ah, men gå ner till lobbyn och krångla med koder själv varje dag då?
Startelvan.
Foto: Massör Erika, med Lars "Laslo" Sjölunds kamera.
3-0 mot ÖIS, gott folk. 3-0 mot en av de på förhand tippade topplagen i Superettan. 3-0 mot laget vars trupp har överlägset flest stjärnor i Sportbladets Superettanguide. Laget som enligt den guiden kan ställa upp med en trea i mål, fyra treor på mittfältet och en fyra och en femma på topp.
Vi gör inte ens någon speciellt superbra match. Inte överlägset bättre än tidigare matcher. Vi låg väldigt rätt i positionerna, från Aziz på topp till mittbacksparet Brink och Ek. ÖIS spelfördelare Pavel Zavadil och innermittfältskollegan Sebastian Johansson tvingades ner och hämta boll framför vår anfallslinje. Därifrån fick de två innermittfältarna stå och slå krossbollar, med alla våra elva spelare bakom bollen. Det fanns inga ytor mellan den offensiva trean och balansspelarna att trä in bollen på någon av ÖIS spelfördelare.
Göteborgarna försökte hitta in med bollar bakom backlinjen på till synes galne Ken Fagerberg. Men Brink och Ek dödade snabbt ytan och Naurin gick ut och nöp djupledsbollarna gång på gång.
Framåt kom vi tidigt till ett antal fina anfall, med överlapp från främst Myrestam på den vänsterkant där Forsberg huserade. Aziz flyttade ofta ut på samma kant och överbelastade vilket skapade en-mot-en-situationer för endera han själv eller Foppa.
Forsberg, som gjorde bort Mirza så mycket på träningen i fredags att värmlänningen till slut skrek att bollen var ute trots att den var en meter innanför linjen, utmanade tidigt ÖIS lagkapten på högerbacken. En duell som högerbacken, som vi inte riktigt kunde sätta namn på från sidan, vann då han följsamt kunde glidtackla bort bollen nere vid hörnflaggan.
Men nästa gång – då blev utgången en annan. Forsberg står i de vänstra utkanterna av straffområdet. Får bollen spelad till sig efter backen på högerfoten. Sjuan på insidan om honom. Foppa drar bollrackaren på ett tillslag bakom stödjebenet med klacken – bollen förbi på utsidan om ÖIS-kaptenen som beslutar sig för att fläka sig efter den. Han tar dock bara Foppas högra bens utsida, och straffen är mer eller mindre solklar – även om det är en trio korpulenta indier som är klädda i svart och försedda med pipa och flaggor.
Ari slår säkert dit straffen.
Efter ett tag ropar någon ”Björn” till nummer sju, och jag kopplar direkt. Det är gamle, gamle, gamle anfallaren Björn Anklev som huserar på ÖIS högerback med en bindel runt armen.
1-0 i paus och det får sägas vara välförtjänt. ÖIS mittbackspar ser väldigt osäkert ut. Dennis Jonsson såg ut att ha kommit till matchen direkt från Pavlo Napas middagsvagn med allsköns friterade delikatesser. Han såg riktigt matchotränad och långsam ut, och Aziz och Forsberg gick förbi varje gång de letade sig mot den tunge backen. Den andra mittbacken ser ut som Patrik ”Långås” Andersson och fick heta så tills motsatsen bevisades på middagen efter matchen, då ex-ÖIS:aren Naurin berättade att han hette Robin Jonsson.
Alvaro Santos, denne forna storstjärna, var tung och stark men uträttade ingenting och utgick i paus. Det gör även Kristian Ek i vårt lag, efter en mycket god och stabil insats. Kristian Ture själv var dock besviken och menade att han släppt fram Ken Fagerberg till ett halvt friläge som Naurin kom ut perfekt på och parerade med vänsternäven – ÖIS enda målchans i den första halvleken. Men han ska vara nöjd, Ek. Han och Brink var väldigt stabila och släppte inte till några ytor alls för Ken och Alvaro. De anfallspar i Superettan som är mer meriterade än ÖIS duo är relativt lätträknade, kan jag tänka mig.
Matchbilden fortsätter i den andra halvleken. Fredric Jonson ersätter Ek med den äran och det är fortsatt väldigt stabilt bakåt, ytorna bakom backlinjen fortfarande minimerade.
En period i andra halvlek har ÖIS mycket boll och vi får vara tålmodiga. Men perioden dör ut efter några minuter, och det blir aldrig farligare än att vänsteryttern Alex Perreira - ÖIS bäste – kommer till några halvtaffliga inlägg.
Vi vinner med 3-0 till slut, alla på bänken får speltid, och var inte det ett styrkebesked inför seriestarten så vet inte jag. Oavsett om linjedomaren såg ut som om han suttit på Pizza Huts All you can eat-buffé fram till matchstart och stod femton meter nedanför backlinjen matchen igenom.
ÖIS hade sitt bästa lag. Vi hade vårt bästa.
Vi vann med 3-0. Och vi gjorde inte ens någon speciellt bra match jämfört med de tidigare.
Solen går ner över kåk och gränd,
våren är ung och oanvänd.
inför ÖIS,
Morgonträningen var väldigt lugn för de som ingår i dagens matchtrupp. 
Pelle höll i rörlighetsövningar med pinnar. Fystränaren såg dock just här, med sitt förvirrade uttryck och yviga rörelser, ut som något man kan hitta på Stadshusets dansgolv klockan 02:48 en lördagsnatt.
Här har den gamle boxaren fått ordning på koordinationen och blicken igen.
Det att skriva hem om från träningen var väl när man under uppvärmningen skulle gå ihop två och två, där den ena hoppar emot den andra som knuffar tillbaka honom.
Myrestam tog tag i höften på mig medan jag var som högst, och tröck tillbaka med full kraft. Hans triceps exploserade i en dynamisk rörelse och jag flög bakåt i en olycksalig båge som slutade med att jag landade på svanskotan till allas skratt och gamman.
För oss som tillhör matchtruppen* blev det efter uppvärmningen bara kvadraten. Träningen kan liknas vid de morgonvärmningar som hockeyspelare brukar föra sig med, men för de fyra som inte tillhör truppen blev det tuffare. 
Boltonlöpningar med Pelle "Pim Pim" för Qviberg, Jacconelli, Fjulle och Jagne.
*= Naurin - Billy, Ek, Brink, Myrestam - Nuri, Walle - Sliper, Ari, Forsberg - Aziz. Avbytare: Lagréll, Fredrik Jonson, Löfgren, Silfver, Lundström, Durakovic, Hannes.
Är du klar att möta sanningsdan,
som har byggts upp under så lång tid?
dag fyra, eftersändning,
Tänka sig; den enda dag som pirkt.blogg.se inte lyckades leverera var då vi var som mest lediga på hela lägret. Men vi är ursäktade – det hände ju ett och annat.
Blott en träning igår, och vi bad till gudarna, de heliga andarna och den cypriotiska gerillans väderansvarige om fint väder.
Och tänka sig, trots att de kritvita molnen låg som ett halmtäcke över en kylslaget norskt kallblod så lyckades solen titta fram under eftermiddagen. Och det ordentligt. Jag tror att effekten var grövre idag än under torsdagen, och det kan omöjligen varit bra för mina redan kräftröda område kring bringa, nacke och näsa som under fredagen fick vila i och med ett molnigt väder och okynnesinsmörjning av trettiogradig solskyddsfaktor.
När solen skiner kan ni räkna kallt med att det inte blir några inlägg skrivna. Huvudmålet med resan, jämte goda prestationer på fotbollsplanen, är ju alltid att göra det likbleka folket hemmavid avundsjuka på ens solpenetrerade yttre.
En oljedränkt Lagréll, Robban och undertecknad steker sig i solen.
När solens effekt börjat avta tyckte jag och Kristian ”Kibbe” ”Kibebe” Ek att det var dags för en riktig prestigematch på hotellets tennisbana. Men tennis var även Lagréll, Robban, Jacco, Fjulle och Foppa sugna på, så vi fick börja med att spela tiebreaks mot minst sagt varierat motstånd.
Foppa, detta idrottsfenomen som för ett år sedan hade kunnat valt att spendera sitt liv i ett par innebandyglasögon, visade klass med racket i hand. Lagréll såg med sitt dubbelvikta hårband och semislickade hår ut som en riktig spansk grusspecialist. Och till en början såg det ut som att han kunde följa upp utseendet med ett fint spel, då han snabbt gick fram till 5-1 mot en väldigt begränsad Jacco.
Jaccos serveteknik.
Men så fort tröjan åkte av så började raset, och Lagréll kom med blotta förskräckelsen undan med en 8-6-viktoria.
Pelle Ljungström, som tidigare spelat en dubbelmatch tillsammans med sin vapendragare ”Kallis” mot sportchefen och klubbchefen, var dock inte imponerad av spelet.
”Kallis”, lagets nye målvaktstränare, kan näst intill konkurrera med Mirza Durakovic om att kunna titulera sig lägrets mest spelförstörda människa. Han har var dag sedan avresan från Sundsvall frågat ifall jag har några Långendrag, och igår kliade det extra i spelfingrarna hos den gamle räven som undrade ifall han kunde spela Lången på min dator – eller maskin, som han kallar det. En slant i min hand mot ett spel lagt åt ”Kallis” på mitt konto blev det, efter den beskärda delen av sedvanligt krånglande i lobbyn. Chelsea, 1,38, samt Benfica, 1,52, blev ”Kallis” drag väl vid datorn. På förhand, när han bad om att få lägga ett spel, hade han inte lika stor koll. ”Jag har inte kollat nånting. Men jag lever för själva spelet, det är det som är roligt”, uttryckte han sig.
Men vi anade att det fanns viss medrigg bakom öronsnibben på en man som blev anställd som målvaktstränare veckan innan en Cypernresa – och mycket riktigt. Chelsea går och krossar Aston Villa med otroliga 7-1, samtidigt som Luisao frälste i den fyrtiofemte minuten då han petade in matchens enda mål för Benfica.
Så vi måste med andra ord betala ut slantar till "Kallis".
När ”Kallis” spel var lagt skyndade jag mig ut igen. Tennisplanen var tömd på folkmassor och äntligen skulle jag få möta ”Kibebe” i det som på förhand, om det nu skrivits en enda spaltcentimeter om matchen, hade kallats ”The clash of the titans”.
Vi har nämligen båda fått vår tennismässiga skolning i Sundsvalls Tennisklubb under slutet av 90- och första delen av 2000-talet. Jag avslutade ju, mitt plötsliga avhopp 2004 lämnade en hel tennisvärld i chock, min aktiva tenniskarriär som DM-mästare i såväl singel som dubbel.
Och efter inbollningen med den halvt avslagna racketen, de trötta bollarna och den hala plastmattan så kände jag att jag satt i förarsätet. Servarna satt som klistrade vid linjerna, hårda och otagbara.
Men sen drar matchen igång… och efter fyra game har jag fortfarande kammat noll. Total härdsmälta och 0-4.
Jag reser mig dock och jämnar ut det hela till 3-4, men ”Kibebe” tar det psykologiskt väldigt viktiga åttonde gamet och då tappar vi huvudet en aning och förlorar setet.
Nytt set, nya möjligheter. Jag beklagar mig vid ett antal tillfällen över den halvt avslagna, och därmed sneda racketen som gör sig bäst ifall man flippar över den och slår på samma sida på såväl forehand som backhand. Men jag ber inte om ett byte i paus. Mer rutinerad än så är jag. Förlorar vi även detta set så har vi någonting att skylla på, menar jag.
Och nog förlorar jag igen. Trots tidigt break och 2-0 så följs vi åt in till 3-3 då skymningen väljer att infalla över tennisbanan. Vi beslutar oss för att avrunda det hela snabbare och säger att försten till 5-3 vinner, alternativt tiebreak vid 4-4. Vi vinner vårt servegame med enkelhet, och i ”Kibebes” serv spelar vi för första gången riktigt fin tennis och går fram till 40-15 och dubbla setbollar.
Jag tappar den första. Slår bollen oturligt i nätkanten och den studsar nesligt på fel sida.
Har jag berättat att vi har en mental tränare i GIF Sundsvall? Stig Wiklund heter han och vi fick träffa den energiskt omkringstudsande liraren på det möte vi hade på årets soligaste dag för några veckor sedan.
Vart var han igår – när vi behövde det som mest på hela säsongen?
Jag tappar nämligen även den andra matchbollen, spaghettiarmen slår bollen långt ut. Ek går fram som en ångvält på min tvekan och vinner gamet.
Tiebreak följer – och Ek vinner med 7-0. Jo, 7-0. Hjälp mig, Stickan. Jag kommer behöva stora portioner av din mentala träning framöver.
Nej, det här trodde jag inte. Inte alls. Jag har dock, som alltid, gjort i ordning en lista med ursäkter:
Racketen var trasig.
Racketens ena sida lutade uppåt och den andra neråt, vilket omöjliggjorde ett stabilt spel.
Mina diagonala, hårda backhands, som alltid varit min absoluta spetsstyrka som tennisspelare, såg vi ingenting av. Detta berodde självklart på att underlaget var för saktfärdigt samt att racketen inte kunde ge bollen dess rätta kraft. Den blev bara så kallade plask- alternativt ramträffar.
Underlaget var byggt i lego. Jag har spelat en seriematch på Duplo en gång, men Lego var något nytt och ovant för mig.
”Kibebe” bor på själva hotellet, medan undertecknad bor i huset intill. Detta betyder att jag dagligen behöver gå femtio meter fram och tillbaka flertalet gånger, vilket leder till utslitning i muskler och leder. Ek tjatade sig till rummet på själva hotellet, fabricerade en mögelskada på sitt gamla rum intill oss – allt för att komma perfekt förberedd till tennisdrabbningen.
Ek måste fått bättre matchträning sedan han avslutade sin aktiva tenniskarriär. Den prickfria gymnasiestudenten har nämligen en syster vid namn Fredrika som går på tennisgymnasium. Mot denna dam brukar Ek få värdefull matchning - medan undertecknads enda sparring är mot Ola Nalbandian. Matcher som jag alltid tyckt hållit hög klass, men man kanske får omvärdera ett och annat efter det här omvälvande händelsen.
Vi spelade så pass länge att man fick springa in för att hinna till middagen. Det var den gamla vanliga cypriotiska husmanskosten. Vårrullar, friterade calamares, pennpasta i tomatsås, rostade potatisklyftor, panerad fisk – allt på samma tallrik.
Därefter blev det en avslutning i mitt och Fjulles rum. Halva truppen samlades i våra sängar och fotöljer för att följa Mallorca-Barcelona samt min och Lagrélls rafflande FM-save, där mitt Atletico verkar vara på rätt köl igen.
Den cypriotiska gerillan stormade igår natt Fröken Urs ambassad här på ön. De tog sig in tungt beväpnade och tvingade den cypriotiska tanten att ställa fram klockan en timme, vilket berövade oss GIF-spelare en timmes sömn.
Dagens citat kom från Mirza Durakovic som även han, likt "Kallis", hade stor lycka med spelen igår - efter torsdagens Oskarshamn-fadäs här på bloggen. Efter lunchen skulle han åter till datorn för att leta bra spel, och uttryckte sig så här:
"Nej, nu är det dags att gå. Plikten kallnar".
Hon kan alla labyrinter.
Hon smälter snön på vintern.
lars "laslo" sjölunds dag,
Lars "Laslo" Sjölund, som hittills under resan fått utstå mycket spott och spe här på bloggen, ska nu ha upprättelse.
Imorse, mellan våffelfrukosten och morgonträningen, lyckades detta mediala geni upprätta ett lokalt nätverk mellan min och Lagrélls dator. Ett nätverk där inte ens den cypriotiska gerillastyrkan kunde gå in och lägga spärrar mot en gemensam FM-save.
Det var dessutom dubbel lycka för "Laslo" idag. Utöver lyckad nätverksbildning fyllde nämligen den IT- och mediaansvarige filuren år idag.
Gratulerar, "Laslo". Däremot gick det inte att finna någon tårta vid någon av måltiderna - vilket är kutym för de i spelartruppen att bjuda på när man fyller år.
Sjölund fick dock inget kalasväder på sin speciella dag. Moln och bara runt arton-nitton grader. Nästan som i Sundsvall vid den här tiden, va?
Det var nästan så att Matforsbon längtade hem för en kort stund, där han satt och försökte få fason på ett inlägg till den officiella hemsidan. Det plingade nämligen till i inkorgen på mobiltelefonen.
"Nu fick jag sms om att dom har extrapris på lösviktsgodiset på City Gross. 3,65 kronor hektot - och så sitter man här på Cypern...", löd ungefärligen utlåtandet.
Dubbla träningar idag igen. Vi fick för första gången se Fredric Jonson på en fotbollsplan iklädd en GIF-tröja. 
Så här såg han ut. Och den till synes tunne mittbacken gjorde två väldigt bra träningar på sin första dag som GIF-spelare. Skapligt rapp, klok och ett munläder som styrt en och annan backlinje i sina dagar.
Det blev en lugn förmiddagsträning. Lite fem-mot-fem-spel som sedan avrundades med en anfallsövning där en handfull offensiva spelare kom till inläggslägen mot två mittbackar. Och med tanke på den magra målfabrikationen får vi väl konstatera att mittbackarna gick segrande ur bataljen.
Därefter var det dags för Sören Ericson att briljera. Han bjöd på en stafettövning av den lustiga och ickejobbiga skolan. 
Gubbarna (till höger, om ni nu inte såg att Walle stod först i ledet) och chipsen i varsitt led. Bollarna skulle transporteras igenom ledet genom att skickas under benen till killen bakom, som i sin tur skickar den över huvudet till killen bakom honom... Ni förstår. 
Eftersom startstreckan med Fjulle, jag själv och Lagréll försatte oss chips i ledningen så måste det vara någonstans på den här streckan med Jacconelli, Silfver, Robban och Qviberg som segern tappades. 
För efter första stafettomgången var det fossilerna i det andra laget som stojade och jublade.
Vi fick chans till revansch. Nu skulle bollen skickas på varannan sida om kroppen. Jag är inte den som brukar framhäva mig själv, men det kändes som att vi återigen fick en bra start över de tre första langningarna som Fjulle, jag själv och Lagréll åter igen stod för. 
