pirkt,

pirkt.blogg.se är inte känd som portalen som lägger sig ner och dör bara för att en uppgift ser svår ut på förhand.

Nog fan ska vi kunna bräcka den där två stycken långa notisen längst ner i högra hörnet i ST:

Vi åkte alltså iväg klockan 07.00 på morgonen. En av årets hittills finaste morgnar.

Vi satt i en buss fram till klockan två, åt en lasagnebit, satt oss i bussen igen och kom fram till Kopparvallen vid fyrasnåret.

Under en av årets allra finaste dagar. Solen stekte i ansiktet när vi värmde upp vid sexsnåret, vilket måste ha betydit att Bosse Pettersson grät av lycka vid tolvslaget över hur det formligen kokade i hans oljeindränkta skinn där han låg på sin takterass.

Vi missade alltså en av årets finaste dagar. Vi satt i en buss i otalet timmar. En buss utan internet eller ens strömuttag.

Inte fan skulle vi göra allt det där, offra allt det där - och sen ställa ut skorna.

Nä, nä. Icke.

Vi hade inte åkt så långt, offrat en så pass fin dag för att komma och möta ett gäng hösäckar till juniorlagsspelare.

Icke. Åtvidaberg kom till spel med två ytterbackar från U21-truppen, resten tillhörde A-laget. Oscar Möller och Paulus Roiha startade på topp, Daniel Hallingström och Erik Moberg bildade mittbackspar och på mittfältet huserade Papa Bouba Diop... f'låt, Prince Eboagwu.

Den första halvleken är jämn, tät och mållös. Vi spelar den bättre fotbollen, rullar runt väldigt fint på innermittfältet samtidigt som vi ofta hittar ut på Alieu och Robban som gång på gång slår sin ytterback på utsidan och kommer till inlägg.

Men samtidigt är det Trelleborg som skapar de hetaste lägena, på sitt brunkarspel. Om a-laget är en ortodox katolsk nunna på bortaplan är vi i U21-laget mer lite som en ung Britney Spears. Vi säger att vi ska ligga lågt och kompakt, vara täta och inte släppa till, men gör det inte riktigt fullt ut. Backlinjen kändes inte riktigt synkad, samtidigt som undertecknad visade upp en ringrost man vanligtvis behöver flera år på sig att samla ihop.

Oskar Möller, den skäggige löparen från östergötska urskogarna, får bollen rättvänd mot backlinjen. Jag går dit och sätter press. Möller slår då bollen fem meter i sidled och börja kalva iväg...

... jag känner att vi borde ha full kontroll...
... känner att han springer mot Fjulle, avvaktar lite...
... bryter in i bollbanan och känner att jag har bollen inom räckhåll...
... ser att Möller får en touch på bollen framåt samtidigt som han kalvar vidare...
... hamnar rejält på efterkälken mot hans långa, långa steg...
... Möller får ett friläge från sidan som Lagréll räddar och mittbackskollega räddar heroiskt returen från att gå i mål med en fantastisk glidtackling...
... och någonstans här inser jag att min defensiva löpning är jämförbar med Magnus Powells mot Fredrik Jensen borta mot Trelleborg hösten 2008.

Nylund gör det bra på sin kant. Följer flera gånger med i offensiva löpningar, får bollen någon gång och slår ett av sina patenterade vänsterinlägg.

Colin har en chans då han får bollen till höger i straffområdet, skottfintar bort en back och för bollen till vänstern - men avslutet är högt över.

I andra halvlek tar det inte lång tid innan Åtvid gör 1-0, och eftersom ingen i deras lag vägde in på under 85 pannor så var det ingen skräll att att det skulle komma till på en hörna.

Jag kände mig ganska ensam på de defensiva hörnorna. De packade in på den första stolpen - bara stora pjäser längre och tyngre än mig - och jag tänkte att "den här blir det ju omöjligt att komma upp på".

... då väljer Åtvid att - med fyra bjässar inpackade på första ytan mot våra i snitt tre äpplen höga spelare - slå hörnan på den bortre stolpen. Varför? Jo, för att där väntar Papa Boupa Diop f'låt, Prince Eboagwu alldeles ensam.

Han fick en fri nick, stenhårt i stolpen á la Juan mot Chile, innan vi förstod taktiken och jag klev bak och jag lyckades faktiskt få bort en del hörnor.

Överlag är den andra halvleken bättre än den första. Vi fortsätter med att rulla boll mycket fint mellan våra innermittfältare Silfver, Foppa och Emil Larsson och spelar gång på gång med finess och rörelse förbi deras tunga pjäser varpå vi kan komma rättvänd mot backlinjen.

1-1-målet är dock en fantastisk individuell prestation från Foppa. Han kommer rättvänd mot ÅFF-backlinjen, vrider förbi backen, vrider igen, vrider igen, först när backen ligger ner skjuter Foppa från straffområdsgränsen. Målvakten räddar skottet men inte bättre än att Alieu kan komma och bomba in returen.

