värdigt en genomsnittlig svensk tvååring.
Har du - friend of mine - ett gratis-SMS till övers så kan du väl skicka mig ditt nummer så att jag åter kan få bli en del av det sociala samhället.
On another note: på Dagbladetredaktionen lämnades det inför VM-slutspelet in ett tips. 100 kronor kostade det och jag filade väl inte överdrivet många minuter på tipsen men lämnade trots det säkerseger in.
71 Dagbladetarbetare lämnade in tipset. En av de spelar fotboll på heltid.
Nu ligger denne någon på 68:e plats i detta VM-tips. Precis före tant Agda, 71 år, som skriver den veckovisa bridgespalten men på placeringen bakom Miriam, 65, som skriver en månatlig krönika om trädgårdsarbetets ädla konst.
Sommarens längsta dag är tydligen här. Det är alltid sorgligt eftersom det bara blir mörkare efter det här - och då är ju inte sommaren här ändå på två-tre månader, enligt min lekmannaprognos.
I hope that someone's gonna call,
and tell me this night is over.
en lång dag, på den döda sidan stan,
Försökte finna tid att beskriva en känsla jag fick under gårdagen.
Men för fint väder, matchgenomgång, Goldsgymmande och fotbollsträning kom emellan.
Nu ska jag, för Dagbladets räkning, rapportera ifrån Kubikenborgs stola IP där de gulsvarta tar emot Lucksta IF i ett kokande derby. Att jag får skriva Division III-fotboll är självklart beroende på att det inte pågår några dressyr- eller hästhoppningstävlingar i regionen ikväll.
Hur ska Kuben klara sig utan Sinan "Inläggsfoten från Bosporen" Akdags trogna slit på vänsterbacken, till exempel?
Där har vi nog vinkeln. Om nu inte solskenet håller i sig. Då blir det "Solen sken när Kuben vann".
Vi kanske ses,
det finns en chans.
Vi kanske ses,
det finns en chans.
Men för fint väder, matchgenomgång, Goldsgymmande och fotbollsträning kom emellan.
Nu ska jag, för Dagbladets räkning, rapportera ifrån Kubikenborgs stola IP där de gulsvarta tar emot Lucksta IF i ett kokande derby. Att jag får skriva Division III-fotboll är självklart beroende på att det inte pågår några dressyr- eller hästhoppningstävlingar i regionen ikväll.
Hur ska Kuben klara sig utan Sinan "Inläggsfoten från Bosporen" Akdags trogna slit på vänsterbacken, till exempel?
Där har vi nog vinkeln. Om nu inte solskenet håller i sig. Då blir det "Solen sken när Kuben vann".
Vi kanske ses,
det finns en chans.
Vi kanske ses,
det finns en chans.
island, island, är ett roligt land,
Jag tänkte skriva ett inlägg om dagens träning, hälla lite klagan över folkmassorna - men det får vänta till imorgon.
Istället vill jag innan jag går och lägger mig vända blickarna mot den där luspanka, askaspottande ön norrut.
Det går ju bra för en del av dem. Ari Skulason och Hannes Sigurdsson är etta och tvåa i GIF Sundsvalls skytteliga, till exempel.
Sen finns det de islänningar som aldrig gavs samma förutsättningar. De vars föräldrar måste fått aska på hjärnbalken då de namngav sitt älskade gossebarn. De som nog försökte dränka sig redan i dopfunten.
Som den isländske sångaren...
... håll i er nu, det här är roligt...
... Snorri Snorrason.
Kuken, vad roligt.
Och Snorri Snorrason är ingen ironisk, lustig artist, likt en Islands Björn Rosenström. Nej, Snorri är tydligen helt omedveten om att han är född till ett skämt och försöker göra sig en karriär på att spela jätte- och nu menar jag jätte-tråkiga låtar.
Precis som barn som drömmer,
kan vi drömma bort den här natten.
När man är ung,
vill man bli hög,
när man är ung,
man vill va hög.
Man vill va hög,
när man är ung.
Istället vill jag innan jag går och lägger mig vända blickarna mot den där luspanka, askaspottande ön norrut.
Det går ju bra för en del av dem. Ari Skulason och Hannes Sigurdsson är etta och tvåa i GIF Sundsvalls skytteliga, till exempel.
Sen finns det de islänningar som aldrig gavs samma förutsättningar. De vars föräldrar måste fått aska på hjärnbalken då de namngav sitt älskade gossebarn. De som nog försökte dränka sig redan i dopfunten.
Som den isländske sångaren...
... håll i er nu, det här är roligt...
... Snorri Snorrason.
Kuken, vad roligt.
Och Snorri Snorrason är ingen ironisk, lustig artist, likt en Islands Björn Rosenström. Nej, Snorri är tydligen helt omedveten om att han är född till ett skämt och försöker göra sig en karriär på att spela jätte- och nu menar jag jätte-tråkiga låtar.
Precis som barn som drömmer,
kan vi drömma bort den här natten.
När man är ung,
vill man bli hög,
när man är ung,
man vill va hög.
Man vill va hög,
när man är ung.
procent,
Två ord:
Wow.
Vidareförsäljningsklausul.
Bakom varje hög av sand,
finns guld för den som letar.
spel och dobbel,
Den italienska gråskallen har åter igen valt att placera Antonio Di Natale - 29 mål i italienska Serie A i år - på bänken. Jag tänker i ett handskrivet brev kräva Lippi på tusentals italienska lire för att helt utan anledning - just to spite - väljer att förstöra mitt spel på Di Natale som Italiens bästa målskytt.
Jag tänker referera till ett annat gråhår - experten och Italienkännaren Glenn Strömberg - som sa så här innan matchen:
"Det spelar ingen roll om man spelar 4-3-3 eller hur man nu vill spela - hade jag varit tränare så hade jag spelat med den italienska ligans bästa målskytt".
Makes sense to me.
Och nu släpper laget in 0-1 mot ett gäng rugbyspelare. Cannavaro drattar på ändan, Marchetti väljer att sätta sig på huk och en offsidestående reciever kan peta in bollen.
Okej, det förstörde mitt spel. Jag hade nämligen viktat av resultatspelen 2-0 och 3-0 till knappa 3,50 gånger slantarna.
Men det var inte det viktiga.
Det som korkade upp kokningsbuteljen som ledde fram till denna reaktion var att jag inför den andra spelomgången valde att plocka in såväl Marchetti och Criscito i mitt försvar - som sedan tidigare redan innehöll Chiellini. Dessutom utsåg jag Marchetti till lagkapten för dubbla poäng.
Detta för att jag levde i villfarelsen om att världens mest cyniska landslag skulle kunna hålla nollan mot ett rugbylag som tog sig till Sydafrika efter att ha vunnit en kvalgrupp där en majoritet av motståndarspelarna spelar i bastkjol.
Igår bjöds det - i brist på fotbollssändningar (tittade man inte på vanlig teve i en buss redan för tio år sedan?) - på spel och dobbel i bussen.
Med en alltid lika stolt osvidad knekt-tvåa säkrade Fredric Jonson turneringssegern. Vad kan den bruna påsen vara fylld med för smäckerheter, undrar ni? Cashewnötter? Löskarra? Icke. Det var den så kallade markerpåsen som enligt uppgift ska föras in till WSOP 2011, men som igår kväll mest användes på grund av "Raggarn" körde på Svea Rikes mest slingerkrokiga vägar och att markerna annars hade flygit kors och tvärs över den tavelram som användes som bord.
Väldigt mycket psykologi när någon börjar prassla i lösviktspåsen medan man funderar på vad man ska göra.
Väldigt jobbigt att se någon börja fingra i påsen efter en höjning. Man vet liksom aldrig vad det plockas upp för smått och gott ur påsen.
Jag själv åkte ut efter att Billy Ivey synat ner min ställning med toppar på turn med ett sex-högt färgdrag som satt.
Här - på en tunn, tunn luftmadrass under ett par liggande ben och mellan två säten på ett bussgolv - blev det sömn på lördagsnatten.
Dagens övriga drag sätt att förlora pengar för er med självhat är att placera en slant på Elfenbenskusten med handicapet +0,75 mot Brasilien.
Till sist är det hemskt att se Italien spela fotboll. De Rossi filmar till sig en straff och att mittbacken inte brinner av fullständigt är oförklarligt. Chiellinis får en överarm på halsen och gråter i fem minuter.
Men vad vet jag? Han kan ju ha fått en smäll på näsan, det gör väldigt ont. Och med den där enorma kranen - karln ser ut som en karikatyrmålning - är det lätt hänt.
Sluta dröm om det ljuva livet,
du kommer aldrig va med om det.
Jag tänker referera till ett annat gråhår - experten och Italienkännaren Glenn Strömberg - som sa så här innan matchen:
"Det spelar ingen roll om man spelar 4-3-3 eller hur man nu vill spela - hade jag varit tränare så hade jag spelat med den italienska ligans bästa målskytt".
Makes sense to me.
Och nu släpper laget in 0-1 mot ett gäng rugbyspelare. Cannavaro drattar på ändan, Marchetti väljer att sätta sig på huk och en offsidestående reciever kan peta in bollen.
Okej, det förstörde mitt spel. Jag hade nämligen viktat av resultatspelen 2-0 och 3-0 till knappa 3,50 gånger slantarna.
Men det var inte det viktiga.
Det som korkade upp kokningsbuteljen som ledde fram till denna reaktion var att jag inför den andra spelomgången valde att plocka in såväl Marchetti och Criscito i mitt försvar - som sedan tidigare redan innehöll Chiellini. Dessutom utsåg jag Marchetti till lagkapten för dubbla poäng.
Detta för att jag levde i villfarelsen om att världens mest cyniska landslag skulle kunna hålla nollan mot ett rugbylag som tog sig till Sydafrika efter att ha vunnit en kvalgrupp där en majoritet av motståndarspelarna spelar i bastkjol.
Igår bjöds det - i brist på fotbollssändningar (tittade man inte på vanlig teve i en buss redan för tio år sedan?) - på spel och dobbel i bussen.
Med en alltid lika stolt osvidad knekt-tvåa säkrade Fredric Jonson turneringssegern. Vad kan den bruna påsen vara fylld med för smäckerheter, undrar ni? Cashewnötter? Löskarra? Icke. Det var den så kallade markerpåsen som enligt uppgift ska föras in till WSOP 2011, men som igår kväll mest användes på grund av "Raggarn" körde på Svea Rikes mest slingerkrokiga vägar och att markerna annars hade flygit kors och tvärs över den tavelram som användes som bord.
Väldigt mycket psykologi när någon börjar prassla i lösviktspåsen medan man funderar på vad man ska göra.
Väldigt jobbigt att se någon börja fingra i påsen efter en höjning. Man vet liksom aldrig vad det plockas upp för smått och gott ur påsen.
Jag själv åkte ut efter att Billy Ivey synat ner min ställning med toppar på turn med ett sex-högt färgdrag som satt.
Här - på en tunn, tunn luftmadrass under ett par liggande ben och mellan två säten på ett bussgolv - blev det sömn på lördagsnatten.
Dagens övriga drag sätt att förlora pengar för er med självhat är att placera en slant på Elfenbenskusten med handicapet +0,75 mot Brasilien.
Till sist är det hemskt att se Italien spela fotboll. De Rossi filmar till sig en straff och att mittbacken inte brinner av fullständigt är oförklarligt. Chiellinis får en överarm på halsen och gråter i fem minuter.
Men vad vet jag? Han kan ju ha fått en smäll på näsan, det gör väldigt ont. Och med den där enorma kranen - karln ser ut som en karikatyrmålning - är det lätt hänt.
Sluta dröm om det ljuva livet,
du kommer aldrig va med om det.
trevlig seger i lagréll-land,
Bortanollan intakt, tvåmålsseger och tre nya poäng staplade upp mot uppflyttningsplatserna.
2-0-segern mot Öster var precis lika trevlig som den låter.
Topplaget GIF Sundsvall tog planenligt ledningen efter knappa tjugo. En lyftning mot bortre stolpen når Walle som passningsnickar bollen ner framför målet. Hannes hotar, men Österbacken hinner före på bollen...
... bara för att nicka den (som han som forward lärt sig) ner i backen förbi målvakten.
Bottenlaget Öster ställde en fråga i halvlekens slutskede, pressade på en del, men kom - förutom något resultatlöst inspel - inte till särskilt mycket.
I paus stod man i det småländska solskenet och lyfte långbollar mot Silfver och jag vet att Lars-Åke Lagréll fick kritik då han klagade på den svenska plankvaliteten samtidigt som hans eget förbunds hemmaplan var en gyttjepöl - men Lagrélls egen hemmaplan, Värendsvallen, hade han skött fantastiskt, fantastiskt bra. Jämn, tät, grön likt avunden och - kanske den bästa icke-konstlade matta vi kommer spela på i år.
Lagréll var dock, vad jag efter noga avscanning av hedersläktare och andra syndikatplatser kunde uppfatta, inte där.
I den andra halvleken ställer Öster en ny fråga då anfallaren Freddy Borg friställs. Men den rakade jätten, som fått låten "Jag har varit i alla städer" skriven åt sig av Håkan Hellström, följer med bollen och förlorar vinkeln - och vår rakade, knogjärnsutrustade jätte i målet kan avstyra till hörna.
På hörnan får Tommy strecka ut alla sina 188 centimetrar i en räddning på en ganska lös nick som nog egentligen var under full kontroll - men som gjort sig fantastiskt bra i en TV4 Sport-repris.
Östers målvakt Björn Åkesson, som såg ut som en blandning mellan Dick Last och Morgan Alling, beskrevs på matchgenomgången som "en handbollsmålvakt". När Nuri tjugo minuter in på den andra halvleken får bollen nernickad till sig vid målområdslinjen. Åkesson i Österkassen gör då en så kallad tandläkarräddning; han gör ett hål för Nuri att skjuta på vid den första stolpen - sedan täpper han till.
Som tur var går bollen på insidan av Åkessons fot och styrs jämsmed mållinjen där Hannes kan raka in 2-0-baljan vid den bortre stolpen.
"Spets och slut, hämta ut", muttrade gubbarna framför text-teven på Solvalla angående vår tidiga ledning och punkterande 2-0 mål.
Men Öster skulle få sin chans att ta sig tillbaka in i matchen. En boll chippas utifrån in i ett hål i straffområdet, mellan Ekbek och Jonsson. Wallerstedt är i ryggen på Österanfallaren men att säga att han river ner honom i skottögonblicket vore att överdriva - Walles riv hade inte lyckats slita upp en påse av OLW:s cheddarpopcorn. Men han är där och krafsar i ryggen och i mina och de flesta i lagets ögon är det en straff - det behövs inte så mycket för att en anfallare ska trilla i straffområdet. Det var bara Walle och sportchefen som blånekade.
Fram kliver mittbacken Fredrik Bild, en av stöttepelarna när Öster vann SM-guld -68, men trots att han haft 32 år inom den svenska elitfotbollen på sig att nöta straffsparkar slår han en högst medelmåttig till vänster i målvaktshöjd som Tommy parerar.
Resten blir en beskedlig avspelningshistoria. Mirza sliter i sin sedvanliga fullfartspress tills hans värmländska tunga, som på en genomsnittlig timme formulerar lika många ord som min gör på en genomsnittlig dag, hänger och han byts ut tillsammans med Sliper.
De två höll strax innan utbytena på att fixa 3-0 efter ett anfall som vi nött på träning hela veckan: Ari vänder upp på mittplanen i omställningsläge, Danne tar löpningen i djupled och visar sin skånska rygg. Skuli skjuter då med full kraft bollen på den löpande Slipers ryggtavla. Bollen stannar upp, Sliper kan - tack vare sin vältränade ryggmuskulatur och fina svank - fortsätta sin löpning och Ari slår på ett tillslag den tillbakarullande bollen i djupet precis när Danne skär offsidelinjen. Nu fattades det bara att Dannes stoppfint á la Henrik Larsson mot Bulgarien -94 hade fungerat perfekt så hade Mirza kunnat rulla in 3-0 och gett oss ett kvitto på att veckans specialträning varit lyckosam.
Hannes borde haft en straff i andra. Fredrik Bild, en av stöttepelarna när Öster vann SM-guld -68, rev ner honom halvvänd mot målet med ett riv som till skillnad från Walles straffriv slitit upp även en svåröppnad påse kanelgifflar i mellanhård plast.
Följande diskussion utspelade sig efteråt, medan bollen fortfarande var i spel på andra planhalvan.
Sören: Hannes, du är förbi honom!
Fredrik Bild, flinande: Nej, det är han inte Sören.
Sören, flinande ännu bredare: Okej, nästan då.
Det kändes för en stund som att man befann sig på Kuben grus igen, där Söders BK:s högerback David Batra ifjol mitt under spelet stod och skämtade om eventuellt pauskaffe med kioskpersonalen mitt under brinnande spel på sin kant.
Men det var så det var. Öster verkade inte riktigt tro på poäng efter 1-0-målet. Det var en trevlig GIF-historia där vi, utan att skapa särskilt mycket, gjorde två mål, släppte noll och tog tre säkra poäng. Bortamatcher man, innan 2010, inte blivit bortskämd med som GIF-supporter.
Robban Lundström fick göra säsongsdebut i Superettan sista minuterna. Billy Berntsson kan ha varit bästa GIF-spelare på planen...
... och att han fick en tvåa i betyg av ST:s utsände är ett lika stort fel som att Amanda Johansson-Murie på samma sportsidor återger ett citat från en löpare som just gått i mål i Indalsledenloppet så här:
- Jag höll ganska bra fart i början och trodde att jag skulle få mjälltugg ganska snabbt. Men det gick, säger hon.
Mjäll-tugg. Det har man inte haft själv sedan man var liten.
oh I want to be a part
I look for love in a hollow heart
I want to be a part of something
2-0-segern mot Öster var precis lika trevlig som den låter.
Topplaget GIF Sundsvall tog planenligt ledningen efter knappa tjugo. En lyftning mot bortre stolpen når Walle som passningsnickar bollen ner framför målet. Hannes hotar, men Österbacken hinner före på bollen...
... bara för att nicka den (som han som forward lärt sig) ner i backen förbi målvakten.
Bottenlaget Öster ställde en fråga i halvlekens slutskede, pressade på en del, men kom - förutom något resultatlöst inspel - inte till särskilt mycket.
I paus stod man i det småländska solskenet och lyfte långbollar mot Silfver och jag vet att Lars-Åke Lagréll fick kritik då han klagade på den svenska plankvaliteten samtidigt som hans eget förbunds hemmaplan var en gyttjepöl - men Lagrélls egen hemmaplan, Värendsvallen, hade han skött fantastiskt, fantastiskt bra. Jämn, tät, grön likt avunden och - kanske den bästa icke-konstlade matta vi kommer spela på i år.
Lagréll var dock, vad jag efter noga avscanning av hedersläktare och andra syndikatplatser kunde uppfatta, inte där.
I den andra halvleken ställer Öster en ny fråga då anfallaren Freddy Borg friställs. Men den rakade jätten, som fått låten "Jag har varit i alla städer" skriven åt sig av Håkan Hellström, följer med bollen och förlorar vinkeln - och vår rakade, knogjärnsutrustade jätte i målet kan avstyra till hörna.
På hörnan får Tommy strecka ut alla sina 188 centimetrar i en räddning på en ganska lös nick som nog egentligen var under full kontroll - men som gjort sig fantastiskt bra i en TV4 Sport-repris.
Östers målvakt Björn Åkesson, som såg ut som en blandning mellan Dick Last och Morgan Alling, beskrevs på matchgenomgången som "en handbollsmålvakt". När Nuri tjugo minuter in på den andra halvleken får bollen nernickad till sig vid målområdslinjen. Åkesson i Österkassen gör då en så kallad tandläkarräddning; han gör ett hål för Nuri att skjuta på vid den första stolpen - sedan täpper han till.
Som tur var går bollen på insidan av Åkessons fot och styrs jämsmed mållinjen där Hannes kan raka in 2-0-baljan vid den bortre stolpen.
"Spets och slut, hämta ut", muttrade gubbarna framför text-teven på Solvalla angående vår tidiga ledning och punkterande 2-0 mål.
Men Öster skulle få sin chans att ta sig tillbaka in i matchen. En boll chippas utifrån in i ett hål i straffområdet, mellan Ekbek och Jonsson. Wallerstedt är i ryggen på Österanfallaren men att säga att han river ner honom i skottögonblicket vore att överdriva - Walles riv hade inte lyckats slita upp en påse av OLW:s cheddarpopcorn. Men han är där och krafsar i ryggen och i mina och de flesta i lagets ögon är det en straff - det behövs inte så mycket för att en anfallare ska trilla i straffområdet. Det var bara Walle och sportchefen som blånekade.
Fram kliver mittbacken Fredrik Bild, en av stöttepelarna när Öster vann SM-guld -68, men trots att han haft 32 år inom den svenska elitfotbollen på sig att nöta straffsparkar slår han en högst medelmåttig till vänster i målvaktshöjd som Tommy parerar.
Resten blir en beskedlig avspelningshistoria. Mirza sliter i sin sedvanliga fullfartspress tills hans värmländska tunga, som på en genomsnittlig timme formulerar lika många ord som min gör på en genomsnittlig dag, hänger och han byts ut tillsammans med Sliper.
