pirkt,

Apropå förväntningar:

Idag skulle stadens idrottsläger besökas av olika GIF-spelare. Jag och Billy Berntsson skulle enligt schemat gästa Skönsbergs stolta skola klockan ett.

"Åh, det är Billy Berntsson! BILLY! BILLYYYYY! Och titta där - där är nån annan kille i blå tröja" följt av en taktfast hejarklacksramsa i form av "BILLY! BILLY! BILLY!" var reaktionen jag väntade mig från de små liven.

Så vi drog på oss varsin GIF-tröja och jag styrde med fast hand familjens Mazda mot Skönsbergs skola.

Där är det helt tomt. Totalt öde.

Vi kollar sporthallen intill skolan. Lika dött. Rycker i båda ingångsdörrarna. Låst.

Sedan cirkulerar vi med bilen i Skönsbergsområdet, stannar och frågar såväl små flickor som gamla gubbar om de vet var det kan tänkas finnas barn som lirar kula. Inga bra svar. Vi ringer Henrik Wikström, ansvarig för Back to Basics-lägret, men får inget svar.

Slutligen, efter fyrtio minuters cirkulerande och inga funna barn, vänder vi molokna hemåt. Just när jag ska entra mitt hem ringer Henrik Wikström upp. Det var tydligen på Skönsbergs skola. De hade bara glömt bort att öppna för oss.

Heja, heja.

Billy Berntsson behöver vara hemma med sin lilla hundvalp och meddelar att han inte kan längre - "men det vore ju väldigt bra om nån kom upp. Jag tror barnen hade blivit väldigt besvikna annars. Det räcker med att ni är där i tjugo minuter", säger Wikström.

Okej då. Jag har ju, som ni vet, inte så mycket viktigt för mig ändå på dagarna.

Nästa tur till Skönsbergshallen blir mer lyckosam. Ett knippe unga ledare står utanför och väntar. De säger ingenting om det, men deras ögon frågar det: "vem är den här tjommen? Vart är Billy Berntsson?".

Jag trodde att barnen jag skulle träffa var i tio- till tolvårsåldern och kunde knappt sätta mig in i deras besvikelse.

Det måste vara som att gå till Cityfesten för att se Uttern från Himlabadet uppträda på scenen och istället komma dit och få se...

... Hamstern från Kubenbadet? Typ.

Men barnen var inte särskilt gamla alls. De ställde inga kniviga frågor ifall jag var ordinarie, ifall jag brukade få hoppa in eller ifall jag fått spela något alls. Istället stod de, efter en kortare fotbollsmatch, organiserat i kö för att få min autograf nedplitad på varsin liten pappbit efter att jag lyckats lura dem om att jag var någon vars autograf man vill lägga beslag på.

Från barn och fyllskallar får man veta sanningen. Några fyllskallar fanns det som tur är inte i Skönsbergs sporthall, men väl ett litet barn som tyckte att jag borde klippa mig.

Hade det inte kostat femhundra kronor och jag har sparade kapital likt en isländsk räkfiskare så, ungjävel.

Lagom kokning deras föräldrar ska få när ungarna kommer hem sprudlande av glädje och visar upp autografen för sina föräldrar.

Far i huset: Vems autograf är det här?
Unge: Erik Löfgren hette han. Han spelar i Giffarna. Mittback.
Far i huset: Nej, min son. Du har blivit lurad. Jag har följt alla Giffarnas matcher och inte sett till honom. Erik Löfgren - det är han som skriver i tidningen om din systers ridtävlingar.

---

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö