hemma i småstadslivet igen,
Se där. Strax efter tio ikväll klev jag av bussen och möttes av en styv kuling av det absolut kyligaste slaget.
Då vet man att man är hemma. Jag vet att Sundsvalls kloka marknadsföringshjärnor satsat på "Norrlands huvudstad", men man hade med mer rätta kunnat satsa på "Västvärldens blåsigaste stad".
Ybuss lockade på sin hemsida med gratis internetuppkoppling på bussen. Jojo. På hemresan fanns inte ens ett enda eluttag att tillgå, vilket istället för FM-nätverk innebar sitta-och-titta-ut-på-vägen-i-fyra-timmar.
Ingen mat hade man i magen på hemresan heller, så när det var dags för chaufförbyte i Gnarp och fem minuters ordinerad bensträckning från den avgående som mycket väl kan ha kommit från Gnarp (detta då hon pratade om att "bussen var så mjuk och skön att man hade kunnat kört den hela vägen till Timbuktu").
Jag och Akdags ende skyndade, hungriga som ett helt afrikanskt u-land efter att inte ha ätit sedan lunchen, in på Statoil. Jag stod som bäst och funderade på ifall jag skulle köpa mig en grillad eller kokt med bröd när bussen börjar rulla iväg. Den hinner rulla två-tre meter innan den stannar. Jag överger korvplanerna och vi plockar båda på oss en varsin Kexchoklad och dryckjom. Just när Akdags ende ska till att betala ruser (ja, formligen rusar i ordets rätta bemärkelse) en för mig okänd man i mörkblå uniform in genom dörrarna.
"ÄR DET NÅN HÄR SOM ÅKER MED YBUSS?", ropar han.
Vi förklarar att vi bara ska betala konfektyren, varpå han svarar barskt:
"Hä ä inte nå paus det här e".
Vi betalar och lunkar tillbaka till bussen. När vi letar oss till vår plats frågar en gammal dam långt bak i bussen;
"Skulle vi inte ha åkt redan?", varpå hennes tantkollega på sätet framför oss tar sig sin barskaste ton:
"Jo, vi skulle ha åkt för FYRA minuter sen".
Akdags ende försöker förklara sig med att vi fick fem minuter på oss, men tant nummer två rabblade åter sitt mantra med den tjatiga stämma som bara en uppretad tant kan frambringa:
"Men vi skulle ju ha åkt för FYRA minuter sen".
Ja ja, tant kom nog hem till slut hon också. Om än fyra minuter för sent.
Nu ska vi - efter att redan ha fyllt ut textkvoten för ett blogginlägg - utvärdera Stockholm på ett överskådligt sätt:
Kumla? Hall? Nej, korridoren på bilden är inte hämtad från något av Sveriges A-klassade fängelser - utan från Vanadis Hotell och Bad.
Det är som man brukar säga om ett riktigt flådigt dubbelrum; man ska inte kunna trä ett kreditkort mellan de två enkelsängarna. Kortet är, tro det eller ej, knäppt från dörröppningen.
... ljuset från korridoren var dock fint, det var det.
Det togs studenten i Stockholm. Det verkade vara lite som det måste vara i... låt säga Ånge. Folk åkte på lastbilsflak genom city, men istället för kostym och klänningar var det bar överkropp och svettiga linnen som gällde.
Vi åt en middag av det finare slaget i Gamla Stan igår - det blev som vanligt problematiskt. Det går bra fram tills dess att man beställt in sin älgfärsburgare och får följdfrågan "vad ska det vara att dricka?".
Så här gick det den här gången:
Akdags ende: En öl, tack.
Jag: Har ni nån cider?
Servitrisen: Eeh... ja, jag kan kolla i baren. (småskratt) Vad ska det vara för smak då? Äpple eller päron?
Jag: Eeeuh... päron.
Så här kan det inte hålla på längre. En reslig, stadig bit till mittbacksrese ska inte beställa in päroncider till sin resliga, stadiga bit till älgfärsburgare. Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna börja tvinga mig till att lära mig dricka mjöd eller annat vuxet.
Utanför en av SF:s biosalonger ringlade det en kanske hundra personer lång kö bildad av liggunderlag. Jag och Akdag funderade länge och väl på vilken film det kunde tänkas vara som hade premiär. Ingen kom med något vettigt förslag. Till slut gick jag fram till två tjejer i sovsäck och frågade "what all the fuss was about" fast på svenska.