Och jag är sannerligen inte den som vill hänga ut folk - men nog fan ser det väl ut som att det är Joel Qviberg som tappar en boll åt helt fel håll. Jag är ingen expert på stafetter med fotbollslangningar - men jag tror inte att man ska tappa bollen. Huruvida det var enbart Qvibergs fel låter vi vara osagt, men förlorade gjorde vi igen.
På eftermiddagen var det spel, elva mot elva, 20x2 minuter på fullstor plan. Lagen var uppdelade så här:
Naurin - Billy, Brink, Ek, David - Nuri, Walle - Jacconelli, Forsberg, Sliper - Aziz.
Lagréll - Fjulle, Löfgren, Jonson, Qviberg - Ari, Mirza - Robban, Silfver, Jagne - Hannes.
Ek och Jonson bytte lag i pausvilan, då vårt lag gick mot segern efter ett volleymål från nära håll av Ari.
Men i slutskedet slås en boll över Fjulle, som månne kunde ha läst spelet lite tidigare, och friställer Jacconelli. Fjulle hinner ikapp, fumlar lite, träffar bollen halvdant samtidigt som Jacconelli faller.
Domare Åkeby pekar mot straffpunkten. Ett mycket kontroversiellt beslut i det utsatta läget. Ett Martin Hansson-beslut. Som blåst för att väcka känslor.
Nåväl. Straff blir det hur som haver. Fram stegar Aziz Corr Nyang...
... och hade bara den cypriotiska gerillan tillåtit lite ytterligare bandbredd här i hotell-lobbyn hade jag orkat ladda upp den eminente fotografen Lars "Laslo" Sjölunds bild av hur bollen sitter i klykan.
Nu får ni bara ta mitt ord på att den satt där och att internmatchen slutade 1-1.
Imorgon är det blott en träning, inför söndagens match mot Örgryte som idag slog Valsta Syrianska här i övärlden med endera 2- eller 3-1. Det ska bli skönt med ledig eftermiddag, det sliter att träna fotboll två gånger om dagen. Vågar man hoppas på lite sol så att man kan leta sig ner till Nissi Beach? Ja, det gör vi.
Trots att vi, efter att ha spelat snart en halv säsong med ett fatalt underpresterande Atletico Madrid, kan konstatera att vi är motriggade.
Mot sömn. Vi lämnar hotellets alla tyskar åt deras öde på det technopumpande dansgolvet på baren intill hotell-lobbyn.
Alla foton: Lars "Laslo" Sjölund, www.gifsundsvall.se.
Vet du vad frihet är så säg det nu.
Vet du vad priset är för den?
stiltje,
Trots dataansvarige "Laslos" tappra försökt, lutad med datarygg över skärmen på hotellsängen, så vägrar den cypriotiska gerillan gå med på att låta två fotbollsspelande ungdomar dela ett lokalt nätverk för att nyttja managerspel.
Det verkade som att de tungt beväpnade nätverksteknikerna hade vikt ner sig en aning då vi lyckades skapa något sorts gemensamt nätverk via en av Laslos nätverkskablar - men någon tillgång till ett fritt flöde av managerspel vägrade militärjuntan gå med på.
Tänk så roligt man hade kunnat haft om kvällarna. Lagréll mot undertecknad. Valencia mot Atletico Madrid. FM 07.
Kvällsnöjen blir inte bättre än så i Ayia Napa under lågsäsongens mars, om man håller sig borta från Othello Night Club.
Till sist måste vi meddela att "Laslo" börjat leverera - en dag efter pirkt.blogg.se, vill jag påpeka. Och ingen bild på undertecknad?
Inte ja,
men inte nej.
Inte bra,
men helt okej.
Det är visst nån som är tillbaka.
fotbollsläger,
Jo, så här:
Brink, Billy, Jagne, David, Ari, Sliper och Naurin sitter och spelar Twisted Metal, ett bilspel där du åker runt och avfyrar missiler och diverse andra explosionsdon mot övriga spelare, på Playstation Portable. Skriker på varandra när någon har tur och åker på symbolen för ett extra liv.
Silfver, Jacconelli och Qviberg anordnar FIFA-turnering uppe på sitt rum.
Jag sitter och nöter lite FM 10, samtidigt som jag då och då slänger ett getöga på livescoresidan för att följa Powerplay-resultaten.
Mirza, Myrestam och Sliper, som lämnade in en rad tillsammans, sitter och följer livescorens varje pling helhjärtat. Försöker jobba in sina omöjliga bortasegrar för Oskarshamn. Men till ingen nytta. Det är lika lite deras speldag som min, trots Mirzas bevisade Powerplayform.
Det är med andra ord inte något träningsläger för litteraturvetare specialiserade på moldavisk renässansprosa, direkt.
Durakovic har sedan, efter det att Olofströms skrällseger var ett faktum och Powerplayspelet var dött, suttit med ett headset och webcamat med sin hund. Hundkraken hade lämnats in på hunddagis, hel och frisk som en nötkärna, och lämnats åter av den gamla dagistanten med rivsår i huvudet och ett halt ben. Dessutom var hunden väldigt trött, och Mirza försökte ställa en diagnos på vännen sin via de rörliga bilderna i webcamen.
Det anslöt två spelare idag, som inte var med på planet hit. Klubben hade strulat till det med Aziz visum, så gambianen anlände först 04.00 natten mot idag.
Och ikväll runt åttasnåret anlände truppens nye mittback, Fredric Jonson från Vasalund. Verkar vara en hyvens prick.
Här syns Jonson (andra från vänster med glänsande ögon) med Mirza Durakovic, Naurin och Billy som alla inhandlade en påse snask från den lokala karrahandlaren.
Nu knyter vi oss. Imorgon väntar ännu en dag av träning, god mat, sol, kanske bad och allmänt välmående.
Lagréll, Robban och jag har snackat om att mellan träningarna letat sig ner på Nissi Beach - den stora stranden på den här folktomma semesterorten. Kanske ska vi passa på att inhandla någon sorts kräm innehållande solskyddsfaktor så att vi slipper se ut som en dillkokt kräfta särskilt länge till.
Dillkokt och klar.
Jag tänker aldrig på dig,
bara ikväll.
dag två,
Första träningen avklarad och det tog inte många minuter efter man lämnat bussen tills dess att man låg i en av stolstolarna intill poolen. Till och med duschen fick stryka på foten till förmån för den brännande effekten.
Hur står sig den här vyn - ni får bortse från våra missbildade tår - mot eder hemma på arbetsplatsen hemma i Sundsvall?
Den här mannen, Lars "Laslo" Sjölund, har ännu inte fått upp några bilder på den officiella hemsidan. Det är synd, för han var nämligen på träningen med sin högoktaniga kamera och tog mängder av bilder.
Men jag får väl försöka bekläda den i ord istället, medan Laslo smörjer in sig med after sun-kräm efter dagens sollapande.
Jag försökte mig på ett par skruvdobbsskor. Det var inget klokt val. Planerna är stenhårda. Dock jämna och fina.
Vi har nya bollar med oss till den cypriotiska övärlden. Den officiella VM-bollen till sommarens världsmästerskap. Jag vet dock inte vilka olika sorters helium Adi Dassler tryckt i kulan, för sväva iväg på långbollar - det kunde den.
Varmt var det. Strålande sol och ett antal grader över tjugostrecket. Köpevattnet gick som fritösolja i ett cypriotiskt hotellkök.
Vi värmde upp och joggade ner med Pelle "Pim Pim Johansson" Ljungström. Rytmik, dynamik och såna grejer som jag borde behöva dubbla ordlistor för att kunna stava till.
Därefter blev det en kvadrat. Sportchefen fick hoppa in i vår fyrkant och det hela präglades av snedstudsar, felträffar och skratt.
Vi klev på ett uppvärmningsspel med trelagsprincipen, där det omgående såg ut som att GIF Sundsvall anno 2010 spelat på, andats och ätit naturgräs hela vintern. "Läckert", var nog det oftast yppade ordet från herr Åkeby under övningen då de smäckra väggspelen avlöste varandra.
Efter uppvärmningsspelet blev det försvarsspel för halva gruppen som var mer lämpade för defensiva sysslor, anfallsspel för den andra. Ni som känner mig - eller för den delen sett mig på avstånd - kan nog ana att jag inte tillhörde den sistnämnda gruppen. Brink och Ek startade som mittbackar i vad som såg ut att vara en startelva. Typiskt.
Träningen avrundades med spel.
Dagens andra träning, klockan fyra på eftermiddagen, var spelfri. Däremot avverkades en längre rörlighetsbana med Pelle "Pim Pim". Stegar avsedda för att snabbt applicera fötter i är inte mina vänner.
Därefter halades stjärnan fram. Mjölksyrebanan. Om än i liten form, och blott tre löpningar. Men den tryckade eftermiddagsvärmen gjorde det riktigt jobbigt ändå.
En-mot-en-övningar avlöste, och det var första gången i a-lagshistorien vi fick känna på spel man mot man. Det gick väl sådär.
Träningen avrundades med skottövning - chipsen mot gubbarna*, där de äldre vann - och bålstyrka med "Pim Pim".
Hotellets kök bjuder på genuin cypriotisk mat. På tallriken blandas dragondraperad kyckling och gult ris med lökringar, klyftpotatis, pizzaslicar och tsatsiki. Gott är det dock.
Och som utlovat. Lite halvnakna fotbollsspelare:
Sifver och Forsberg är de enda som hittills vågat sig ner i den iskalla hotellpoolen.
Världsstjärnan Akon hade vägarna förbi hotell Pavon Napa i eftermiddags och hälsade på sina världsstjärnekompisar i GIF Sundsvalls a-trupp.
Jag, Lagréll och Robban letade oss ner till den närbelägna stranden för att doppa fötterna. Lagréll, denne rutinerade landslagskaptensson, hade rutinen nog att blöta överkroppen med saltvatten för ökad solningseffekt.
Posera och spänna magmuskulaturen kunde grabbarna också.
Sebastian Jacconelli, till vardags i skolbänken samt i Sheriffens u-21-lag, ser ut att trivas i a-lagsmiljö.
*= David Myrestam, 22, räknas på detta läger som en av gubbarna.
Varför nöjer inte du dig
med nånting med säker vinst.
mirzas tipshörna,
Nu bjuder han på nya nöttips, efter att ha legat i solen och funderat. Och man kan minst sagt konstatera att han är laddad för den nya omgången. När någon skämtade om att planet skulle krascha på vägen hit utbrast Mirza; "åh, nej, aldrig - då blir det inge Poweplay".
Dagens säkra:
Oskarshamn. Det känns som att dom har högre tempo i kroppen än Olofström, sen gick de även bra i serien på slutet. Tror det blir 4-2 till Oskarshamn.
Dagens Powerplay-system:
Djurgården-Brynäs 1X2
Linköping-Frölunda 1X
Skellefteå-Färjestad 1X2
AIK - Rögle 1 2
Södertälje-Leksand 1X2
Växjö-Almtuna 1X2
Enköping-Tingsryd 1 2
Olofström-Oskarshamn 2
Var så goda. Skynda till din lokala tipsbutik. Fem minuter till spelstopp.
Andra ägnar sig åt spel,
alla drömmer vi om lyckan,
som om livet blivit fel.
säg det med ett knippe bilder,
Tio euro för två torrare skinkbullar, en svettigare croissant och två plastglas, stora som en genomsnittlig svensk munfull, med juice. På Arlanda vet man hur man bedriver den ädla konsten av ockrande.
Lagrélls ende verkade dock nöjd med sina ockrigt prissatta munsbitar. Månne ljuger den spjuveraktige pytsvaktaren för mig om vilka fantasisummor som egentligen står inskrivna i dennes nysignerade kontrakt.
Lunchen behövde vi inte stå för själva. Istället bjöd Czech Air på åtta tortellinihalvor, en burk med inlagda morotsräfflor, ett glas vatten och en rågbulle bakad av det finaste tjeckiska spannmål som går att köpa för pengar.
Mittbacken Kristian Ek, mer känd från sin egen matlagningsprogramserie "Sockerstek med Ek", är bloggens utnämnde tortelliniexpert och gav underkänt till flygplansmaten. "De hade väl åtminstone kunnat addera en och annan sockerstekt cocktailtomat", påpekade Ek som vanligt när det diskuteras mat.
David Myrestam (t.v), Ari Skulason, Fjulle och Lars "Laslo" Sjölund tar sina första stapplande steg ner mot cypriotisk mark i tjugotregradig värme. "Laslo" lyses upp likt en helig ikon på bilden, månne ett tecken på att den medieansvarige Matforsbon kommer att ha en väldigt stor och betydande roll på resan.
Idag blev det dock inte mycket uträttat för Sjölund, vars arbetsuppgifter sträckte sig till att bära nio liter av sitt eget köpevatten hem från närbutiken.
Jagne och Lagrélls ende väntar på att bussen till hotellet ska avgå, övervakade av den cypriotiska gerillan. Det tog sin tid innan vi kunde rulla iväg. Ryktet gör gällande att det var klubbchefens golfklubbor som tog tid att få tillbaka från specialbagage-avdelningen.
Två mittbackar väntar på bussresa, sittandes på trottoarstenen. Solen, som höll på att gå ner då vi anlände, räckte bara till tortelliniexperten.
Ja. Jag vet vad det ser ut som. Men det här är inte en narkotikumrelaterad affär utanför någon diffus nattklubb.
Det är Qvibergs dubble, Mirza och Jagne står med varsin påse nyinhandlat snask under den gemensamma promenad vi efter middagen tog genom de folktomma gatorna och torgen.
Efter kvällsfikat var det full låda i lobbyn, det enda stället på det påstått fyrstjärniga hotellet där man kan finna en internetuppkoppling. En väldigt trasslig uppkoppling skall sägas, så ni skall vara väldigt tacksamma att det kommer upp något på den här klassportalen överhuvudtaget. Jag och Lagrélls ende försökte anordna ett klassiskt nätverksspel på FM 07, men den cypriotiska gerillan verkade ha varit där och lagt in diverse spärrar.
Kanske kan medie- och IT-ansvarige Lars "Laslo" Sjölund medla med gerillaledarna imorgon och ordna så här blir något spelande - månne under bevakning av några tungt beväpnade soldater. Bara vi får spela.
Middagen bestod av en smäckrare buffé där den ena friterade rätten efter den andra lades på faten. Tränartrojkan, som tidigare signalerat att vi kanske inte tränar två gånger per dag hela veckan som förhandsschemat gör gällande, lär nu ha tänkt om. Det känns som att vi skulle behöva upp på tre-fyra pass per dag för att förbränna dessa digra kalorinivåer.
Nåväl. Imorgon drar det igång. Frukost 08.30 samt träning runt tiosnåret.
Imorgon kväll återkommer vi med en av Sveriges just nu trettio hetaste sportsspelare i en stor intervju inför morgondagens Powerplay-omgång.
Nu jublade hälften av det dussin tyska pensionärer som befolkar hotellet. Arjen Robben gjorde nämligen 1-0 för Bayern München mot Schalke i förlängningen på storbildsskärmen inne i baren.
God natt.
Glåmiga, bleka, utan sol,
drömde vi om en swimmingpool.
tur man håller koll,
Det är tur att man då och då går in och kikar på Patronforumet. Där kan man få reda på vad det surras om, rykten och andra petitesser.
Idag fick dock en mobiltelefonlös undertecknad via forumet reda på att GIF Sundsvall värvar en ny mittback.
Fredric Jonson heter han och kommer närmast från Vasalunds stolta IF.
Frågan som fortfarande står obesvarad för undertecknad trots att man lusläst forumet är om denne Jonson kommer sitta på bussen som reser mot Arlanda 02:00 inatt.
Men det borde han ju göra.
Låt oss nu packa ner lite oljor, fuktkrämer och tighta farfarströjor och resa iväg.
Du är ju född att börja med,
och det är vackert så.
ni kan ju,
Jag ska försöka få med det mesta.
Jag räknar kallt med att personen som döljer sig bakom aliaset "Pirktlover" är Megan Fox.
Idag blev det ett längre stadsbesök med Akdags ende. Bolin samt Staffe Sr:s ende hängde också på efter ett tag.
Jag tänkte under min en minut långa salighetsperiod igår kväll, då vi trodde vi blivit en välsignad klonkare, att vi inte skulle behöva bekymra oss särskilt mycket över poletter den här månaden.
Men lik förbannat så stod vi där och halade fram några trassliga presentkort när vi skulle betala idag, medan syndikatmänniskorna som passerade log i mjugg.
Jag har ännu inte påbörjat packningen, men det återstår ju ett antal timmar till avresa.
Lagrélls ende son har övertalat en till att förlora oskulden på något sjabbigt hak i afton.
Solarieoskulden, that is. Ska alldeles strax iväg för att sälla mig till skaran av människor som fabricerar att man har haft råd att åka på utlandssemester. Men bara i förebyggande syfte. Mirza har nämligen sagt att huden flagnar om man inte förebygger med solning.
Jag har dock en tro om att alla som lägger sig under den cancerogena strålningen är muskulösa gymkillar som äger arton olika ljusfärgade farfarströjor av tightaste märke. Alternativt så jobbar de i en Viasatstudio.
Jag ska se om jag återvänder som mig själv.
När jag går uppåt,
i en prålig värld av mingel.
Singel.
I say Ayia,
Tänkte hinna med att flanera stadens gator med Akdags ende, som för första gången sedan Nils Dacke härjade som värst i Dalaskogarna kan göra det som singel.
Jag vet med andra ord inte hur det ska gå att ta sig fram mellan stenbyggnaderna i eftermiddag, då Akdags ende vid flertalet gånger blivit jämförd med Adrian Grenier - mer känd som Vince i Entourage - utseendemässigt av slumpmässigt utvalda damer.
Huruvida detta varit gäckdrivning - som jag alltid anat - eller icke återstår att se på uppståndelsen i eftermiddag.
Hade det här varit 1995 och jag bara haft plats för två skivor i min packning som fått spelats på min freestyle under Cypernresan - då hade det varit dessa:
Deportees; Under the Pavement - The Beach.
Frightened Rabbit; The Midnight Organ Fight.
Vi tar dock med oss vår bättre bärbara till de sydligare breddgraderna, trots klåfingriga cypriotiska hotellstäderskor.