De två höll strax innan utbytena på att fixa 3-0 efter ett anfall som vi nött på träning hela veckan: Ari vänder upp på mittplanen i omställningsläge, Danne tar löpningen i djupled och visar sin skånska rygg. Skuli skjuter då med full kraft bollen på den löpande Slipers ryggtavla. Bollen stannar upp, Sliper kan - tack vare sin vältränade ryggmuskulatur och fina svank - fortsätta sin löpning och Ari slår på ett tillslag den tillbakarullande bollen i djupet precis när Danne skär offsidelinjen. Nu fattades det bara att Dannes stoppfint á la Henrik Larsson mot Bulgarien -94 hade fungerat perfekt så hade Mirza kunnat rulla in 3-0 och gett oss ett kvitto på att veckans specialträning varit lyckosam.
Hannes borde haft en straff i andra. Fredrik Bild, en av stöttepelarna när Öster vann SM-guld -68, rev ner honom halvvänd mot målet med ett riv som till skillnad från Walles straffriv slitit upp även en svåröppnad påse kanelgifflar i mellanhård plast.
Följande diskussion utspelade sig efteråt, medan bollen fortfarande var i spel på andra planhalvan.
Sören: Hannes, du är förbi honom!
Fredrik Bild, flinande: Nej, det är han inte Sören.
Sören, flinande ännu bredare: Okej, nästan då.
Det kändes för en stund som att man befann sig på Kuben grus igen, där Söders BK:s högerback David Batra ifjol mitt under spelet stod och skämtade om eventuellt pauskaffe med kioskpersonalen mitt under brinnande spel på sin kant.
Men det var så det var. Öster verkade inte riktigt tro på poäng efter 1-0-målet. Det var en trevlig GIF-historia där vi, utan att skapa särskilt mycket, gjorde två mål, släppte noll och tog tre säkra poäng. Bortamatcher man, innan 2010, inte blivit bortskämd med som GIF-supporter.
Robban Lundström fick göra säsongsdebut i Superettan sista minuterna. Billy Berntsson kan ha varit bästa GIF-spelare på planen...
... och att han fick en tvåa i betyg av ST:s utsände är ett lika stort fel som att Amanda Johansson-Murie på samma sportsidor återger ett citat från en löpare som just gått i mål i Indalsledenloppet så här:
- Jag höll ganska bra fart i början och trodde att jag skulle få mjälltugg ganska snabbt. Men det gick, säger hon.
Mjäll-tugg. Det har man inte haft själv sedan man var liten.
oh I want to be a part
I look for love in a hollow heart
I want to be a part of something
dunkadunka,
Scandic Portalen ligger i samma hus som ett uteställe.
Mitt emot ligger dessutom ett diskotek.
Tro det eller ej, men det läskas, skriks och dansas discodans även i det religiösa nästet Jönköping.
Det var ganska svårt att somna.
Men trots nattens oväsen lämnas tvåan ogarderad på eftermiddagens Stryktips som jag antar att de flesta kommer att följa slaviskt i eftermiddag i brist på stora tevesända evenemang.
They say in this place you can reinvent yourself
Mitt emot ligger dessutom ett diskotek.
Tro det eller ej, men det läskas, skriks och dansas discodans även i det religiösa nästet Jönköping.
Det var ganska svårt att somna.
Men trots nattens oväsen lämnas tvåan ogarderad på eftermiddagens Stryktips som jag antar att de flesta kommer att följa slaviskt i eftermiddag i brist på stora tevesända evenemang.
They say in this place you can reinvent yourself
Lagrélls ende son: "Han fanns inte där för mig",
Stefan Lagergren, mer känd som Lagrélls ende son, får inte återse sin far imorgon - heller. Här ses han ta en tröstnäve cheddarsmaksatta popcorn.
Imorgon kommer Stefan Lagergren, mer känd som Lagrélls ende son, tillbaka till sin hemort Växjö och Värendsvallen.
Men något möte med sin ende far blir det inte. Lars-Åke är för tillfället i Sydafrika.
- Jag är van från min uppväxt, han fanns inte där för mig, säger Stefan Lagergren.
Det var nu över ett år sedan den unge GIF-målvakten fick träffa sin far - Svenska Fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagréll.
- Vad är det för vecka idag? Det var väl förra året nån gång, men jag såg honom på teve igår, säger Stefan "Lagrélls ende" Lagergren.
Lars-Åke Lagréll befinner sig för tillfället i Sydafrika för att representera Sverige på läktarna i Fotbolls-VM.
- Det är som man får se på teve, han är mycket kärleksfull när han väl är på plats. Men det är ju mycket resande också, säger Stefan Lagergren som präglats en hel del av sin uppväxt med Lars-Åke.
- Ja, Öster är ju mitt favoritlag eftersom jag alltid följde med min far på matcherna på Värendsvallen. Björn Stringheim var min idol som liten och det var därför jag började stå i mål.
Hur känns det att återvända till Värendsvallen utan din far?
- Jag hade ju så klart velat att han hade varit där nu när jag kommer hem. Men jag tror inte att det blir någon speltid för mig - och det vet han om, annars hade han varit där, avslutar Stefan Lagergren och nyper en tröstande näve cheddarchips.
Jan Majlard
pppirkt@gmail.com
för det är ekbeks födelsedag, hurra, hurra, hurra,
Han har fått den förkastliga öga-mot-öga-gratulationen, den lite mer värdefulla Facebook-gratulationen och nu... den kanske finaste gratulationen av alla - blogginläggsgratulationen:
Grattis Kristian Ek, mittback i GIF Sundsvall men mer känd från matlagningsserien Sockerstek med Ek, som fyller 21 år idag den 18 juni 2010.
Han fick fira den - på en buss. När Ekbek inte samtalade om världsliga ting med mig och Lagréll eller kollade på Sex and the City-filmen så satt han med hörlurarna på.
Jag har inga bevis för det här, men vi får anta att listan han lyssnade var fyra låtar lång och såg ut så här:
Ekbeks födelsedagsträning på åkermarken bakom Norrköpings IP som knappt skulle duga som vandringsled för ett koppel åkersorkar åkermarken bakom Norrköpings IP som nu växt sig fin nog att leda åkersorkar på, men som är så stum och hård att åkersorkarna inte kunnat gått barfota runt om var mycket trevlig.
Kanske visste Åkeby att det var Ekbeks födelsedag, för lite jogging och sedan kvadraten i trettio minuter - det är den träning jag hade velat haft på min bemärkelsedag.
Efter köttfärslimpan och kokepärorna födelsedagsköttfärslimpan och födelsedagskokepärorna på Scandic tog vi en lov i Jönköping och frågade oss fram till närmaste karrakiosk.
Jag hade förväntat mig att födelsebarnet skulle gå lös som Pippi Långstrump på fultjack bland blåbärsbumlingarna och salmiakbalkarna...
... men det blev inte roligare än ett knippe nötcreme, nån bounty och ett fåtal syrlingar. Ingen födelsedagspåse värd namnet i mina ögon.
Men det är ju förvisso match imorgon.
Efter en längre promenad (Jönköping verkar vara en fantastiskt trevlig stad* med ett frejdigt och varierat uteliv) sitter nu Ekbek och avrundar sin stora dag med en laptop i knät och månne en syrling i mungipan och besvarar Facebook-gratulationer.
*= Jönköping hade dock misshandlat sitt hamnområde. Stadens politiker hade nämligen glömt att placera ut stora betongbyggnader med kontor och lägenheter längsmed hela hamnen. Istället hade de - hör och häpna, Sundsvallspolitiker - valt att anlägga restauranger längsmed vattenbrynet där folk kunde sitta och äta och dricka gott på uteserveringar vid havskanten. Detta skapade en mysig stämning - och det tjänar ju ingen på.
Grattis Kristian Ek, mittback i GIF Sundsvall men mer känd från matlagningsserien Sockerstek med Ek, som fyller 21 år idag den 18 juni 2010.
Han fick fira den - på en buss. När Ekbek inte samtalade om världsliga ting med mig och Lagréll eller kollade på Sex and the City-filmen så satt han med hörlurarna på.
Jag har inga bevis för det här, men vi får anta att listan han lyssnade var fyra låtar lång och såg ut så här:
Ekbeks födelsedagsträning på åkermarken bakom Norrköpings IP som knappt skulle duga som vandringsled för ett koppel åkersorkar åkermarken bakom Norrköpings IP som nu växt sig fin nog att leda åkersorkar på, men som är så stum och hård att åkersorkarna inte kunnat gått barfota runt om var mycket trevlig.
Kanske visste Åkeby att det var Ekbeks födelsedag, för lite jogging och sedan kvadraten i trettio minuter - det är den träning jag hade velat haft på min bemärkelsedag.
Efter köttfärslimpan och kokepärorna födelsedagsköttfärslimpan och födelsedagskokepärorna på Scandic tog vi en lov i Jönköping och frågade oss fram till närmaste karrakiosk.
Jag hade förväntat mig att födelsebarnet skulle gå lös som Pippi Långstrump på fultjack bland blåbärsbumlingarna och salmiakbalkarna...
... men det blev inte roligare än ett knippe nötcreme, nån bounty och ett fåtal syrlingar. Ingen födelsedagspåse värd namnet i mina ögon.
Men det är ju förvisso match imorgon.
Efter en längre promenad (Jönköping verkar vara en fantastiskt trevlig stad* med ett frejdigt och varierat uteliv) sitter nu Ekbek och avrundar sin stora dag med en laptop i knät och månne en syrling i mungipan och besvarar Facebook-gratulationer.
*= Jönköping hade dock misshandlat sitt hamnområde. Stadens politiker hade nämligen glömt att placera ut stora betongbyggnader med kontor och lägenheter längsmed hela hamnen. Istället hade de - hör och häpna, Sundsvallspolitiker - valt att anlägga restauranger längsmed vattenbrynet där folk kunde sitta och äta och dricka gott på uteserveringar vid havskanten. Detta skapade en mysig stämning - och det tjänar ju ingen på.
Det bultar och slår Det är tiden som går Det är landet där allting förvandlas Som vi jagar och far efter frågor och svar här i tider när allt ska förhandlas
gabbe skogis's goin' places,
Om man väljer att starta en FM10-save i juni, väljer att spela med ett allsvenskt lag, ser att Häcken går bra och ligger trea, tänker "ah, men jag tar Häcken då", kryssar i "Ta över", klickar "Bekräfta"...
... då är det inte någon nackdel att hitta den här lille spjuvern i U19-laget:
Blir han bara inte skadad kommer den tunne svarte killen från Härjedalen överträffa till och med sin farfar Thores kändisskap.
Snart dags för träning på Norrköpings IP åkermarken bakom Norrköpings IP som knappt skulle duga som vandringsled för ett koppel åkersorkar.
Vad ska det bli av dig?
Ja, vad ska det bli av dig?
... då är det inte någon nackdel att hitta den här lille spjuvern i U19-laget:
Blir han bara inte skadad kommer den tunne svarte killen från Härjedalen överträffa till och med sin farfar Thores kändisskap.
Snart dags för träning på Norrköpings IP åkermarken bakom Norrköpings IP som knappt skulle duga som vandringsled för ett koppel åkersorkar.
Vad ska det bli av dig?
Ja, vad ska det bli av dig?
bara så typiskt sammy,
Tänk att man skulle sitta i en buss med ett Superettanlag på väg till bortamatch - och se Sex and The City-filmen på bussens tevemonitor.
Och tänka sig att man dessutom skulle få höra en livs levande Superettaspelare yppa frasen "det är ju typiskt Samantha att säga så".
På riktigt.
Jag vet inte om det i och med dessa två sanningar är fördel Östers IF på lördag.
Så om ni skulle se mig där,
där jag helst aldrig är.
Då är det nog,
bara jag.
växjö nästa,
Det blev ingen Cityfest för mig. Ravellistegen, uttrarna och den blaskiga folkölen fick klara sig själv.
Istället tog man en promenad upp till Sidsjövallen där man fick se avslutningen av Sidsjö/Böles träning samtidigt som man snackade skit med Sven, Mask och Johan Nilsson - där de två förstnämnda igår var med och säkrade tre värdefulla poäng för Söders BK mot Sunds andralag på alltid lika svårspelade som svåråtkomliga Flobergsudden.
Johan Nilsson spelade inte. Han avtjänade en sju dagar lång avstängning efter att ha skrikit åt Nilla Sjöberg hur dålig han var.
Det var lite roligt.
Vilket läge, va? Vem behöver balkong mot Storgatan när man har femtio meter till högkvalitativ Division V-fotboll?
Imorgon är det fredag. Ta helg ni. Korka upp era alkoholhaltiga buteljer, släng på era kreatur på grillen - jag sätter mig på bussen mot Jönköping. Övernattning i den gudabenådade hålan innan vi på matchdagen reser vidare mot Lars Åke Lagrélls Växjö.
Hem kommer man först på morgonkvisten på söndagen - då tälten är bortplockade, ölen är färdigflödad och årets höjdpunkt avslutad.
Måtte regnet ösa ner här hemma i helgen. Det är det enda som jag - efter att ha sett att såväl Martinez, Anna Hanning och Brus Brothers är bokade - kan tänka mig kan få Cityfesten att bli något annat än en episk succé.
Nu ska jag sova. Trots att jag vet att jag kommer lägga mig på madrassen på bussgolvet och sova från avresan 09.00 till lunchen 13.00 imorgon. Det finns ju liksom inte så mycket annat att göra.
Till sist: Man kan ju skratta lycklig över att man inte är fransos i dessa tider. Kokningen som den vithårige astrologen måste framkalla borde inte ens en vitlöksbaguette späckad med grodlår kunna gottgöra.
Så blev det helg igen,
och man vart själv igen.
Drar iväg ett mejl till nån,
som en gång var en vän.
Istället tog man en promenad upp till Sidsjövallen där man fick se avslutningen av Sidsjö/Böles träning samtidigt som man snackade skit med Sven, Mask och Johan Nilsson - där de två förstnämnda igår var med och säkrade tre värdefulla poäng för Söders BK mot Sunds andralag på alltid lika svårspelade som svåråtkomliga Flobergsudden.
Johan Nilsson spelade inte. Han avtjänade en sju dagar lång avstängning efter att ha skrikit åt Nilla Sjöberg hur dålig han var.
Det var lite roligt.
Vilket läge, va? Vem behöver balkong mot Storgatan när man har femtio meter till högkvalitativ Division V-fotboll?
Imorgon är det fredag. Ta helg ni. Korka upp era alkoholhaltiga buteljer, släng på era kreatur på grillen - jag sätter mig på bussen mot Jönköping. Övernattning i den gudabenådade hålan innan vi på matchdagen reser vidare mot Lars Åke Lagrélls Växjö.
Hem kommer man först på morgonkvisten på söndagen - då tälten är bortplockade, ölen är färdigflödad och årets höjdpunkt avslutad.
Måtte regnet ösa ner här hemma i helgen. Det är det enda som jag - efter att ha sett att såväl Martinez, Anna Hanning och Brus Brothers är bokade - kan tänka mig kan få Cityfesten att bli något annat än en episk succé.
Nu ska jag sova. Trots att jag vet att jag kommer lägga mig på madrassen på bussgolvet och sova från avresan 09.00 till lunchen 13.00 imorgon. Det finns ju liksom inte så mycket annat att göra.
Till sist: Man kan ju skratta lycklig över att man inte är fransos i dessa tider. Kokningen som den vithårige astrologen måste framkalla borde inte ens en vitlöksbaguette späckad med grodlår kunna gottgöra.
Så blev det helg igen,
och man vart själv igen.
Drar iväg ett mejl till nån,
som en gång var en vän.
hamstern från kubenbadet,
Apropå förväntningar:
Idag skulle stadens idrottsläger besökas av olika GIF-spelare. Jag och Billy Berntsson skulle enligt schemat gästa Skönsbergs stolta skola klockan ett.
"Åh, det är Billy Berntsson! BILLY! BILLYYYYY! Och titta där - där är nån annan kille i blå tröja" följt av en taktfast hejarklacksramsa i form av "BILLY! BILLY! BILLY!" var reaktionen jag väntade mig från de små liven.
Så vi drog på oss varsin GIF-tröja och jag styrde med fast hand familjens Mazda mot Skönsbergs skola.
Där är det helt tomt. Totalt öde.
Vi kollar sporthallen intill skolan. Lika dött. Rycker i båda ingångsdörrarna. Låst.
Sedan cirkulerar vi med bilen i Skönsbergsområdet, stannar och frågar såväl små flickor som gamla gubbar om de vet var det kan tänkas finnas barn som lirar kula. Inga bra svar. Vi ringer Henrik Wikström, ansvarig för Back to Basics-lägret, men får inget svar.
Slutligen, efter fyrtio minuters cirkulerande och inga funna barn, vänder vi molokna hemåt. Just när jag ska entra mitt hem ringer Henrik Wikström upp. Det var tydligen på Skönsbergs skola. De hade bara glömt bort att öppna för oss.
Heja, heja.
Billy Berntsson behöver vara hemma med sin lilla hundvalp och meddelar att han inte kan längre - "men det vore ju väldigt bra om nån kom upp. Jag tror barnen hade blivit väldigt besvikna annars. Det räcker med att ni är där i tjugo minuter", säger Wikström.
Okej då. Jag har ju, som ni vet, inte så mycket viktigt för mig ändå på dagarna.
Nästa tur till Skönsbergshallen blir mer lyckosam. Ett knippe unga ledare står utanför och väntar. De säger ingenting om det, men deras ögon frågar det: "vem är den här tjommen? Vart är Billy Berntsson?".
Jag trodde att barnen jag skulle träffa var i tio- till tolvårsåldern och kunde knappt sätta mig in i deras besvikelse.
Det måste vara som att gå till Cityfesten för att se Uttern från Himlabadet uppträda på scenen och istället komma dit och få se...
... Hamstern från Kubenbadet? Typ.
Men barnen var inte särskilt gamla alls. De ställde inga kniviga frågor ifall jag var ordinarie, ifall jag brukade få hoppa in eller ifall jag fått spela något alls. Istället stod de, efter en kortare fotbollsmatch, organiserat i kö för att få min autograf nedplitad på varsin liten pappbit efter att jag lyckats lura dem om att jag var någon vars autograf man vill lägga beslag på.
Från barn och fyllskallar får man veta sanningen. Några fyllskallar fanns det som tur är inte i Skönsbergs sporthall, men väl ett litet barn som tyckte att jag borde klippa mig.
Hade det inte kostat femhundra kronor och jag har sparade kapital likt en isländsk räkfiskare så, ungjävel.
Lagom kokning deras föräldrar ska få när ungarna kommer hem sprudlande av glädje och visar upp autografen för sina föräldrar.
Far i huset: Vems autograf är det här?
Unge: Erik Löfgren hette han. Han spelar i Giffarna. Mittback.
Far i huset: Nej, min son. Du har blivit lurad. Jag har följt alla Giffarnas matcher och inte sett till honom. Erik Löfgren - det är han som skriver i tidningen om din systers ridtävlingar.
Idag skulle stadens idrottsläger besökas av olika GIF-spelare. Jag och Billy Berntsson skulle enligt schemat gästa Skönsbergs stolta skola klockan ett.
"Åh, det är Billy Berntsson! BILLY! BILLYYYYY! Och titta där - där är nån annan kille i blå tröja" följt av en taktfast hejarklacksramsa i form av "BILLY! BILLY! BILLY!" var reaktionen jag väntade mig från de små liven.
Så vi drog på oss varsin GIF-tröja och jag styrde med fast hand familjens Mazda mot Skönsbergs skola.
Där är det helt tomt. Totalt öde.
Vi kollar sporthallen intill skolan. Lika dött. Rycker i båda ingångsdörrarna. Låst.
Sedan cirkulerar vi med bilen i Skönsbergsområdet, stannar och frågar såväl små flickor som gamla gubbar om de vet var det kan tänkas finnas barn som lirar kula. Inga bra svar. Vi ringer Henrik Wikström, ansvarig för Back to Basics-lägret, men får inget svar.
Slutligen, efter fyrtio minuters cirkulerande och inga funna barn, vänder vi molokna hemåt. Just när jag ska entra mitt hem ringer Henrik Wikström upp. Det var tydligen på Skönsbergs skola. De hade bara glömt bort att öppna för oss.
Heja, heja.
Billy Berntsson behöver vara hemma med sin lilla hundvalp och meddelar att han inte kan längre - "men det vore ju väldigt bra om nån kom upp. Jag tror barnen hade blivit väldigt besvikna annars. Det räcker med att ni är där i tjugo minuter", säger Wikström.
Okej då. Jag har ju, som ni vet, inte så mycket viktigt för mig ändå på dagarna.
Nästa tur till Skönsbergshallen blir mer lyckosam. Ett knippe unga ledare står utanför och väntar. De säger ingenting om det, men deras ögon frågar det: "vem är den här tjommen? Vart är Billy Berntsson?".
Jag trodde att barnen jag skulle träffa var i tio- till tolvårsåldern och kunde knappt sätta mig in i deras besvikelse.
Det måste vara som att gå till Cityfesten för att se Uttern från Himlabadet uppträda på scenen och istället komma dit och få se...
... Hamstern från Kubenbadet? Typ.
Men barnen var inte särskilt gamla alls. De ställde inga kniviga frågor ifall jag var ordinarie, ifall jag brukade få hoppa in eller ifall jag fått spela något alls. Istället stod de, efter en kortare fotbollsmatch, organiserat i kö för att få min autograf nedplitad på varsin liten pappbit efter att jag lyckats lura dem om att jag var någon vars autograf man vill lägga beslag på.