De förklarade att skådespelarna från Twilight-filmerna skulle komma till Stockholm för att hålla en presskonferens och träffa fans. Alla köade nu i två dagar för att få en biljett till detta fantastiska spektakel.
Roligt? Mja. Egentligen. Men det riktiga roliga var förstås när man gick förbi hela kön...
... och såg en kille (EN KILLE!) ligga fjärde längst fram i en sovsäck. Jag skrattade högt och skrek "en kille", men han hörde inte utan drömde vidare om sina vampyrer i bara överkroppar.
Till sist ett varningens ord till alla som ska till Stockholm och vill leta sig till någon trevlig uteservering på nattkvisten:
Gå inte fram till en skock tjejer för att fråga efter bra ställen utan att ha studerat damerna noga. Det kan, trots att du befinner dig i den klassdamstäta huvudstaden, röra sig om en relativt ofager och ointressant skock tjejer, som inte ens är ifrån Stockholm utan någon byhåla utanför, som har ungefär lika bra koll som dig på Stockholms nattliv - och som framför allt är väldigt svåra att nästla sig ifrån under kvällen.
Det var väl det. Summa summarum två mycket trevliga dagar i Akdags endes sällskap.
Nu ser jag, två t-shirts, två tröjor och ett par skor rikare, fram emot en morgondag med en löptur på morgonkvisten och min fars femtioårsfest på kvällskvisten.
Alla ni som ignorerar allt jag skriver som inte har med GIF Sundsvall att göra kan börja läsa här: Jag ska inte spela med Östersund på lördag.
Lite besviken är jag på att jag inte hittade den t-shirt med Ture Björkman-motiv som enligt sägen skulle gå att få tag på i huvudstaden. Men det är inte lätt att hitta "en Skrot-Nisse-t-shirt" i "en butik". Hade jag bara haft Internet - vad sägs om på bussen kanske, Ybuss? - hade jag kunnat titta upp att butiken låg vid Blecktornsgränd på Mariatorget. Nu är det för sent.
Den (t-shirten, inte slusken) hade, som jag brukar säga alldeles för ofta i det dagliga talet, varit nöten själv.
Då vet man att man är hemma. Jag vet att Sundsvalls kloka marknadsföringshjärnor satsat på "Norrlands huvudstad", men man hade med mer rätta kunnat satsa på "Västvärldens blåsigaste stad".
Ybuss lockade på sin hemsida med gratis internetuppkoppling på bussen. Jojo. På hemresan fanns inte ens ett enda eluttag att tillgå, vilket istället för FM-nätverk innebar sitta-och-titta-ut-på-vägen-i-fyra-timmar.
Ingen mat hade man i magen på hemresan heller, så när det var dags för chaufförbyte i Gnarp och fem minuters ordinerad bensträckning från den avgående som mycket väl kan ha kommit från Gnarp (detta då hon pratade om att "bussen var så mjuk och skön att man hade kunnat kört den hela vägen till Timbuktu").
Jag och Akdags ende skyndade, hungriga som ett helt afrikanskt u-land efter att inte ha ätit sedan lunchen, in på Statoil. Jag stod som bäst och funderade på ifall jag skulle köpa mig en grillad eller kokt med bröd när bussen börjar rulla iväg. Den hinner rulla två-tre meter innan den stannar. Jag överger korvplanerna och vi plockar båda på oss en varsin Kexchoklad och dryckjom. Just när Akdags ende ska till att betala ruser (ja, formligen rusar i ordets rätta bemärkelse) en för mig okänd man i mörkblå uniform in genom dörrarna.
"ÄR DET NÅN HÄR SOM ÅKER MED YBUSS?", ropar han.
Vi förklarar att vi bara ska betala konfektyren, varpå han svarar barskt:
"Hä ä inte nå paus det här e".
Vi betalar och lunkar tillbaka till bussen. När vi letar oss till vår plats frågar en gammal dam långt bak i bussen;
"Skulle vi inte ha åkt redan?", varpå hennes tantkollega på sätet framför oss tar sig sin barskaste ton:
"Jo, vi skulle ha åkt för FYRA minuter sen".
Akdags ende försöker förklara sig med att vi fick fem minuter på oss, men tant nummer två rabblade åter sitt mantra med den tjatiga stämma som bara en uppretad tant kan frambringa:
"Men vi skulle ju ha åkt för FYRA minuter sen".