Lars "Laslo" Sjölunds rapporter på den officiella hemsidan är alltid matnyttiga som en handfull soltorkade linfrön, men tyvärr också väldigt strikta och ungefär lika roliga som ett genomsnittligt avsnitt av Petra Mede Show. Så därför tänkte vi på pirkt.blogg.se också avlägga några rader under resans gång i mån av tid.
Frågan är bara:
Vad vill ni läsa om?
Träningarna? Spelarintervjuer? Matchreferat?
Eller kanske bara poolbilder på solbrända spelare?
Får jag inte ett enda förslag i kommentarsfältet - då blir det nog ingenting.
I haven't danced since I was in school.
Is there a slow dancer in you?
inredningsblogg,
Drömmen för mig, och så många andra som tittat igenom alla Sex and the city-boxar mer än fyra gånger, är uppfylld.
Jag kan numera stå inne i min egen garderob.
Fantastiskt.
Dessutom finns däri mängder av utrymmen, så att hela min beställning klädesplagg från årets Sparköpkatalog får plats.
Mitt rum är numera så pass fulländat att jag förmodligen kommer flytta hemifrån i samma skede i livet som Barcelonastjärnan Xavi, landslagshjälte, multimiljonär och världskändis.
Han gjorde det alldeles nyss, fick vi veta på Boston Tea Party.
Hur sinnessjukt är inte det?
Jag önskar att jag inte blev kär i dig.
Och jag önskar att jag blev mer kär i dig.
Och det enda som gick därifrån den natten,
var telefonräkningar och tågrälsen.
motrigg,
Jag lämnade för första gången i mitt nittonåriga liv in ett system på Svenska Spels nya hockeypåfund Powerplay.
96 kronor förvaltades på ovan valda sätt.
När så Frölunda gör 1-1 med 28 sekunder kvar har vi allt inne. Kallio assisterar till målet och vinner sin duell mot Janne Hlavac. Nilson har gjort ett assist i matchen mot Brynäs, Kahnberg så klart inga poäng för sitt mållösa Brynäs. Dragan stod för en poäng, Jimmie Ericsson inte för en enda. Sonnenberg totalt tre baljor mot Thörnbergs två pinnar.
Allt är klart.
Tror jag. Jag hinner kika det slutgiltiga oddset, basunera ut till vår far på sofflocket intill att de åtta rätta tecknen ger dryga 17 000 svenska kronor innan jag börjar den klassiska rundan runt köket - armarna ut åt vardera sida, pipandes på det segerjubel vi hemmavid har gjort till vårt efter x antal sena FM-vinster; "wi-wi-wi-wi-wi-wiiiiiii".
Min far blev konfunderad. "Hur kan du ha dragit hem sjutton tusen bara sådär?".
Jo, jag förklarar. Han förstår.
"Bäst jag tittar igenom det här igen", säger jag. Fastnar på andra matchen.
Marcus Nilsons duell mot Kahnberg rättad som kryss. Va fan?! Kollar igenom såväl vår livescore-sida som SVT:s text-teve. Jo. Marcus Nilson gjorde en assist. Kahnberg gjorde ingen.
Då slår det mig. Man räknar inte poäng i head-to-head-matcherna. Bara mål.
Ridå. Sjutton tusen kronor försvunna. Fattigdomen ett faktum igen.
"Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken", fick vi höra. Världens sämsta, och kanske allra fulaste uttryck. Ett sånt där som bara får användas i ironiskt gäckdrivarsyfte.
Men tänk ändå; för en knapp minut fick vi känna oss som Klonk-Basse. Känna oss som en gottlänning. En välsignad.
Men nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Fattig och motriggad, precis som ni lärt känna mig.
Kanske fick vi några nya läsare idag då Lars Sjölund, medieansvarig i GIF Sundsvall, drog upp bloggen när vi nya spelare fick beträda scenen på kvällens upptaktsträff på Casinot.
I så fall har ni kanske inte lärt känna mig. Men jag är motriggad och fattig.
Jag hade i vissa stunder även velat kunna titulera mig communitykung, saker och ting hade kunnat vara så mycket enklare då, men så är inte fallet.
God natt.
I need company,
I need human heat.
mirza durakovic,
Mirza Durakovic höll fantastisk låda på dagens träning, som för oss som spelade någon längre stund igår bestod av jogging och kvadraten.
Först under kvadraten skakar Mirza skrattande på huvudet då han får löpa iväg och hämta en boll. Detta i en kvadrat med två juniorer plus undertecknad och Silfver.
"Fan. När jag var ung i Degerfors fick jag koka kaffe efter träningarna till Mål-Otto och Henke Berger", säger Mirza.
Mål-Otto. Skaplig legend. Henke Berger. Jag får för mig att han var trettiofem år redan när Mirza var en pojkspoling. Född skallig.
I styrkelokalen urartade det hela till en sex- och kärleksskola signerad värmlänningen. Det ena tipset obscenare och vulgärare än det andra.
Qviberg hånades på grund av att han setts fika med en dam som han inte hade några intentioner med sexuellt.
Det skulle man alltid ha, menade Mirza. För det hade alltid damerna, påstod Mirza.
Fjulle hånades för att han, med sitt hälsingemål och gladlynta uppsyn, aldrig skulle kunna tillgodogöra sig den där bad boy-imagen som alla män tydligen bör eftersträva.
Qviberg låg dubbelvikt ett antal gånger, chippandes efter andan. Vi övriga skrattade på vårt sätt.
Ulf Malmros har påvisat det i ett antal klassfilmer, däribland Smala Sussie och Bröllopsfotografen. Nu har även Mirza Durakovic gjort helt klart för oss juniorer att det finns en uppsjö sjuka och roliga människor i Värmland.
Vi avrundar med ett klipp som alla som spelat Football Manager kan relatera till. Hitler kunde förlora tusentals tyska liv i det omöjliga vinterkriget mot Stalins Sovjet. Men fullständig kokning blev det inte för den mustaschprydde psykopaten förrän Goebbels, Göring och grabbarna fått förtroendet att avsluta en säsong på Hitlers egna FM-save med Birmingham City. Führern höll på att gå mot en perfekt säsong med en trippel inom räckhåll - men de underställda arierna lyckades inte knyta till säcken.
"I was a fool listening to you lot and bought Leroy Fucking Lita. 'His skills are underrated, he has a lot of pace', is what you said. And I stupidly believed all of you cunts!
46 games, three goals and no assists... is NOT what I expect from a 'Premiership standard' striker!"
Genialt.
Om jag nån gång kan få ett barn blir det en tjej,
som en skadekontroll,
för allt som jag ger till dig.
överkomligt,
Måndag:
10:00 Lugn rehabträning. Lätt jogging, kvadraten och styrka.
18:00 Kick-off med GIF på Casino Cosmopol.
Tisdag:
Helt ledig.
Onsdag:
02:00 Avresa från Norrporten Arena till Arlanda för vidare transport mot Ayia Napa, Cypern.
Överkomligt för en arbetsvecka.
Will you talk,
if I listen?
modeblogg,
pirkt.blogg.se är ju egentligen ingen modeportal.
Men jag måste göra ett undantag så här på söndagskvällen.
Olof Lundh sitter nämligen i Fotbollskanalen Europas studio iklädd en rosa kavaj och en grov handlänk smidd i ädlaste grovmetall.
Det är det äckligaste jag sett sedan jag blundade mig igenom scenerna med Lisbeth Salander och förmyndare Nils Bjurman igår kväll.
Nu ska jag bege mig till ryggliggande. Jag gör det som alltid med min moraliska vägvisare GizmoDucks vishet i ryggen.
Jag har alltid tyckt att höjden av storhet hos en människa är att kunna förbise övervikt och ändå erkänna sin bror.
Du ser mig stå där på tricken igen.
Står och hänger med huvet mot väggen.
Du undrar varför går du inte att nå.
Du borde få en telefon.
spar på flaskposten,
Den här gången från start.
Jag gjorde det - med en lagkaptensbindel på vänsterarmen. Hygglig skräll.
Kan väl dock inte påstå att jag ledde styrkorna mot några stordåd. De första trettio minutrarna är vi totalt tillbakapressade av Division I-laget. Våra anfall blev alldeles för korta. Det "plåttrades" alldeles för mycket, spelades för svårt. Vi fastnade på små, små ytor på samma kant med alldeles för många spelare och den där avlastande, kantbytande vändningsbollen var sällsyntare än en gladlynt uzbek.
Vi spelade fast oss. Kom ingenvart. Östersund pressade högt, lät oss aldrig vila med bollen i backlinjen. Låste även på alla insparkar, vilket gjorde att Lagréll behövde starta med en lång pastej varje gång. Det kändes inte rätt, då det bland våra offensiva spelare bara var Hannes som mätte mer än en meter i strumplästen.
Efter trettio minuters spel blir det lite bättre. Vi varvar småplåttrandet med någon längre boll bakom deras relativt långsamma backlinje.
Jaja. Har inte tid att utvärdera det som knappt behövs utvärderas - det var publikfest i vårsolen och alla läsare var där?
Jag själv gjorde en sak bra på hela matchen. Jag var uppe på en hörna i den första halvleken och knoppade bollen ner i marken. Jag ådrog mig i samband med nickduellen ett brutet näsben och såg inte riktigt hur ÖFK-kassen fredades, men det torde ha varit på de mest motriggade av sätt då bollen såg ut att ta på ett försvarsben och studsa i en dråplig båge jämsmed mållinjen.
I övrigt var det en medellös insats från undertecknad. Skaplig i första - men ganska blek i andra. En grov felpass som höll på att ställa till det. Trött blev jag också. Helt slut i andra. Blott tre lugnare träningar efter knappa tre veckors fotbollsfrånvaro hade satt sina spår.
Vid det sista upphoppet i matchens sista övertidsminut så krampade båda vaderna samtidigt.
Nåja, det kan bara bli bättre.
Men du,
du sätter höstsolen i eld.
medriggen personifierad,
Jag har alltid sett Klonk-Basse som medriggen personifierad. Men nu har han faktiskt fått viss konkurrens.
Mannen på bilden ovan heter Peter Silverman och är från USA.
2007 la han vantarna på en liten tavelrackare på en auktion. Konstexperten betalade 21 000 dollar för tavlan - ett ganska saftigt pris kan tyckas.
Men som ni kanske redan kunnat döma av amerikanens smil som letar sig upp mot ögonvrån så blev det ingen dålig affär för Silverman.
Igår såg vi honom på Skavlan där han berättade sin historia, serverad med en stor portion självgodhet.
Tavlan visade sig, efter att Silverman låtit något gammalt forskarlag titta närmare på rariteten, vara målad av självaste Leonardo Da Vinci. Och då behöver man knappt ens vara konstexpert för att inse att när vi snackar Lenne Vinne så blir det dyrt.
150 miljoner dollar, knappa miljarden svenska, sades väggkalaset nu gå lös på.
Och där satt Silverman och avlossade flin på flin på flin. Det ena bredare och mer förnöjt än det andra. Han talade om hur han redan vid köpet "tänkt att det kunde vara en Da Vinci".
Precis som Klonk-Basse, där han sitter och dinglar med fötterna på ringmuren, säkert fabulerar så här när han förklarar sin senaste spelklonk:
"Jag kände ju att sjuan var överspelad på onsdagens Keno-omgång. Segrarna han tagit på sistone hade ju varit i billiga gäng och han är inte tillräckligt snabb i starten för att hitta spets. Den lär få rygg ledaren och därifrån är det väldigt svårt att nå fram till mynningen först av alla. Dessutom startas ju Kenotombolan med voltstart i helgen, och han har ju gått bäst med manuellt dragen tombola i sina senaste starter".
Denne Silverman har fått upp mitt intresse för antikviteter igen. Sommaren 2008 stod vårt antikvitetsintresse på topp. Detta då vi följde med vår vän Sven till Käckelbäcksmon för en auktion i solskenet.
I absolut sista stund innan vi var tvungen att åka hemöver igen ropade vi in följande i kamp med en gammal dam i monokel:
Anledningen till inropet var inte - som man kunnat tro - att jag kände att jag åkt hundra mil ut i skogen och behövde få någonting, vad som helst egentligen, med mig hemöver.
Nej, anledningen till att vi ropade in konststycket var att tavlan inte var daterad. Samt att namnteckningen var väldigt otydlig.
Den kan med andra ord vara målad av vem som helst - när som helst. Följdaktigen kan tavlan vara värd exakt hur mycket som helst, långt över de 160 kronor plus auktionspålägg på ytterligare 40 kronor som jag slantade upp ute i urskogen.
Är det en Da Vinci - jag säger inte att det är så, bara att mitt konstbedömaröga säger att chanserna är väldigt stora - så lovar jag att unna mig ett ännu bredare, konstantare, nöjdare och självgodare smil än den gode Silverman-medriggen.
Nu; mot IP. Minst nio "chips", som Åkeby skulle uttryckt det, från start.
Jag är ensam,
men ärlig mot mig själv.
Och vem är du att mig fördöma?
Varifrån är du?
skicka honom i en omloppsbana runt pluto,
Vi ringde runt till hela vår gemensamma kontaktlista för att se ifall någon hade rulle nog att ha beställt hem matchen som sändes på Pay-per-wiew.
Ingen lycka.
Så vi tog en chansning. Vi gick på Allstars. Där stod folk på varandra. Tanterna satt på sina gubbars ryggar, höll sig fast genom att hålla fast i öronsnibbarna, för att få plats på den halva kvadratmeter de blivit tilldelade.
Men glider man in på stället intill en kille som lirat mittback i ett lag som spelat 1-1 på hemmaplan mot Boden - då var det inga problem att få sitta.
Vi fick oss varsin plats intill Tommy Lerstrand, gammal gympalärare på Mimerskolan (där såväl jag som Ek fått vår idrottsliga grundskolning) och numera gympamp.
Det blev varsin läskeblask och ett glas med jordnötter för mig och Ek. Alkoholhalten i läsken var frånvarande då vi hade en bil att köra hem, en match att spela imorgon samt det enkla faktum att vi är elitidrottsmän. Men den största anledningen till att det blev en barnslig cola var så klart att det känns fel att kröka i närheten av de frikyrkliga godtemplare med Jönköpingssympatier som rörde sig i lokalen.
Förlust i sudden - igen. Tänk, gott folk, det hade lika gärna kunnat stå 2-0 i matcher till oss.
Mattias Karlsson får ta på sig mycket. 2-2-kvitteringen kom visserligen alltför omgående, men det kändes ändå som att bortalaget hade alla baskettränare och -spelares favorituttryck - momentum. Men så beslutar Timrå IK:s trettiotrea att sätta upp armbågen i en situation som skapt för att utdela en regelrätt bröstvärmare. Lika onödigt som fult.
Nu hände det ju absolut ingenting i HV:s fem minuter långa numerära överläge, men det kändes likafullt som att Timrå tappade momentum (nu har jag nämnt det diffusa ordet två gånger. Two to go).
Nåväl. Vi kan bara konstatera att det är förbannat oturligt att det står 2-0 till godtemplarna, för HV71 har inte övertygat alls.
Istället vill jag tycka till om en del saker som florerat i medierna på sistone.
Först och främst:
Alexander Östlund blir av någon anledning hett villebråd igen då han åter igen går ut och menar att Lars Lagerbäck, numera mer känd som Lasse Lagos efter Robert Lauls geniala smeknamn, är en nolla.
Jag tycker att Alexander Östlund, den mediokre anfallaren i IFK Norrköping, bör vara väldigt tacksam mot Lars Lagerbäck. Den hårfagre tuffingen står i evig tacksamhetsskuld till Lars Lagerbäck. Den gråhårige förbundskaptenen gjorde nämligen denne enormt begränsade fotbollsspelare till landslagsman.
Alexander har fått spela ett EM-slutspel. Han har fått mätt sina fotbollskunskaper med de absolut bästa.
Han gjorde det - mot exakt alla odds - fantastiskt bra mot Arjen Robben i den kvartsfinal mot Holland som borde ha blivit episk.
Men Alexander floppade i Feyenoord. Det var väntat. Där behöver man vara teknisk och offensivt skicklig.
Men sedan floppade Alexander också i Southampton. I en liga där man i stort sett bara behöver de exakta egenskaper som Alexander sägs inneha - en jäkla köttarmentalitet. Men icke.
Alexander Östlund var ingen bra fotbollsspelare. Det enda som höll internationellt snitt hos honom var hans hårsvans.
Han ska vara väldigt tacksam att Lasse Lagos att han fick chansen.
Till nästa punkt:
Mino Raiola går ut i medierna efter att Zlatan bänkats i Champions League-kvartsfinalen och klagat.
Nu har han fått sin adept till den absoluta toppen. Det smärtar att behöva säga det som Real Madrid-anhängare (nej, inga "vilka möter Real i CL-kvarten?"-skämt, tack), men att värvas som nummer nio till fjolårets Barcelona är nästan så stort det blir för en spelare i vår nutid.
Han har bufflat och bråkat sig hela vägen upp hit. Vart ska han bråka Zlatan nu? Det kan väl bara gå nedåt?
Eller ska han skyffla Zlatan ännu högre? Då finns - tyvärr - inte många alternativ på denna jord. Men med den runde pizzabagaren kan man aldrig veta. Jag skulle inte vara särskilt förvånad om vi om ett par år bara kan se Zlatan via teleskop, då han cirkulerar i en omloppsbana runt Pluto.
Till sist:
Viasat har köpt rättigheterna till Premier League.
Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Snälla gud som finns i Jönköping, helgat vare ditt namn, ske ditt rike, låt Canal+ fortsätta med Premier League-sändningarna.
Låt inte Bosses solariumbränna och dumma uttalanden förpesta den enda fasta punkten på helgen. Låt inte Wenström stå där och delegera mellan brännorna med sitt aldrig någonsin frånvarande flin. Låt inte Sladjan sitta där och rabbla sina ointressanta fakta.
Snälla. Det får inte ske. Borta är Jens analyser, borta är Lasses studiovana snack. Borta är Dahlqvists kunnighet som nästan kan göra att man bortser från att han är lite väl fjantig och mesig.
Istället en solbränd och inoljad mylla av okunnighet och låtsasleenden, där trevnaden i studion står i fokus framför det fotbollsmässiga.
Och då har jag ändå förträngt Elin Ekblom-Bak - men när jag tänker i dessa trassliga termer så låter ju hungerdöd alternativt stolen som en bättre sysselsättning på en lördagseftermiddag.