Från barn och fyllskallar får man veta sanningen. Några fyllskallar fanns det som tur är inte i Skönsbergs sporthall, men väl ett litet barn som tyckte att jag borde klippa mig.
Hade det inte kostat femhundra kronor och jag har sparade kapital likt en isländsk räkfiskare så, ungjävel.
Lagom kokning deras föräldrar ska få när ungarna kommer hem sprudlande av glädje och visar upp autografen för sina föräldrar.
Far i huset: Vems autograf är det här?
Unge: Erik Löfgren hette han. Han spelar i Giffarna. Mittback.
Far i huset: Nej, min son. Du har blivit lurad. Jag har följt alla Giffarnas matcher och inte sett till honom. Erik Löfgren - det är han som skriver i tidningen om din systers ridtävlingar.
Jag kastar stenar i mitt glashus Jag kastar pil i min kuvös Och så odlar jag min rädsla Ja, jag sår ständigt nya frön Och i mitt växthus är jag säker Där växer avund klar och grön Jag är livrädd för att leva Och jag är dödsrädd för att dö Men älskling, vi ska alla en gång dö
let's get this party started,
Ikväll smäller det, gott folk.
Sedan de första affischerna om Cityfesten förstod man att kalenderåret i Sundsvall var förändrat i grunden.
Gatufesten i all ära - men en fest som toppar sin marknadsföringskampanj med namn som Tomas Ravelli och "Uttern från Himlabadet" är givetvis årets höjdpunkt.
Det ska bli intressant att se Ravelli på scenen. Den gamle -94-hjälten ska enligt uppgift till pirkt.blogg.se uppträda med sitt halvtimmeslånga program i tre delar:
Ravellisteg genom brinnande rockring.
Nio minuters paus.
Ravellisteg på glödande kol.
Nio minuters paus.
Känner Ravelli att stämningen i publikhavet är den rätta kallar han in Mats "Masse" Nyström som stått gömd under ett skynke. "Masse" smyger då fram, likt han gör i SVT:s VM-studio med jämna mellanrum.
Ravelli frågar "Masse" vem som gjorde det första målet på Gamla Ullevi. "Masse" trevar, varpå Ravelli bjuder på en ledtråd: "Han gjorde det andra målet också".
"Masse" gissar. "GAIS:are eller? Pebben?"
"Snickarn", säger Ravelli och börjar skratta.
"Masse fattar inte och Ravelli får förklara sin vits.
När vitsen är färdigförklarad vinkar han ut i publiken, bugar sig och lämnar scenen varpå han fakturerar 80 000 kronor netto till Cityfesten för sin insats.
Jag känner ärligt talat bara igen Uno Svenningssons namn på affischen ovan, om vi bortser från Ravelli samt de stackare som kommer behöva traska runt i Shrek- respektive Nicke Nyfiken-utklädnader.
Allvarligt; kommer folk sitta och dricka blaskig femtiokronorsöl ur plastmugg till tvivelaktiga toner från dansbandstanten i Martinez pipa bara för att...
... folk ställer upp öltält?
Därmed inte sagt att jag inte letar mig ner någon gång under eftermiddagen eller kvällen för att undersöka läget...
Och en taskig recensent står och petar i nåt tilltugg och viftar med en ölbiljett och säger "det här är rock"
it is good capeweather,
Det blev till slut en kväll i stressens tecken på redaktionen.
Men hade jag inte jobbat, då hade jag suttit hemma. Och hade jag suttit hemma - då hade jag med största säkerhet kikat på VM-sändningarna med full fokusering.
Och det... hade ju blivit ganska tråkigt.
En fråga som jag ställde mig medan jag slängde ett och annat getöga på Sydafrika-Uruguay är ifall verkligen de afrikanske geometrikerna har räknat rätt.
Spelas matcherna på planer som är uppkritade efter korrekta mått?
Jag menar; det går så segt för bollen att spelas upp i banan, det känns alltid som att det är uppskattningsvis 300 meter upp till det offensiva målet och att ställa om från försvarsspel till anfallsspel kräver långa nomadvandringar värdiga ett koppel beduinmunkar. Det känns som att matcherna spelas på en åker stor som fyra europeiska fotbollsplaner.
Är det så?
Gick igenom stan på vägen hem. Folk satt längsmed uteserveringarna i kvällsvärmen och där flanerade jag iförd ett linne samt min nya kofta från Topman i Stockholm. Den är grå och den är framför allt väldigt stor och hängig.
Eftersom vi bor i Sundsvall så blåste det ymnigt längsmed gatorna.
Koftan fladdrade i vinden bakom mig och en gammal sanning uppenbarade sig för mig. En sanning åtminstone jag ska föra vidare till min son i framtiden:
Det finns tre typer av män man ska vara extra försiktiga med. Män man ska akta sig för att beblanda sig med.
Den första är de som pratar holländska flytande.
Den andra är en gubbe som står utanför en korvkiosk i dagsljus iförd jeansjacka och gnuggar händerna. Överlag ska man passa sig för alla som gnuggar händerna offentligt.
Och den tredje - män med cape.
Lyckades torska VM-tipset efter 90 minuter - Spanien var den enda storfavorit som lämnades ogarderad.
Gick istället ifrån och lämnade in en V64-kupong för att försöka knipa en del av den digra jackpotten. Jag överlevde den första avdelningen men i den andra lyckades Daniel Olsson styra en krake bort från köttkvarnen som gör Pärssons tunna skivor och först över mållinjen - och där försvann ytterligare slantar.
Inte ens Klonk-Basse går bra. Han känner sig så motriggad på att han nu har skickat ett mail till sina gotländska vänner på Svenska Spel att skruva några varv på medriggskranen. Det kan vara så att han nu spelar på ett IP-nummer i Sundsvallsregionen istället för ett på medriggens hembygd Gotland.
Men det finns ju andra Sundsvallsbor det går bra för spelmässigt.
Jag älskar mitt meningslösa liv.
Hur är ditt liv?
hej femtontimmarsarbetsdag,
08:30; frukost, Gula villan.
10:00; träning, IP.
12:00; hemgång, lunch, ligga i solstol och lapa upp ett nyskalat granatäpple med en sked.
14:40; åter till IP. Springa in i omklädningsrummet just när sekundvisaren slår 14:40 och därmed undkomma Ekbeks bötfällande hand med en hårsmån.
15:00; individuell träning.
15:55; styrketräning.
16:55; lämna IP för att reklamera ett par Adipurepjuck på Intersport.
18:00; kliva på ett arbetspass på Dagbladets stolta redaktion.
23:00; kliver av mitt pass efter att ha klämt fram lite golf, lite basket och lite innebandy ur den skrivmässiga ändtarmen.
Okej, det kanske inte är det hårdaste jobbet. Jag är inte däckskrubbare på en nordnorsk räktrålare.
Men det är ändå femton timmars arbetsdag.
Nu är den dock över. Det tackar vi för.
Snart tar vi helg, slänger på ett kreatur på grillen och öppnar en butelj ekfatslagrat får vi åka buss till Växjö.
Du jobbar från midnatt till sju.
Ser vänner på avstånd.
Dom rör sig från klubb till klubb,
ingen tänker på dig.
10:00; träning, IP.
12:00; hemgång, lunch, ligga i solstol och lapa upp ett nyskalat granatäpple med en sked.
14:40; åter till IP. Springa in i omklädningsrummet just när sekundvisaren slår 14:40 och därmed undkomma Ekbeks bötfällande hand med en hårsmån.
15:00; individuell träning.
15:55; styrketräning.
16:55; lämna IP för att reklamera ett par Adipurepjuck på Intersport.
18:00; kliva på ett arbetspass på Dagbladets stolta redaktion.
23:00; kliver av mitt pass efter att ha klämt fram lite golf, lite basket och lite innebandy ur den skrivmässiga ändtarmen.
Okej, det kanske inte är det hårdaste jobbet. Jag är inte däckskrubbare på en nordnorsk räktrålare.
Men det är ändå femton timmars arbetsdag.
Nu är den dock över. Det tackar vi för.
Snart tar vi helg, slänger på ett kreatur på grillen och öppnar en butelj ekfatslagrat får vi åka buss till Växjö.
Du jobbar från midnatt till sju.
Ser vänner på avstånd.
Dom rör sig från klubb till klubb,
ingen tänker på dig.
whitest man on earth,
Erik Löfgren förlorade igår kväll streetbasketmatchen mot Sebastian "Klonk-Basse" Höglund.
Förlusten gör att Löfgren går upp som odiskutabel etta i rankingen över världens vitaste män.
- Jag spelar inte bra idag, men man ska veta att jag förlorar mot Klonk-Basse som lyssnar mestadels på tung, svart gangsterrap, säger Erik Löfgren.
Det var på den nya streetbasketplanen intill Selångersån som de två kombatanterna gjorde upp.
Löfgren, känd i streetbasketkretsar för att vara en reslig spelare med mycket vit musiksmak, öppnade bäst och tog tag i taktpinnen.
Som en av världens erkänt vitaste män satsade Löfgren på att skydda bollen med sin resliga mittbackskropp, dribbla så lite som möjligt och försöka buffla sig fram till skottlägen. En taktik som fungerade till en början, men när Sebastian Höglund med lika delar tur som medrigg lyckades fläka i ett par raka bollar och utjämna började Löfgren ta svårare och svårare skott.
Diger streetbasketbakgrund
- Ja, det kändes lite panikartat. Jag vet ju att Klonk-Basse har en diger streetbasketbakgrund med uppväxt i Granloholm, hiphopkepsar och tung rapmusik - och när jag kände att han började komma igång ville jag lite för mycket, säger Löfgren.
Sundsvallshoppet hade kunnat avgöra vid ställningen 7-6 och boll i hand, men läget slarvades bort och med tre raka nätrassel var det Visbyspelaren Sebastian Höglund som stod som segrare.
- Jag vill tillägna Tupac den här segern. Jag vet att du kommer komma tillbaka, säger Höglund efter matchen.
Vad säger du om din medriggs inverkan på det här resultatet?
- Jag har väl några tursamma kast som trillar in, men jag tycker inte att jag är mer medriggad än i vanliga fall. Åh, titta - en femhundralapp, säger Klonk-Basse innan han springer efter en röd sedel som fladdrar förbi i vinden.
"Lyssnat på Linnros"
För Erik Löfgren, som gång på gång underskattade sin vithet och försökte sig på svåra dribblingar med basketbollen, innebär förlusten att han klättrar upp på förstaplats i rankingen över världens vitaste män.
- Det är ju som man säger; man är aldrig så medveten om sin hudfärg som när man spelar streetbasket, säger Horace Engdahl, ordförande i kommittén som varje år utser världens vitaste man.
Hur kändes det här, Erik?
- Det känns ju inte så bra. Jag trodde inför matchen att jag skulle kunna spela bättre idag, för den senaste veckan har jag faktiskt lyssnat en hel del på Oskar Linnros nya album och tyckte i och med det att jag borde ha blivit lite svartare, säger Erik Löfgren.
Jan Majlard,
pppirkt@gmail.com
Förlusten gör att Löfgren går upp som odiskutabel etta i rankingen över världens vitaste män.
- Jag spelar inte bra idag, men man ska veta att jag förlorar mot Klonk-Basse som lyssnar mestadels på tung, svart gangsterrap, säger Erik Löfgren.
Det var på den nya streetbasketplanen intill Selångersån som de två kombatanterna gjorde upp.
Löfgren, känd i streetbasketkretsar för att vara en reslig spelare med mycket vit musiksmak, öppnade bäst och tog tag i taktpinnen.
Som en av världens erkänt vitaste män satsade Löfgren på att skydda bollen med sin resliga mittbackskropp, dribbla så lite som möjligt och försöka buffla sig fram till skottlägen. En taktik som fungerade till en början, men när Sebastian Höglund med lika delar tur som medrigg lyckades fläka i ett par raka bollar och utjämna började Löfgren ta svårare och svårare skott.
Diger streetbasketbakgrund
- Ja, det kändes lite panikartat. Jag vet ju att Klonk-Basse har en diger streetbasketbakgrund med uppväxt i Granloholm, hiphopkepsar och tung rapmusik - och när jag kände att han började komma igång ville jag lite för mycket, säger Löfgren.
Sundsvallshoppet hade kunnat avgöra vid ställningen 7-6 och boll i hand, men läget slarvades bort och med tre raka nätrassel var det Visbyspelaren Sebastian Höglund som stod som segrare.
- Jag vill tillägna Tupac den här segern. Jag vet att du kommer komma tillbaka, säger Höglund efter matchen.
Vad säger du om din medriggs inverkan på det här resultatet?
- Jag har väl några tursamma kast som trillar in, men jag tycker inte att jag är mer medriggad än i vanliga fall. Åh, titta - en femhundralapp, säger Klonk-Basse innan han springer efter en röd sedel som fladdrar förbi i vinden.
"Lyssnat på Linnros"
För Erik Löfgren, som gång på gång underskattade sin vithet och försökte sig på svåra dribblingar med basketbollen, innebär förlusten att han klättrar upp på förstaplats i rankingen över världens vitaste män.
- Det är ju som man säger; man är aldrig så medveten om sin hudfärg som när man spelar streetbasket, säger Horace Engdahl, ordförande i kommittén som varje år utser världens vitaste man.
Hur kändes det här, Erik?
- Det känns ju inte så bra. Jag trodde inför matchen att jag skulle kunna spela bättre idag, för den senaste veckan har jag faktiskt lyssnat en hel del på Oskar Linnros nya album och tyckte i och med det att jag borde ha blivit lite svartare, säger Erik Löfgren.
Jan Majlard,
pppirkt@gmail.com
har ni fest eller?
Det var lite roligt.
Men Fotbolls-VM hittills...
... det är inte särskilt roligt. Alls.
Tre sekunders briljans efter elva minuter - är det vad man ska få ut av ett möte mellan Elfenbenskusten och Portugal?
Uddamålsseger, stillastående bollrull och ytterst få individuella prestationer - är det vad Brasilien ska lyckas skaka fram i en match mot Nordkorea?
Nej. Jag har, som extremt fotbollsintresserad individ, väldigt svårt att hålla mig fokuserad och intresserad i nittio minuter. Det händer ju ingenting. Det är inga lag, förutom Tyskland, som vill att det ska hända något i matcherna.
Och så det där jävla tutandet. Är det inte lite sövande? Samma envetna ton (sydafrikaner behöver tydligen inte andas) i nittio minuter. Såväl hammaren som städet och stigbygeln blir ju utnötta och formligen skriker åt hjärnbalken att släcka ner verksamheten. Somna bort från oväsendet.
Om sen Tony Gustavsson - mannen som förutom i SVT:s kommentatorshytt även kan höras som berättarröst på CD-skivorna Lätt att somna 1, 2 och 3 - sitter och kommenterar så är det ju kört.
Anders Andersson i TV4:s studio får en också att vilja sluta sina ögonlock. Han utstrålar en känsla av att han är på sin bästa spättekakabagares begravning - eller som att han har sålt smöret och tappat pengarna. Det är klart att sitta i en VM-studio inte går upp mot att vara på plats som kommentator när GIF gästar Ljungskile - men man får väl åtminstone lov att hålla skenet uppe.
Jag trodde att nordkoreanerna skulle slänga sig till höger och vänster när Robinho och grabbarna började snurra. Jag menar... en nordkorean har väl aldrig sett Robinhos överstegsfinter förut? Det är väl inte så att de har en snedögd Christer Ulfbåge som bjuder på Sportnytt varje kväll vid tiosnåret - om nu inte Kim Jong Il varit ute och golfat med grabbarna igen?
Men tydligen.
Sommartid
Jag är tystnaden och vinden. Mitt land är ditt land allt är fritt. Sommartid
Jag är lyssnaren, som tårar mot din kind. Min dröm är din...
kommentarer,
Nu är jag bara en lekman på den sport som är italiensk fotboll - där 29 mål på en ligasäsong är sämre än 15 mål på samma ligasäsong - men;
Såg det inte betydligt bättre ut när Antonio Di Natale klev in istället för den genombleke Gilardino? Startar inte den lille kvicke trollgubben från Udine nästa match ska jag ta fram pergamentsrullen och bläckfjädret och skriva ett brev till Marcelo Lippi och kräva denne på säckvis med lire.
Anton Lander väljer alltså att inte skriva på ett NHL-kontrakt med Edmonton Oilers utan stannar ytterligare en säsong i Timrå IK. "Eftersom jag är inte tillräckligt bra", kommenterade Lander mycket ödmjukt beslutet i Dagbladet. Visst, Lander kanske hade kunnat knega sig till att bli registrerad för några NHL-matcher nästa säsong, men för att åka över till USA bör man ju i min bok (som skrevs någon gång runt 2000-talet) vara ordentligt dominant i Elitserien innan man far över.
Ett mycket klokt beslut av Timråprodukten i en tid där svenska hockeyspelare som för första gången lyckas knyta sina egna skridskor i samma veva börjar tänka att "nu är jag nog redo för spel i NHL".
Himlabadet, som ger barnen av idag den barndom som när jag växte upp alltid var sexton sega mil i buss bort, hade 2000 besökare under de tre första premiärdagarna vilket enligt vd:n Maria Åslin var "ungefär som väntat", enligt Dagbladet.
Kalkylen för det ockerdyra badet ligger enligt Maria Åslin på 300 000 besökare per år och badet nådde alltså inte upp till sin uppsatta snittsiffra ens under premiären då de badsugna snorungarna borde ha hängt på låsen likt badsugna bergslemurer.
Och värre ska det bli. Efter tre olyckor i rutschkanan "Turbo" där de skadade fått några stötskador och bulor diskuterar Sundsvall Arena nu ifall man ska införa hjälmtvång i rutschkanan.
HJÄLMTVÅNG?!
PÅ ETT BADHUS?!
Jag känner inte en unge som vill bära hjälm när han cyklar, åker skidor eller för den delen när han försöker slå sig in i Guiness Rekordbok genom att hoppa med en motorcykel igenom en liten eldring och över tjugofyra personbilar.
Nu ska han alltså ha det när han badar... Som om inte badandet fyllt sin töntighetskvot genom det där lilla gummibandet med skåpsnyckeln som alldeles för många människor bär runt anklarna.
Rutschkanan "Turbo" är Himlabadets mest branta attraktion och ger med sina tio meters fallhöjd en känsla av fritt fall. Den har dessutom en tidtagningsfunktion vilket betyder att man kan måste tävla med sina vänner.
- Det man ska tänka på är att inte busa och härja för mycket. Läs anvisningarna och se till att inte hoppa in i rutschkanan. Man ska sitta ner och luta sig lite bakåt, säger Maria Åslin till Dagbladet.
"AHMEN DÅ LÄMANJU SLÅ MÅNGA REKORD?"
Blev en del kommentarer om mitt kvoteringsinlägg angående SVT:s damtäta VM-studio. Kim Källström har mött många av de franska spelarna, han har spelat ett herr-VM tidigare. Det har inte Lotta Schelin. Hon bor i Frankrike och brukar kanske se franska ligan på teve, men det finns det långt mycket kunnigare analytiker som gör här hemma i Sverige, även om bilderna tvingas slussas igenom några fler tevemaster innan de når ögat på dessa.
Dock är jag överlycklig ifall jag får se på Fotbolls-VM på just SVT, det spelar egentligen ingen roll om de fyller sin studio med damer, hockeyspelare eller dövstumma hårfrisörer. Det blir hur som helst aldrig lika dåligt som TV4.
Knappa tre minuters snack mellan Jihde, en väldigt trött Anders Andersson och Marcus Birro - sedan reklam i fem minuter. Samma procedur två gånger under varje halvtidspaus och när du kommer tillbaka efter det andra reklamavbrottet - då har oftast ett av lagen hunnit gjort ett självmål.
Men du får ju i alla fall se reprisen.
På min lediga dag tänkte jag, förutom några ärenden i Birsta, hinna med att träna med Sheriffen om denne har tid.
Nya Zeeland-Slovakien får nog stryka på foten. Vi vet redan att min Drömelvamålvakt Jan Mucha i slovakkassen kommer hålla nollan och föra mig uppåt i lagets prestigefyllda liga som just nu toppas av Alieu Jagnes "mazzagas".
Står på en perrong,
där allt förändras,
men ingenting händer.
Såg det inte betydligt bättre ut när Antonio Di Natale klev in istället för den genombleke Gilardino? Startar inte den lille kvicke trollgubben från Udine nästa match ska jag ta fram pergamentsrullen och bläckfjädret och skriva ett brev till Marcelo Lippi och kräva denne på säckvis med lire.
Anton Lander väljer alltså att inte skriva på ett NHL-kontrakt med Edmonton Oilers utan stannar ytterligare en säsong i Timrå IK. "Eftersom jag är inte tillräckligt bra", kommenterade Lander mycket ödmjukt beslutet i Dagbladet. Visst, Lander kanske hade kunnat knega sig till att bli registrerad för några NHL-matcher nästa säsong, men för att åka över till USA bör man ju i min bok (som skrevs någon gång runt 2000-talet) vara ordentligt dominant i Elitserien innan man far över.
