sviten bruten,
Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Vi förlorar mot Ängelholm på hemmaplan. Vår svit på nio raka utan förlust är sprucken. Vi får börja om från noll igen.
Men vad ska man säga om själva matchen? Det borde ni egentligen fråga någon som inte sitter i på en bänk, nedsänkt i marken jämsmed gräsytan om.
Man får liksom ingen riktig uppfattning om hur spelet ser ut.
Men... ja, det såg väl inte särskilt bra ut.
Vi har varit som bäst - på bortaplan, this is - när vi legat väldigt lågt och varit väldigt tålmodiga och cyniska. Fått ställa om mot egentligen medellösa lag som försökt rulla boll över deras förmåga - och som straffats för det av våra omställningar.
Men på hemmaplan - nej, det går ju inte att gå ut och falla tillbaka på egen planhalva. Istället jagar vi. Ängelholm är ett mycket bollskickligt lag som gillar att trilla runt bollen. Vi jagar en och en - hade en människa med normala lungor och ben tagit de löpningar han fick göra hade den krupit av till pausdrickat - och blir trötta.
En trötthet som märks i omställningarna och anfallsspelet överlag. Vi kommer inte med särskilt många löpningar - maxlöpningar - bakom ÄFF-backlinjen. Vi hotar inte alls utan de kan stå upp med sina mittbackar.
De chanser vi skapar i den första halvleken kommer oftast på grund av väldig nonchalans av de skånska mittbackarna som gång på gång spelade svårt i uppspelsfasen och tappade boll.
Sliper är nära, fri med målvakten. Mirza är lika nära, på en bra nick som tippas över av Danne Andersson. Mål där och jag tror det hade lossnat. Publiken hade släppt till, eventuella nervknutar hade lösts upp och vi hade kunnat spela ut.
Nu blir det istället så att när vi vilar, ligger lågt och kompakt och struntar i pressen, så kommer direkt det besvikna sorlet från läktarhåll. Jag förstår reaktionen fullt ut - men jag tror samtidigt att sorlet stressar igång oss, vi börjar pressa högt med de fyra offensiva, balansspelarna hamnar på efterkälken och det blir hål i laget för Ängelholm att hitta in i och anfalla i fart.
De hålen öppnar vi aldrig upp för på våra cyniska, trepoängsgivande bortaresor.
Vi förlorar till slut. Jonson, i övrigt bra, snubblar oturligt in ett inspel med tolv kvar av ordinarie efter att bollen kommit ut på kanten ur en situation där vi har tre-fyra spelare likt en bisvärm kring bollen.
Ja, ja. Bara att ladda om. Tar det nio ytterligare matcher innan vi förlorar igen så är det ju lugnt.
Nemanja Vidic abdikerade nog från tronen som världens bästa mittback idag. Kanske kan Kristian "Ekbek" Ek ta över hans gamla ramsa, om än modifierad.
"He's from Haga, he'll fockin murder ya'".
Äh, kanske inte. Ekbek är en vattenkammad, välartad ung herre som vid sidan av planen inte skulle göra en fluga förnär - till skillnad från Nemanja Vidic som har åtskilliga skalper på sitt samvete efter sina insatser i diverse olika krig på balkanhalvön.
Men Ekbek stod hur som haver för en fantastiskt storstilad insats ikväll. Bäst på plan, i mina ögon och det fattades bara att han fick kröna insatsen med ett mål i slutskedet. Men skottet - i tumultet på sista hörnan - gick över.
Hade jag varit en sån som tror fullt ut på jinxandets ädla konst hade jag kanske skickat ett argt SMS till min kollega Daniel Forsström på Dagbladet.
”The Untouchables” (”De Omutbara” på svenska), en Oscarsvinnande film med Kevin Costner och Sean Connery i huvudrollerna, kommer upp på näthinnan då man tänker på GIF Sundsvall för tillfället.
Inget lag verkar nämligen kunna stoppa Sören Åkebys manskap just nu.
En jinxning blir inte tydligare än så, i mina ögon. Kanske var därför vi förlorade. Eller så var det för att vi inte gör en tillräckligt bra match. Att vi inte tar tillräckligt många initiativ framåt. Att vi inte skapar tillräckligt många chanser offensivt.
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
stressade av publiken, verkligen? sicken tur då att publiksiffran lär vara ner på under 2500 till nästa match igen då...
Nej men. Jag kände så här under matchen: det var ungefär som att se giffarna anno ´09 spela. Det kändes omotiverat och håglöst, som att det inte fanns någon vilja att spela fotboll alls. Jag kan förstå viljan att falla ner, hålla linjen, vila lite, men reaktionen på läktaren kom för att det kändes som att ni föll för långt och inte var intresserade av att föra spelet alls. Det i kombination med de väldigt många felpassningarna och uppspelen som aldrig kom längre än till närmste
ängelholmsspelares rygg/mage/fot/knä.
Tror precis som du att om målet kommit där i första, på Mirzas nick eller Slipers friläge, då hade det lossnat. Det är ju såna chanser - framförallt Slipers - som det måste göras mål på om det ska bli allsvenskt nästa säsong.
Och ja, Ek var fantastiskt bra! Mirzas många djupledslöpningar såg jag också - synd att bollen så sällan hamnar rätt när han gör de ruscherna. Och Tommy var bra, igen.
Bryt ihop kom igen och vinn nästa nu. Är ni topp 2 kommer ingen att komma ihåg den här skiten.