Ja ja, tant kom nog hem till slut hon också. Om än fyra minuter för sent.
Nu ska vi - efter att redan ha fyllt ut textkvoten för ett blogginlägg - utvärdera Stockholm på ett överskådligt sätt:
Kumla? Hall? Nej, korridoren på bilden är inte hämtad från något av Sveriges A-klassade fängelser - utan från Vanadis Hotell och Bad.
Det är som man brukar säga om ett riktigt flådigt dubbelrum; man ska inte kunna trä ett kreditkort mellan de två enkelsängarna. Kortet är, tro det eller ej, knäppt från dörröppningen.
... ljuset från korridoren var dock fint, det var det.
Det togs studenten i Stockholm. Det verkade vara lite som det måste vara i... låt säga Ånge. Folk åkte på lastbilsflak genom city, men istället för kostym och klänningar var det bar överkropp och svettiga linnen som gällde.
Vi åt en middag av det finare slaget i Gamla Stan igår - det blev som vanligt problematiskt. Det går bra fram tills dess att man beställt in sin älgfärsburgare och får följdfrågan "vad ska det vara att dricka?".
Så här gick det den här gången:
Akdags ende: En öl, tack.
Jag: Har ni nån cider?
Servitrisen: Eeh... ja, jag kan kolla i baren. (småskratt) Vad ska det vara för smak då? Äpple eller päron?
Jag: Eeeuh... päron.
Så här kan det inte hålla på längre. En reslig, stadig bit till mittbacksrese ska inte beställa in päroncider till sin resliga, stadiga bit till älgfärsburgare. Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna börja tvinga mig till att lära mig dricka mjöd eller annat vuxet.
Utanför en av SF:s biosalonger ringlade det en kanske hundra personer lång kö bildad av liggunderlag. Jag och Akdag funderade länge och väl på vilken film det kunde tänkas vara som hade premiär. Ingen kom med något vettigt förslag. Till slut gick jag fram till två tjejer i sovsäck och frågade "what all the fuss was about" fast på svenska.
De förklarade att skådespelarna från Twilight-filmerna skulle komma till Stockholm för att hålla en presskonferens och träffa fans. Alla köade nu i två dagar för att få en biljett till detta fantastiska spektakel.
Roligt? Mja. Egentligen. Men det riktiga roliga var förstås när man gick förbi hela kön...
... och såg en kille (EN KILLE!) ligga fjärde längst fram i en sovsäck. Jag skrattade högt och skrek "en kille", men han hörde inte utan drömde vidare om sina vampyrer i bara överkroppar.
Till sist ett varningens ord till alla som ska till Stockholm och vill leta sig till någon trevlig uteservering på nattkvisten:
Gå inte fram till en skock tjejer för att fråga efter bra ställen utan att ha studerat damerna noga. Det kan, trots att du befinner dig i den klassdamstäta huvudstaden, röra sig om en relativt ofager och ointressant skock tjejer, som inte ens är ifrån Stockholm utan någon byhåla utanför, som har ungefär lika bra koll som dig på Stockholms nattliv - och som framför allt är väldigt svåra att nästla sig ifrån under kvällen.
Det var väl det. Summa summarum två mycket trevliga dagar i Akdags endes sällskap.
Nu ser jag, två t-shirts, två tröjor och ett par skor rikare, fram emot en morgondag med en löptur på morgonkvisten och min fars femtioårsfest på kvällskvisten.
Alla ni som ignorerar allt jag skriver som inte har med GIF Sundsvall att göra kan börja läsa här: Jag ska inte spela med Östersund på lördag.
Lite besviken är jag på att jag inte hittade den t-shirt med Ture Björkman-motiv som enligt sägen skulle gå att få tag på i huvudstaden. Men det är inte lätt att hitta "en Skrot-Nisse-t-shirt" i "en butik". Hade jag bara haft Internet - vad sägs om på bussen kanske, Ybuss? - hade jag kunnat titta upp att butiken låg vid Blecktornsgränd på Mariatorget. Nu är det för sent.
Den (t-shirten, inte slusken) hade, som jag brukar säga alldeles för ofta i det dagliga talet, varit nöten själv.
Sånt är livet nu! Förlåt om jag är bitter å synisk men du vet hur det kan va. Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag. Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver, och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver.
Kommentarer
Trackback