Så. Då har jag tyckt klart för idag. Om än lite för sent och inaktuellt. Men likafullt.
Imorgon ska vi nog spela från start mot Östersund i finalen av cupen. Miljontals kronor i vinstpengar skall fördelas och vi kliver på planen med en tå som är ömmast i hela västvärlden. Vår nagel har varit trasig i månader, men det är först nu vi får betala för det i form av olidlig smärta.
Startelvan imorgon, tagen ur min spekulativa hjärna:
Lagrélls ende
Fjulle - Jag själv - Dennis Brännlund - Qviberg
Emil Larsson - Mirza Durakovic
Silfver - Jacconelli - Granit Buzuku
Hannes
Klockan 15.00 på IP. Möt upp för en klang- och jubelföreställning utan dess like.
Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden Tysta alla nätverk, stoppa trafiken, en stilla bön om lugn igen Att kunna ta besvikelsen
hemmadebuten,
Hemmadebuten i GIF Sundsvalls a-lagströja.
Och eftersom mitt liv är en enda stor framgångssaga så blev den precis som jag alltid drömt om - ända sedan jag var ett litet rådjurskid.
Så här löd händelseförloppet:
89:e minuten: Jag sitter under en filt, med dubbla uppsättningar jackor på mig för att inte frysa. Rört på mig har jag inte gjort sedan vi bollade gris i halvtidspausen.
90:e minuten: En serie sammanlänkade händelser och dialoger leder till att Åkeby säger åt en att "Erik, du hoppar in".
90:e minuten: Jag kastar mig upp från min filtbeklädda plats, sliter av mig överdragsbyxorna, jackorna och börjar leta benskydden.
90:e minuten: Hittar benskydden och en i alla avseenden sämre tejprulle som vi snabbt drar några varv runt skenbenet för att hålla fast benskydden.
90:e minuten: Tar en tjugometerslöpning längsmed sidlinjen, vänder och tar en likadan löpning tillbaka.
91:a minuten: Bollen går ut till inkast. Jag försöker byta med Robban.
91:a minuten: Robban går av på fel ställe. Linjedomaren skyndar dit. Gormar. "Nu byter ni på rätt ställe. Jag har redan blivit överkörd en gång av er".
91:a minuten: "Jag har mig veterligen inte kört över dig", säger vi, klappar Robbans uppsträckta näve och skenlöper över planhalvan.
91:a minuten: Säger till Brink, som kallas Stordfjordarnas Maradona och tror han ska flyttas upp i slutforceringen, att det är Fjulle som ska ta steget upp och att jag ska inta vänsterbacken.
92:a minuten: En boll slås från Bodens vänstermittfältare över mittbackarna och mot mig. Jag tittar på min utsida för att se ifall jag är pressad. Det är jag inte. Det är ingen där. Vi följer med den kvickt glidande bollen ut för sidlinjen.
92:a minuten: Tommy rullar ut utsparken till Brink. Brink passar bollen i sidled och i samma stund blåser domaren av matchen.
Jag står sedan, som förmodad tionde alternativt elfte straffskytt, och fryser som en nordafrikan som hamnat i fel umgängeskretsar.
Vi vinner. Anton Andersson och Haris Devic, två lokalbekantingar, missar för Boden samtidigt som Ari, Hannes, Silfver och Sliper gör sitt för oss.
Matchen var väl inget att skicka flaskpost över Atlanten om.
Men min fantastiska, helt felfria, hemmadebut kommer berättas för barn och barnbarn.
Ja, kanske även mina egna barn och barnbarn får höra det.
Is just a memory and those dreams
Weren't as daft as they seem
Not as daft as they seem
My love when you dream them up
Oh, where did you go?
Where did you go?
Where did you go? Woah.
helg, 23:44,
När man inmundigar en tallrik av denna skepnad efter klockan har slagit midnatt - då borde man kunna räkna ut att det varit en dag att skriva hem om.
Det var det också.
Den började med att man letade sig ur sängen vid halv tio-snåret. Trött som en berguv som spenderat natten intill en kokainflödande nattklubb för hackspettar.
Men jag hade lovat mig själv att finna ork, motivation och tvångskänslor nog att gå ut och löpa - och det gjorde jag också. Runt sidsjön.
Jag är ingen meteorolog. Men jag tycker mig ha kunnat skönja plusgrader, extrem snösmältning och asfaltsprydda vägar runtom i hela vår stad. Jag förutsatte därmed att även spåret runt den stolta Sidsjön skulle vara snöfritt och bart nog för att avverka ett löppass.
Det var det så klart inte. Istället slirade jag runt som ett rådjurskid som blivit vådaskjuten utanför Runar Sörgaards sovrumsfönster och sedan skenlöpt ut på en närliggande isbetäckt sjö.
Men jag avverkade ett hårdare pass, trots svårigheterna. Såväl intensiv och konstant löpning som intervallträning (två stolpar löp-en stolpe vila, som övningen är internationellt känd som) hann jag med och efteråt, när jag kom in i hemmets trygga igen och hörde Plura yla på den oavslagna stereon var jag så nöjd med min egen insats att man - för att damma av en numera ofta använd fras inom delar av min bekantskapskrets - bara "ville ligga med sig själv i en sextionia under köksbordet".
Men det blev ingenting av med det, skall vi göra klart. Istället begav jag mig mot staden tillsammans med vår turkiske jämlike Akdags ende. Vi hade bestämt att skjuta stridigheterna landen emellan för en stund för att enas över en bättre lunch. Det blev dyrt, det blev knapert och det blev torrt - som så ofta förr på Waynes Coffee när man betalar knappa hundringen, får en för liten bit lasagne och inte har budgeten nog att köpa ett nytt iste när det medföljande tagit slut.
Därefter styrde vi kosan mot stadens uppsjö av högkvalitativa klädesbutiker. På Carlings flanerade vi de höga väggarna som även för en ickeklaustrofobiker ser ut att rasa in över en stup i kvarten. Vi gav flanerandet sina obligatoriska tre minuter innan vi moloket lommade vidare.
MQ gav vi en minut.
Vision gav vi noll minuter. Vi tänkte att det förmodligen kostar att ens ta sig in på det syndikatnästet. Man känner sig så pass underlägsen och ovärdig när man går in där så att man nästan vill betala de anställda pengar för att de tvingas se ner på en från deras höga och anrika hästar.
Affären kikade vi på en stund. Hittade väl ingenting intressant, men affären är ju av det coola slaget att man likafullt måste prova ett antal plagg för att kunna lämna affären med hedern i behåll. Tittar man bara, utan att prova plaggen, innan man lämnar butiken så är det uppenbart att man inte är tillräckligt hipp för att förstå det hippa i kläderna.
Den enda gången man får lämna stället utan att ens gett kläderna en chans i provhytten är ifall du har ett par stora, glaslösa glasögon på nästippen. Detta skänker dig då en hipp status som övergår de flestas, och du kan i det fallet komma undan med att inte prova de hippa kläderna för att du i och med glasögona är ännu hippare än plaggen själva.
Du har i det här skedet överhippat kläderna, som man brukar sammanfatta.
Dyrt, knapert och torrt sist vi var där? Ja, men vi ger det väl ett nytt försök. Åter till Waynes för en läskedryck och ett tillhörande fikabröd. Nya virtuella slantar drogs från kortet och totalt under dagen gjorde vi nog av med ett mellanstort nordafrikanskt lands BNP på stället.
Jag lyckades under vår andra fikastund vinka till en person i en förbipasserande bil där jag satt vid mitt fönsterbord, till Akdags stora förvåning. Jag var dock inte lika förvånad. Trots att bilen åkte i en relativt hög hastighet så vet jag av erfarenhet att såväl bilförarens som passagerarens blickar söker sig mot Waynes Coffee när man rullar nerför sluttningen till rondellen. Automatiskt. Bakgrunden är förstås den statistik som Gallup tagit fram. Den som visar på att sannolikheten att få se en klassdam sittandes med en kopp java i näven när man slänger ögat åt höger är näst intill hundraprocentig.
Den här gången var det Joel Qviberg som slängde långa ögon mot eventuella klassdamer, men som fick vända hem med en meriterande i-farten-vinkning.
Därefter klev vi på ett arbetspass på Dagbladet. Vi hoppar dock in i handlingarna någon timme på passet.
Jag sitter på pressläktaren, nynnar på "shoot it up, shoot it in, it's the Dragons, it's the Dragons" samtidigt som jag spekulerar i om kol-14-metoden kan ge svar på hur gammal Justin Bailey verkligen är. Jag har inför matchen plockat med mig en sallad från badhuscafét. En kycklingssallad.
Men i salladen finner jag sammanlagt noll kycklingar. Noll.
Är det slut på tragiken där? Nej.
Gissa vem som sålt på mig detta virrvarr av sallad, gurka, tomat, majs, en herrans massa oliver, pasta och curry?
Jo, ingen mindre än Stefan Lyroth, badhusarbetaren (som går under namnet Stefan Badhus i min kontaktlista) som dessutom arbetar som någon form av säkerhetsansvarig inom GIF.
Jag anmälde händelsen till vakthavande befäl på plats. Kände mig allt för snuvad på konfekten för att bara kunna släppa det. Han kopplade händelsen omgående till Choko-Dutchs flamländska chokladsyndikat.
"Choko brukar ju erbjuda chokladkakor fyllda till bredden fyllda med stoft och jord, och det tycker vi på pastaroteln att man kan likställa med att sälja en kycklingsallad fylld med currydränkta salladsblad och smaklöst pasta. Vi ska titta upp ifall det är så att de två har ett internationellt och gränsöverskridande samarbete - eller att det helt enkelt är så att Choko-Dutch har anlänt till Sverige för att påbörja riggandet inför sommarens Gatufest i staden".
Därför, mina vänner, smällde vi i oss överststående tallrik vid midnatt.
Texten vinklades självklart på Dragonernas kvartsfinalmotståndare Uppsala, och jag tycker den blev skaplig. Kanske att jag inte nämnde ordet "momentum" tillräckligt.
Det blev åka av på presskonferensen - och det var undertecknad som smattrade till. Innan krutröken lagt sig hade vi bland annat dammat av ett gammalt trotjänarord som "consecutive", och jag tror till och med Andrew Spagrud, kanadensaren som har engelska som modersmål, hade problem att hänga med i de korrekt artikulerade svängarna.
Jag visste väl att det någon gång skulle ge avkastning att lära sig engelska av finskättade Anki istället för den kroniskt, och mycket mystiskt, frånvarande WC-Pete under vår period på Mimerskolan.
Jag får dock be om ursäkt till André Nilsson. Skönsmons ende (?) SM-guldvinnare glömdes bort i uppräkningen över de spelare i Dragons som var med och knep guldet ifjol. Anledningen var att hans namn inte stod med i laguppställningen av någon anledning.
Till slut lämnade vi redaktionen vid kvart i tolv. Larmade och låste för första gången i vårt nitton och ett halvt-åriga.
Men vill man bli tidningens nischade dambasketexpert - då måste man sitta nätterna i ända, jobba över, för att skriva rent intervjuer med Saintsspelare.
Det är som att natten här har sett allting och stilla sjungit med.
kontraster, gott folk. kontraster,
Jasså, det blev en hyrfilm också? Popcorn på det?
Ja, ni har det bra ni.
Här sitter jag, klockan 22.57, och är bara nära att få läppja på helgens sötma.
Bara en dambasketintervju kvar att renskriva.
Lagom till dess att hyrfilmens eftertexter rullat ur bild och popcornskålen mest är fylld med opoppade kärnor bör ni ha en utvärdering skriven om denna händelserika - hör och häpna - dag.
Men visst känns det som att kärleken väntar.
blixt från klar,
Jahapp.
När man äntligen kan se vem som drar i alla trådar
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen
rönnmark knyckte kvartsfinalserien,
I en förlängning i ett SM-slutspel ska det krävas överlagt mordförsök för att rendera i ett numerärt överläge åt något håll.
Men så kommer Uffe Rönnmark, med magen full av kolsyrad Poweradedryck, och ändrar hela vår världsbild genom att plocka ut Magnus Pääjärvi-Svensson för två minuter - efter att Timo Pärssinen gått i närkamp som slutade med en Oscar Sundh-dykning.
Samtidigt som armen höjdes skickade han ur Timrå ur slutspelet.
Det var väldigt trist, tycker jag och drygt 5500 andra.
Vem vet? Rönnmark, som stängdes av från att döma i Elitserien sedan det framkom att han arbetat på ett spelbolag 2005, kanske åkte runt med en utskriven spelbong i bakfickan där han glatt kryssat i HV71-seger inklusive övertid.
Det verkade nämligen väldigt bestämt på förhand att det skulle vara utvisning i den där situationen där Oscar Sundh kommer ur skottläget och slänger sig. Handen åker upp väldigt tidigt - och där dog semifinalsdrömmen.
Anders Lindbäck står emot det mesta i afton och gör på nytt en strålande match mellan stolparna, men i det numerära överläget som följde Rönnmarks bluffutvisning släpper han en taskig retur rakt ut - och det räcker för att Jukka Voutilainen ska stöta in avgörandet i öppen kasse.
Kört. Slut. Ridån ner i samma takt som läskburkarna slängdes in på isen med en herre klädd i svart, vitt och rött i skottgluggen.
Nu var det ju inte bara Rönnmarks fel. Det ska vi göra väldigt klart.
Grunden ligger förstås i att Timrå IK inte har någon särskilt bra trupp. Det ska vi göra allra klarast. Den är fylld med mängder av breddspelare som det sällan eller aldrig händer någonting kring - kryddat med några få spetsar.
Och när inte ens spetsspelarna fungerar - då borde det här laget inte ha en skugga av en chans att slå Elitseriens över 55 omgångar bästa lag.
Daniel Corso spelade fram till Pääjärvi-Svenssons öppna mål i förlängningen. Det var också den absolut enda gången som den kanadensiska stjärnan fick fart under rören. Corso gled runt och tappade puck, var vek och smånallade på puckar som ledde till baklängesmål. Den offensiva härföraren åkte och gömde sig.
Sonnenberg var också helt osynlig. Förstakedjan, som borde gått i bräschen, skapade aldrig något tryck. När däremot bortalagets förstakedja var inne satt man däremot som på en styvare Yantramatta under hela bytet.
Och Timo Pärssinen kan ingen - inte ens en blind man med nedsatt hörsel som tappat både ledhund och hörapparat - räkna till spetsspelarna längre. Jag vet inte ens om en mentalt frisk människa kan räkna honom till en av hockeyspelarna numera. Han gör ju verkligen ingenting på isen. Lallar omkring. Påstår sig ha blivit defensiv i sin spelstil men viker ner sig i varje närkamp. Är helt enkelt inte tillräckligt bra offensivt längre. Farten i finländarens spel är lika frånvarande som efternamnet Pärssinen i ett slumpmässigt utvalt poängprotokoll från 2010.
Den enda spetsspelaren som levererade i mina ögon var - utöver Pääjärvi som står för en god insats - Kamil "Kamelen Pirogen" Piros som trots frånvaro i ett antal veckor lyckades hålla i pucken på sedvanligt manér. Jag tycker Kamelen Pirogen är underskattad i sin betydelse för laget. Alla gånger den 31-årige tjecken vrider, vänder och håller puck i offensiv zon så erbjuder han vila och återhämtning åt sina trötta och medellösa kedjekamrater. Att den Jagr-frillade tjecken inte nyttjas mer i powerplay är ett under...
... men det är klart. Där har vi ju virtouser som Björn Svensson.
Någon envisades dessutom med att ställa ut en karikatyr av Pär Styf huggen i ädlaste bly på isen var och varannan minut. Det fungerade så klart inte alls. Man kan inte stå still i en-mot-en-situationer, och nog borde en människa av muskelfibrer och ben fått chansen istället.
I övrigt ser dock backuppsättningen oförskämt fin ut. Caslava är en gigant. Sebbe Erixon så klok att hade man satt honom på en tibetansk bergstopp så hade han fått Dalai Lama att verka sinnessvag. Granath vågar i rätt lägen och har en fröjdig fart när pinnar på. Mattias Karlsson är förstås inte den storback han påståddes vara, men relativt stor och stabi åtminstone.
Apropå breddspealrna:
Den franske filosofen René Descartes sade på sin dödsbädd vårvintern 1650 följande, enligt sägen:
"Det enda vi vet om ishockeyn är att vi ingenting vet".
Nu har dock arkeologer i Normandie funnit en gammal fransk samling av filosofiska skrifter, och där fann man en fortsättning på Descartes klassiska citat ovan. Fortsättningen löd:
"Trots att det enda vi vet är att vi ingenting vet så vet vi fortfarande att du icke skola ställa upp med en dansk-ryss på isen i ett hockeyslutspel".
Men Kirill Starkov, han spelade likafullt varenda minut i de två första perioderna. I tredje måste Challe och Nygårds fått Descartes fortsättningscitat faxat till sig nere i avbytarbåset och Starkov petades till slut.
Nåväl. Att vara nära, nära - för det var man faktiskt - att besegra HV71 utan att förstakedjan levererar borde ju kunna ses som ett styrkebesked. Men nej. Laget hade behövt vinna hemmamatcherna.
Nu är det kört.
Och vi är tydligen bara 5500 personer som sörjer det beskedet. Två-tre hundra sittplatser gapade tomma längst uppe, och det är ju i det närmaste skandalöst att inte kunna sälja ut arenan när laget går till ett förlorat slutspel efter elva raka poänggivande matcher.
Men de som väl pallrat sig dit gjorde det bra. Fantastiskt tryck. Fick en stark känsla av att "jag skulle också vilja spela inför en sån här publik".
Grundförutsättningarna har vi; vi är med i GIF:s a-trupp. Men nu gäller det att slå sig in i en startelva. Så imorgon är det vi som traskar ner till IP på den lediga dagen för att nöta lite med boll och löpa lite Bolton.
Hörde jag "det blir aldrig sånt där tryck på en GIF-match"? Låt gå. Men jag ska i alla fall göra mitt.
Jag vill se dom där skyarna igen,
jag vill försöka igen.
helg,
En fotbollsträning, lite styrka och ett möte med Casinochefen om värdegrundsfrågor - sedan gjorde vi helg.
Det är nämligen ledigt imorgon inför helgens dubbla matcher.
