pirkt,

"Snart står stolar på borden, och alla går hem. En dag är jag grå igen", sjunger Peggy Lejonhjärta i avslutande "Rop" och den borde förstås spelas som absolut sista låt på alla fester. Men det gjorde den inte igår heller.

Klockan har passerat tresnåret och jag är nyss hemkommen från min fars femtioårskalas.

Nykter som en fredslilja som fått knoppa ut i en trädgård skött av IOGT-NTO. Jag har nämligen stått på "rätt" sida av bardisken och mixat ihop GT:s, vargtassar och mojitos till det minst sagt törstiga gänget av femtio personer som samlats på Bölegården för samkväm. 

Dessutom ansvarade jag tillsammans med ett antal andra ynglingar för grillandet av diverse köttfyllda spett, något vi skötte med den äran.

... jag skötte av någon anledning kycklingsgrillandet så skulle salmonellaspridningen skjuta i höjden i dagarna så kommer ni ihåg vart ni hörde det först.

Livemusiken höjde festen till ett väldigt värdigt femtioårsfirande och coverbandet Scandal Beauties kan rekommenderas till alla som planerar att arrangera ett större firande.

Det är förresten Ludwig Bells singel som är anledningen till att jag sitter här med lurar i öronen klockan tre på natten.

"Fri bar" - svenskans två vackraste ord ihop?

Fan vad klockan kändes mycket när man rullade hem i bilen efter kalaset. Men den var bara 03, vilket den är varje gång man lämnar ett stängande Stadshus. Men det kändes som att det hände så mycket mer på det här kalaset - det var livebandet, det var vickningen, det var den där dova efterfeststämningen. Detta ställt mot en kväll bestående av "vi sätter oss ett tag?", "vi kollar dansgolvet lite?" och "äh, ska vi gå en runda och ställa oss i baren?", "Äh, vi sätter oss ner igen" och "Max eller Subway?".

Solen börjar gå upp, imorgon ska jag sova så pass länge. Tills-allt-är-färdigdiskat-och-städat-länge.

---

Jag har sett solen gå upp,
jag går och lägger mig.