Ett mycket klokt beslut av Timråprodukten i en tid där svenska hockeyspelare som för första gången lyckas knyta sina egna skridskor i samma veva börjar tänka att "nu är jag nog redo för spel i NHL".
Himlabadet, som ger barnen av idag den barndom som när jag växte upp alltid var sexton sega mil i buss bort, hade 2000 besökare under de tre första premiärdagarna vilket enligt vd:n Maria Åslin var "ungefär som väntat", enligt Dagbladet.
Kalkylen för det ockerdyra badet ligger enligt Maria Åslin på 300 000 besökare per år och badet nådde alltså inte upp till sin uppsatta snittsiffra ens under premiären då de badsugna snorungarna borde ha hängt på låsen likt badsugna bergslemurer.
Och värre ska det bli. Efter tre olyckor i rutschkanan "Turbo" där de skadade fått några stötskador och bulor diskuterar Sundsvall Arena nu ifall man ska införa hjälmtvång i rutschkanan.
HJÄLMTVÅNG?!
PÅ ETT BADHUS?!
Jag känner inte en unge som vill bära hjälm när han cyklar, åker skidor eller för den delen när han försöker slå sig in i Guiness Rekordbok genom att hoppa med en motorcykel igenom en liten eldring och över tjugofyra personbilar.
Nu ska han alltså ha det när han badar... Som om inte badandet fyllt sin töntighetskvot genom det där lilla gummibandet med skåpsnyckeln som alldeles för många människor bär runt anklarna.
Rutschkanan "Turbo" är Himlabadets mest branta attraktion och ger med sina tio meters fallhöjd en känsla av fritt fall. Den har dessutom en tidtagningsfunktion vilket betyder att man kan måste tävla med sina vänner.
- Det man ska tänka på är att inte busa och härja för mycket. Läs anvisningarna och se till att inte hoppa in i rutschkanan. Man ska sitta ner och luta sig lite bakåt, säger Maria Åslin till Dagbladet.
"AHMEN DÅ LÄMANJU SLÅ MÅNGA REKORD?"
Blev en del kommentarer om mitt kvoteringsinlägg angående SVT:s damtäta VM-studio. Kim Källström har mött många av de franska spelarna, han har spelat ett herr-VM tidigare. Det har inte Lotta Schelin. Hon bor i Frankrike och brukar kanske se franska ligan på teve, men det finns det långt mycket kunnigare analytiker som gör här hemma i Sverige, även om bilderna tvingas slussas igenom några fler tevemaster innan de når ögat på dessa.
Dock är jag överlycklig ifall jag får se på Fotbolls-VM på just SVT, det spelar egentligen ingen roll om de fyller sin studio med damer, hockeyspelare eller dövstumma hårfrisörer. Det blir hur som helst aldrig lika dåligt som TV4.
Knappa tre minuters snack mellan Jihde, en väldigt trött Anders Andersson och Marcus Birro - sedan reklam i fem minuter. Samma procedur två gånger under varje halvtidspaus och när du kommer tillbaka efter det andra reklamavbrottet - då har oftast ett av lagen hunnit gjort ett självmål.
Men du får ju i alla fall se reprisen.
På min lediga dag tänkte jag, förutom några ärenden i Birsta, hinna med att träna med Sheriffen om denne har tid.
Nya Zeeland-Slovakien får nog stryka på foten. Vi vet redan att min Drömelvamålvakt Jan Mucha i slovakkassen kommer hålla nollan och föra mig uppåt i lagets prestigefyllda liga som just nu toppas av Alieu Jagnes "mazzagas".
Står på en perrong,
där allt förändras,
men ingenting händer.
ny stadsvandrarkollega sökes,
Sinan Akdag: Jag tror att jag kommer att blogga mycket mer när jag kommer ner till Turkiet. För då kommer jag ju inte ha några kompisar alls att vara med.
Erik Löfgren: Det kommer vara lite som det är för mig, med andra ord.
Imorgon flyger Sinan Akdag till turkiska Istanbul för en smärre ett-års-vistelse som volontär.
Ett hedersvärt och nobelt uppdrag där fattiga flyktingbarn klädda i potatissäckar ska lära sig att uppträda civiliserat och tala engelska av den SPIN-utbildade Akdag.
Frågan är hur det kommer att gå för vår kamrat i den turkiska mångmiljonstaden? Han har uppgett själv att han tror att han kommer vara hemtam efter blotta halvåret, vilket jag har svårt att tro då Sinan med nöd och näppe kan leda sig genom Sundsvalls gator i dagsljus. När vi har kommit in på tvärgatan med frisörsalongen CityZaxen har han gång på gång panikartat slängt huvudet åt olika håll och med andan i halsen frågat "vart är vi nu? Har vi gått vilse?".
Nåväl. Nu är det ju så att denna bloggs ägare inte bara mister en mycket god vän utan även sin överlägset mest frekvente stadsvandrarkollega till det osmanska riket för ett år framöver.
Vi behöver därför arbeta fram en ny.
Några av kriterierna som Sinan Akdag lämnar efter sig är följande:
* Du bör inte komma ner till stan på överenskommen tid. Bestäm att vi ska mötas upp vid Åhléns men kom helst inte inom en trettiominutersradie av den överenskomna tiden. Låt istället mig stå ensam som ett fån utanför köpcentret till kokningens gräns innan du världsvant glider fram och förklarar bort det med någon världslig förklaring.
* Du ska inte ha finansiella problem utan får på ett eller annat sätt tillskanska dig nog med finanser för att kunna äta lunch följt av en obligatorisk fika. Du tar där utan undantag en morotskaka med någon barnslig sidodryck.
* Du bör vara nöjd ifall din lediga dag bestått av följande tre aktiviteter: sitta och prata strunt på en parkbänk i stan, byta parkbänk till en med bättre läge, sitta på den parkbänken och prata andrahandsstrunt. Du ska dock vara nykter, det är ett viktigt kriterie.
* Du behöver inte se ut som Vince i Entourage, för det gjorde inte Sinan Akdag heller.
* Du ska framför allt vara en skön typ som förstår Seinfeld-referenser och alla mina andra otvivelaktigt roliga skämt. Du får gärna gå ut i Sundsvalls nattliv var helg för att sedan kunna återberätta vad som hände, hur dåligt det var, vilken holländsk DJ som spelade till en som inte har möjlighet att pallra sig ut.
Fritt fram att ansöka via allt från flaskpost till kommentarer. Den lediga platsen är en tillsvidareanställning där ett beslut om fortsättning tas först om ett år då Sinan Akdag återvänder till staden. Då får vi se ifall Kubens förlorade vänsterback har växt sig för världsvan och stor för att flanera lilla Sundsvalls gator storgata med en lika fattig som reslig mittback.
Erik Löfgren: Det kommer vara lite som det är för mig, med andra ord.
Imorgon flyger Sinan Akdag till turkiska Istanbul för en smärre ett-års-vistelse som volontär.
Ett hedersvärt och nobelt uppdrag där fattiga flyktingbarn klädda i potatissäckar ska lära sig att uppträda civiliserat och tala engelska av den SPIN-utbildade Akdag.
Frågan är hur det kommer att gå för vår kamrat i den turkiska mångmiljonstaden? Han har uppgett själv att han tror att han kommer vara hemtam efter blotta halvåret, vilket jag har svårt att tro då Sinan med nöd och näppe kan leda sig genom Sundsvalls gator i dagsljus. När vi har kommit in på tvärgatan med frisörsalongen CityZaxen har han gång på gång panikartat slängt huvudet åt olika håll och med andan i halsen frågat "vart är vi nu? Har vi gått vilse?".
Nåväl. Nu är det ju så att denna bloggs ägare inte bara mister en mycket god vän utan även sin överlägset mest frekvente stadsvandrarkollega till det osmanska riket för ett år framöver.
Vi behöver därför arbeta fram en ny.
Några av kriterierna som Sinan Akdag lämnar efter sig är följande:
* Du bör inte komma ner till stan på överenskommen tid. Bestäm att vi ska mötas upp vid Åhléns men kom helst inte inom en trettiominutersradie av den överenskomna tiden. Låt istället mig stå ensam som ett fån utanför köpcentret till kokningens gräns innan du världsvant glider fram och förklarar bort det med någon världslig förklaring.
* Du ska inte ha finansiella problem utan får på ett eller annat sätt tillskanska dig nog med finanser för att kunna äta lunch följt av en obligatorisk fika. Du tar där utan undantag en morotskaka med någon barnslig sidodryck.
* Du bör vara nöjd ifall din lediga dag bestått av följande tre aktiviteter: sitta och prata strunt på en parkbänk i stan, byta parkbänk till en med bättre läge, sitta på den parkbänken och prata andrahandsstrunt. Du ska dock vara nykter, det är ett viktigt kriterie.
* Du behöver inte se ut som Vince i Entourage, för det gjorde inte Sinan Akdag heller.
* Du ska framför allt vara en skön typ som förstår Seinfeld-referenser och alla mina andra otvivelaktigt roliga skämt. Du får gärna gå ut i Sundsvalls nattliv var helg för att sedan kunna återberätta vad som hände, hur dåligt det var, vilken holländsk DJ som spelade till en som inte har möjlighet att pallra sig ut.
Fritt fram att ansöka via allt från flaskpost till kommentarer. Den lediga platsen är en tillsvidareanställning där ett beslut om fortsättning tas först om ett år då Sinan Akdag återvänder till staden. Då får vi se ifall Kubens förlorade vänsterback har växt sig för världsvan och stor för att flanera lilla Sundsvalls gator storgata med en lika fattig som reslig mittback.
Du är min vän, och stormarna i vår blir våra bröder Våra fäder tacklar av nu, världen är vår Där elden falnar men fortfarande glöder Om vi ses, bland dimmorna i norr eller i söder Med drömmen i behåll och med lust att ta vid Där elden falnar men fortfarande glöder
calciopoli,
Nyss hemkommen från ett gympass som ska få mig att se anständig ut på Tranviken i sommar...
... och av döma av vårt väder så är det bara två-tre månader kvar innan det är aktuellt att gå på stranden, så det är dags att skynda på.
Är det för bögigheten i den här bilden som Antonio Di Natale - stående till vänster - petats i Italiens VM-premiär?
Man kommer hem till TV4:s sändning av Italien-Paraguay, sätter sig i soffan för att jobba in några baljor av Italiens bästa anfallare Antonio Di Natale och därmed kunna ställa brödföda på bordet för ytterligare ett tag framöver.
Men...
För att ställa en filosofisk fråga som gäckat stora filosofer som Descartes, Aristoteles och David Lundgren i århundranden:
Om du gör 29 mål i den italienska ligan som ingen vettig människa tittar på, bryr sig om eller tar notis om - har du då gjort 29 mål i den italienska ligan?
Tydligen inte. För Antonio Di Natale (29 mål i Udinese) startar på bänken medan Alberto Gilardino (15 mål i Fiorentina) startar ensam på topp. Till vänster på det offensiva mittfältet - en plats som vigd åt Di Natale - startar den otekniske brunkaren Vicenzo Iaquinta (6 mål i Juventus).
Kan någon som bryr sig om italiensk fotboll förklara hur man kan välja att ställa upp så här?
... och av döma av vårt väder så är det bara två-tre månader kvar innan det är aktuellt att gå på stranden, så det är dags att skynda på.
Är det för bögigheten i den här bilden som Antonio Di Natale - stående till vänster - petats i Italiens VM-premiär?
Man kommer hem till TV4:s sändning av Italien-Paraguay, sätter sig i soffan för att jobba in några baljor av Italiens bästa anfallare Antonio Di Natale och därmed kunna ställa brödföda på bordet för ytterligare ett tag framöver.
Men...
För att ställa en filosofisk fråga som gäckat stora filosofer som Descartes, Aristoteles och David Lundgren i århundranden:
Om du gör 29 mål i den italienska ligan som ingen vettig människa tittar på, bryr sig om eller tar notis om - har du då gjort 29 mål i den italienska ligan?
Tydligen inte. För Antonio Di Natale (29 mål i Udinese) startar på bänken medan Alberto Gilardino (15 mål i Fiorentina) startar ensam på topp. Till vänster på det offensiva mittfältet - en plats som vigd åt Di Natale - startar den otekniske brunkaren Vicenzo Iaquinta (6 mål i Juventus).
Kan någon som bryr sig om italiensk fotboll förklara hur man kan välja att ställa upp så här?
Spelar inte längre någon roll Jag orkar inte slåss Det är bortom min kontroll
två comebacker,
På dagens morgonträning dök två ansikten man inte sett i träningssammanhang på ett tag upp.
Robert Lundström var tillbaka efter sin fotskada och körde för fullt för första gången sedan genrepet mot Väsby i april.
Den andra comebacken var mer oväntad - ingen mindre än Fredrik Sundfors snörade på sig Mirzas silver-lila och hyperlätta Adidaspjuck då Lagréll var hemma sjuk.
Träningens hetaste situation utspelade sig också mellan de två återvändarna. Robban tittade upp med bollen, såg att Sumpen var långt ut, måttade en spark - och chippade med högerfoten bollen över den gamle och ner under överliggaren.
"Det är tur att jag bara är här en träning, Robban", sa Sumpen efter träningen och syftade inte på att han hade det tufft - det hade han inte, han gjorde några riktigt kvalificerade räddningar - utan att han förmodligen dödat Lundström på en efterföljande träning för hans hånfulla chip.
Nåväl. Snabba fötter, stjärnan, stort - men ganska smalt - spel där undertecknad fick agera högerback.
Hade varit en rolig träning om man nu varit i det vinnande laget, men vi var helt sonika för ineffektiva framför pytsen.
Känner att det börjar gå bättre och bättre, kvickare och kvickare mindre segt och mindre segt för mig också vilket vi uppskattar.
And if somebody's going to make it,
then this somebody ought to be you.
vägen hem,
Walles iPhone kombinerat med Fotbollskanalens live-app var nöten själv under hemresan. Kopplades med fördel till Walles bärbara dator och sändningen från England-USA rullade på perfekt när vi rullade igenom Göteborg. När vi sedan nådde den såväl guds- som 3g-förgätna Allingsås under matchens slutskede började extremlaggningarna.
Vår talangfulla målvakt Lagréll, 12 år, knåpar med ett nyköpt Kinderägg.
På en upp-och-ned-vänd pappkartong lirades det en pokerturnering. Jag, Billy, Ekbek, Foppa och Jacco gjorde upp.
(Ger er tio sekunder att gissa vem som vann).
(Tackar för alla gissningar som föll på mig, men...)
Foppa! Silfver gav segrarodds innan och Foppa, tydligen känd för sin brist på tålamod i spel, stod i inte mindre än 26 gånger degen.
Foppa snodde grunden till sin redan tidigt stora markerstapel från Jacconelli. Den unge mittfältaren, som var med till Cypern och som kallades på själva studentdagen till den här bortaresan, ser ut som en mycket beskedlig kille från västkusten men han var inte den som var den när det gällde att skjuta tom i gatorna tre.
Jag åkte mot just Foppa då jag skeppade in keramiken (som Dan Glimne skulle sagt) med JTs i den lilla mörken (som Dan Glimne också skulle sagt) och Foppa synade med A7o som stod. När jag gick på Mimerskolan och vi lirade poker på "arbetspassen" brukade man alltid ringa upp Dan Glimne efter att man åkt ut turneringen för att höra ifall man gjorde rätt eller fel.
Dan brukade alltid svara väldigt uttömmande och nyanserat och alltid avsluta med "jag hoppas inte ni spelar om för stora pengar, pojkar".
Jag tror att jag om jag ringt Dan från bussen hade han gett mig rätt för min ställning med runt sju stora mörkar kvar.
Då kan man vara nöjd och lägga sig på sin luftmadrass på bussgolvet.
Vart den går,
vet väl ingen,
men jag hoppas att den går,
ända hem.
när giffarna, tar tre poäng, då vill man vara på bussen,
När vi väl får kliva ut på en finfin gräsyta för att spela bortamatch (LSK:s och BoIS planskötare får ursäkta) - då tar Kung Bores vänner Kung Blåst och Kung Regn och trycker till för allt de är värda.
Vårt hjulförsedda avbytarbås hade blåst bakåt sisådär tjugo meter på Falkenbergs IP:s löparbanor under uppvärmningen. När vi väl dragit tillbaka det på rätt plats och fem avbytare, två tränare, en materialare och en massör - totalt nio mer eller mindre fullvuxna karlar - suttit sig ner så överdriver jag bara en aning när jag trodde att båset skulle flyga iväg upp mot den ruskiga halländska himlen.
Enligt både Lagrélls och min utsago så lyfte åtminstone två av fyra hjul på båset när vinden pinade som värst.
... det vore nåt för historieböckerna. Manchester United har sin flygolycka i München -58, GIF Sundsvall har sitt bås som svävade iväg upp bland de halländska molnen.
Det spelades ju dock en fotbollsmatch under dessa förhållanden.
Vi gör en perfekt första bortahalvlek. Vi har en boll inne redan efter dryga åtta minuter, då Ari vinner duellen mot deras målvakt, bollen går i en båge mot Mirzas högerfot. Mirza har öppet mål, sätter dit foten... då blåser domaren.
För? Frispark - till oss. I en tidigare situation. Bollen går i mål och såna fördelsbedömningar trodde man inte att man fick se utanför Medelpads fotbollsdistrikt.
Men målet kommer några minuter senare. David väggspelar sig runt på vänsterkanten och får till karriärens kanske bästa inlägg. Bollen går nämligen stenhårt mot den bortre stolpen, men passerar hemmamålvakten dör den av - totalt. Tack vare vinden faller bollen likt ett övermoget plommon faller bollen rakt ner. Hannes uppfattar situationen, dyker sig in framför och dunkar på volley in ledningsmålet via en försvarare.
Vi har haft sparsmakat med uppspelsidéer i tidigare matcher. Det har allt för ofta blivit den långa bollen. Men inte igår. Det rullades ut på ytterback, spelades in på innermittfältare, vändes upp, spelades ut på den andra ytterbacken, spelades in centralt igen och ut på en yttermittfältare. Vi spelade oss lugnt och metodiskt upp i banan, vilket var roligt att se.
Då och då hittade vi, när bollen väl var hos yttrarna, fina väggspelskombinationer som ledde till inlägg. Och även om Falkarna hittade några fina snett-inåt-bakåt-lägen så skapade vi betydligt mer och vi borde nästan ha utökat vår ledning innan pausvilan.
Och det hade varit fint att komma till den andra halvleken med mer än ett måls överläge. För efter paus, när vinden har vänt oss ryggen, blir vi nästintill fullkomligt överkörda. Redan från minut fyrtiosex.
Vi får väl tacka främst Tommy Naurin för att nollan är intakt. Han gör ingen riktig superräddning, men väldigt många stabila ingripanden. Falkarna har ett helt öppet mål som någon tjomme skjuter över direkt i den andra halvleken (jag var kvar i omklädningsrummet, hörde ett unisont "NEEEEJ" från de knappa 500 på läktarplats och fick det sedant återberättat för mig) och borde väl enligt allt sans och förstånd ha fått in en kasse i den andra halvleken.
Men det är som det alltid ha varit när det gäller GIF Sundsvalls bortaspel på 2000-talet; det är kamp, det är tight, det är tufft och det är GIF som vänder hem med tre poäng.
... okej, då. Kanske inte 2000-talet, men 2010-talet.
Nära ett inhopp på slutet. Sören Ericson gjorde mig och Jacconelli redo för inhopp med fem kvar. Jag bytte om, drog på mig benskydden och var därmed så nära Superettanspel jag någonsin varit. Ericson gick över till Åkeby och frågade ifall vi skulle göra något taktiskt byte. Man såg Åkeby rynka på ögonbrynen, småle och tänka efter vilka ändlösa möjligheter han hade på bänken:
"Ska jag slänga in Aziz? Eller Alieu? Kanske CH? Robban kanske är redo?"
Sen blickade han mot avbytarbänken och såg - mig och Jacco. Ett snabbt skakande på huvudet och ett "nejnejnejnej" senare var det bara att dra på sig igen.
Falkenbergs IP såg ut precis som Baldershovs IP, och då överdriver jag inte alls. Tänk när de nya UEFA-reglerna för arenor går igenom för Superettan och Allsvenskan. Då skulle ju tydligen inte Norrporten Arena vara godkänd i nuvarande skick - och då blir det tufft för Falkenberg.
Okej att man bara hade en liten läktare, löparbanor för en hel Golden League-säsong och att tre av fyra plansidor var i stort sett tom på folk - men det största felet med Falkenbergs IP är förstås att det heter Falkenbergs IP.
Enligt UEFA:s reglemente ska ett lag vars namn börjar med ett fågelnamn avsluta sitt arenanamn med "nästet". Falknästet, ska därför arenan heta.
When we were winning.
sunday. bloody sunday,
Fredag: Tio timmars resa. Sömn.
Lördag: Två timmars resa. Bänkplats i nittio minuter. Jubla med grabbarna över tre poäng. Tolv timmars resa. Sova på ett taffligt liggunderlag under ett bussäte.
Ännu en helg i det ljuva liv som är Erik Löfgrens har flugit förbi.
Och inget säger att det är söndageftermiddag och att det roliga i helgen är förbi som en 0-0-drabbning mellan Slovenien och Algeriet kommenterad av Staffan Lindeborgs dova stämma.
Det kommer väl nåt om matchen efter kvällens träning.
Har du kommit nånstans?
Har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu?
Lördag: Två timmars resa. Bänkplats i nittio minuter. Jubla med grabbarna över tre poäng. Tolv timmars resa. Sova på ett taffligt liggunderlag under ett bussäte.
Ännu en helg i det ljuva liv som är Erik Löfgrens har flugit förbi.
Och inget säger att det är söndageftermiddag och att det roliga i helgen är förbi som en 0-0-drabbning mellan Slovenien och Algeriet kommenterad av Staffan Lindeborgs dova stämma.
Det kommer väl nåt om matchen efter kvällens träning.
Har du kommit nånstans?
Har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu?
tydlig fotbollsanknytning,
Villa Medusa-Magnus i all ära, när SVT gått och väntat i fyra långa år på att få bjuda på en analyserande studio från Världsmästerskapen i fotboll bjuder man in...
... Peter Forsberg.
Raymond Domenech, mannen som fått ett lag med världsklasspelare på varje position att kännas som en åttondelsfinalaspirant som mest, tar då och då ut spelare baserat på vilket stjärntecken de är födda i.
Frågan är då vilket superduperstjärntecken Sidney Govou är född i? Den medellöse trettioåringen petar alltså i tur och ordning Malouda, Gignac och Thierry Henry...
Domenech kanske följer det gamla franska ordspråket "Den som ägnat timtal åt att kränga och flänga sig i sin ockertighta matchtröja kan man inte nedslå med en petning".
"Finns det nån deadline där du känner att; näe, hit men inte längre?"
Sen när är det Masse Nyströms, i första hand en skapligt renrasig mårdhund och i andra en högst medioker programledare, uppgift att fråga ut Peter Forsberg om dennes hockeyframtid?
... i tio minuter...
... i Fotbolls-VM-studion?!
Och jag jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha,
men det känns faktiskt helt okej,
ibland så drömmer jag.
inte bara fotbolls-VM,
Fotbolls-VM för herrar.
Tre experter i SVT:s VM-studio.
En är en herre. Två är damer.
Får du ihop den ekvationen heter du förmodligen Gudrun Schyman.
Det är inte bara fotbolls-VM som dragit igång utan även VM i könskvotering.
Du säger att det är tufft att va tjej,
att du inte vet om dom gillar dig,
eller om du bara fyller nån kvot,
är det nå bra jag gjort?
Tre experter i SVT:s VM-studio.
En är en herre. Två är damer.
Får du ihop den ekvationen heter du förmodligen Gudrun Schyman.
Det är inte bara fotbolls-VM som dragit igång utan även VM i könskvotering.
Du säger att det är tufft att va tjej,
att du inte vet om dom gillar dig,
eller om du bara fyller nån kvot,
är det nå bra jag gjort?
vad är väl en premiär vid teven?
Man fick se några suddiga minuter på Walles iPhone-uppkopplade laptop i mitten av första halvlek, men sedan var det dags att lämna VM-premiären och bussen.
Träning på Norrköpings IP åkermarken bakom Norrköpings IP som knappt skulle duga som vandringsled för åkersorkar stod på schemat.
Medan Sydafrika och Mexico premiärgjorde upp några tusen mil bort joggade vi, lirade kvadrat och hade avslutstävling. En avslutningstävling som avslutades med suddenskott mellan chipsen och gubbarna. Efter en vunnen sten-sax-påse-sejour (mittbackens väg in i skottävlingarna) stod jag öga mot öga med Naurin - tvungen att sätta bollen efter att Walle stänkt dit den för gubbarna.
Känner pressen, lägger ner bollen vid fötterna, rullar iväg den till Silfver som stöter den ut den snett bakåt. Bestämmer mig för att gå på kraft, kollar upp, ser luckan vid första stolpen, trycker till med högerfoten och...
... bollen sitter stenhårt i maskorna!
Det trodde ni inte, va? Tyvärr var jag ensam om att sätta bollen för chipsen och efter ett Nuri-mål missade Jonson segern till gubbarna.
Även Ek brände sin chans vilket enligt min lekmannabedömning borde göra min startplats imorgon hundraprocentigt given.
Det var bättre stämning vid åkermarken bakom Norrköpings IP som knappt skulle duga som vandringsled för åkersorkar än på Soccer City i Johannesburg. I Norrköping har gemene man nämligen vett att inte ställa sig och blåsa allt vad de orkar i en mistlur för att... för att... för... att...
... äeh, jag fattar inte varför afrikanerna ska hålla på och väsnas så.
Jubel i omklädningsrummet efteråt. Tshabalala, hade stänkt 1-0 för Sydafrika - samme Tshabalala som Mirza hade lovordat i sitt Drömelvalag. Det pågår en mycket prestigefull Drömelvaliga inom laget.
En bit in på Frankrike-Uruguay lär vi nå Scandic i Värnamo. Nedan följer en lista på två spel man ska vara väldigt försiktig med att röra ens med den längsta av griptänger:
Antonio Di Natale att göra flest mål i Italiens landslag: 5,50.
Serbien att gå vidare från gruppen: 1,90.
Och två ytterligare spel som man för allas trevnad inte ens bör slänga ett getöga på:
Pierre André Gignac att vinna skytteligan: 250,00.
Sergio Aguero att vinna skytteligan: 90,00.
Pundarna på T-Centralen, batongerna slår dom i skallen För som man säger på Falk och på ABAB: ”Det är smällar man får ta” När dom ringer på från inkasso Säg inte till mamma, säg inte till pappa Det är smällar man får ta
Producera vapen i Bofors För det säljer Sverige rekord på Så när det smäller i Pakistan Då är det smällar man får ta
lämnar över stafettpinnen,
Tog en vandring genom stadskärnan på vägen hem från jobbet vid halv tolv-snåret.
Träffade -91:or som tog studenten. Gratulerade och log mitt allra mest välmenande leende.
Träffade -90:or som bara var på studentfesten ändå. Gratulerade ironiskt och hånlog.
Jag citerar ur ST.nu:s artikel om de som vill stoppa fyllan i studentdagarna:
– I botten finns det alltid ett langningsbrott när en person under 20 år innehar sprit. Därför kommer vi hälla ut all sådan alkohol och dessutom ringa hem till föräldrarna, säger Nicklas Flodin, som leder polisens insats under skolavslutningen.
Rolig kille. Förstår ni kokningen om nån skulle lägga beslag på ens dryck under studentkvällen?
Eftersom det här är en initierad GIF-blogg som läses av män mellan 35 och 60 så kan vi meddela senaste nytt om Foppa och Silfvers firande. Enligt så pass säkra källor som en klasskamrat satt de vid halv tolv-snåret fortfarande uppe i en lägenhet.
"Min klass är så tråkig, dom verkar inte peppade alls", var klasskamratens ord.
Men det tar sig väl så småningom. Man tar bara studenten en gång och själva studentdagen ska ju vara "den bästa dagen i mitt liiiiiv".
Dom är uppe på taken,
alla är högt över staden.
Sommarn snurrar fort,
när vi bara snöar bort.
Och jag vågade aldrig hålla din hand,
vi är inte såna som i slutet får varann.
Träffade -91:or som tog studenten. Gratulerade och log mitt allra mest välmenande leende.
Träffade -90:or som bara var på studentfesten ändå. Gratulerade ironiskt och hånlog.
Jag citerar ur ST.nu:s artikel om de som vill stoppa fyllan i studentdagarna:
– I botten finns det alltid ett langningsbrott när en person under 20 år innehar sprit. Därför kommer vi hälla ut all sådan alkohol och dessutom ringa hem till föräldrarna, säger Nicklas Flodin, som leder polisens insats under skolavslutningen.
Rolig kille. Förstår ni kokningen om nån skulle lägga beslag på ens dryck under studentkvällen?
Eftersom det här är en initierad GIF-blogg som läses av män mellan 35 och 60 så kan vi meddela senaste nytt om Foppa och Silfvers firande. Enligt så pass säkra källor som en klasskamrat satt de vid halv tolv-snåret fortfarande uppe i en lägenhet.
"Min klass är så tråkig, dom verkar inte peppade alls", var klasskamratens ord.
Men det tar sig väl så småningom. Man tar bara studenten en gång och själva studentdagen ska ju vara "den bästa dagen i mitt liiiiiv".
Dom är uppe på taken,
alla är högt över staden.
Sommarn snurrar fort,
när vi bara snöar bort.
Och jag vågade aldrig hålla din hand,
vi är inte såna som i slutet får varann.
91:or, 91:or...
Har hyrpriserna på stereoanläggningar höjts drastiskt senaste året?
Har det skett en stereoanläggningsbål i centrala Sundsvall som gör att det inte finns några stereoanläggningar kvar?
Eller är det helt enkelt så att årets studenter ville ha helt tyst på sina flak.
Varför? Ingen som helst aning.
Är det roligt att behöva komma på nya låtar att sjunga skrika?
- Eh, vi kör Sommartider?
- Jaaaa, det gör vi!
- "SOMMARTIDER, HEJ HEJ SOMMARTIDER! Ge mig din hunger, du-du-du-du. Åååh, ge mig allt du vill å allt du KAAAAAN. SOMMARTIDER, HEJ HEJ, SOMMARTIDER! du-du-du-du, du-du-du-du..."
Så där lät det på vart och vartannat flak. Folk försökte sjunga, ville sjunga, men låtarna ebbade ut efter i snitt fjorton sekunder.
Okej, den skiva som snurrade ut musik i högtalarna på vårat flak ifjol var väl inget jag hade varit särskilt stolt över idag - men den höll igång flakåkningen som kanske var det allra roligaste under studentveckan.
Fan, vissa lastbilar var ju tysta och buttra som likbilar. Det var som om de nyblivna studenterna på flaket blivit avtagna sina studentmössor och istället fått ett McDonalds-hårnät tryckt över hjässan direkt.
Ja ja, stora grattis alla musiklösa studenter.
... Spei 07D ska dock ha en eloge. Det enda flaket med musik. Hög musik. Halvtaskiga mainstreamklassiker som alla känner igen. Studentflak as it should be.
Imorgon bitti, vid halv nio, får vi se ifall herrarna Silfver och Forsberg trillar in med varsin keps i ädlaste bly. Det tycker i alla fall jag att de förtjänar. En liten lagom kepa i alla fall.
Kortbyxor och t-shirt var inte optimal klädsel på Kubikenborgs IP runt niotiden i afton, så mycket kan jag säga. Jag vet inte hur många kvällsmatcher man ska behöva bevaka förrän man lär sig hur man klär sig.
... matchartikeln blev väldigt beige och halvdan. Svårt när inte solen skiner och man inte kan köra "Solen sken när Kuben vann"-vinkeln.
Har det skett en stereoanläggningsbål i centrala Sundsvall som gör att det inte finns några stereoanläggningar kvar?
Eller är det helt enkelt så att årets studenter ville ha helt tyst på sina flak.
Varför? Ingen som helst aning.
Är det roligt att behöva komma på nya låtar att sjunga skrika?
- Eh, vi kör Sommartider?
- Jaaaa, det gör vi!
- "SOMMARTIDER, HEJ HEJ SOMMARTIDER! Ge mig din hunger, du-du-du-du. Åååh, ge mig allt du vill å allt du KAAAAAN. SOMMARTIDER, HEJ HEJ, SOMMARTIDER! du-du-du-du, du-du-du-du..."
Så där lät det på vart och vartannat flak. Folk försökte sjunga, ville sjunga, men låtarna ebbade ut efter i snitt fjorton sekunder.
Okej, den skiva som snurrade ut musik i högtalarna på vårat flak ifjol var väl inget jag hade varit särskilt stolt över idag - men den höll igång flakåkningen som kanske var det allra roligaste under studentveckan.
Fan, vissa lastbilar var ju tysta och buttra som likbilar. Det var som om de nyblivna studenterna på flaket blivit avtagna sina studentmössor och istället fått ett McDonalds-hårnät tryckt över hjässan direkt.
Ja ja, stora grattis alla musiklösa studenter.
... Spei 07D ska dock ha en eloge. Det enda flaket med musik. Hög musik. Halvtaskiga mainstreamklassiker som alla känner igen. Studentflak as it should be.
Imorgon bitti, vid halv nio, får vi se ifall herrarna Silfver och Forsberg trillar in med varsin keps i ädlaste bly. Det tycker i alla fall jag att de förtjänar. En liten lagom kepa i alla fall.
Kortbyxor och t-shirt var inte optimal klädsel på Kubikenborgs IP runt niotiden i afton, så mycket kan jag säga. Jag vet inte hur många kvällsmatcher man ska behöva bevaka förrän man lär sig hur man klär sig.
... matchartikeln blev väldigt beige och halvdan. Svårt när inte solen skiner och man inte kan köra "Solen sken när Kuben vann"-vinkeln.
Det bultar och slår
Det är tiden som går
Det är landet där allting förvandlas
Som vi jagar och far
efter frågor och svar
här i tider när allt ska förhandlas
Det är väl tanken som räknas ändå
Jag skulle önska att tanken var klar
Hjärter Dam, du kan bädda för två
om du har några drömmar kvar
vi kanske ses, det finns en chans, på nån spårvagn nånstans,
Imorgon är det premiärmatch i VM. Drabbningen Sydafrika mellan Mexico kanske inte är någon man skulle offra ett knippe hörntänder för att få se vanligtvis.
Men en VM-premiär är en VM-premiär och...
... då är det inte så roligt att sitta på en buss på väg till Värnamo istället för framför teven med en bättre nötblandning i skålarna.
Aziz och CH - som båda är skadade och inte följer med ner till Falknästet - skrattade gott åt ens olycka när man träffade dem i Hedbergskas studentvimmel vid den anrika trappan.
Studentvimlet, ja. Återkommer om det. Nu ska jag ut till Kubikenborgs stolta IP och se de svartgula köra över Friska Viljor.
Sveper högerbacken Patrick Bolin in två lika tidiga som målgivande inlägg så är han utlovad vinkeln. Ser ni följaktligen någon annan, tråkigare vinkel i morgondagens Dagblad (med min journalistiska briljans kan jag tänka mig något i stil med "Fint väder när Kuben vann" eller helt enkelt bara "Kuben vann") så vet ni vem ni ska skylla på.
Hey professor, professor please
I'm not taking any more of this shit
Hey professor, profesor please
I'm not a student I'm meant to be an artist
My friend's new girlfriend, she's so good looking
It is a bit embarrassing
How I'd like to sleep with my friend's girlfriend
Men en VM-premiär är en VM-premiär och...
... då är det inte så roligt att sitta på en buss på väg till Värnamo istället för framför teven med en bättre nötblandning i skålarna.
Aziz och CH - som båda är skadade och inte följer med ner till Falknästet - skrattade gott åt ens olycka när man träffade dem i Hedbergskas studentvimmel vid den anrika trappan.
Studentvimlet, ja. Återkommer om det. Nu ska jag ut till Kubikenborgs stolta IP och se de svartgula köra över Friska Viljor.
Sveper högerbacken Patrick Bolin in två lika tidiga som målgivande inlägg så är han utlovad vinkeln. Ser ni följaktligen någon annan, tråkigare vinkel i morgondagens Dagblad (med min journalistiska briljans kan jag tänka mig något i stil med "Fint väder när Kuben vann" eller helt enkelt bara "Kuben vann") så vet ni vem ni ska skylla på.
Hey professor, professor please
I'm not taking any more of this shit
Hey professor, profesor please
I'm not a student I'm meant to be an artist
My friend's new girlfriend, she's so good looking
It is a bit embarrassing
How I'd like to sleep with my friend's girlfriend
god dag yxskaft,
Klockan är 23.36 och man kanske borde knyta sig efter en dag med dubbelpass och kvällsarbete.
Men inte om man driver Svea Rikes snabbast växande en medellös blogg utan framtidsutsikter i Sundsvall.
Kvällsarbetet var av det gamla vanliga slaget;
Några samtal, vandring till Vinnarhålet för inlämnande av ett V64-system, sätta sig tillbaka och slå på teven, titta på TV4:s livesändning från Solvalla i ett par minuter, slita sönder en V64-kupong och till slut... lämna redaktionen med några inlämnade rader i tryck.
Den som hängt med någorlunda och läst de lokala tidningarnas sportdel den senaste veckan kanske vet att Ljustorps IF:s Pontus Melander, ifjol nominerad till Årets Ledare, fick lämna sitt tränaruppdrag efter att han och andratränaren inte kommit överens. Melander ställde till slut ultimatumet att "endera har ni kvar han - eller så lämnar jag", varpå Ljustorps styrelse valde att sparka båda två.
Om en person som, på grund av man måste släpa sig till tidiga frukostar på IP där det inte finns några morgontidningar, inte hängt med ringer upp denne Pontus Melander efter att det blivit klart att han får tillbaka sin tränartjänst i Ljustorp - då kan det låta så här:
Pontus Melander: "Jag har fått gett förslag på en hjälptränare att ha med mig under sommaren och hösten".
Kille utan koll: "Okej. Har du haft nån assisterande med dig under våren? Blir det samma kille?"
Pontus Melander: "Nej, nej".
Kille utan koll: "Okej".
Det är väl dock så att i ett utopiskt samhälle så ska "Kille utan koll" inte ringa från en av lokaltidningarna.
Hanna Glas, 93:an som balanserat upp SDFF:s mittfält under våren, drog idag på sig en korsbandsskada och missar resten av säsongen. Väldigt tråkigt - och tungt för Gunnars gäng.
Imorgon blir det väl till att - efter lagträningen och min och Lagrélls extrainsatta gympass på Gold's - uppmärksamma Hedbergskas studenter. Känns lite 09, men vafan.
Vilken blogg är det här? Jo, det är bloggen skriven av han som syns på förstasidan i Dagbladet idag.
För alla er som vandrat runt här i livet och undrar vad som krävs för att hamna på en förstasida så har jag svaret:
Lite ambition och hjärna.
Igår såg jag att såväl Dagbladet som ST hade utsända på IP. Varför? Jo, man behövde inte vara kärnfysiker för att inse att det var för att studera Ante Björkebaums första provträning.
Och vad gör då den mediekåte mittbacken? Jo, han punktar självklart denne Ante. Följer hans varje steg.
"Vi går ifrån zonspelet idag grabbar och lirar man-man över hela planen", sa jag till grabbarna och valde ut ÖFK-anfallaren till mitt projekt.
Visst - det såg kanske löjligt ut när jag, som mittback, sprang runt som spjutspets när Ante gick ner och hämtade boll. Visst - det blev jätteytor i vår backlinje. Okej - vi förlorade matchen.
Men vems nuna är det som syntes på en förstasida idag?
So twist and whisper the wrong name,
I don't care and nor do my ears.
Men inte om man driver Svea Rikes snabbast växande en medellös blogg utan framtidsutsikter i Sundsvall.
Kvällsarbetet var av det gamla vanliga slaget;
Några samtal, vandring till Vinnarhålet för inlämnande av ett V64-system, sätta sig tillbaka och slå på teven, titta på TV4:s livesändning från Solvalla i ett par minuter, slita sönder en V64-kupong och till slut... lämna redaktionen med några inlämnade rader i tryck.
Den som hängt med någorlunda och läst de lokala tidningarnas sportdel den senaste veckan kanske vet att Ljustorps IF:s Pontus Melander, ifjol nominerad till Årets Ledare, fick lämna sitt tränaruppdrag efter att han och andratränaren inte kommit överens. Melander ställde till slut ultimatumet att "endera har ni kvar han - eller så lämnar jag", varpå Ljustorps styrelse valde att sparka båda två.
Om en person som, på grund av man måste släpa sig till tidiga frukostar på IP där det inte finns några morgontidningar, inte hängt med ringer upp denne Pontus Melander efter att det blivit klart att han får tillbaka sin tränartjänst i Ljustorp - då kan det låta så här:
Pontus Melander: "Jag har fått gett förslag på en hjälptränare att ha med mig under sommaren och hösten".
Kille utan koll: "Okej. Har du haft nån assisterande med dig under våren? Blir det samma kille?"
Pontus Melander: "Nej, nej".
Kille utan koll: "Okej".
Det är väl dock så att i ett utopiskt samhälle så ska "Kille utan koll" inte ringa från en av lokaltidningarna.
Hanna Glas, 93:an som balanserat upp SDFF:s mittfält under våren, drog idag på sig en korsbandsskada och missar resten av säsongen. Väldigt tråkigt - och tungt för Gunnars gäng.
Imorgon blir det väl till att - efter lagträningen och min och Lagrélls extrainsatta gympass på Gold's - uppmärksamma Hedbergskas studenter. Känns lite 09, men vafan.
Vilken blogg är det här? Jo, det är bloggen skriven av han som syns på förstasidan i Dagbladet idag.
För alla er som vandrat runt här i livet och undrar vad som krävs för att hamna på en förstasida så har jag svaret:
Lite ambition och hjärna.
Igår såg jag att såväl Dagbladet som ST hade utsända på IP. Varför? Jo, man behövde inte vara kärnfysiker för att inse att det var för att studera Ante Björkebaums första provträning.
Och vad gör då den mediekåte mittbacken? Jo, han punktar självklart denne Ante. Följer hans varje steg.
"Vi går ifrån zonspelet idag grabbar och lirar man-man över hela planen", sa jag till grabbarna och valde ut ÖFK-anfallaren till mitt projekt.