Just i detta nu ligger jag i vår steglöst ställbara, tar igen mig, lyssnar på dagens låt, och väntar tills dess att klockan ska slå 19.00. Då ska nämligen jag och min ende far sitta på E.ON Arena och vara del av den urkraft som till vardags oftast figurerar utanför Domus. Den som ska lyfta det spelare för spelare oerhört underlägsna Timrålaget till den där oerhört viktiga hemmasegern som kanske, kanske kan sätta ett grillbestick i huvudet på Janne Karlssons mannar.
Förlorar man ikväll - då är det ju helt kört. Då sjunker den på förhand kanske 17%-iga chansen till noll och ingenting.
Så jag mår bra för stunden.
Men det tjänar ju ni föga på att veta. Ni kanske vill läsa om dagens träning? Och värdegrundsmöte - vad är det för någonting egentligen? Varför har de ett sånt? Har de hittat en kambodjansk småbarnsfamilj syendes på billiga jeans i någon spelares jordkällare?
Vi börjar med träningen. Och nej.
Det var mycket klagomål i omklädningsrummet. Det var ömmande ljumskar och höftböjare efter gårdagens överraskande slitsamma hockeymatch. Listan till Erikas massagetjänster ringlade lång, de allra flesta bokningarna utgjorde okynnesuppmjukande av stela partier.
Själva träningen var lugn. Hysén och Kali saknades av kända anledningar. "Då kör vi kvadraden", utbrast Åkeby då tanzaniern kanske är den som allra mest propsar för detta uppvärmningssätt.
Därefter spel - nio mot nio. Mitt lag förlorade väl med tvåsiffrigt idag - vilket var bättre än tisdagens tresiffriga torsk. Idag fick jag, Qviberg och Fjulle sällskap av först Nuri och sen Mirza i backlinjen.
Det är inte bra just nu för egen del. Besluten fattas lite för segt, kroppen hänger inte med i tänket. Jag brukar ha det problemet när jag återvänder efter en stunds frånvaro. Vi ser för mycket toppfotboll, ser hur de löser allting så enkelt - och försöker samma sak själv.
Men benen hänger inte med.
Två gånger tjugo minuters kross av vårt lag - sen blev det styrka. På en torsdag? Jo, jag tackar jag. Vi var så pass överraskad av styrkepassets existens att vi inte hade några gympadojor med oss att lyfta skrotet i. Så det blev fotbollsskorna - mina lika nya som usla Predator. Förra gympasset fick vi låna Aziz vardagssneakers i storlek 45.
Vad blir det nästa gång?
Värdegrundssamtal sedan. I gula villan gick Casinochefen som också sitter i GIF:s styrelse igenom de nya riktlinjerna för hela klubben. Fyra ord som skulle vara klubbens grund. Ord som vi skulle tänka på och försöka vad de betydde inom spelargruppen.
Gick bra, gick snabbt. Lite väl självklara svar. Termer som "det måste vara konstruktiv kritik", "ta det på rätt sätt" och framför allt "det är bra, men det kan bli bättre" stöttes och blöttes i en dryg timme.
Men nu har vi något att jobba med värdegrundsmässigt och nog kan vi utvecklas där - också.
Nu - mot E.ON. Imorgon ska vi nog ägna den lediga dagen åt - träning. Tänkte ta något form av pass på förmiddagen för att komma ikapp.
Sedan stadsvandring med Akdags ende. Skulle behöva boka in en klipptid trots att det känns som förra veckan man satt där i stolen. Men trenden är tydlig; Lagréll, som tidigare sparade till en Johan Mjällby-inspirerad lejonman som efter ett pooldopp på Ayia Napa skulle kunna gå att dra bakåt och knyta fast i en tofs, klippte sig igår. Halvkort. Den värdsvane Mjällby är borta och ersatt av en nordisk pojkspoling igen.
Och vi har alltid varit en trendföljare.
Sometimes,
I need somebody who can make me feel allright.
nischad och klar,
Jag har blivit en nischad reporter.
En nischad dambasketreporter.
Idag var andra gången den här veckan som jag bevakade Sundsvalls Saints nystartade segertåg ånga fram i den övre kvartsfinalserien, som jag väljer att kalla den säregna konstellation till fortsättningsserie som laget spelar i.
Onsdagskvällen den sjuttonde mars var dessutom fantastiskt välsignad om vi talar ur en nischad dambasketreporters perspektiv. Jag fick nämligen sitta på pressläktaren utan krav att skriva dubbla texter. Jag fick sitta tillbakalutad och inte behöva oroa mig från minut ett över vilken bottenvinkel jag ska behöva pressa fram ur intet.
En ren njutning, med andra ord - om bara Sporthallens pressläktare inte varit så pass taffligt utformade att man får kronisk ryggvärk ifall man inte är kvick nog att lägga beslag på de översta stolarna där man kan strecka ut sina resliga ben.
Matchen vanns av hemmalaget främst tack vare fint skytte av Shannon Daly, vilket blev den givna vinkeln. Hade jag blivit att ombedd att skriva en matchtext här på bloggen där man får skriva fritt och göra försök till att vara lustig så hade vi utan tvekan vinklat texten på Telges tränare som måste ha fostrats som tränare under den tid då instruktionsböckerna var skrivna för korgboll.
Vid en felstegssituation i den andra quartern gjorde han exakt som någon av Sten eller Georg, de två Skellefteåtvillingarna, gör 5.42 in på det här klassiska klippet. Telgecoachen förde sig dessutom med massa olika läten, som om han trodde att han hade hand om ett lag med tämjda sälar. Det hade inte förvånat nämnvärt ifall han hade yppat "ugahagok" som någon av Sten eller Georg av någon outgrundlig anledning gör 5.49 in på samma länkade klipp.
Jag tror faktiskt att jag är ganska nöjd med min matchtext. Kan inte tänka mig att det blev några fel. Det är inte varje dag man kan säga det.
Shannon Daly i alla ära - bäst (och kanske vackrast?) på plan var onekligen Cleopatra Forsman-Goga, född -91, i Telge som dominerade totalt och skyfflade i 27 poäng.
Häftigast var dock som vanligt när man beger sig till Sporthallen att gå på toa och tvätta sina händer. Tvålen kommer nämligen automatiskt - något jag aldrig varit med om någon annanstans. Men jag tycker så här:
Det är 2010. Vi ska inte behöva trycka och dra i en gemensam spak för att utvinna tvål i vår handflata.
Utöver Saintsmatchen var det väldigt lugnt på arbetet. Vi tog på oss ett par bättre Koss-lurar och lyssnade till Kent då den där praktikanten som gör sin praktik på Dagbladets sport inte kunde sluta babbla om de basketartiklar han blivit ombedd att beta av.
Dagens hockeymatch dominerades av främst två spelare. Lagrélls ende son, som spelade för mitt lag, gjorde väl tiotalet mål. Wallerstedt lika många för motståndarna. Sedan fanns det två spelare i varsitt lag som låg precis bakom nämnda duo.
Kristian Ek, med ett digert förflutet i Timrå IK, i vårt lag samt David Myrestam, norrlänning och därmed van vid is, i det andra.
Därefter var det ganska jämnuselt, med några undantag. Så matchen blev jämn, även om Walles lag menade att de avgick med segern till slut, efter en väldigt diffus målräkning.
För egen del var det inte mycket som stämde. Vårt stabila centerspel från matchen mot ST var som bortblåst. Det började förvisso bra då vi i matchens första byte slängde oss och täckte ett skott med vårt högra benskydd på ett sätt som vår läromästare Samuel Påhlsson varit stolt över.
Men sedan gick det utför. Vi var bara tre avbytare, till skillnad från Dagbladet-ST-matchens tre fulla kedjor. Jag kommer mest till min rätt när jag får agera defensivt ankare i en fastställd kedja. Där jag har min roll och kan agera som den rollspelare jag är. När vi mötte ST hade jag rutinerade Björn Persson på min ena sida och en kille som just nu praktiserar på redaktionen på min andra. Två offensiva spelare som vi fick komplettera med en prickfri defensiv.
Nu hoppade man in huxflux och visste knappt på vilken position man var tänkt att spela. Inte optimalt för en rollspelare som gärna vill bära en samspelt kedja på sina axlar.
Men det är ju som Ari konstaterade då vi moloket lunkade ut i omklädningsrummet:
"Du var den största besvikelsen för mig".
Jag kan bara hålla med, även om Qviberg var en besvikelse i min bok. Såg ringrostig ut i skridskoåkningen, trots att det enligt uppgift bara var fyra-fem år sedan han lade skridskorna på hyllan.
Liten besvikelse dessutom att varken Aziz, Kali eller Nuri var med på isen. Min fördomsfulla hjärna säger mig att det hade kunnat bli relativt dråpligt.
Nu började vi blöda näsblod här framför How I Met Your Mother. Det tror jag är signalen för att man ska gå och inta ryggliggande läge.
Imorgon är det ingen dambasket, så vi är ledig på eftermiddagen och kvällen. Däremot är det träning på förmiddagen, och vi känner oss redo att löpa Bolton tills syra översköljer hela hjärnbalken. Vi behöver det. För jag vill verkligen kunna spela - åtminstone någon minut - inför skärskådande IP-ögon till helgen.
Jag kastar stenar i mitt glashus Jag kastar pil i min kuvös Och så odlar jag min rädsla Ja, jag sår ständigt nya frön Och i mitt växthus är jag säker Där växer avund klar och grön Jag är livrädd för att leva Och jag är dödsrädd för att dö
halvt fabricerat,
Sportchefen skulle i måndags ha återkommit till mig om hur det blev med lunchkuponger fram till min första lön trillar in, men det verkar ha runnit ut i sanden. Tills vidare lever vi efter ett enda ledord efter förmiddagsträningen:
"Halvfabrikat".
Gott så. Vi hade kanske kunnat göra en cook-a-long, menar ni?
Då överskattar ni er själva. Ni har hittills lärt er att tillaga en pastarätt samt en asiatisk kycklingrätt.
Ni är med andra ord inte redo att på en och samma gång hålla koll på fyra olika rätter samtidigt, som undertecknad var tvungen att göra på dagens lunch då potatisbullar, chicken nuggets, tacopaj samt nudlar stod på schemat. Ni med konnässöröga kan dessutom slå fast att det inte var fyra av de mer lättlagade rätterna vi fick på halsen.
Och nej, det gick inte helt smärtfritt för mig heller. Nuggetsarna, som Carl-Jan Granqvist brukar säga, blev lite vidbrända på ena sidan och nudlarna blev klar lite för tidigt på grund av brist på timing. Men det blev okej. Carl-Jan hade lett brett, smackat symboliskt med läpparna och gjort tummen upp om han fått smaka.
Men följer ni bara våra enkla matlagningsprogram som kommer att fortsätta publiceras på den här domänen så tror jag inte det finns något som säger att ni en vacker dag inte skulle kunna stå vid spiselhällen och hålla koll på såväl potatisbullar, tacopaj, nuggetsar samt nudlar samtidigt.
Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
tunneln,
Eftersom det är norrmannens tjugosjunde födelsedag idag så är det väl hög tid att vi gör det.
Jag blev tunnlad av Brink igår, på det smålagsspel jag utmärkte mig på i all min uselhet och formlöshet.
Norrmannen stod med bollen rättvänd. Jag i försvarsposition. Ena benet framför det andra, halvvänd, precis som man blivit mentalt ibankad sedan tolvårsåldern.
Brink bara står där. Rör inte bollen. Väntar på att något ska hända. Inget händer.
Sen ropar han något svårtytt som jag uppfattar som åtminstone seminorska i hög oktav och slår en bredsida mellan mina ben. Jag vänder relativt - efter mina förutsättningar - snabbt om och ser att det inte finns någon spelare bakom ryggen på mig. Jag tar det därför lugnt och joggar mot bollen för att sedvanligt saktfärdigt vända upp. Men då - från ingenstans - ser jag 87 kilo Christian Brink komma älgande på utsidan.
Jag har i mitt smått chockerade tillstånd inte en chans att nå bollen och Brink störtar mot ett friläge.
När skammen och förvåningen lagt sig tänker vi tillbaka och tyder det den långe mittbacksresen skrek innan han slog iväg bollen i det jag trodde var en passning.
Han skrek "tunnel!". Förnedringen är därmed total och det är bara att bocka och buga för födelsedagsbarnet som numera torde gå under smeknamnet "Stordfjordarnas Maradona".
Idag stod Brink dessutom, enligt min räknesticka, för två baljor under hockeymatchen - trots en i många situationer säregen skridsko- samt klubbteknik.
Men två mål var mer än vad undertecknad åstadkom. Mer om den matchen senare. Nu mot Dagbladet.
Vi syns väl på Sporthallen vid sjusnåret, nynnandes på "Shoot it up, shoot it in - it's the Saints, it's the Saints"?
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om det där.
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå.
fritid,
Som tur är, får man väl lov att tillägga en dag som denna när man mest tappar boll, förlorar matcher åt laget och ligger och hämtar andan på träningarna.
Efter dagens träningspass blev det en sväng på stan med Akdags ende. Jag har ju utlovat här på bloggen att jag skulle hålla mig ifrån alla personer som kan härledas tillbaka till turkisk härkomst ett tag framöver, tills dess att Reinfeldt och Faith Terim eller annan ansvarig rökt fredspipa över den här folkmordsomröstningen.
Men på stadens gator känner jag mig trots allt relativt trygg.
Akdags ende var något bister. Höll en dystrare figur än brukligt. Och det hade han all rätt att vara. Vi samtalade om dennes huvudbryer över en i sanning bättre pasta med currykyckling på Charm. Till det facila priset av åttio svenska dessutom. Akdags ende bevisade sin oändliga rulle genom att varken ta bröd, extrasallad eller för den delen äta upp sin måltid.
En annan åt upp allt som medföljde i priset innan han sedan åt sig ordentligt mätt på smörpaket av märket Lätt&Lagom.
Därefter begav vi oss mot Affären. Prövade ett antal plagg. Hängde tillbaka. Budgeten tillät inga marginella köp, kände jag. Man känner sig alltid som en svikare när man hänger tillbaka testade plagg på en så pass liten butik, där marginalkalkylerna måste hänga på en väldigt skör tråd.
Ikväll var det som brukligt jobb på Dagbladet. Måndag, tisdag, onsdag och fredag ska jag dubblera vårt fotbollspelande med journalistarbete.
Idag var det dock väldigt lugnt och tillbakalutat. Vi ringde in en botten samt skrev rent en intervju vi gjorde under gårdagen.
Men sen... sen exploderade det. Tacka Jim Baas, frilansare som åtagit sig att skriva Uppsala-Dragons åt Dagbladet, för det.
Jimpan, som han kanske kallas, hade helt enkelt glömt bort uppdraget. Han hade inte varit på matchen. Inte skrivit nåt.
Så strax efter tio fick vi beskedet att vi var tvungen att ringa in en huvudtext och en spalt. I en för Dragons helt betydelselös bortaförlust mot Uppsala.
Det är ju lätt. Vi pratade med en halvt kortfattad Öqvist som inte hade så mycket att säga och tycka om matchen. Det var som det var. Uppsala hade mer att spela för.
Men med vår fantastiska journalistiska förmåga fick vi ändå ihop en fantastisk text och rubriken till den hade kunnat prytt morgondagens etta i Sportbladet.
"Dåligt skytte när Dragons förlorade".
Den gamle bluffmakaren och yrkesskojaren på spel- och tobaksbutiken Direkten kommer få hålla hårt i lokaltidningsstället imorgon när folk rusar till för att läsa om det bristfälliga trepoängsskyttet.
Nåväl. Jag kom upp i tjugosex sämre centimetrar, och jag kan faktiskt inte gräva ner mig för alla eventuella fel som texten kan ha innehållit. Vi hade helt enkelt inte tid att kolla upp allting. Söderberg fick agera facit när det gällde de kommande slutspelslottningarna.
Efter jobbet satt vi kvar och lyssnade på när Sjöberg och chef Söderberg snackade och vi kan ju bara fastslå att dessa två herrar har koll på allt som hänt, allt som kommer att hända samt alla andra framtida nyheter vars händelseförlopp inte ens är påtänkt än.
Mycket nöje.
Kvart i tolv öppnade vi hemmets dörrar, efter att ha lämnat hushållet vid åttasnåret imorse. Sexton timmars oerhört ineffektiv arbetsdag, med andra ord. Typ.
Du har levt livet.
Du har levt livet,
och låter mig leva det.
fantastiskt formlöst,
Den började i dur och slutade i ett moll så deppigt att det vanligtvis inte ens finns tangenter till.
Vad tror ni det var som började så bra då, för en mittback som lever på sin reslighet och bolltjongande?
Ja. Precis. Rätt gissat.
Det var volleyskotten.
Vi hade avslutsövning. Två lag. Två olika led. Tävling. Den som står längst fram får en boll kastad över axeln och ska skjuta på halvvolley innan bollen passerat straffområdslinjen.
Vänsterfoten: Pang - mål! Pang - mål! Pang - räddning.
Högernfoten: Pang - mål! Pang - räddning. Pang - mål!
Fyra mål på sex skott, det var vi ganska överlägset bäst med. Så om ni ser nummer fyra få bollen studsande emot sig utanför straffområdet under en Superettamatch på IP i sommar - då ska jag banne mig ha ett rejält sorl.
Ett "jag-har-läst-på-en-blogg-att-den-där-killen-kan-skjuta-volley"-sorl.
Men, mina vänner - säg den dag då man får sluta på topp. Efter skottövningen väntade spel. Tre mot tre. Liten plan. Fria byten.
Så här såg händelseförloppet ut för egen del:
Inhopp. Bolltapp. Markeringstapp. Ifrånlöpt. Bolltapp. Ifrånlöpt. Markeringstapp. Utbytt. Chippandes efter andan, liggandes mot det konstlade gräset.
Jag. Var. Så. Jävla. Dålig.
Skämmigt.
Daniel Sliper kör fortfarande med smeknamnet "Kim", efter min obefintliga likhet med Kim Källström. Den passade fint när vi sluggade in vänstervolleys.
Men när det var dags för spel så vore det - Kims fantastiskt sega löpsteg till trots - inget annat en en ärkeskymf att jämföra undertecknads steg med Lyonmittfältarens. Regalskeppet Wasa ligger närmare till hands.