2-1-målet gör provspelande Colin N'Kee. Alieu, som var mycket pigg och rapp matchen igenom, kommer rättvänd mot backlinjen, väntar på att ena mittbacken ska stöta emot - och släpper precis i rätt läge bollen mellan de två mittbackarna till Colin som på ett tillslag rundar målvakten och rullar in 2-1.

2-2-målet är... ja, domaren hittar en straff som inte ens Nilla Sjöberg på sitt värsta "jag-vill-påverka-matchen"-humör skulle ha kunnat hitta. Lagréll, som är en jävel på straffar, är på den högt slagna straffen men når den inte tillräckligt för att styra den över.

Fullkomlig kokning på domaren, som berättade att han kom från Norrköping "men att det inte hade någon betydelse", efter målet. Men som tur var tar vi tillbaka ledningen - den mycket välförtjänta - ganska snabbt.

Som så många gånger förr (...) är det vänsterbacken Joel Qviberg (inbytt i paus för Nylund) som efter en kort hörna väljer att vända inåt i banan mot sin högerfot, avlossa med samma högerfot och se bollen sitta i maskorna intill den bortre stolpen. Riktigt vackert - och som en blixt från klar himmel.

I slutet av andra börjar jag få ordentligt ont i ryggen. När jag var i ÖFK berättade deras mirakelman Gunnar att jag hade en kotkompression i ryggen - men när jag frågade Erika hittade hon inga fel. Ont gör det i alla fall. Riktigt ont.

Brännlund, som fick kramp, byttes ut mot Broman sista tio minutrarna. Med några minuter kommer deras bästa kvitteringschans då de sticker in en boll perfekt bakom vår backlinje, anfallaren lyfter bollen över den utrusande Lagréll men med minsta möjliga marginal hinner jag slänga mig och fläka bollen nittio grader och precis utanför stolpen. Skönt, visst - men eftersom jag fortsatte glida in i hjulställningen med knäet före gjorde det också väldigt ont.

Men i brist på italienarblod låg man inte kvar utan pallrade sig haltande upp ganska omgående. Jag måste bli bättre på det där, man kanske låna några liter från den italienska blodbanken.

Nåväl, vi håller undan. Jag gör en dålig förstahalvlek, mycket beroende på matchringrosten skulle jag säga - men också på grund av att det var äckligt varmt i solen och att man kände sig dåsig efter bussresan. I andra spelar jag upp mig en aning och är godkänd. Jag hade dock hoppats på att göra en bra insats. Senaste matchen jag spelade - med Östersund mot Arameiska Syrianska - kändes det riktigt bra. Då tycker jag ändå att jag gör mycket bättre ifrån mig på träningarna nu än jag gjorde vid den tiden.

Men matchovanan ska inte underskattas. Det ska inte heller Oskar Möller och kompani.

Men det fanns de som var långt mycket mer än godkända. Foppas och Silfvers samarbete - tillsammans med en också mycket duktig Emil Larsson - på mitten var en fröjd att skåda. Kortpassningar, överhopp, vändningar - allt med en väldigt låg felprocent. De stora ÅFF-pjäserna blev rundspelade gång på gång och med Silfvers passningsfot i balansrollen blev det ett väldigt konstruktivt spel, och med Foppa i mellanrummet mellan ÅFF:s försvar och backlinje kunde vi hota gång på gång.

Alieu var också väldigt, väldigt pigg och rapp - både med bollen och i hemjobben - hela matchen. Robban visade upp sin extrema snabbhet längsmed högerkanten, framför allt i första halvlek.

Lagga räddar oss ett flertal gånger och gör en stormatch. Har ingenting att göra på målen.

Colin gör en helt okej insats men är väl inte så där jättedelaktig utöver sitt 2-1-mål.

Så spelade vi:

Lagréll - Fjulle, Dennis Brännlund (Fredrik Broman '80), jag, Nylund (Qviberg '45) - Silfver, Emil Larsson (Mehmet '70) - Alieu, Foppa, Robban - Colin N'kee (Christoffer Nerkman '78).

Med 3-2-ledning och två minuter kvar att spela får Åtvidaberg en omställning. Qviberg blir lämnad ensam med två spelare på sin vänsterkant och de kommer till ett inlägg. Varför? För att Alieu Jagne stannat på offensiv planhalva och hjälpt en skrikande högerback med sin kramp.

... sa någon Fairplaypris och UEFA-cupspel?

Direkt efter matchen blev det ett dopp i sjön intill planen (som inte var Kopparvallen utan en finfin gräsplan en kilometer bort). Och här kunde GIF Sundsvall ha tappat en handfull talangfulla spelare som utan att ha en aning om djupet i vattnet valde att dyka från bryggan. Som tur var var det djupt och det mest oroande under badet var när Alieu tappade sitt ena benskydd i det blöta.

Nu bär det iväg till Himlabadet.

Edit: Hur kan det finnas plats för två profillösa, tunga, köttande, blåa kollektiv i Allsvenskan? Trelleborg eller Åtvid - ett måste väck till nästa år och ersättas av det likväl blåa, men ack så profilstarka, GIF Sundsvall.  

---

Jag pratade med en vän när jag reste,
hon sa "du måste alltid packa lätt.
Som att du alltid är på resa,
och ännu inte sett vad du har sett".