Visst - det såg kanske löjligt ut när jag, som mittback, sprang runt som spjutspets när Ante gick ner och hämtade boll. Visst - det blev jätteytor i vår backlinje. Okej - vi förlorade matchen.
Men vems nuna är det som syntes på en förstasida idag?
So twist and whisper the wrong name,
I don't care and nor do my ears.
marre h,
Vafan är det här?
Vilket dumt beslut.
Ska vi låta Martin Hansson ha en teoretisk chans att hoppa in och blåsa i pipan i den episka drabbningen Algeriet-Slovenien?
Hur kan man ge en så pass betydelsefull post i ett världsmästerskap i fotboll till Martin Hansson?
Ja, den Martin Hansson.
Ja, den Martin Hansson.
Jag antog att Marre bara var på plats i Sydafrika i egenskap av maskot för det franska landslaget.
Om någon assisterande går sönder under VM-turneringen, ska vi då sätta Nilla Sjöberg på en räktrålare över det sydafrikanska sundet?
När alla clownerna,
har gått till jobben.
Då visslar fåglarna i träden,
och det finns,
ingen poäng i att vara fri längre.
Vilket dumt beslut.
Ska vi låta Martin Hansson ha en teoretisk chans att hoppa in och blåsa i pipan i den episka drabbningen Algeriet-Slovenien?
Hur kan man ge en så pass betydelsefull post i ett världsmästerskap i fotboll till Martin Hansson?
Ja, den Martin Hansson.
Ja, den Martin Hansson.
Jag antog att Marre bara var på plats i Sydafrika i egenskap av maskot för det franska landslaget.
Om någon assisterande går sönder under VM-turneringen, ska vi då sätta Nilla Sjöberg på en räktrålare över det sydafrikanska sundet?
När alla clownerna,
har gått till jobben.
Då visslar fåglarna i träden,
och det finns,
ingen poäng i att vara fri längre.
got to go to work, and then hurry home,
Dubbla lagträningar imorgon igen. Det börjar kännas lite som försäsongen det här, då man fortfarande hade kvar en viss känsla för vad som var helg och vardag.
... när man löpte Bolton på en onsdag så visste man till exempel att när man var färdig hade man avklarat två av veckans tre löpningar och att man sedan skulle få sin välförtjänta vilohelg.
Sedan försäsongen tog slut har allt bara glidit ihop i en dagvild soppa.
Till helgen vet jag i alla fall att det blir en långresa. Endera till Falkenberg med GIF eller Karlstad med ÖFK. Om Brinkens ljumskar inte krånglar under resterande delen av veckan hoppas jag att jag får spela nittio minuter med ÖFK istället för att nöta bänk som fjärdemittback nere på Falkenbergs hemmaplan som vi får anta kallas Falknästet. Sportchefen lät inte främmande för det heller.
Parken, Hellström, Anttila, nya Ludwig Bell - och nu även Säkert! enligt Ewa i kommentarfältet. Det blir en fantastisk musikhöst.
... och då har jag säkert glömt någon eller några.
Imorgon efter dubbelpasset har vi dessutom tackat jag till kvällsjobb på Dagbladet. Jag frågade inte, men jag antar att det är någon lokal dressyrtävling som ska bevakas eller någon ny sorts hö som ska utvärderas av den nischade dressyrreportern. 
Jag behöver en mun till för att kunna andas,
ett hjärta till för att inte stanna.
frågan alla (nåja, någr... någon) ställt sig,
Så till frågan på allas en del av pirkt.blogg.se:s läsares läppar:
Hur gick det för Erik Löfgren på träningen idag?
Hur gick det för provspelande ÖFK-spelaren Ante Björkebaum på träningen idag?
Jo, det gick väl helt okej. Det var en skönare träning som ÖFK-anfallaren fick vara med på. Lite snabba fötter, en passningsövning och sedan stort spel.
Ante spelade forward i det ovästade lag som slog mitt orangevästade med 5-4. Ante petade in två mål (en på retur från nära håll samt ett lågt avslut i bortre) om jag räknade rätt.
Han fick dock inte en enda höjdboll att jobba med - så Cain och Sören får väl fortsätta med att lita på ryktena om Björkebaums utmärkta huvudspel. Jag såg det i matchen mot Arameiska Syrianska, och blev imponerad. Han mötte mittbackar som var tre värmländska paradisäpplen högre men lyckades med en egendomlig känsla - han väntade väldigt länge med att spänsta upp mot bollen - nå en hel del bollar ändå.
För egen del gick det betydligt bättre på dagens träning, trots att jag placerades på högerbacken åter igen. Det är ju egentligen som att placera ett gammalt freonfyllt kylskåp längsmed flanken, men idag fick jag stå och måtta med bollen istället för att löpa. Vi är på väg upp ur den bottenlösa källarvåningen.
Efter träningen gick jag och Lagréll omgående till Gold's stolta för ett pass i strandens tecken. Armar, bröst, axlar - och en del mage.
Kom under passet att tänka på hur pass uttittad en dam av klass blir på ett gym. Inte av mig då, såklart, men av alla testosteronfyllda gymproffs. Men hade klassdamerna inte velat bli uttittade av testosteronfyllda gymproffs så hade de väl inte direkt klätt sig i sina allra tightaste tights och minsta toppar?
Det är ju inte direkt som att jag går till gymmet i ett linne... Äh, glöm det.
Jag har inför VM tagit ut det bästa laget som Aftonbladets Drömelvan någonsin skådat. Laget kommer leka hem den prestigefyllda ligan i laget.
En sak som slagit mig under eftermiddagen som spenderats i vilans tecken; Annika Norlins svenska projekt Säkerts självbetitlade debutalbum måste vara ett av de absolut bästa svenska album som någonsin släppts - i lyrikväg.
Frågan, som vi tidigare ställt till Peggy Lejonhjärta utan att få något ordentligt svar, är; när kommer det nytt?
Och idag fyller min far 50 år. Stora grattis tillönskas från hans relativt välartade son även genom pirkt.blogg.se.
Hur gick det för Erik Löfgren på träningen idag?
Hur gick det för provspelande ÖFK-spelaren Ante Björkebaum på träningen idag?
Jo, det gick väl helt okej. Det var en skönare träning som ÖFK-anfallaren fick vara med på. Lite snabba fötter, en passningsövning och sedan stort spel.
Ante spelade forward i det ovästade lag som slog mitt orangevästade med 5-4. Ante petade in två mål (en på retur från nära håll samt ett lågt avslut i bortre) om jag räknade rätt.
Han fick dock inte en enda höjdboll att jobba med - så Cain och Sören får väl fortsätta med att lita på ryktena om Björkebaums utmärkta huvudspel. Jag såg det i matchen mot Arameiska Syrianska, och blev imponerad. Han mötte mittbackar som var tre värmländska paradisäpplen högre men lyckades med en egendomlig känsla - han väntade väldigt länge med att spänsta upp mot bollen - nå en hel del bollar ändå.
För egen del gick det betydligt bättre på dagens träning, trots att jag placerades på högerbacken åter igen. Det är ju egentligen som att placera ett gammalt freonfyllt kylskåp längsmed flanken, men idag fick jag stå och måtta med bollen istället för att löpa. Vi är på väg upp ur den bottenlösa källarvåningen.
Efter träningen gick jag och Lagréll omgående till Gold's stolta för ett pass i strandens tecken. Armar, bröst, axlar - och en del mage.
Kom under passet att tänka på hur pass uttittad en dam av klass blir på ett gym. Inte av mig då, såklart, men av alla testosteronfyllda gymproffs. Men hade klassdamerna inte velat bli uttittade av testosteronfyllda gymproffs så hade de väl inte direkt klätt sig i sina allra tightaste tights och minsta toppar?
Det är ju inte direkt som att jag går till gymmet i ett linne... Äh, glöm det.
Jag har inför VM tagit ut det bästa laget som Aftonbladets Drömelvan någonsin skådat. Laget kommer leka hem den prestigefyllda ligan i laget.
En sak som slagit mig under eftermiddagen som spenderats i vilans tecken; Annika Norlins svenska projekt Säkerts självbetitlade debutalbum måste vara ett av de absolut bästa svenska album som någonsin släppts - i lyrikväg.
Frågan, som vi tidigare ställt till Peggy Lejonhjärta utan att få något ordentligt svar, är; när kommer det nytt?
Och idag fyller min far 50 år. Stora grattis tillönskas från hans relativt välartade son även genom pirkt.blogg.se.
Behövde aldrig ungdomsvården Den enda som aldrig rökte Den enda som aldrig försökte fuska på proven "Då lär man sig ju inte nå't" Jag var nog värd allt stryk som jag har fått
ja 'ä int' bitter,
Driver man en världsportal som pirkt.blogg.se måste man ställa sig in på att det inte kommer vara en dans på rosor hela tiden.
Jag visste att den här dagen skulle komma.
Dagen då man kommer på en halvlustig idé, yppar den till någon - och finner den på en annan, konkurrerande blogg några dagar senare.
Ja, gott folk - det är min trogne stadsvandrarkollega Sinan Akdag som varit i farten.
Så här roligt kan han skriva efter att jag under vår Stockholmsturné förklarat hur lantigt det låter att alla i Sundsvall av ren slentrian ska åka in till ett ställe som kallar "Stads" varje fredag- och lördagkväll. Som ett 2000-talets "Folkets park" där grisfarmarna kommer från allsköns olika bygder men samlas i staden - "hä 'ä ju säkert nå drag på Stads" - för att dricka bort alla pinsamma tystnader.
Nåväl. Själva stölden kan väl istället för ett dolkhugg i ryggen ses som bortskänkt material. Lite som videon illustrerar där jag är Jerry Seinfeld och Sinan Akdag är Bania.
Det var bara det att Sinan, som i detta nu förmodligen sitter vid en lägereld i Stockholms skärgård med sina nyfunna kompisar på kollot, höll sitt "It's gold, Pirkt, gold!" inuti huvudet.
Det här vet du inte om,
men jag väntar på dig.
Jag visste att den här dagen skulle komma.
Dagen då man kommer på en halvlustig idé, yppar den till någon - och finner den på en annan, konkurrerande blogg några dagar senare.
Ja, gott folk - det är min trogne stadsvandrarkollega Sinan Akdag som varit i farten.
Så här roligt kan han skriva efter att jag under vår Stockholmsturné förklarat hur lantigt det låter att alla i Sundsvall av ren slentrian ska åka in till ett ställe som kallar "Stads" varje fredag- och lördagkväll. Som ett 2000-talets "Folkets park" där grisfarmarna kommer från allsköns olika bygder men samlas i staden - "hä 'ä ju säkert nå drag på Stads" - för att dricka bort alla pinsamma tystnader.
Nåväl. Själva stölden kan väl istället för ett dolkhugg i ryggen ses som bortskänkt material. Lite som videon illustrerar där jag är Jerry Seinfeld och Sinan Akdag är Bania.
Det var bara det att Sinan, som i detta nu förmodligen sitter vid en lägereld i Stockholms skärgård med sina nyfunna kompisar på kollot, höll sitt "It's gold, Pirkt, gold!" inuti huvudet.
Det här vet du inte om,
men jag väntar på dig.
nå småplock å,
Det blir allsvensk hockey i Gärdehov även nästa år.
Den allsvenska juryn gick på min linje och tänkte ungefär så här:
"Ja, men grabbar - ni minns väl dom på SEF som skickade ner Örebro SK för att man inte betalat för att Pelle Gavelin unnat sig extra räkor på sin Bussola? Klart vi inte kan tillåta sån här ekonomisk doping då".
Roligt. Frågan är väl hur man börjar bygga ett lag i början av juni. Bläddrar man igenom Timrås trupp så fattas det ett forwardsnamn från att den ska vara fulltalig.
De flesta spelare av någorlunda allsvensk kvalitet lär väl vara upptagna. Kvar finns väl kanske om man har tur spelare av Jeppe Jäger-kvalitet.
... fan, inte ens Jeppe Samuelsson är ju tillgänglig längre, vilket är ganska sjukt.
Och en sak jag glömde bort i förra inlägget. Kanske det viktigaste:
I början av februari slutade Kerstin göra frukost och vi har i fyra månader fått stått ut med att vakna till ömsom översaltad, ömsom överkokt gröt.
Men idag, låt säga tre månader sedan vi påtalade för klubbledningen att vi behövde någon som gjorde frukosten, har våra önskningar besannats;
Aris flickvän Erna tillagade frukosten imorse!
Tack för det.
Innan jag slocknar av utmattning i en steglöst ställbar nära mig;
Tips på väldigt lätta, men samtidigt bra, låtar att lära sig på gitarr?
I've got to go to work,
and then hurry home.
Got to go to work,
and then hurry home.
Den allsvenska juryn gick på min linje och tänkte ungefär så här:
"Ja, men grabbar - ni minns väl dom på SEF som skickade ner Örebro SK för att man inte betalat för att Pelle Gavelin unnat sig extra räkor på sin Bussola? Klart vi inte kan tillåta sån här ekonomisk doping då".
Roligt. Frågan är väl hur man börjar bygga ett lag i början av juni. Bläddrar man igenom Timrås trupp så fattas det ett forwardsnamn från att den ska vara fulltalig.
De flesta spelare av någorlunda allsvensk kvalitet lär väl vara upptagna. Kvar finns väl kanske om man har tur spelare av Jeppe Jäger-kvalitet.
... fan, inte ens Jeppe Samuelsson är ju tillgänglig längre, vilket är ganska sjukt.
Och en sak jag glömde bort i förra inlägget. Kanske det viktigaste:
I början av februari slutade Kerstin göra frukost och vi har i fyra månader fått stått ut med att vakna till ömsom översaltad, ömsom överkokt gröt.
Men idag, låt säga tre månader sedan vi påtalade för klubbledningen att vi behövde någon som gjorde frukosten, har våra önskningar besannats;
Aris flickvän Erna tillagade frukosten imorse!
Tack för det.
Innan jag slocknar av utmattning i en steglöst ställbar nära mig;
Tips på väldigt lätta, men samtidigt bra, låtar att lära sig på gitarr?
I've got to go to work,
and then hurry home.
Got to go to work,
and then hurry home.
klagomuren,
Postat av: hog
Det är ju för fan Broder Daniel som gjort Shoreline, skärp dig!
2010-06-07 @ 09:10:06
Jag har alltid trott att det var Broder Daniel som skrivit låten och att Anna Ternheim lånade den när hon gjorde sin aukustiska version. Men någon vid namn Messerschmidt hävdar att låten är Annas i grunden.
Jag vet inte alls jag - jag vet bara att det är Annas aukustiska version som jag kan spela kan klinka till viss igenkännelighet.
Postat av:
Varför är du alltid så hård mot dig själv? Du ger alltid dig själv dålig kritik? Men ändå platsar du ju i laget som jag förstått det? Då kan du ju inte vara så dålig? :)
2010-06-07 @ 16:17:19
Och ni som tycker att jag ska sluta klaga kan ju... sluta läsa detta inlägg och ta nya tag imorn.
"Men ändå platsar du ju i laget som jag förstått det? Då kan du ju inte vara så dålig? :)"
Noll Superettaminuter hittills vittnar väl inte om att man platsar fullt ut - och de senaste dagarna har tränartrojkan inte direkt överrösts med god reklam i kampanjen "In med Erik Löfgren i startelvan". Reklamen verkar närmast skapad av en västernorrländsk radiojingelsproducent, säkerligen samma person som skapade sloganen "Flexibussitet" åt stackars Ekman på Ekmans buss.
Idag var ytterligare en dag i uselhetens tecken. Vi sprang stjärnan och spelade tre-mot-tre. En väldigt intensiv träning där mitt lag - med Hannes, Silfver och Sliper - bara var fyra stycken istället för fem.
Men oavsett tempo eller numerärt underläge så får det inte vara så dåligt som det var idag. Vi torskade båda matcherna stort och efter den första kom Åkeby fram och pratade med mig om att han "såg att jag hade en rapphet i benen när jag löpte stjärnan, men att den inte alls syntes på spelmomenten för tillfället".
Spot on. Vettefan vad det beror på dock.
Massören "Tussen" fixade min höftböjare efter träningen genom att sin vana trogen sticka in sina knogar långt in i magen. Mycket obehagligt, men nu är åter styrkan i höftböjaren intakt.
... får hoppas att det varit faktumet att vänsterlåret - på grund av höftböjarens inaktivitet - fått jobba dubbelt och därmed krampat ihop en aning som är förklaringen till min urusla form.
Höftböjarens inaktivitet? Lår som jobbar dubbelt? Fattar ni någonting? Inte jag heller, egentligen.
Det blev inte en, utan två träningar till. Efter en Playa Primo-lunch betalad med två bättre kuponger styrde jag och Lagréll vid ettsnåret kosan mot Gold's stolta. Träningen fokuserades på det så kallade strandpartiet på kroppen - det vill säga bröst, armar och axlar.
Direkt därifrån till eftermiddagsträningen som bestod av individuell träning och skrotlyftning. Träningen delades upp i offensiva och defensiva spelare.
... eller, som man skulle ha kunnat sagt om inte Silfver av någon anledning placerades bland de defensiva; laget delades i de som plockat ut de nya F50-skorna och de som ångade på i sina gamla traktordojjor.
Mittbackssko? Nej, vi brunkar vidare i våra svartvita Adipure. Några av de som tyckte sig vara flashiga nog att bära likadana skor var Foppa, Silfver, Ari, Mirza och... Lagrélls ende i pytsen! Och säkert några till som jag glömt bort.
Idag var en så pass späckad och intensiv dag att jag helt glömde bort att inhandla femtioårspresenten till min far som fyller år imorgon.
Men det är tur att vi bor i en världsmeteropol som Sundsvall, där affärerna har öppet till 18.00. Det hela blev löst till slut och far ska imorgon få sin present.
Dessutom är han ledig, då det på riktigt finns en regel som säger att man ska vara ledig på sin femtioårsdag om den infinner sig på en vardag.
Själv ska jag försöka ta tag i min fotbollskarriär.
Du klagar, men du klagar dumt,
min gamle hedersvän.
Ditt öga ser allting så skumt,
som om det grott igen.
söderling är vår idol, ding, ding, ding,
Sett på diverse håll att Söderling får kritik för sin insats i finalen. Ord som 'pinsamt' har stötts och blötts.
Det tycker jag är fel. Mycket fel.
Min åsikt, och här talar vi ändå om en tennisprofil med DM-tecken i såväl singel som dubbel på sin digra meritlista, är att Robin gjorde en ganska bra match. Han servade för dåligt - mot Nadal ska det vara svensken som ska ha en edge i servandet, inte tvärtom - men i själva spelet gjorde han det bra.
Det var bara det att Rafael Nadal vart överallt. Jag säger som kommentatorn gjorde ett dussintal gånger under sändningen:
"Ständigt denne Nadal".
Det spelade ingen roll hur hårt eller hur brett ut mot linjerna Söderling slog, Nadal var där med sin muskulösa överkropp och inte bara föste över bollarna utan kontrade ur de mest omöjliga av vinklar och positioner.
Kokningen måste också ha kommit vid brakebollen till 2-0 i andra set, då Robin står framme vid nät och smashar men Nadal lyckas vända bollen och avsluta med en stoppboll från nätposition. Det gick liksom inte att vinna breakbollarna, och det är ju som Stefan Edberg, uppringd av SVT, expertkommenterade efter det första setet...
("Nadal får ju det där breaket ganska tidigt och det känns som att det är det som blir lite avgörande i det här setet", som spanjoren alltså vann med 6-4.)
... ganska viktigt.
Kokningen i att inte få utdelning när man spelar sin bästa tennis... Jag vet att mitt racket fått syna Balders grusbanors plåtstaket både en, två och ett tjog gånger ifall jag spelat på min absoluta topp mot Ekbek men ändå blivit utspelad.
Söderling höll inne kokningen beundrandsvärt länge och förtjänar enbart hyllningar för sin turnering och sin förlust mot världens bästa grusspelare som torde ligga på en helt annan fysisk nivå än alla andra tennisspelare i världen.
... jag ligger inte på någon högre fysisk nivå än någon annan fotbollsspelare i västvärlden typ, men det ska det bli ändring på. Jag och Lagréll ska måndag, onsdag och fredag eftermiddag framöver gå på Golds stolta och lyfta ansenliga mängder skrot.
Lite för fotbollskarriärens skull. Mycket för strandens skull.
Även en hel del på grund av att jag inte har något annat att göra.
Nadal-armar, det vore nåt på Tranvikens volleybollplaner det.
Kom hit du behöver inte ringa en sån härlig förmiddag, jag rostar mina mackor blott för dej, min vän. Och jag är brunbränd och stark som ett A4-ark, jag har muskler av marmelad. Så låt oss sitta där till sena sommarkvällen.
jag säger som peter jihde; balt,
Jaha. Då kickades det igång igen, då. Semestern för sommaren är nu till ända.
Trevligt att träffa grabbarna igen, som semestrat vid såväl isländska gejsrar till Green Day-konserter på Ullevål till Vanadis Hotell och Bad.
"Tycker det är skönt jag att det drar igång", minns jag att jag sa till Lagréll innan helvetet brakade lös.
Det var inte så jävla skönt. Släpade mitt tunga, otympliga stycke runt de där jävla konorna 26,5 gånger. Med det resultatet var man väl i det absoluta bottenträsket.