Jag löpte som om jag rörde mig ett grumligare vattendrag. Jag kom inte framåt. Stod bara still. Mjölksyra upp i trumhinnan efter tolv sekunder på planen.
Äh. Det kan bara bli bättre. Imorgon spelar vi hockey på Gärdehov. Kom och kika, vet jag. 11.30 drar det igång, och det borde kunna bli roligt.
Jag siktar på att kunna spela mitt sedvanliga, stabila och främst defensiva centerspel som får Samuel Påhlsson att framstå som lat, illojal och självisk.
Se på mig nu,
vad tycker du?
mmhm,
Det är inte varje måndag man får för sig att Örebros snabba 4-3-3-spel med läckra duon Astvald och Porokara på varsin flank kör över Åtvidaberg och vinner med minst två mål, samtidigt som man tror att de övriga två allsvenska matcherna slutar oavgjort.
Det är inte varje måndag man gör slag i saken av dina förhandsspekulationer och lämnar in en trippel med ovanstående spekulationer.
Det är varje måndag man kan inkassera knappa 28 gånger pengarna på din satsade slant.
Men på denna välsignade kontraktsskrivardag, då jäklar.
Fantastiskt. Och välbehövligt för mitt ständigt sinande polettförråd.
Det blev som skrivet arbete på Dagbladets redaktion i afton. Vi skrev blott två artiklar till morgondagens tidning och hade en väldigt tillbakalutad kväll framför dataskärmen.
Det blir ju dock lätt lite konstigt. Mitt uppdrag var att se ifall Kamil "Kamelen Pirogen" Piros skulle kunna vara tillbaka på torsdag. Jag ringde först Strumpan.
En Strumpa jag redan skulle ringa i ett annat sammanhang - för att berätta om hur det kändes på träningen idag. Ett så kallat dubbelbottnat affärssamtal, med andra ord. Två flugor i en smäll.
Med tanke på vår trippelklonk kändes 90 kronor för en matlåda carbonara från Norrlandskällaren inte lika farligt som brukligt. Inte gjorde det heller något att vi fick sitta och vänta i tjugotalet minuter på min och Näsbergs beställda pastarätter. Vid ett av borden mittemot satt nämligen två damer av yppersta elitklass.
Sådana damer som omöjligen bor i staden, utan måste vara en del i den klassdamskartell som jag och Martinsson länge varit på vippen att infiltrera.
Det är nämligen så att vi sedan många år har genomskådat Gatufestarrangörernas falska marknadsföring. På dagarna anställer nämligen arrangörerna klassdamer för att flanera Sundsvalls gator och torg, och därmed indoktrinera en tanke hos det manliga släktet att "ikväll kommer det finnas tonvis med klassdamer på Gatufesten - vi måste dit".
Men när de väl betalat en handfull hundralappar för ett litet armband i färgad papp så är det bara det gamla vanliga klientelet där. Alla de anställda klassdamerna har nu slutat för dagen och istället får man stå lutad mot ett rangligt barbord med en blaskigare plastmugg cider och spanar efter den spårlöst försvunna klassen.
Nej, nu blir det sömn. Imorgon följer vissa, en handfull, a-lagsspelare med U21-laget för att möta Gefle på bortaplan. Jag tror inte jag är en av dem. Jag har i alla fall inte fått höra talas om någon dylik resa för egen del. Vi behöver nog några fler hela träningar innan vi är aktuella för någon matchning.
Och jag,
vill ha dig.
dubbeljobb,
Det finns, förstås, en fördel med det dagar som denna - när de fyra kontraktsskrivningarna har basunerats ut till medierna.
I morgondagens tidning kommer ni få läsa följande rubrik och ingress till texten, efter att undertecknad varit inne och justerat Daniel Forsströms redan färdigskrivna verk:
Erik Löfgren och tre andra klar för GIF
Följetången har pågått i månader.
Igår blev det äntligen klart.
Supertalangen Erik Löfgren, som kombinerar reslighet och bolltjongande på ett sätt som är unikt i fotbolls-Europa, blev igår klar för GIF Sundsvall.
– Erik är bäst, utan protest, säger hans mamma till Dagbladet.
Vad tjänar du?
Du tjänar ingenting på det
Men vad tjänar du?
Du tjänar ingenting på det
"löfgren är klar!",
Jag skrev nämligen på i förmiddags, innan träningen.
Jag hade förhoppningar om att det skulle kunna gå att förhandla mer, men det gick inte. Det var det där eller ingenting.
Inte ens en gammal legendar som Magnus Erlingmark, numera arbetande på Spelarföreningen, kunde bryta dödläget i förhandlingarna trots att han fick samtala direkt med sportchefen. Till slut rekommenderade han mig till att skriva under. Det fanns ju liksom inga andra alternativ. Jag har ju sedan barnsben drömt om - men kanske framför allt förväntat oss - att få nå GIF Sundsvalls a-trupp.
Sedan hade man ju ingen uppsjö av alternativ i övrigt - jag tror Härnösand, Älgarna och Söders BK är de klubbar som anmält sitt intresse - så man satt ju inte direkt med trumf på hand.
Ett plus ett år. Grundlön som ett sjukskrivet fattigjon från Katthult. Viss stegring om när jag startat ett antal matcher.
Signerat och klart.
Förhoppningen är dock att jag ska prestera så pass bra i år att vi får ett nytt kontrakt under säsongen, ett där jag åtminstone kan tjäna som ett heltidsarbetande fattigjon från Katthult, lex Robban Lundström och Emil Forsberg.
Nåväl. Som väntat kunde vi på pirkt.blogg.se inte vara först med nyheten om vårt eget nyskrivna kontrakt. Det gäller nämligen att vara fasligt snabb ifall man vill vara före mediaoraklet Lars "Laslo" Sjölund som var dag förser hemsidan med mängder av matnyttig info.
Idag var också äntligen dagen då vi återvände till det konstlade gräset för träning med övriga truppen. Efter precis två veckor av fantastiskt tråkig simning, crosstrainerlöpning och styrketräning fick vi åter agera reslig på en fotbollsplan.
Det gick ju - sådär. Jag var ungefär lika ringrostig som Winston Bogarde hade varit om han någon gång under sin tid i Chelsea kallats upp från sin pengabinge, där han spenderade sina dagar, för att spela match med a-laget.
Mitt lag förlorade med tresiffrigt i princip, men då var inte backlinjen den allra mest ordinarie som Norrporten Arena skådat på år och dar. Den löd nämligen Fjulle - Löfgren - Kali - Qviberg.
Men det viktigaste jag tar med mig var inte hur dåligt jag presterade. Det viktigaste var att det kändes helt bra i knät. Inte en känning.
När jag anmälde mig för de frivilliga Boltonlöpen - vi har efter frånvaron matchkondition som kedjerökande balt av medelåldern - så fick jag nej av Åkeby.
Nekad Bolton på en måndag - den dag som kanske är allra mest synonym med de helvetiska löpningarna. Jo, jo. Men de kommer väl framöver.
Inte bra, men helt okej.
Det är visst nån som är tillbaka.
uppsving,
Vad fan hände idag nu då?
Mig veterligen har jag varken lovat endera guld, gröna skogar eller nakenbilder under söndagen.
Men man tackar för förtroendet och sent omsider dök det också upp ett långt och ointressant inlägg om dagens arbetspass.
Nåväl. Det fanns en sak från dagen vi glömde ta upp i föregående inlägg.
Hur mycket vi skrattad åt Paralympicssändningen framför redaktionens teve tillsammans med Näsberg idag.
Nej. Jag är ingen idiot. Jag är inte hjärtlös. Jag skrattade inte åt de handikappade.
Jag hyser den allra största av respekt för de oerhört viljestarka individerna som övervinner alla de hinder som jag fötts utan. Ändå är det jag som ofta är den som sitter och klagar, medan en armlös tysk skejtar flera mil och åtskilliga uppförsbackar och är nöjd trots en hundradelsmissad bronspeng.
Nej, det jag och Näsberg hade fantastiskt lustigt åt var Rickard Ekmans formuleringar när Jalle Jungnell, detta osannolika namn, stått för några tvivelaktiga stenar i det svenska rullstolscurlinglandslagets förlust mot Schweiz.
"I vinter har han lidit av sviter av motorcykelolyckan för trettiofyra år sedan. Han har genomfört en avancerad operation i USA med önskat resultat; en fjättrad ryggmärg. Men lika oönskade bieffekter. Dels helvetisk smärta som släppte så sent som i januari. Dels dålig form".
Vänta nu. Vi rabblar alltså upp tre likvärdiga faktorer här, jämte varandra, i samma sammanhang:
Fjättrad ryggrad.
Helvetisk smärta.
Dålig curlingform.
Nu ska vi inta ryggliggande. Vår arma penningpung vill till syvende och sist bara tacka Häcken för ett medelgott dagsverke samtidigt som den vill ge ett hedersomnämnande till Mjällby som var nära, nära att multiplicera min insats med smäckra 8,50.
Och jag vet inte varför hon ler när hon håller i min hand, men jag ser att hon vet att hon är med i leken. Och jag - är allt du vill ha.
dagsverke,
Söndagslunk och stiltje på redaktionen?
Nja. Alla som ägde ett skrivdon och hade sett en Sportnyttsändning var inkallade till arbete och vi kan konstatera att Timrås vändning i lördags var dubbelbottnad för de fast anställda.
Det blir ju så pass mycket mer jobb med ett slutspel.
Jag hade dock inte mycket med hockeyn att göra. Jag skeppades iväg på andra uppdrag. Tyvärr inomhus. Jag säger tyvärr då det från fönsterplats i hamnen såg ut att vara en sån där dag då man med glädje hade kättrat fast sig vid en glasbjörk för att bevittna distriktsmästerskapen i pollenallergi, bara för att få vara ute i solskenet.
Först till Gärdehov där vi bevittnade en hockeycup för Unga Sportens räkning. U11 var åldersklassen, och det kändes nästan som att jag trots min trassliga skridskoåkning, skulle ha kunnat gått in på fyra kedjor i de flesta av lagen.
Artikeln blev väl lika medellös som alla mina andra ungdomstexter blivit genom åren.
Därefter hann jag inmundiga fredagens middagsrester innan jag skickades iväg på nya upptåg i Sporthallen. Tallriken med baconinlindad kycklingfilé, potatisgratäng samt skysås torde vara något av det allra smäckraste som någonsin placerats i en microvågsugn ägd av Dagbladet.
I Sporthallen bjöds det på dambasket av yppersta märke. Det är som bekant kvartsfinalserie och Sundsvall Saints tog emot 08 Stockholm inför en slutspelsfanatisk hemmapublik. Det var så tight på läktarplats att du med nöd och näppe kunde placera en mellanstor fabrikscistern mellan var och en av åskådarna.
Jag hade mina gamla vanliga basketsvårigheter. Jag skickades ut med uppdraget att återvända med en huvudtext och en bottentext redo för fabrikation. Näsberg, redigeringsgurun från Apberget, tar ingen hänsyn till att basketen som sport är bottenlös. Det går inte att skriva två texter, då det inte händer någonting speciellt under en match. Aldrig några skador, aldrig några ovanliga byten, aldrig några ovanliga målskyttar. Det är alltid samma två-tre spelare som gör 15-20 poäng var. Aldrig att någon oväntad lallare ens kan ha möjligheten att bli poängbäst.
Under en GIF-match så kan det ju faktiskt vara så att en mittback går upp och knoppar in det matchavgörande målet. Då kan man skriva en text om det.
Skulle det ha varit så att Joel "Sheriffen" Cedergren någonsin förpassade en läderkula i motståndarnas nätmaskor skulle man kunnat skriva två uppslag bara om den händelsen. Man hade kunnat låta fysiologer, forskare och lektorer försöka förklara hur det var fysiskt möjligt att "Sheriffen" kunnat göra mål.
Historikern Herman Lindqvist hade kunnat tilldelas en sida för att försöka räkna på hur länge sedan "Sheriffen" gjorde mål sedan.
Saints vann. Långsammare spel var melodin vilket vi försökte göra en vinkel på. Misslyckades väl som brukligt ganska kopiöst.
Jag fick i alla fall för mig att jag är ganska välmående, när jag gick mellan Sundsvalls stolta Sporthall och vår familjs än stoltare Mazda. Det är alltid trevligt när jag kommer till den insikten, för det händer ju allt för sällan.
Men får jag bara ha ett gott snack med sportchefen imorgon bitti, jag är lite orolig över det då jag har en del att ta upp, och därefter träna ute på en konstlad gräsmatta med resten av laget så är vi en förbannat lycklig individ.
Det spelar ingen roll hur många Boltonlöp jag får göra. Jag spelar fotboll, snart på heltid, och jobbar som sportjournalist då och då. Som imorgon- samt i övermorgonkväll, om nu det sistnämnda trasslet kvalificerar sig som ett ord.
Dessutom åker vi till Cypern om en vecka. Får vi bara göra det med en och en halv veckas bra fotbollsträning i ryggen samt åtminstone en match i fötterna så kommer det bli fantastiskt.
Jag måste vara medveten om och ta vara på faktumet att vi mår bra. Passa på ni också. Njut.
För det kommer inte vara för evigt. Jag är nämligen alldeles hundraprocentigt säker på att det inom en snar framtid kommer att stå ett tusentals turkar i de nordnorska bergspassagen för att storma Sverige vars riksdag bestämt skulle in och rösta om något gammalt folkmord.
Riksdagen borde bara ta beslut i viktiga frågor. Till exempel skulle de kunna gå in och lägga in sitt veto mot att Anna Bergendahl skickas ut i Europa för Svea Rikets räkning. Jag kan idag, några timmar efter Melodifestivalavgörandet, inte nynna på låten. Har ingen aning hur den går.
Hur ska vi då kunna locka baltröster? Dessutom kan ju på sin höjd bara Mamma Bergendahl hävda att flickan är söt. Nej, skicka Salem.
Nåväl. Åter till turkfrågan. Jag kommer inte våga bege mig till Akdags endes paradvåning för att avverka ett enda parti FIFA förrän Reinfeldt har suttit ner med en beslutsfattande turk för att röka fredspipa - månne framfixad av Plura Jonsson*.
*= Stackars, stackars Sven Nylander. Pluras knarkande tas med en axelryckning. Det gjorde väl inte direkt Svennes lilla snedsnort.
Ååh,
det är så gott att må gott igen.
slutspel, med det här trassliga lagbygget?
Ni har kanske vant er vid att behöva bläddra igenom en alldeles för lång matchrapport efter det att GIF Sundsvall spelat träningsmatch.
Men inte idag. Idag kan ni ägna er tid åt annat. För egen del får det gärna vara till att skriva egna matchrapporter om dagens drabbning mot Hammarby. Jag skulle nämligen helst slippa vänta tills det blir tisdag för att få en analys av tränartrojkan samt spelartruppen om matchen.
Nåväl. Kvällen har ägnats åt annat. Vi har vilat. Vilat de allra flesta musklerna. Nästan alla.
Utom en.
Mitt hjärta har flimrat som om det tillhört Karl-Oskar Fjörtoft senhösten -04. Tre gånger tjugo minuter av konstanta nervspänningar. Slitaget på hjärtemuskeln lär ha motsvarat dussintalet år för en revisionsarbetande man av den övre medelklassen.
Ett mål från Mats Lavander, Anders Burström eller någon ursäkt till elitseriespelare hade räckt för ett missat slutspel. Det var känslan. Och hemmalaget öppnade ju så där oförskämt piggt och vågat som man fasat över. Som en bäver, prenumererande på Äntligen Hemmas tidskrift, som äntligen får bryta vinterisen och börja bygga sig ett liten gillestuga med öppen planlösning i vattenbrynet.
Men Timrå stod emot, och efter ett tag avtog pressen. Timrå kom in i det mer och mer. Första och andra var jämna, täta och olidligt spännande. Det verkade som att någon actionkåt tolvåring varit inne och fipplat på inställningarna till sitt tevespel; avbockat utvisningsknappen. Slutspelshockey.
Lindbäck storspelade. Pääjärvi fick Ovetchkin att framstå som en bluffmakare till pucktransportör. Resten kämpade, stod upp, tacklade och spelade med marginaler.
0-0 i fyrtiosex minuter - och en fantastiskt bra hockeymatch.
Anton Lander får så till slut stänka dit 1-0, framskuffad av Laurient "Munnen" Meunier till soffans enorma glädjerus. Jag och Martinsson har tidigare jobbat in den sagolika GIF-vändningen i Ljungskile senhösten -07, och nu var det dags igen. Då var det hos Martinsson, nu var det hos undertecknad.
Det håller hela vägen in i kaklet, efter ett och annat flimmer och oräkneliga klappningar. Lindbäck är ett monster, men eftersom han påhejas av mig - motriggen personifierad - så höll det likafullt att gå åt skogen. På det absolut försmädligaste av sätt.
Det var ingen skridskoskena som gav vika, men väl det grövsta felskär vi sett sedan Erik "Samme Påhlsson" Löfgren äntrade en hockeyrink. En enorm skjuts i sidan flyttade Lindbäck en meter ut ur målet som för en stund lämnades på den vidaste av gavlar.
Hade Masse Lavander hållt sig framme där och nesligt stött in 1-1 där, då... Då, gott folk, vet jag inte om ni i detta nu haft privilegiet att läsa dessa rader.
"Munnen" klarade sig, trots sitt lika eländiga som ständiga vevande med klubbor, armar och andra tillhyggen, från en utvisning i slutskedet och det tackar vi för. Han har växt under säsongens andra del, "Munnen". Eftersom han omöjligt kan ha gjort mer än ett assist under säsongens första fyrtio matcher så har han enligt min räknesticka stått för tre mål och tretton assist på i stort sett noll matcher, vilket i hockeykretsar är mycket väl presterat av en grodlårsätare.
För tre-fyra matcher sedan fick man själv fylla i valfritt odds på att Timrå skulle ta sig till slutspel på de flesta asiatiska spelbolag. Idag är de där. Fantastiskt. Jag hade inte ens spelat en krona till valfritt, så mycket kan jag säga.
Värvar man inför en och samma säsong Mattias Karlsson som Miiko Lehtonens ersättare, Niklas Anger som målskytt och Kirill Starkov som någonting annat än gycklare - då ska man inte kunna ta sig till slutspel. Det ska vara ett förlorat år, egentligen. Men andra har stegat fram, "Challe" måste ju med facit i näven gjort ett gott arbete och kan nu efter säsongen lämna med en ortopeds ryggradshållning.
