pirkt,

"Solen gick i moln i paus när Kuben kryssade". Det blev vinkeln.

Nej, då. En sak har jag lärt mig av de böcker jag tvingades traggla mig igenom under mitt halvår på Mittuniversitetets journalistutbildning; krångla inte till det.

Så det blev "Solen sken när Kuben kryssade"- vinkeln, ändå. Man får höfta lite med sanningen för att göra det enkelt att förstå för den stora pöbeln.

På den bortre linjen sprang Arian Chalak runt med en flagga. Allt i sin ordning, han stod i matchprogrammet uppskriven som assisterande domare.

Vad som kanske inte riktigt var i sin ordning var att unge Chalak även var uppskriven som nummer 2 i Kubens spelartrupp i samma matchprogram.

Det... hade vi kunnat skriva om ifall vi inte redan vinklat texten på att solen sken när Kuben kryssade.

Matchen då? Lucksta ställde upp med ett mittbackspar bestående av Patrik Andersson och André Grim - med lätthet seriens på papperet bästa, Grim har ju för-i-allsin-dar spelat i Allsvenskan - men bjöd på enorma ytor bakom sig i den första halvleken. Det var bara för Kuben att lyfta bollar i djupet och man hade skaffat sig en målchans.

Kim Eriksson stod tio meter nedanför Luckstas backlinje innan han rullade in 1-0-bollen för tigerränderna. Men han var inte offside - Luckstas nummer elva, som undkom kritik i tidningen, stod nämligen elva meter nedanför sina tre backkollegor.

2-2 i paus borde ha varit en klar Kubenledning då hemmalaget gång på gång spelade sig över och igenom Luckstas trassliga backlinje. Men Björn Bodingh - som var med och tränade med GIF i november - trasslade förvisso till det ordentligt vid 2-1-målet, men räddade sedan Lucksta från ytterligare baklängesmål.

Det viftades en del med korten i den tuffa första halvleken - ungefär som det viftas med korten i VM - och det var bara en tidsfråga innan det röda skulle slängas upp i andra. Det tog tolv minuter innan en Luckstamittfältare tog sitt andra gula.

Men vad hjälpte det. Den andra halvleken blev fantastiskt tråkig och 2-2 stod sig matchen ut.

Det var ju intressant...

Imorgon är det ledigt inför Ängelholmsmatchen, men jag ska nog försöka få tag i Sheriffen för ett fotbollspass varpå vi beger oss mot det obligatoriska beachpasset - den är nog bara två, tre månader bort enligt min lekmannaprognos - på Gold's med Lagrélls ende.

Sheriffens nummer är dock - då jag använder ett tredjeval som mobiltelefon - spårlöst försvunnet och en sådan legendar återfinner man inte på en så pass simpel portal som hitta.se.

Apropå det - jag har just nu (tack vare mitt genidrag att inte spara telefonnummer på SIM-kortet utan på den nu trasiga telefonen) ett kontaktnät värdigt en genomsnittlig svensk tvååring.

Har du - friend of mine - ett gratis-SMS till övers så kan du väl skicka mig ditt nummer så att jag åter kan få bli en del av det sociala samhället.

On another note: på Dagbladetredaktionen lämnades det inför VM-slutspelet in ett tips. 100 kronor kostade det och jag filade väl inte överdrivet många minuter på tipsen men lämnade trots det säkerseger in.

71 Dagbladetarbetare lämnade in tipset. En av de spelar fotboll på heltid.

Nu ligger denne någon på 68:e plats i detta VM-tips. Precis före tant Agda, 71 år, som skriver den veckovisa bridgespalten men på placeringen bakom Miriam, 65, som skriver en månatlig krönika om trädgårdsarbetets ädla konst.

Sommarens längsta dag är tydligen här. Det är alltid sorgligt eftersom det bara blir mörkare efter det här - och då är ju inte sommaren här ändå på två-tre månader, enligt min lekmannaprognos.

I hope that someone's gonna call,
and tell me this night is over.