Ekbek, detta fysfenomen skapt för långa bolldueller på Balders grus, löpte på 28 eller 29. Jonsson på 28. Brinken kunde, med sina småstruliga ljumskar, inte löpa åttorna utan fick löpa Coopertestet med Hannes, Nuri och Mirza.
Jag tror Mirza var bäst i den gruppen - och jag hade gärna sett honom testa på åttan. Den bosnisk-värmländska durecellkaninen borde kunna skruvas upp till att nå det magiska 30-strecket som ingen passerat sedan Håkan Mild motionerade på Hisingen förrförra söndagen.
... Nylund - han som inte ens gjort en match med U21 än - sprang på... 28,5! Med det var han allra längst uppe och tampades.
När jag bytte om till fotbollsskor efter löpningen kändes det som att suttit och sandpapprat fasaden på en asbestdrabbad byggnad i ett dussin år. Jag var helt tom i bröstkorgen - och då återstod det såväl passningsövning som storspel.
Ett storspel där jag fick spela högerback hos chipsen. Jag gjorde det som jag alltid gör det när man placerar mina 82 taskigt fördelade kilon längs en flank - fantastiskt uselt.
Chipsen vann i alla fall klart trots min högerbacksinsats. Jag kapade en gång Alieu Jagne längsmed flanken efter det klassiska skeendet "ser att bollen ligger fri" - "beslutar för att tackla" - "en sekund, två sekunder" - "tacklar" - "kapning över knäpartit".
Åh, så allt går lysande just nu. På alla sätt och vis. Man vaknar upp på morgonkvisten och vet att absolut ingenting spännande kan eller kommer att hända på hela dagen. Jag har inga järn i elden. Inga metaforiska skrällåttlingar inlämnade på den lokala spelbutiken.
För det är ju som målvaktstränaren "Kallis", som var med till Cypern men som slutade för någon månad sedan då han fick jobb på annat håll, brukar säga:
"Jag har ingen koll på oddsen, utan det är ju spelet jag lever för. Man vill ju känna att man är med. Att man har något levande".
Jag har för tillfället inget levande.
Eller förresten, jag hade ett inlämnat Europatips där jag hade x2 på matchen Sirius-Boden. Slutresultat? Inte mer än 8-0 till Sirius.
Förresten, till sist; en sak börjar fungera så smått, och det är gitarrklinkandet. Eller fungera och fungera, det börjar väl arta sig för en tondöv och fingerofärdig mittback så till vida att han börjar behärska Anna Ternheims vackra (och gitarrmässigt mycket enkla) Shoreline någorlunda med guran.
Nu fick jag tips av min distanslärare Sinan Akdag om Hästpojkens "Katarina är ett hål" som verkar lagomt enkel.
Har ni, medmusikanter där ute, några fler tips på liknande enkelt?
Det går inge bra nu,
varken i kärlek eller spel.
Nej, inget går min väg just nu.
Trevligt att träffa grabbarna igen, som semestrat vid såväl isländska gejsrar till Green Day-konserter på Ullevål till Vanadis Hotell och Bad.
"Tycker det är skönt jag att det drar igång", minns jag att jag sa till Lagréll innan helvetet brakade lös.
Det var inte så jävla skönt. Släpade mitt tunga, otympliga stycke runt de där jävla konorna 26,5 gånger. Med det resultatet var man väl i det absoluta bottenträsket.
Ekbek, detta fysfenomen skapt för långa bolldueller på Balders grus, löpte på 28 eller 29. Jonsson på 28. Brinken kunde, med sina småstruliga ljumskar, inte löpa åttorna utan fick löpa Coopertestet med Hannes, Nuri och Mirza.
Jag tror Mirza var bäst i den gruppen - och jag hade gärna sett honom testa på åttan. Den bosnisk-värmländska durecellkaninen borde kunna skruvas upp till att nå det magiska 30-strecket som ingen passerat sedan Håkan Mild motionerade på Hisingen förrförra söndagen.
... Nylund - han som inte ens gjort en match med U21 än - sprang på... 28,5! Med det var han allra längst uppe och tampades.
När jag bytte om till fotbollsskor efter löpningen kändes det som att suttit och sandpapprat fasaden på en asbestdrabbad byggnad i ett dussin år. Jag var helt tom i bröstkorgen - och då återstod det såväl passningsövning som storspel.
Ett storspel där jag fick spela högerback hos chipsen. Jag gjorde det som jag alltid gör det när man placerar mina 82 taskigt fördelade kilon längs en flank - fantastiskt uselt.
Chipsen vann i alla fall klart trots min högerbacksinsats. Jag kapade en gång Alieu Jagne längsmed flanken efter det klassiska skeendet "ser att bollen ligger fri" - "beslutar för att tackla" - "en sekund, två sekunder" - "tacklar" - "kapning över knäpartit".
Åh, så allt går lysande just nu. På alla sätt och vis. Man vaknar upp på morgonkvisten och vet att absolut ingenting spännande kan eller kommer att hända på hela dagen. Jag har inga järn i elden. Inga metaforiska skrällåttlingar inlämnade på den lokala spelbutiken.
För det är ju som målvaktstränaren "Kallis", som var med till Cypern men som slutade för någon månad sedan då han fick jobb på annat håll, brukar säga:
"Jag har ingen koll på oddsen, utan det är ju spelet jag lever för. Man vill ju känna att man är med. Att man har något levande".
Jag har för tillfället inget levande.
Eller förresten, jag hade ett inlämnat Europatips där jag hade x2 på matchen Sirius-Boden. Slutresultat? Inte mer än 8-0 till Sirius.
Förresten, till sist; en sak börjar fungera så smått, och det är gitarrklinkandet. Eller fungera och fungera, det börjar väl arta sig för en tondöv och fingerofärdig mittback så till vida att han börjar behärska Anna Ternheims vackra (och gitarrmässigt mycket enkla) Shoreline någorlunda med guran.
Nu fick jag tips av min distanslärare Sinan Akdag om Hästpojkens "Katarina är ett hål" som verkar lagomt enkel.
Har ni, medmusikanter där ute, några fler tips på liknande enkelt?
Det går inge bra nu,
varken i kärlek eller spel.
Nej, inget går min väg just nu.
takidas genombrott - lite som cardiffs 07/08,
Gick igenom staden igår och noterade att man höll på att rigga läktare på torget, samtidigt som det brälade ut högst alldaglig amerikansk rock i uppsatta högtalare. Eftersom vi befann oss i Sundsvall antog jag att det var en bit ur Takidas låtskatt som spelades.
Det fick mig att tänka på den gamla sanningen om Takidas genombrott som hamnat lite i skymundan och inte nått den stora massan. Den måste självklart delges pöbeln:
Det var någon gång kring senhösten 2006 som folkmassorna i Ånge var ordentligt trötta på att deras favoritband fick sitt stora genombrott i riksmedierna. Takida hade ju varit världens bästa band i flera år nu, tyckte man.
De började därför skicka brev till Kaj Kindvall, radioprofil som med sin Trackslista är en av de som bestämmer vad som är rätt och fel i svensk musik.
Kaj Kindvall, egentligen en snäll figur på 60 år, men också han som är ansvarig för Takidas framgångar.
Vi på pirkt.blogg.se har som enda bloggportal kommit över två exakt återgivna mejl skickade från Ångeregionen till Kaj Kindvalls mejladress på SR någon gång sensommaren 2006:
"Hörru Kaj, vaffö' spelaru aldrig Takidas låtar på radion? Hä' ä ju så skönt me' nå raffig rock när man sitter på skördetröskan och ska till å skörde. Hä' ä någe som jag tror att alla kan relater'till, att man vill ha nå bra rock när man sitt' på tröskan".
"VAFFÖ SPELARU INTE TAKIDA PÅ RADION FÖ'?! HÄ' LÅTEJU NÄSTAN SOM ATT MAN Ä' I AMERIKATT NÄR HAN SJUNGER SÅDÄR MAFFIGT PÅ AMERIKANSKA!"
Kaj, 60 år fyllda, är en mediaprofil av den gamla skolan som inte bara kan skicka ett "Hej, tack för ditt brev. Glöm inte att ta tillvara på de soliga dagarna! /Bosse Pettersson, Viasat."-brev. Han känner att han måste besvara alla mail med hövlighet och personlig touch.
Men trots ett år av långa, utläggande svar om att "Takida låter tyvärr som vilket halvdant amerikanskt rockband som helst. De bjuder inte på någonting nytt till den svenska musikscenen och hade de varit från USA hade de insett sina begränsningar och lagt ner direkt. Det finns så många band som gör exakt samma smetiga rockballader mycket bättre" så slutade inte mejlen strömma till. Det blev höst 2007 och fotbollssäsongen kom, och nya - många fler - mejl om Takidas storhet började välla in.
"Jag stog och kolla på min son som spela fotboll här i Ånge. Han ä' född -87 men dom ha' int' nå lag i den åldern så han spelar med -96:orna nu. De ä' ju så skönt å' lyssna på riktigt raffig rock i hörlurarna när man kollar på sonen som vinner alla närkamper på planen i sina nya JOFA-benskydd".
Mejlen strömmade in, Kaj satt uppe hela nätterna för att svara och försummade både privatliv, familjeliv och jobb.
Till slut kände Kaj att han var fem år från pension. Han har hållit ordning på den svenska musikscenen i trettio år och vad skulle det göra om ett litet oskadligt band ifrån Ånge skulle få härja fritt på Trackslistan genom att han fifflade in dem vecka efter vecka?
Han tänkte att det skulle bli lite som engelska fotbollsförbundet FA:s uppgörelse med Cardiff City säsongen 2007/2008.
Jag satt alltid med singelstreck på det walesiska laget på Stryktipset, då man var enligt tabellen var ett riktigt topplag. Gång på gång svek dem och torskade mot de brödigaste av alla brödgäng.
Det var inte förrän efter serien var färdigspelad som jag och Martinsson med hjälp av källor kom underfund med att laget från Wales fick starta med 45 poäng i imigrationsbidrag i Championship vilket gjorde att de kunde förlora varje helg som storfavoriter och spräcka folks Stryktips men ändå hänga på i toppen länge och väl.
Lite samma sak är det med Takida nu.
Nu snart ska Ångebandet till Tyskland och spela på stora scener i såväl Hamburg som Berlin och hemma i sin dubbelsäng i Nacka gråter sig Kaj Kindvall till sömns och snyftar in i huvudkudden.
"Jag ville inte att det skulle gå ut över världen".
Det fick mig att tänka på den gamla sanningen om Takidas genombrott som hamnat lite i skymundan och inte nått den stora massan. Den måste självklart delges pöbeln:
Det var någon gång kring senhösten 2006 som folkmassorna i Ånge var ordentligt trötta på att deras favoritband fick sitt stora genombrott i riksmedierna. Takida hade ju varit världens bästa band i flera år nu, tyckte man.
De började därför skicka brev till Kaj Kindvall, radioprofil som med sin Trackslista är en av de som bestämmer vad som är rätt och fel i svensk musik.
Kaj Kindvall, egentligen en snäll figur på 60 år, men också han som är ansvarig för Takidas framgångar.
Vi på pirkt.blogg.se har som enda bloggportal kommit över två exakt återgivna mejl skickade från Ångeregionen till Kaj Kindvalls mejladress på SR någon gång sensommaren 2006:
"Hörru Kaj, vaffö' spelaru aldrig Takidas låtar på radion? Hä' ä ju så skönt me' nå raffig rock när man sitter på skördetröskan och ska till å skörde. Hä' ä någe som jag tror att alla kan relater'till, att man vill ha nå bra rock när man sitt' på tröskan".
"VAFFÖ SPELARU INTE TAKIDA PÅ RADION FÖ'?! HÄ' LÅTEJU NÄSTAN SOM ATT MAN Ä' I AMERIKATT NÄR HAN SJUNGER SÅDÄR MAFFIGT PÅ AMERIKANSKA!"
Kaj, 60 år fyllda, är en mediaprofil av den gamla skolan som inte bara kan skicka ett "Hej, tack för ditt brev. Glöm inte att ta tillvara på de soliga dagarna! /Bosse Pettersson, Viasat."-brev. Han känner att han måste besvara alla mail med hövlighet och personlig touch.
Men trots ett år av långa, utläggande svar om att "Takida låter tyvärr som vilket halvdant amerikanskt rockband som helst. De bjuder inte på någonting nytt till den svenska musikscenen och hade de varit från USA hade de insett sina begränsningar och lagt ner direkt. Det finns så många band som gör exakt samma smetiga rockballader mycket bättre" så slutade inte mejlen strömma till. Det blev höst 2007 och fotbollssäsongen kom, och nya - många fler - mejl om Takidas storhet började välla in.
"Jag stog och kolla på min son som spela fotboll här i Ånge. Han ä' född -87 men dom ha' int' nå lag i den åldern så han spelar med -96:orna nu. De ä' ju så skönt å' lyssna på riktigt raffig rock i hörlurarna när man kollar på sonen som vinner alla närkamper på planen i sina nya JOFA-benskydd".
Mejlen strömmade in, Kaj satt uppe hela nätterna för att svara och försummade både privatliv, familjeliv och jobb.
Till slut kände Kaj att han var fem år från pension. Han har hållit ordning på den svenska musikscenen i trettio år och vad skulle det göra om ett litet oskadligt band ifrån Ånge skulle få härja fritt på Trackslistan genom att han fifflade in dem vecka efter vecka?
Han tänkte att det skulle bli lite som engelska fotbollsförbundet FA:s uppgörelse med Cardiff City säsongen 2007/2008.
Jag satt alltid med singelstreck på det walesiska laget på Stryktipset, då man var enligt tabellen var ett riktigt topplag. Gång på gång svek dem och torskade mot de brödigaste av alla brödgäng.
Det var inte förrän efter serien var färdigspelad som jag och Martinsson med hjälp av källor kom underfund med att laget från Wales fick starta med 45 poäng i imigrationsbidrag i Championship vilket gjorde att de kunde förlora varje helg som storfavoriter och spräcka folks Stryktips men ändå hänga på i toppen länge och väl.
Lite samma sak är det med Takida nu.
Nu snart ska Ångebandet till Tyskland och spela på stora scener i såväl Hamburg som Berlin och hemma i sin dubbelsäng i Nacka gråter sig Kaj Kindvall till sömns och snyftar in i huvudkudden.
"Jag ville inte att det skulle gå ut över världen".
Your strength is so hard to find
I feel so much stronger now
the feeling's alright
I did tons of stuff today, and I did nothing anyways And that's the thing, it's all the same Nothing changes
Have no hopes I have no dreams I think to much and then I scream What have I done? I've wasted so much time, years of hanging 'round Undone is done I've wasted so much time, years of hanging 'round
slut på semestern,
Följde med upp på Hagas höjder för grillning igår. Efter att fläskytterfilén, potatissalladen och beasåsen slunkit ner och svängt sina lurviga i en taktfast mazurka började ett glatt gäng på tjugo personer med det som i folkmun kallas elitläskning.
Det var det ena sjuka och omänskliga ölspelet efter det andra, det var allsång till Sean Banans senaste rumplyrik och jag... satt och kollade på.
Skjutsade sedan ner ett gäng grabbar som på grund av sin påverkan nekats att köpa en varmkorv i en större stad än Sundsvall. Nu kunde de, och jag, med enkelhet traska in på Stadshuset - men inte förrän man slängt upp en hundralapp till kassörskan.
... i vilken annan stad skulle Stadshuset kosta hundra kronor ATT GÅ IN PÅ? Vad är det vi betalar för?
Igår var det ju inte ens någon holländsk DJ där och snurrade plattor.
Ja, vad kan man konstatera av Stadshuskvällen? Jo, att det finns ett antal saker man hellre är än spiknykter på Stadshuset en lördagsnatt. Några jag kommer på på rak arm är död, förlamad samt harmynt.
Jag gick som brukligt för en nykter runt, runt, runt och letade mina dyngsnea vänner som så fort man stannade och pratade med någon hade en tendens att försvinna för en halvtimme. Så jag gick runt, runt, runt tills jag kände själv att folk började kolla på en och småle över hur ensam man måste vara. Då åkte jag hem.
Ganska standard ändå.
Hur ska du fira nationaldagen? Sitta i en park med familjen? (verkar troligt, Sundsvall har ingen parksittarkultur). Njuta av en ledig, röd dag? Slå sina påsar ihop med ett gäng nyrakade grabbar och lyssna på Ultimathule?
Jag själv ska efter fem dagar träningsledigt på nationaldagen återgå i träning. Och då sommarledigheten blev så pass lång och utbredd ska vi straffas med ett löptest.
... åttadjävulens djävulstest som man alltid mår dåligt en vecka över innan det löps, vilket innebär att man mått dåligt sedan i tisdags då man fick reda på det. They've got it all figured out.
Jag skulle byta plats,
med vem som helst,
på sekunden,
om jag kunde.
Det var det ena sjuka och omänskliga ölspelet efter det andra, det var allsång till Sean Banans senaste rumplyrik och jag... satt och kollade på.
Skjutsade sedan ner ett gäng grabbar som på grund av sin påverkan nekats att köpa en varmkorv i en större stad än Sundsvall. Nu kunde de, och jag, med enkelhet traska in på Stadshuset - men inte förrän man slängt upp en hundralapp till kassörskan.
... i vilken annan stad skulle Stadshuset kosta hundra kronor ATT GÅ IN PÅ? Vad är det vi betalar för?
Igår var det ju inte ens någon holländsk DJ där och snurrade plattor.
Ja, vad kan man konstatera av Stadshuskvällen? Jo, att det finns ett antal saker man hellre är än spiknykter på Stadshuset en lördagsnatt. Några jag kommer på på rak arm är död, förlamad samt harmynt.
Jag gick som brukligt för en nykter runt, runt, runt och letade mina dyngsnea vänner som så fort man stannade och pratade med någon hade en tendens att försvinna för en halvtimme. Så jag gick runt, runt, runt tills jag kände själv att folk började kolla på en och småle över hur ensam man måste vara. Då åkte jag hem.
Ganska standard ändå.
Hur ska du fira nationaldagen? Sitta i en park med familjen? (verkar troligt, Sundsvall har ingen parksittarkultur). Njuta av en ledig, röd dag? Slå sina påsar ihop med ett gäng nyrakade grabbar och lyssna på Ultimathule?
Jag själv ska efter fem dagar träningsledigt på nationaldagen återgå i träning. Och då sommarledigheten blev så pass lång och utbredd ska vi straffas med ett löptest.
... åttadjävulens djävulstest som man alltid mår dåligt en vecka över innan det löps, vilket innebär att man mått dåligt sedan i tisdags då man fick reda på det. They've got it all figured out.
Jag skulle byta plats,
med vem som helst,
på sekunden,
om jag kunde.
"en moschito, tack",
"Snart står stolar på borden, och alla går hem. En dag är jag grå igen", sjunger Peggy Lejonhjärta i avslutande "Rop" och den borde förstås spelas som absolut sista låt på alla fester. Men det gjorde den inte igår heller.
Klockan har passerat tresnåret och jag är nyss hemkommen från min fars femtioårskalas.
Nykter som en fredslilja som fått knoppa ut i en trädgård skött av IOGT-NTO. Jag har nämligen stått på "rätt" sida av bardisken och mixat ihop GT:s, vargtassar och mojitos till det minst sagt törstiga gänget av femtio personer som samlats på Bölegården för samkväm.
Dessutom ansvarade jag tillsammans med ett antal andra ynglingar för grillandet av diverse köttfyllda spett, något vi skötte med den äran.
... jag skötte av någon anledning kycklingsgrillandet så skulle salmonellaspridningen skjuta i höjden i dagarna så kommer ni ihåg vart ni hörde det först.
Livemusiken höjde festen till ett väldigt värdigt femtioårsfirande och coverbandet Scandal Beauties kan rekommenderas till alla som planerar att arrangera ett större firande.
Det är förresten Ludwig Bells singel som är anledningen till att jag sitter här med lurar i öronen klockan tre på natten.
"Fri bar" - svenskans två vackraste ord ihop?
Fan vad klockan kändes mycket när man rullade hem i bilen efter kalaset. Men den var bara 03, vilket den är varje gång man lämnar ett stängande Stadshus. Men det kändes som att det hände så mycket mer på det här kalaset - det var livebandet, det var vickningen, det var den där dova efterfeststämningen. Detta ställt mot en kväll bestående av "vi sätter oss ett tag?", "vi kollar dansgolvet lite?" och "äh, ska vi gå en runda och ställa oss i baren?", "Äh, vi sätter oss ner igen" och "Max eller Subway?".
Solen börjar gå upp, imorgon ska jag sova så pass länge. Tills-allt-är-färdigdiskat-och-städat-länge.
Jag har sett solen gå upp,
jag går och lägger mig.
verkligen hemma,
Om inte den styva kulingen som mötte mig när jag klev av bussen var tillräckligt med bevis för att man åter var i Sundsvall så finns det ju fler saker att peka på.
Det allra starkaste bevismaterialet på att man åter är i Sundsvall är att du kan slå upp den ena lokaltidningens sportdel på torsdagskvällen och läsa om att Anton Lander kan vara på väg till NHL.
Morgonen därpå kan du slå upp den andra lokaltidningens fredagssportdel och läsa om att Anton Lander kan vara på väg till NHL - en uppgift som ges exakt samma utrymme i tidningen som den gjort i den andra lokaltidningen dagen innan.