Hans "Virus" Lindberg satt i studion idag igen. Det som jag funderat på mest under min snart tre månader långa tid i GIF Sundsvalls a-lag är varför jag inte fått en enda skymt av "Virus" i verkliga livet. Jag har ju gång på gång sett honom springa ut på konstgräset när någon blivit skadad under en match, så han torde ju arbeta som någon sorts läkare i klubben.
Efter matchen ställdes familjen Löfgren inför ett dilemma. Syndikatmänniskan Johan Martinsson, som vanligtvis frotterar sig i andra sällskap än bland medelklassens radhus på Södermalms höjder, var i hemmet och jag hade utlovat att han skulle kunna sitta ner med oss och äta middag efter matchen.
Vår mor fick genast brått. Ner i sopinkastet förpassades den kalops vi tänkt kalasa på till middag. Istället tänkte vi att plankstek, något ingen i vår släkt fått förtära sedan gammelfarfar och -farmors guldbröllop försommaren -32, skulle falla till och med en syndikatson i smaken.
Till detta bjöds Martinsson på husets bästa lagrade viner och mörkaste ölsorter. Och läskkonnässören Martinsson lät sig väl smaka, även om den lilla rynkan i pannan var tydlig då han vanligtvis går efter devisen "har ett vin inte överlevt dubbla stadsbränder så är det inte värt att läppjas på".
Efter middagen, som trots allt passerade ganska smärtfritt tack vare min mors kasserade kalopsplaner i den absolut sista minuten, bevittnade vi en inspelad Melodifestival. Fördelen med inspelningen behöver jag knappast tala mig varm för. Vi kan bara konstatera att den har en knapp som pryds av två högerpekande pilar vilket är det internationellt erkända uttrycket för "nu håller vi på att falla i djupsömn av Jessica Anderssons ballad, låt oss snabbspola".
Vi hade inför tävlingen lagt en liten peng, efter rekommendation av en gammal spel- och dobbelräv vid det patenterade bluffmakarsmeknamnet "Hatten", på att Eric Saade och Salem Al Fakir skulle sluta topp två - utan inbördes ordning - till dryga tretton gånger kardemumman.
Vi har torskat spel på så pass många olika sätt genom åren att det inte går att räkna upp de här utan att författa en roman i enbart moll. Och det finns det ju så pass många ryssättlingar som har gjort redan.
Men vi har trots vår förlorarrutin aldrig torskat på att vårt spelobjekt fått en vattensprinkler påslagen över sig mitt under brinnande upplösning. I mina ögon hade Eric Saade, som för mig var lika obekant som brunbränd, segern som i en liten tändsticksask innan en vattensprinkler olyckligt nog utlöstes på grund av att Kicki Danielsson försökte tända på ett falukorvsskinn i logen. Saade blev självklart konfunderad över vart vattnet kom ifrån, blev blöt, den noga överlagda frillan lade sig slickad mot pannan och han tappade på grund av alla störelsemoment en viktig ton i slutskedet.
Nu vann istället en för mig helt okänd artonårig tjej vid namn Anna Bergendahl, precis före Salem. Inget att börja gå med i motstånds-Facebook-grupper över - vilket numera är standardsättet för att uttrycka ilska och avsky - enligt min mening. Salems låt var lite bättre, men Annas låt var nog näst bäst om vi bortser från Loreal-Pernillas låt som borde tävlat i en egen kategori. En kategori som inte längre borde få finnas.
De genomförde ett medley mitt i tävlingen. Kicki Danielsson klev upp på scenen med Elisabeth Andreasson och framförde en låt som tydligen hade varit med i någon trasslig historia till melodifestival för länge sedan. Då under gruppnamnet "Chips".
"Chips"?! Hur gick tankeprocessen där? "Mmhm, det är ju så gott med nån näve chips", sa Kicki och sen blev det så?
Sundsvalls stad var inte representerade i årets juryomröstningar. Istället fanns där, logiskt nog, röster från andra länder i den svenska Melodifestivalen. Till råga på allt upplästa av medellösa skojare från Sverige, till synes på länk från de utländska städerna i fråga - men i själva verket bluffandes något alldeles hejdlöst.
Och Frankrike, Irland, Norge? Vad är det för länder? De avgör väl inte ett dyft hur det går för ett land i Eurovision Song Contest.
Nej, välj istället röster från Tjetjenien, hela den slaviska halvön samt en liten del av Polen.
Nu ska vi sova. Imorgon kliver vi upp för ett pass på Dagbladets stolta sportredaktion. Vi siktar på att få skriva om något distriktsmästerskap där goda motionärer och hobbygrupper gör upp, ringa in bridgeresultat från Baggböles Öppna samt lära mig ett och annat om hur trenderna ser ut internationellt inom enduron.
Goder afton. Och skriv gärna en rad om Bajen-matchen i kommentarsfältet, om du nu betalade fyrtionio svenska för S24 vanligtvis trassliga sändning.
Men varje dag går bara över Ja, det går för hastigt Jag ser det på löven Varje dag går automatiskt och vi glömmer allt som varit
galne-gregut,
"Andreas Grega? Vad är det för namn. Man ser ju hellre Greger Artursson spela ukelele på scen. Låt Tommy Söderström (den legendariske Djurgårdsmålvakten som släppte in Gregers avgörande mål i förlängningen på den avgörande SM-finalen -98) agera komp på räfsa så har vi ett jäkla drag".
Så lät det.
Men tidens tand har förändrat ett och annat kring min uppfattning kring den långhårige och guldtandade Grega. Låtar som Mammas gata, Dom hade mycket och säga samt Ta vad du vill är alla låtar av yppersta märke.
Och igår - då levererade Grega. Fullt ös - ryggradslös, är en devis som grekättlingen verkar gå efter på sin turné. För det såg inte direkt städat och kontrollerat ut när Grega upprepade gånger slängde sig huvudstupa ut i den täta publikmyllan. Gång på gång vräktes han tillbaka av trötta tonårsarmar med huvudet före ner mot scengolvet. Men roligt var det, och han fick igång en publik som jag till en början inte ens trodde skulle vara där.
För till en början såg det tragiskt tomt ut på Friday I'm in Loves tvåårsjubileum. Jag var nykter som en sjutums Grunnebospik och fann mig själv traska runt stället med en bläckpenna och genomförde en tipsslinga efter ett litet tag.
Och dansgolvet ekade tommare än en isländsk fiskares penningpung. Jag funderade på om den här kvällen skulle bli ihågkommen som tipsslingakvällen, och därmed tangera något slags bottennotering av alla trassliga utgångar genom åren.
Men det tog sig. Tack vare Gregas extrema scennärvaro - han befann sig nästan mer tid i publikgröten än uppe på scenen - blev konserten riktigt högklassig.
Det enda som fanns att klaga på var väl egentligen undertecknad. Att jag inte lyssnat tillräckligt mycket på Gregas mindre kända låtar. Att jag inte kunde texterna. För som alla torde veta; en konsert blir fantastiskt mycket bättre om du kan alla texter. Så är det.
Speciellt om du har ett knä som behöver vila samt en överkropp som är stel som ett Johannes Brost-leende. Vår dansstil präglades med andra ord av total stiltje.
Men låtar som Rädslan, Där va vi förenade, Världen är elak och Du lilla ängel framfördes mycket bra av en allt svettigare Grega.
Han ropades in två gånger och hade han bara haft en digrare solokarriär bakom sig hade han kunnat fortsatt natten igenom.
Betyg: P P P P
Bäst: Mammas Gata, en fantastisk låt där Grega i afton tog över även Timbuktus rappande med den äran.
Efter konserten stötte vi ihop med Henrik Sjöberg, som ensam betalat in sig på Stadshuset med en bestämd målsättning. Det blev dock inte mycket med det. Istället bevisade han sin oändliga rulle. Först betalade han för en dyrare grogg som han blev av med vid frånställandet då ett fingerfärdigt fattigjon var där knyckte den. Ingen fara skedd, säger Sjöberg och halar på nytt fram sitt sprängfyllda kort och beställer in en ny, varpå han berättar en historia vilket får alla andra rullgubbar i vårt avlånga land att blekna i jämförelse.
Om man då räknar in att han ska iväg på en längre resa kring de varmaste breddgrader som går att finna på vår stolta jord så blir han en rullgubbe av smått episka mått.
Vi båda bestämde oss för att det var fel på etablissemanget, medan vi stod hängandes över ett bord och studerade dansgolvet.
Det har jag alltid tyckt.
Äh. Nu beger vi oss ut i solen med gårdagens Aftonblad, gott folk. Jag ska tjäna sextio miljoner kronor på någon timmes arbete, och detta utan att bruka varken helikoptrar, stulna bilar eller farliga tillhyggen annat än en bläckpenna.
Mellan hopp att förändra världen, och ett lopp utan något värde. Mellan botten och stjärnorna, där va vi förenade. Vi lockades av äventyret, utan karta, utan styre. Som korken på vattenytan, där var vi förenade. Vad gjorde vi av tiden? Vad gjorde vi av alla dessa ord? Vad gjorde vi av äventyren och drömmarna vi såg? Vad gjorde vi för lite? Vad gjorde vi av alla dessa ord? Vad gjorde vi av äventyren och drömmarna vi såg?
sockerstek med ek,
OBS! OBS! OBS! Bilden är ett montage. Trots att det ser så pass verkligt och oinklippt ut så är det ett montage.
Hej och välkomna till premiärprogrammet av Sockerstek med Ek.
Vi på pirkt.blogg.se kände att GIF Sundsvalls mittback Kristian Ek, 20 år fyllda, förtjänar ett eget matlagningsprogram.
Detta då det ofta finns fördomar mot hur unga fotbollsspelare lever - och framför allt äter. Jag själv delade dessa fördomar då jag under dagens lunch frågade Ek vad han skulle tillaga för en smäcker fredagsmiddag.
Ek bor nämligen ensam i en lägenhet sedan damen i hushållet begett sig på en resa till sydligare breddgrader där de flesta av världens spelsyndikat har sitt näste. Som fotbollsspelare i GIF Sundsvall kan man inte bege sig ut på en längre resa i andra världsdelar. Vad man däremot behöver är att äta - speciellt inför en så pass tuff batalj som Hammarby borta imorgon.
Och vad gör Kristian Ek då, undrar ni som slaviskt följer denna nystartade programserie?
Ja, han överträffar alla mina förväntningar på vad en 20-årig tillfällig ungkarl kan åstadkomma vid en spishäll.
Jag bjöd i tisdags på en utförlig beskrivning av den medelsvåra tillagningen av en asiatisk köttgryta. Men nu är vi på en än högre nivå, något som inte minst visade sig när Kristian Ek berättade om sina middagsplaner för undertecknad och Broman. Den sistnämnda funderade på om tortellini var en glass, och Ek bara skakade på huvudet.
Så håll i hatten och fram med sockerskålen och stekspaden.
Kristian Eks kycklingfilé med tortellini och sockerstekta cocktailtomater
Ingridienser: Kycklingfilé, ett paket färska tortellini (gärna skinkfyllda), en ask cocktailtomater, ett paket färsk buffelmozarellaost, en matsked olivolja, femtio gram parmesanost, en matsked socker, salt och peppar.
Utförande: Sätt på pastavatten. Dela hälften av tomaterna på mitten. Häll i olja och strö socker i ett väl tilltaget lager i en stekpanna. Lägg ner tomaterna med snittytan uppåt. Häll ner pastan i pastavattnet. Krydda tomaterna med salt och peppar och sockerstek dem tills det att sockret har karamelliserats. Häll av pastan och lägg på ett fat, garnera med de sockerstekta tomaterna. Toppa pastan med mozarella bruten i små bitar samt finrivna flarn av parmesanosten. Stek kycklingfilén så att den blir väl genomstekt och inte har en rosa eller för all del röd ton inuti.
Kommentar: Sockerstekningen gör så att det susar i säven och att smaklökarna dansar schottis. Mozarellan ger rätten en fylligare smak och därför behövs ingen sås, förklarar Ek.
Det är inte varje dag ni får motta middagstips från en 20-årig mittback. Men nu har ni alla förutsättningar för en väldigt lyckad fredag.
Kvällen bör med fördel följas upp med SVT:s På spåret och Skavlan samt TV4:s Solsidan.
Medan vi faller står jag på tå, för slutet är skrivet från början ändå. Så jag håller upp armen och säger att jag, ska göra dom saker som aldrig blev av.
ordinerad vila,
Strumpan: Då går du iväg och kör överkropp nu och sen vilar du i eftermiddag.
Jag: Okej.
Strumpan: Och sen vilar du helt och hållet i helgen, fredag, lördag, söndag. Du ska få äta antiinflammatoriska tabletter också. Ta de här - två om dagen, morgon och kväll. Sen kanske vi behöver ordna en kortisonspruta nästa vecka om det inte blir bättre.
Jag: Okej. Hur är det med promenader då? Är det bra?
Strumpan: Nej. Du ska vara helt stilla och vila.
Jag: Okej.
Jag vänder på klacken och börjar lomma ut från omklädningsrummet med riktning mot Gold's stolta. Men i dörrkarmen vänder jag om och går åter in till Strumpan.
Jag: Kan vi åtminstone träna överkropp på lördag och söndag?
Strumpan: Nej.
Jag gick iväg och genomförde ett överkroppspass så omfattande och hårt att det kommer ta emot att ens kryssa i en V75-kupong imorgon på grund av all träningsvärk.
På Norrporten Arenas plastgräs genomförde resten av truppen fotbollsträning. Inte en jävel skulle till gymmet, alla skulle vara med och träna fullt ut. Ingen att sällskapa med bland skivstängerna. Tråkigt för mig - men desto roligare för laget så klart.
Imorgon ställer GIF Sundsvall upp med ett väldigt starkt manskap. Det är bara förstamålvakt Naurin som saknas och ersätts av Lagrélls ende. På torsdagsträningen såg det ut som att både Brink och Billy skulle saknas, men båda är med från start. Intressant att se hur man väljer att starta framför allt offensivt.
Lagrélls ende
Billy - Brink - Ek - David
Nuri - Walle
Silfver - Ari - Sliper
Aziz
På bänken finner vi namn som Hannes, Foppa samt Robban. Det är en otrolig konkurrens framåt, så mycket kan vi konstatera.
Imorgon 06:50 samlas trojkan på Norrporten för att bege sig på en bussfärd med destination Torvalla IP.
Själv blir vi kvar i stan - med träningsförbud på alla plan.
Vad fan gör man då?
kan du inte byta ut ditt namn så byt planet du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner tänk att hänga högst där uppe, titta ner på folk å le jag vill, du vill.
toffelförsäljning,
Chans till slutspel: 63%
Timrå IK 54 20 8 26 -13 72
Chans till slutspel: 37%
MODO 54 22 8 24 +9 71
Chans till slutspel: 0,0%
Fantastiska siffror.
Foppa får återgå till att sälja gummitofflor och nöta sandwedgen i någon golfsimulator.
Vi får ett fantastiskt rafflande avgörande över en enda match de kamperande lagen emellan. Inte ens i den singaporianska ligan skulle man kunna rigga fram ett bättre och mer spännande slut på säsongen för alla spelsugna asiater med kliande dobbelfingrar.
Nu ser vi tillsammans på "Mauros och Pluras mat" på TV8. Jag vet inte riktigt om jag uppskattar Pluras nakna och väl tilltagna mage hängande över var och en av rätterna. Men skön är han ju. Och en artist av yppersta klass och rang.
Och det är sommar i en sekund och jag minns varenda stund när vi gick till havet för kärlekens skull När vi blev fulla för kärlekens skull
ledighet,
Det var längesedan jag slog upp ordet ledighet i Svenska Akademins ordlista, men jag har svårt att tro att ordets förklaring lyder så här:
"Ledighet är när du kliver upp i ottan för att ha ett kontraktsmöte med klubbchefen, för att därefter bege dig omgående till Gold's stolta gym för ett hårdare pass innan du väljer att avrunda dagen med ett antal timmars skottnötande på en konstlad gräsmatta".
Lämnade hemmet tjugo över nio och återvände klockan sju. Så mycket för ledighet.
Det blev ingenting signerat imorse, trots sportchefens förhandlingstaktik att sköta kontraktssnacket i den arla gryningstimman. Jag var dock vaken nog att be om mera tid - för att en kunnig person ska kunna ögna igenom kontraktet åt mig.
Den kunniga personen tänkte vi skulle göra det idag, men det artade sig så att jag inte fick med oss något kontraktsförslag ut ifrån sportchefskontoret. Vi får se hur vi löser det under morgondagen. Klart är i alla fall att vår nyvunna kontakt inte hade största koll på GIF Sundsvalls förehavanden i det svenska ligaspelet.
"Vart spelade du sa du?"
"GIF Sundsvall"
"Jaha. Vilken serie spelar ni i då?"
"Vi spelar i Superettan"
"Jaha. Okej. Gick ni upp i år då?"
Vi får hoppas att han är mer insatt när det gäller kontrakt.
Till Gold's stolta fick jag med mig såväl Lagrélls ende som Peter Bromans ende. Vi fokuserade främst på överkropp under passets styrkedel. Biceps, triceps och mage - allt efter Bromans personliga tränare Mattias Arne Larssons vässade pipa.
Larsson, vars främsta merit som personlig tränare var att han vägde 85 kilo utan att vara särskilt lång, hade snott ihop ett väldans effektivt bicepsprogram som Broman kunde utan och innan. Men när det sedan var dags för triceps samt mage så blev standarden på övningarna sämre, mycket på grund av att Bromans minne här sviktade betänkligt.
På gymmet träffade vi även på Kristian "Ek-bek" Ek som även han genomförde ett pass med siktet tydligt inställt på Ayia Napa. Vi bestämde med "Ek-bek" att inmundiga en bättre bit mat på staden tillsammans, varpå den 20-årige mittbacken näst intill omgående började gnöla om hur hungrig han var.
Till slut fick han sin vilja igenom. Vi styrde kosan mot Brandstation. Ett dyrt och exklusivt ställe, säger du? Ja, men inte om man rör sig i de rätta omgivningarna. Med en Broman vid sin sida äter man aldrig dyrt. Fyra lunchkuponger halades fram och en smäcker asiatgryta serverades oss. Precis när den sista sötsura kycklingbiten var slukad dukade personalen fram en smäckrare äppelkaka med vaniljsås - en sådan som man får betala en genomsnittlig gambiansk månadslön för på ett av stadens finare caféer.
