går inte att tiga undan,
Jag funderade ett tag på att tiga ner dagens match. Att sopa den under mattan.
Men då det var Kristian "Ekbek" Ek man förlorade mot så var ju sanningen ute innan Ekbek hann säga "Facebook".
Så ja, det blev förlust igen. Efter en av de sämst genomförda matcher ett rött gruskorn uppväxt på Haga fått beskåda på år och dar.
Det är ju lite annat att spela på grus, om man säger... De första gamen i matchen präglades av ramträffar, snedstudsar och missade slag. Det första vann jag genom att bryta Ekbeks serve - de fem nästkommande torskade jag.
När jag spelade mot Arameiska i söndags kändes det som att jag kunnat offra en hörntand, en benpipa och ett skålpund skalade granatäpplen för att vi skulle hålla nollan och vinna.
När jag möter min svorne tennisrival Ekbek borde förstås antitorskkänslorna vara ännu starkare, men av någon anledning är de inte det. Jag har någonstans i bakhuvudet accepterat en förlust redan innan matchen startade.
... sen om man vill vinna matcher hjälper det ju inte direkt att man har samma killerinstinkt som Hasse Bergh i skottsektorn på IP på 2000-talet. Jag förlorade två bollar efter varandra vid läget 3-3 och 30-30 i egen serve där jag hade upplagda smashlägen.
Då vinner man inte många matcher.
Men men, vi försonades över en syndikatlunch på Invito. Vi fick till och med sitta i solen, förmodligen var det för att Ekbek är uppväxt på Hagas höjder - känt som ett av stadens syndikatnästen. För 89 kronor på Invito (jag sa att det kostade 240 kronor senast, detta gissade jag mig dock till då jag inte vågade fråga utan bara sträckte över betalkortet, gjorde korstecknet och bad) får man faktiskt en riktigt prisvärd lunch.
En fin salladsbuffé, gott bröd, läskande måltidsdryck, lagomt stor portion hokifilé med potatismos samt kaffe och kaka efter maten...
... och så klart - det viktigaste till sist; du får känna dig som en del av Sundsvallssyndikatet.
Hokifilé? Fråga inte mig, jag är ingen gourmét, men jag tyckte mig känna igen smaken av fisk.
Valsade runt bakom mina solglasögon på staden med Akdag alldeles för länge innan vi såg första halvlek av U21-matchen mellan GIF och Norrköping.
Norrköping hade tre a-lagsspelare med - men resten verkade av deras ansikten och semiplufsiga kroppar att döma inte vara mer än tretton-fjorton år gamla. Ledningen hade dock gästerna i paus med 1-0 på något sätt.
... Silfver dominerade dock stort i sin balansroll i den första halvleken.
Nu ska jag avsluta skålen med gräddmjölk och jordgubbar och ge mig ut för att spela lite spontanfotboll uppe på Sidsjövallen. Det var inte igår.
Imorgon ska jag försöka styra en kortare Stockholmsresa.
Jag tror nästan på fullaste allvar att det inte hade varit några otrevligheter - mord, bedrägerier, FM-förluster i sjunde av tre tilläggsminuter - om man dag efter dag sprängt bort molnen på himlen och uppbringat sånt här väder dagligen.
Det är nästan så att jag knappt är besviken över morgonens tennisförlust.
Bara lite.
Du tar ju bara små, små steg,
det händer ingenting det där.
Men då det var Kristian "Ekbek" Ek man förlorade mot så var ju sanningen ute innan Ekbek hann säga "Facebook".
Så ja, det blev förlust igen. Efter en av de sämst genomförda matcher ett rött gruskorn uppväxt på Haga fått beskåda på år och dar.
Det är ju lite annat att spela på grus, om man säger... De första gamen i matchen präglades av ramträffar, snedstudsar och missade slag. Det första vann jag genom att bryta Ekbeks serve - de fem nästkommande torskade jag.
När jag spelade mot Arameiska i söndags kändes det som att jag kunnat offra en hörntand, en benpipa och ett skålpund skalade granatäpplen för att vi skulle hålla nollan och vinna.
När jag möter min svorne tennisrival Ekbek borde förstås antitorskkänslorna vara ännu starkare, men av någon anledning är de inte det. Jag har någonstans i bakhuvudet accepterat en förlust redan innan matchen startade.
... sen om man vill vinna matcher hjälper det ju inte direkt att man har samma killerinstinkt som Hasse Bergh i skottsektorn på IP på 2000-talet. Jag förlorade två bollar efter varandra vid läget 3-3 och 30-30 i egen serve där jag hade upplagda smashlägen.
Då vinner man inte många matcher.
Men men, vi försonades över en syndikatlunch på Invito. Vi fick till och med sitta i solen, förmodligen var det för att Ekbek är uppväxt på Hagas höjder - känt som ett av stadens syndikatnästen. För 89 kronor på Invito (jag sa att det kostade 240 kronor senast, detta gissade jag mig dock till då jag inte vågade fråga utan bara sträckte över betalkortet, gjorde korstecknet och bad) får man faktiskt en riktigt prisvärd lunch.
En fin salladsbuffé, gott bröd, läskande måltidsdryck, lagomt stor portion hokifilé med potatismos samt kaffe och kaka efter maten...
... och så klart - det viktigaste till sist; du får känna dig som en del av Sundsvallssyndikatet.
Hokifilé? Fråga inte mig, jag är ingen gourmét, men jag tyckte mig känna igen smaken av fisk.
Valsade runt bakom mina solglasögon på staden med Akdag alldeles för länge innan vi såg första halvlek av U21-matchen mellan GIF och Norrköping.
Norrköping hade tre a-lagsspelare med - men resten verkade av deras ansikten och semiplufsiga kroppar att döma inte vara mer än tretton-fjorton år gamla. Ledningen hade dock gästerna i paus med 1-0 på något sätt.
... Silfver dominerade dock stort i sin balansroll i den första halvleken.
Nu ska jag avsluta skålen med gräddmjölk och jordgubbar och ge mig ut för att spela lite spontanfotboll uppe på Sidsjövallen. Det var inte igår.
Imorgon ska jag försöka styra en kortare Stockholmsresa.
Jag tror nästan på fullaste allvar att det inte hade varit några otrevligheter - mord, bedrägerier, FM-förluster i sjunde av tre tilläggsminuter - om man dag efter dag sprängt bort molnen på himlen och uppbringat sånt här väder dagligen.
Det är nästan så att jag knappt är besviken över morgonens tennisförlust.
Bara lite.
Du tar ju bara små, små steg,
det händer ingenting det där.
Kommentarer
Trackback