Det är bara i Sundsvall som en lokaltidning kan vara så trött och totalt och fullkomligt prestigelös.
Nu ska jag hälsa på min gamla ovän Sidsjöspåret.
Du är glad, det har jag sett nu på din statusrad.
Och alla bilder ifrån någon bar, där verkar du glad.
hemma i småstadslivet igen,
Se där. Strax efter tio ikväll klev jag av bussen och möttes av en styv kuling av det absolut kyligaste slaget.
Då vet man att man är hemma. Jag vet att Sundsvalls kloka marknadsföringshjärnor satsat på "Norrlands huvudstad", men man hade med mer rätta kunnat satsa på "Västvärldens blåsigaste stad".
Ybuss lockade på sin hemsida med gratis internetuppkoppling på bussen. Jojo. På hemresan fanns inte ens ett enda eluttag att tillgå, vilket istället för FM-nätverk innebar sitta-och-titta-ut-på-vägen-i-fyra-timmar.
Ingen mat hade man i magen på hemresan heller, så när det var dags för chaufförbyte i Gnarp och fem minuters ordinerad bensträckning från den avgående som mycket väl kan ha kommit från Gnarp (detta då hon pratade om att "bussen var så mjuk och skön att man hade kunnat kört den hela vägen till Timbuktu").
Jag och Akdags ende skyndade, hungriga som ett helt afrikanskt u-land efter att inte ha ätit sedan lunchen, in på Statoil. Jag stod som bäst och funderade på ifall jag skulle köpa mig en grillad eller kokt med bröd när bussen börjar rulla iväg. Den hinner rulla två-tre meter innan den stannar. Jag överger korvplanerna och vi plockar båda på oss en varsin Kexchoklad och dryckjom. Just när Akdags ende ska till att betala ruser (ja, formligen rusar i ordets rätta bemärkelse) en för mig okänd man i mörkblå uniform in genom dörrarna.
"ÄR DET NÅN HÄR SOM ÅKER MED YBUSS?", ropar han.
Vi förklarar att vi bara ska betala konfektyren, varpå han svarar barskt:
"Hä ä inte nå paus det här e".
Vi betalar och lunkar tillbaka till bussen. När vi letar oss till vår plats frågar en gammal dam långt bak i bussen;
"Skulle vi inte ha åkt redan?", varpå hennes tantkollega på sätet framför oss tar sig sin barskaste ton:
"Jo, vi skulle ha åkt för FYRA minuter sen".
Akdags ende försöker förklara sig med att vi fick fem minuter på oss, men tant nummer två rabblade åter sitt mantra med den tjatiga stämma som bara en uppretad tant kan frambringa:
"Men vi skulle ju ha åkt för FYRA minuter sen".
Ja ja, tant kom nog hem till slut hon också. Om än fyra minuter för sent.
Nu ska vi - efter att redan ha fyllt ut textkvoten för ett blogginlägg - utvärdera Stockholm på ett överskådligt sätt:
Kumla? Hall? Nej, korridoren på bilden är inte hämtad från något av Sveriges A-klassade fängelser - utan från Vanadis Hotell och Bad.
Det är som man brukar säga om ett riktigt flådigt dubbelrum; man ska inte kunna trä ett kreditkort mellan de två enkelsängarna. Kortet är, tro det eller ej, knäppt från dörröppningen.
... ljuset från korridoren var dock fint, det var det.
Det togs studenten i Stockholm. Det verkade vara lite som det måste vara i... låt säga Ånge. Folk åkte på lastbilsflak genom city, men istället för kostym och klänningar var det bar överkropp och svettiga linnen som gällde.
Vi åt en middag av det finare slaget i Gamla Stan igår - det blev som vanligt problematiskt. Det går bra fram tills dess att man beställt in sin älgfärsburgare och får följdfrågan "vad ska det vara att dricka?".
Så här gick det den här gången:
Akdags ende: En öl, tack.
Jag: Har ni nån cider?
Servitrisen: Eeh... ja, jag kan kolla i baren. (småskratt) Vad ska det vara för smak då? Äpple eller päron?
Jag: Eeeuh... päron.
Så här kan det inte hålla på längre. En reslig, stadig bit till mittbacksrese ska inte beställa in päroncider till sin resliga, stadiga bit till älgfärsburgare. Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna börja tvinga mig till att lära mig dricka mjöd eller annat vuxet.
Utanför en av SF:s biosalonger ringlade det en kanske hundra personer lång kö bildad av liggunderlag. Jag och Akdag funderade länge och väl på vilken film det kunde tänkas vara som hade premiär. Ingen kom med något vettigt förslag. Till slut gick jag fram till två tjejer i sovsäck och frågade "what all the fuss was about" fast på svenska.
De förklarade att skådespelarna från Twilight-filmerna skulle komma till Stockholm för att hålla en presskonferens och träffa fans. Alla köade nu i två dagar för att få en biljett till detta fantastiska spektakel.
Roligt? Mja. Egentligen. Men det riktiga roliga var förstås när man gick förbi hela kön...
... och såg en kille (EN KILLE!) ligga fjärde längst fram i en sovsäck. Jag skrattade högt och skrek "en kille", men han hörde inte utan drömde vidare om sina vampyrer i bara överkroppar.
Till sist ett varningens ord till alla som ska till Stockholm och vill leta sig till någon trevlig uteservering på nattkvisten:
Gå inte fram till en skock tjejer för att fråga efter bra ställen utan att ha studerat damerna noga. Det kan, trots att du befinner dig i den klassdamstäta huvudstaden, röra sig om en relativt ofager och ointressant skock tjejer, som inte ens är ifrån Stockholm utan någon byhåla utanför, som har ungefär lika bra koll som dig på Stockholms nattliv - och som framför allt är väldigt svåra att nästla sig ifrån under kvällen.
Det var väl det. Summa summarum två mycket trevliga dagar i Akdags endes sällskap.
Nu ser jag, två t-shirts, två tröjor och ett par skor rikare, fram emot en morgondag med en löptur på morgonkvisten och min fars femtioårsfest på kvällskvisten.
Alla ni som ignorerar allt jag skriver som inte har med GIF Sundsvall att göra kan börja läsa här: Jag ska inte spela med Östersund på lördag.
Lite besviken är jag på att jag inte hittade den t-shirt med Ture Björkman-motiv som enligt sägen skulle gå att få tag på i huvudstaden. Men det är inte lätt att hitta "en Skrot-Nisse-t-shirt" i "en butik". Hade jag bara haft Internet - vad sägs om på bussen kanske, Ybuss? - hade jag kunnat titta upp att butiken låg vid Blecktornsgränd på Mariatorget. Nu är det för sent.
Den (t-shirten, inte slusken) hade, som jag brukar säga alldeles för ofta i det dagliga talet, varit nöten själv.
Då vet man att man är hemma. Jag vet att Sundsvalls kloka marknadsföringshjärnor satsat på "Norrlands huvudstad", men man hade med mer rätta kunnat satsa på "Västvärldens blåsigaste stad".
Ybuss lockade på sin hemsida med gratis internetuppkoppling på bussen. Jojo. På hemresan fanns inte ens ett enda eluttag att tillgå, vilket istället för FM-nätverk innebar sitta-och-titta-ut-på-vägen-i-fyra-timmar.
Ingen mat hade man i magen på hemresan heller, så när det var dags för chaufförbyte i Gnarp och fem minuters ordinerad bensträckning från den avgående som mycket väl kan ha kommit från Gnarp (detta då hon pratade om att "bussen var så mjuk och skön att man hade kunnat kört den hela vägen till Timbuktu").
Jag och Akdags ende skyndade, hungriga som ett helt afrikanskt u-land efter att inte ha ätit sedan lunchen, in på Statoil. Jag stod som bäst och funderade på ifall jag skulle köpa mig en grillad eller kokt med bröd när bussen börjar rulla iväg. Den hinner rulla två-tre meter innan den stannar. Jag överger korvplanerna och vi plockar båda på oss en varsin Kexchoklad och dryckjom. Just när Akdags ende ska till att betala ruser (ja, formligen rusar i ordets rätta bemärkelse) en för mig okänd man i mörkblå uniform in genom dörrarna.
"ÄR DET NÅN HÄR SOM ÅKER MED YBUSS?", ropar han.
Vi förklarar att vi bara ska betala konfektyren, varpå han svarar barskt:
"Hä ä inte nå paus det här e".
Vi betalar och lunkar tillbaka till bussen. När vi letar oss till vår plats frågar en gammal dam långt bak i bussen;
"Skulle vi inte ha åkt redan?", varpå hennes tantkollega på sätet framför oss tar sig sin barskaste ton:
"Jo, vi skulle ha åkt för FYRA minuter sen".
Akdags ende försöker förklara sig med att vi fick fem minuter på oss, men tant nummer två rabblade åter sitt mantra med den tjatiga stämma som bara en uppretad tant kan frambringa:
"Men vi skulle ju ha åkt för FYRA minuter sen".
Ja ja, tant kom nog hem till slut hon också. Om än fyra minuter för sent.
Nu ska vi - efter att redan ha fyllt ut textkvoten för ett blogginlägg - utvärdera Stockholm på ett överskådligt sätt:
Kumla? Hall? Nej, korridoren på bilden är inte hämtad från något av Sveriges A-klassade fängelser - utan från Vanadis Hotell och Bad.
Det är som man brukar säga om ett riktigt flådigt dubbelrum; man ska inte kunna trä ett kreditkort mellan de två enkelsängarna. Kortet är, tro det eller ej, knäppt från dörröppningen.
... ljuset från korridoren var dock fint, det var det.
Det togs studenten i Stockholm. Det verkade vara lite som det måste vara i... låt säga Ånge. Folk åkte på lastbilsflak genom city, men istället för kostym och klänningar var det bar överkropp och svettiga linnen som gällde.
Vi åt en middag av det finare slaget i Gamla Stan igår - det blev som vanligt problematiskt. Det går bra fram tills dess att man beställt in sin älgfärsburgare och får följdfrågan "vad ska det vara att dricka?".
Så här gick det den här gången:
Akdags ende: En öl, tack.
Jag: Har ni nån cider?
Servitrisen: Eeh... ja, jag kan kolla i baren. (småskratt) Vad ska det vara för smak då? Äpple eller päron?
Jag: Eeeuh... päron.
Så här kan det inte hålla på längre. En reslig, stadig bit till mittbacksrese ska inte beställa in päroncider till sin resliga, stadiga bit till älgfärsburgare. Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna börja tvinga mig till att lära mig dricka mjöd eller annat vuxet.
Utanför en av SF:s biosalonger ringlade det en kanske hundra personer lång kö bildad av liggunderlag. Jag och Akdag funderade länge och väl på vilken film det kunde tänkas vara som hade premiär. Ingen kom med något vettigt förslag. Till slut gick jag fram till två tjejer i sovsäck och frågade "what all the fuss was about" fast på svenska.
De förklarade att skådespelarna från Twilight-filmerna skulle komma till Stockholm för att hålla en presskonferens och träffa fans. Alla köade nu i två dagar för att få en biljett till detta fantastiska spektakel.
Roligt? Mja. Egentligen. Men det riktiga roliga var förstås när man gick förbi hela kön...
... och såg en kille (EN KILLE!) ligga fjärde längst fram i en sovsäck. Jag skrattade högt och skrek "en kille", men han hörde inte utan drömde vidare om sina vampyrer i bara överkroppar.
Till sist ett varningens ord till alla som ska till Stockholm och vill leta sig till någon trevlig uteservering på nattkvisten:
Gå inte fram till en skock tjejer för att fråga efter bra ställen utan att ha studerat damerna noga. Det kan, trots att du befinner dig i den klassdamstäta huvudstaden, röra sig om en relativt ofager och ointressant skock tjejer, som inte ens är ifrån Stockholm utan någon byhåla utanför, som har ungefär lika bra koll som dig på Stockholms nattliv - och som framför allt är väldigt svåra att nästla sig ifrån under kvällen.
Det var väl det. Summa summarum två mycket trevliga dagar i Akdags endes sällskap.
Nu ser jag, två t-shirts, två tröjor och ett par skor rikare, fram emot en morgondag med en löptur på morgonkvisten och min fars femtioårsfest på kvällskvisten.
Alla ni som ignorerar allt jag skriver som inte har med GIF Sundsvall att göra kan börja läsa här: Jag ska inte spela med Östersund på lördag.
Lite besviken är jag på att jag inte hittade den t-shirt med Ture Björkman-motiv som enligt sägen skulle gå att få tag på i huvudstaden. Men det är inte lätt att hitta "en Skrot-Nisse-t-shirt" i "en butik". Hade jag bara haft Internet - vad sägs om på bussen kanske, Ybuss? - hade jag kunnat titta upp att butiken låg vid Blecktornsgränd på Mariatorget. Nu är det för sent.
Den (t-shirten, inte slusken) hade, som jag brukar säga alldeles för ofta i det dagliga talet, varit nöten själv.
Sånt är livet nu! Förlåt om jag är bitter å synisk men du vet hur det kan va. Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag. Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver, och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver.
semester för en etiopisk grindpojke,
Imorgon tar jag semester. Jag lämnar Sundsvall och vardagslivet för den oas av vällust och trevnad som är Stockholm.
Jag gör det med Sinan Akdag, och vi gör det som bara en fotbollsspelare med lön som en etiopisk grindpojke samt en timanställd IKEA-arbetare kan göra det.
Buss dit. Buss hem. Och nu citerar jag från kvittot på hotellbokningen:
"Dubbelrum med ljusinsläpp från korridoren" ... "Ej dusch & WC".
Men jag kommer iväg någonstans i alla fall. Okej - jag har varit i Stockholm en handfull gånger redan i år - men det är ju något annat att komma dit utan att bara sitta nittio minuter på bänken och åka hem igen.
Det ska bli trevligt.
Jag gör det med Sinan Akdag, och vi gör det som bara en fotbollsspelare med lön som en etiopisk grindpojke samt en timanställd IKEA-arbetare kan göra det.
Buss dit. Buss hem. Och nu citerar jag från kvittot på hotellbokningen:
"Dubbelrum med ljusinsläpp från korridoren" ... "Ej dusch & WC".
Men jag kommer iväg någonstans i alla fall. Okej - jag har varit i Stockholm en handfull gånger redan i år - men det är ju något annat att komma dit utan att bara sitta nittio minuter på bänken och åka hem igen.
Det ska bli trevligt.
Dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt Jag har låtit dig förstöra mig, jag har stampat i din takt men nu möter jag alla ord som jag har sagt
går inte att tiga undan,
Jag funderade ett tag på att tiga ner dagens match. Att sopa den under mattan.
Men då det var Kristian "Ekbek" Ek man förlorade mot så var ju sanningen ute innan Ekbek hann säga "Facebook".
Så ja, det blev förlust igen. Efter en av de sämst genomförda matcher ett rött gruskorn uppväxt på Haga fått beskåda på år och dar.
Det är ju lite annat att spela på grus, om man säger... De första gamen i matchen präglades av ramträffar, snedstudsar och missade slag. Det första vann jag genom att bryta Ekbeks serve - de fem nästkommande torskade jag.
När jag spelade mot Arameiska i söndags kändes det som att jag kunnat offra en hörntand, en benpipa och ett skålpund skalade granatäpplen för att vi skulle hålla nollan och vinna.
När jag möter min svorne tennisrival Ekbek borde förstås antitorskkänslorna vara ännu starkare, men av någon anledning är de inte det. Jag har någonstans i bakhuvudet accepterat en förlust redan innan matchen startade.
... sen om man vill vinna matcher hjälper det ju inte direkt att man har samma killerinstinkt som Hasse Bergh i skottsektorn på IP på 2000-talet. Jag förlorade två bollar efter varandra vid läget 3-3 och 30-30 i egen serve där jag hade upplagda smashlägen.
Då vinner man inte många matcher.
Men men, vi försonades över en syndikatlunch på Invito. Vi fick till och med sitta i solen, förmodligen var det för att Ekbek är uppväxt på Hagas höjder - känt som ett av stadens syndikatnästen. För 89 kronor på Invito (jag sa att det kostade 240 kronor senast, detta gissade jag mig dock till då jag inte vågade fråga utan bara sträckte över betalkortet, gjorde korstecknet och bad) får man faktiskt en riktigt prisvärd lunch.
En fin salladsbuffé, gott bröd, läskande måltidsdryck, lagomt stor portion hokifilé med potatismos samt kaffe och kaka efter maten...
... och så klart - det viktigaste till sist; du får känna dig som en del av Sundsvallssyndikatet.
Hokifilé? Fråga inte mig, jag är ingen gourmét, men jag tyckte mig känna igen smaken av fisk.
Valsade runt bakom mina solglasögon på staden med Akdag alldeles för länge innan vi såg första halvlek av U21-matchen mellan GIF och Norrköping.
Norrköping hade tre a-lagsspelare med - men resten verkade av deras ansikten och semiplufsiga kroppar att döma inte vara mer än tretton-fjorton år gamla. Ledningen hade dock gästerna i paus med 1-0 på något sätt.
... Silfver dominerade dock stort i sin balansroll i den första halvleken.
Nu ska jag avsluta skålen med gräddmjölk och jordgubbar och ge mig ut för att spela lite spontanfotboll uppe på Sidsjövallen. Det var inte igår.
Imorgon ska jag försöka styra en kortare Stockholmsresa.
Jag tror nästan på fullaste allvar att det inte hade varit några otrevligheter - mord, bedrägerier, FM-förluster i sjunde av tre tilläggsminuter - om man dag efter dag sprängt bort molnen på himlen och uppbringat sånt här väder dagligen.
Det är nästan så att jag knappt är besviken över morgonens tennisförlust.
Bara lite.
Du tar ju bara små, små steg,
det händer ingenting det där.
Men då det var Kristian "Ekbek" Ek man förlorade mot så var ju sanningen ute innan Ekbek hann säga "Facebook".
Så ja, det blev förlust igen. Efter en av de sämst genomförda matcher ett rött gruskorn uppväxt på Haga fått beskåda på år och dar.
Det är ju lite annat att spela på grus, om man säger... De första gamen i matchen präglades av ramträffar, snedstudsar och missade slag. Det första vann jag genom att bryta Ekbeks serve - de fem nästkommande torskade jag.
När jag spelade mot Arameiska i söndags kändes det som att jag kunnat offra en hörntand, en benpipa och ett skålpund skalade granatäpplen för att vi skulle hålla nollan och vinna.
När jag möter min svorne tennisrival Ekbek borde förstås antitorskkänslorna vara ännu starkare, men av någon anledning är de inte det. Jag har någonstans i bakhuvudet accepterat en förlust redan innan matchen startade.
... sen om man vill vinna matcher hjälper det ju inte direkt att man har samma killerinstinkt som Hasse Bergh i skottsektorn på IP på 2000-talet. Jag förlorade två bollar efter varandra vid läget 3-3 och 30-30 i egen serve där jag hade upplagda smashlägen.
Då vinner man inte många matcher.
Men men, vi försonades över en syndikatlunch på Invito. Vi fick till och med sitta i solen, förmodligen var det för att Ekbek är uppväxt på Hagas höjder - känt som ett av stadens syndikatnästen. För 89 kronor på Invito (jag sa att det kostade 240 kronor senast, detta gissade jag mig dock till då jag inte vågade fråga utan bara sträckte över betalkortet, gjorde korstecknet och bad) får man faktiskt en riktigt prisvärd lunch.
En fin salladsbuffé, gott bröd, läskande måltidsdryck, lagomt stor portion hokifilé med potatismos samt kaffe och kaka efter maten...
... och så klart - det viktigaste till sist; du får känna dig som en del av Sundsvallssyndikatet.
Hokifilé? Fråga inte mig, jag är ingen gourmét, men jag tyckte mig känna igen smaken av fisk.
Valsade runt bakom mina solglasögon på staden med Akdag alldeles för länge innan vi såg första halvlek av U21-matchen mellan GIF och Norrköping.
Norrköping hade tre a-lagsspelare med - men resten verkade av deras ansikten och semiplufsiga kroppar att döma inte vara mer än tretton-fjorton år gamla. Ledningen hade dock gästerna i paus med 1-0 på något sätt.
... Silfver dominerade dock stort i sin balansroll i den första halvleken.
Nu ska jag avsluta skålen med gräddmjölk och jordgubbar och ge mig ut för att spela lite spontanfotboll uppe på Sidsjövallen. Det var inte igår.
Imorgon ska jag försöka styra en kortare Stockholmsresa.
Jag tror nästan på fullaste allvar att det inte hade varit några otrevligheter - mord, bedrägerier, FM-förluster i sjunde av tre tilläggsminuter - om man dag efter dag sprängt bort molnen på himlen och uppbringat sånt här väder dagligen.
Det är nästan så att jag knappt är besviken över morgonens tennisförlust.
Bara lite.
Du tar ju bara små, små steg,
det händer ingenting det där.
dags för revansch,
10.00, Baldershovs grusplan - dags för revansch.
Det vore fantastiskt skönt att skicka iväg Ekbek på sin semester neröver med en svidande tennistorsk på hornhinnan.
Men jag vet jag har lärt mig att det krävs ett jävla slit och bra spel. Och grus... det var inte igår man spelade på det, direkt. Däremot Ekbek, som föddes med ett silverracket i mungipan på Hagas höjder, är ju uppvuxen med rött grus under naglarna.
You said "no, it's not forever,
no, it's got to stop".