Dags att bege sig hemåt och vara lediga? Icke.
Vi bestämde oss för att välkomna våren som den bör välkomnas; genom att skjuta dykskott på IP:s konstlade matta. Först fick vi dock så klart vänta de sedvanliga två timmarna som det bör ta för att framskaffa bollar i en Superettaförening.
Medan vi väntade hann jag och Lagréll svänga förbi Carlings. Jag hade ett ärende att uträtta; reklamera min trasiga jacka som vi köpt på butiken i fråga i oktober. Vi har reklamerat åtskilliga fotbollsskor genom åren och räknade med att det var samma reglementen som gällde i jackbranschen.
Men icke. Man fick inte hämta ut en ny jacka av valfri sort för samma slant som man köpt den trasiga för. Man fick den lagad. Och man behövde ha kvitto.
Vilket fiasko. Alla ni klädhöjdare som följer den här bloggen slaviskt för att läsa av modetrender - titta på fotbollen och ta efter deras reklamationsregler.
Nåväl. Bollarna kom till slut och vi avverkade två-tre skönare timmar av dels målvaktande men också långskottande. Fantastiskt skönt att kunna gå runt i bara träningströja och -byxor ända in i skymningen när det bara var någon vecka sedan var så kallt att även en grovpälsad mammut velat lägga sig ner och självdö på grund av den bittra kylan.
Vi kände inte av knät under dykskottandet eller målvaktsslängningarna, men så brukar också smärtan komma smygande efter ett tag av jogging och löpning. Och särskilt många steg i onödan kan jag inte tycka att vi tog idag.
Vi får se vad Strumpan säger imorgon. Förhoppningsvis kan vi göra ett försök att träna, men någon match på lördag blir det ju omöjligen.
Vid sjusnåret vände vi hemåt med en Statoilköpt påse Pim-Pim i det nystartade duggregnet. En välspenderad ledig dag var till ända.
När jag lagt mig ner hos dig igen,
så säg att allt är bra.
Det har vart en lång dag.
slut på det roliga,
Vårt andra favoritlag, GIF Sundsvall, deltar - trots Europabonusklausulen i mitt kontraktsförslag - inte i något Europaspel just detta år.
Finalen på hemmaplan, 2,5 miljarder kronor spenderade - och så ut i kvartet mot ett lag som på allvar spelar med Jean-Alain Boumsong som mittback.
Vad ska man säga? Vi trodde efter fem minuter att det kunde lösa sig då Ronaldo krutade in 1-0 vilket torde ha skjutit Lyonspelarnas moral i sank samtidigt som tryckvågen från läktarplats ikväll borde ha gnuggat ner motståndarna redan från start.
Men det var aldrig bra. Higuain borde förstås ha avgjort matchen strax efter ledningsmålet efter att ha rundat Lloris, men därefter var det aldrig särskilt jättefarligt.
Och en sak vet man när Real Madrid tar emot någorlunda kvalitativa lag på hemmaplan - man kommer släppa in åtminstone ett mål.
Vi var så pass bedrövade i slutskedet att vi helt glömde bort att vi innan matchen tagit en dubbel med Lyon och United till digra 17 gånger kotletterna. Lisandro och Delgado hade två frilägen när matchen var över - men istället för tröstslantar blev det dubbla bedrövelser.
Patrick Bolin var så klart nöjd med kvällens resultat. Han är, tillsammans med Bergman samt Broman, en sån där människa som njuter av att se stackars norrmän få benen avsparkade av flintskalliga psykopatirländare på en fotbollsplan. Men det kunde ha slutat ännu vackrare då Bolin lämnat in en Bomben-kupong som såg så oförskämt bra ut i pausen att han var på vippen att beställa in ytterligare en fabulous råbankad biff för 190 kronor.
Men med tanke på att han satt intill Nordeuropas största olycka så ville det sig inte idag heller.
Bosse Pettersson bar glasögon idag, för första gången någonsin i etern. Det räckte dock med att slänga ett getöga över den samlade studiotrojkan för att härleda anledningen. Samtliga herrar i studion har en mustigare bränna än du finner på de fyra brunaste trädgårdsmästarna på den bahrainska solkusten.
Bosse måste så klart ha glömt de där vita ögonskydden när han inför sändningen lade sig för sin obligatoriska timmes solariumsolning och därigenom fått en skada på hornhinnan.
GIF:s a-lag var väl representerade på Allstars i afton. I stort sett alla var där, vilket betydde att stället fick en stjärnglans som bara kunnat matchas av scenariot att Kjell Lönnås läsglasögon legat kvarglömda på en barstol.
Imorgon är det träningsledigt för truppen. Jag ska 09.30 möta Cain för ytterligare kontraktssamtal. Jag försökte skjuta på mötet till ett senare tillfälle på dagen, för att få sova ut på en vardag när vi nu inte har obligatorisk frukost 08.30 för första gången på någon månad. Men icke. Han vägrade. Jag vet inte om det här är en förhandlingstaktik från sportchefens sida, men den kan fungera. Vi har nämligen aldrig någonsin varit som allra skarpast på en morgonkvist. Kanske råkar vi skriva på ett kontrakt av ren trötthet.
Efter mötet tänkte jag bege mig till Golds för att idka ett gym- eller konditionspass av någon form. Den som känner sig manad får gärna höra av sig för sällskapande.
Där elden falnar,
men fortfarande glöder.
här vare,
Det skulle stå följande, på något svårtytt asiatspråk:
Ärlig
Lagkamrat
Bra självkänsla
Jo. På riktigt. Billy Berntsson målade upp en talande bild där han iscensatte en situation där en klassdam ser tatueringen och frågar vad tecknen betyder.
Billy använde då sin allra mesigaste skånska stämma och pep fram "lagkamrat". Fantastiskt roligt.
För att slippa detta pinsamma scenario skulle man ju, teoretiskt, kunna hoppa över att injicera bläck i huden överhuvudtaget. Men om man nu bestämt vill ha något skrivet på överkroppen för resten av livet kan man ju alltid vara rak och ärlig från början. Man kan skriva på svenska.
En liten innehållsförteckning så att alla på Tranviken vet vad mer man får ut av den där svettiga, volleybollsspelande kroppen.
Nu bär det av mot Allstars. Bokat bord, Real Madrid-Lyon och Manchester United-Milan på teven, trevligt umgänge och förvisso dyr, men väldigt god mat på tallriken. Borde bli en bra kväll.
För många leker kung och vänjer sig vid kostymen,
går som på kol genom gatan.
Hett som i Sahara, man.
tisdagslunch,
Istället måste vi göra det själv, och det blir ju genast så mycket svårare, jobbigare och mer tidskrävande.
För med våra högtravande ambitioner är det ju sådana väldiga projekt vi drar igång. Alldeles över vår förmåga egentligen. Men Alieu Jagne, som tidigare arbetat som kock, satte ju ribban när han bjöd hem halva laget på kyckling, ris och curry av högsta märke. Och då vill ju inte jag vara sämre...
Idag var jag till exempel sugen på asiatiskt. Jag tänker mig kokt basmatiris med kycklinggryta. Kycklinggrytan ska vara med sting, det vill säga kryddstark och smakrik. Dessutom tänker jag mig att grytan skall innehålla mängder med olika orientaliska grönsaker.
Låter det svårt? Ja, det är det också. Men vi måste ju försöka, vi har ju dessa målbilder i huvudet. Hur vi vill ha det.
Men när man börjar med en maträtt från grunden ser det förstås inte mycket ut för världen. Vi utgår från följande grunder:
Den här formen utgör alltid basen när man skall tillaga asiatisk kycklinggryta med basmatiris. Men som du ser är förpackningen vakuumförpackad av de sinnrika asiaterna i en försmädlig plast som sitter ack så klistrad över den smäckra måltiden. Du får helt sonika avsätta en till två minuter för att avlägsna plasten vilket förenklar själva tillagandet samt inmundigandet av lunchen.
Har plastborttagningen skett fördelaktigt bör måltiden nu arta sig som ovan. Vi får då lov att gratulera - du är därmed långt framme i tillagningsprocessen.
Nästa steg är ett utav de fysiskt svåraste. Du behöver koordination, handkraft samt en gnutta mod för att kunna utföra steget till perfektion. Basenheten i en måltid kycklinggryta med basmatiris är alltid tagen direkt från den isande fryslådan. Därför sitter det smäckra innehållet som fastfruset mot lådans botten. Det räcker helt sonika inte med att vända på lådan och låta innehållet rinna ut. Ett fruset innehåll bör för bästa effekt bankas ut över en nydiskad tallrik. Detta görs med fördel genom att slå lådans kanter mot tallrikens ytterdelar. Detta bör, korrekt utfört, innebära att läckerheterna trillar ut i klumpform över tallriken.
Vänd på det utbankade innehållet så att det ser aptitligt ut på tallriken. Använd gärna ovanstående bild som en mall.
Placera rätten centralt i familjens microvågsugn. Ge honom sen en rejäl "mörsare", som det heter i matlagningskretsar, på 750 watt i över två och en halv minut. Använd gärna lock. Jag vet inte varför egentligen, men gör det.
Många ägnar under tiden måltiden microvärms tiden åt att från nära håll stirra in i microvågsugnen. Dels för att fascineras över hur tallriken snurrar runt, men också för att känna värmen från den radioaktiva strålningen. Jag måste starkt avråda från detta. Man ska, om man inte är kazak alternativt ukrainare och fått detta med modersmjölken, vara väldigt försiktig med radioaktivitet och strålning. Håll ett säkerhetsavstånd till micron på åtminstone sju-åtta meter under värmandet.
Efter uppvärmningen bör du, för maximal måltidsupplevelse, förpassa kycklinggrytans gurkliknande grönsaker till den ursprungsbytta som du vid det här laget har ställt intill tallriken. Det är en myt att man behöver äta eller uppskatta alla delar man i ursprungsskedet väljer att stoppa i sin kycklinggryta.
Serveras med fördel tillsammans med den lokala ICA-handlarens bästa apelsinjuice. Dels för att den inte är alldeles för vidrig, men främst för att man inte finner någon annan flytande vätska i en fotbollsspelares kyl en onsdagseftermiddag.
Som alltid så inmundigas måltiden mest fördelaktigt på tevebordet framför något bättre inspelat teveprogram.
Se så. Så enkelt kan till och med den fattigaste av fotbollsspelare tillaga sig en högklassig lunch.
Sågar och fäller mig själv,
igen, igen, igen och igen.
flunsdag,
Jag tror man vet att man börjar bli vuxen när man på fullaste allvar tycker att spenat är gott. Idag var nog första gången vi slevade i oss den gröna sörjan till en bättre fisk- och potatistallrik utan att behöva bli ilurad med diverse referenser till någon diffus diversearbetare vid namn Karl-Alfred.
Annars kan vi konstatera att det varit en trevlig eftermiddag och kvällskvist. Vi unnade oss två bättre sömntimmar och som alla vet är sömnen på dagtid fullständigt överlägsen nattsömnen. Jag vet inte om det forskats i ämnet om varför det är så pass mycket skönare att falla i djupsömn under dagen, men vi kan konstatera att Skalman - Pär Mårts förfader och idkare av mat-och-sov-klockan - samt Destination Ompaland - gammal klasskamrat och DJ-stjärnskott som nyligen valde att inte förlänga sin anställning hos ett lokalt ekonomiföretag för att istället vara hemma och sova - inte varit fel ute.
Vi satt oss därefter för att spela lite poker på en av det statliga spelbolagets alla lägsta nivåer, känd för att vara väldigt enkel att göra pengar på. I folkmun brukar man säga att det enda sättet att enklare göra pengar är att nästla sig in som jingelmakare i radioreklambranschen.
Det gick segt. Fantastiskt segt. Men till slut vände vi upp det till ett plus - ett plus som bland annat finansierade kvällens Champions League-bomb. 
"Resultat ej fastställt" är det närmaste en klonk jag någonsin kommit på Bomben, och inte var vi särskilt mycket närmre idag. Vi överskattade Sunderlands usla form och underskattade den starka elva man trots allt ställer på benen med spelare som Turner, Ferdinand och Hutton i backlinjen. Att de skulle släppa in mål mot Johan Elmander är ju befängt.
Och Kenwyne Jones, Darren Bent och Fraizer Campbell framåt borgar förstås för fler än ett mål. Arsenal- och Fiorentina-matchen är jag ganska nöjd med analysmässigt. Porto borde ha stänkt dit en balja här i andra.
Nasri kan ha gjort CL-säsongens mål. Fantastisk teknik och fart.
Nåväl. Det vore intressant att sammanställa alla bokförda Bomben-försök från undertecknad. Se hur mycket back vi gått genom åren. Illrödare siffror får man gå till min personliga bankbok för att finna.
Bytte från Arsenalmatchen för att se upplösningen i drabbningen Fiorentina-Bayern. Slutet blev aldrig särskilt upphetsande, utan det vi noterade mest var det löjets skimmer som lyste över den gamle Canal Plus-kommentatorn Niklas Holmgren som jag alltid tyckt hållit en hög nivå i sina referat.
Men nu... Hade Bosse Pettersson med sig ett storkok gröt in i studion som Holmgren slukade under matchen? Det gick ju inte att höra av karln sa, trots de ständiga skriken.
"Nu kan ju folk säga att 'dom där målen kan ju vem som helst kissa in'", säger Ola Wenström om Bendtners mål. Jag har använt många verb för att uttrycka målgörande i mina dagar. Men kissande, det var något nytt för mig.
Vanligtvis brukar jag sitta uppe och se Sladjans röst i natten mest för att skratta hånfullt åt någon icke-celeber gäst. Men ikväll kommer Simon Bank, Sveriges överlägset bäste sportkrönikör, och det är nästan så att man måste sitta uppe och se det på ett ickeironiskt sätt.
... fast nu hörde jag att Elin Ekblom-Bak skulle medverka i programmet. Den personifierade inkvoteringen kan förstöra stämningen i vilken sändning som helst.
Timrå vann också. Trevligt. Vi lärde oss ett nytt ord också, av ingen mindre än Challe Berglund som sa så här till Canal Plus efter matchen:
- Vi hade lite fluns idag.
Fluns?! Tur, tydligen.
I need company,
I need human heat.
I need human heat.
balt,
Tisdagen den nionde mars 2010. En historisk tisdag.
För så länge jag varit med i dessa kretsar har jag då aldrig sett GIF Sundsvalls a-lag genomföra Boltonlöpningar på veckans andra dag. Men när jag och Jagne återvände från Golds stolta och begav oss ut på vårt konstlade hemmagräs så möttes vi av just det - tisdagslöpande GIF-spelare.
Både jag och Jagne blev konfunderade och något rädda. Var det ett straff? Var det nya rutiner? Var inte ens den sköna tisdagsträningen helig längre?
Jag vet inte alls jag. Löpte gjorde de hur som helst.
Själv hade jag kunnat offra guld, myrra, rökelse och även en och annan vis man för att få vara med och tränat med de andra. Spelat fotboll. Löpt. Kunnat vara aktuell för helgens bortadrabbning mot Hammarby.
Men istället står jag på en så kallad crosstrainer och springer i en mystisk och skel rörselse i fyrtio minuter. Idag fick vi förvisso sällskap av Jagne vilket var trevligt. Men trots att såväl VM och La liga som Allsvenskan och Superettan hann avhandlas på det dryga timmen långa gympasset så är det ju förbannat tråkigt. Att veta att man egentligen kunde och borde stå och smeka bredsidor över en mjukare konstmatta till tonerna av några plusgrader och issmältning.
Jagnes fot verkar bli någorlunda bättre och han satsar tydligen på att träna tejpad på torsdag. För egen del bokade jag alldeles nyss en tid med Strumpan imorgon för ytterligare en stötvågsbehandling på knät, imorgon bitti innan träningen. Därefter kommer jag nog försöka gå på fotbollsträning med laget. Det får, som man brukar säga när knät då och då viker sig efter strålningar i hela vänsterbenet, bära eller stråla.
Jag och Silfver skulle ansvara för frukosten imorse. 08.30 ska den serveras och 08.00 bör man vara på plats för att kunna ställa i ordning allt samt koka gröt och ägg.
08.10 kom jag på att det var vår tur. Jag hade helt glömt bort att alla nu gjort frukost en gång. Glömt att listan gått runt ett varv och att det åter var dags för de yngsta. Ett och annat avgrundsvrål yppade sig i det tomma radhuset, några slag utdelades mot byrålådan i hallen innan jag sprang ut till bilen i det jag hade på mig för stunden.
Ett vitt linne så tight att Magnus Carlsson skulle blivit generad. Ett linne som var tänkt att bäras osynligt under en skjorta. En skjorta jag inte fann mig tid att hämta i stridens förseningshetta.
Så där stod jag, runt tjugo över åtta, med den skamsenhet som bara en rejäl försening och ett tightare linne kan frambringa. Inte kunde jag hjälpa till med något alls heller. Allting var klart. Åkeby hade fått hjälpa till med gröten, berättade Silfver.
Jag stod där och väntade med fruktan på när Åkeby skulle komma ner och skälla ut mig. Läxa upp mig om hur viktigt det är med tider som professionell fotbollsspelare.
Men det gjorde han inte. Han var förbaskat trevlig. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt, förklarade hur jag glömt bort, och hela situationen skämtades bort. Jag tog hand om disken efter frukosten och i slutändan blev det väl ingen större skandalare.
Nu när jag tänker på det; kanske var ilskan över min försening till grötlagningen som kom smygande mer och mer under förmiddagen och som till slut utmynnade i Boltonlöp för de träningsdugliga spelarna?
Jag hoppas inte det.
Behöver en mun till för att kunna andas,
ett hjärta till för att inte stanna.
För jag är förlorad,
i kriget mot mig själv.
smäckert,
Detta innebar att vi var lediga från ettsnåret. Vi valde som så många gånger förr att spendera en ledig eftermiddag på stan, då det såg ut som att solen var på väg att titta fram och göra de välkomna plusgraderna sällskap och bjuda på en mylla av vårvärme, sol och allmän sportlovsgamman nere på torget.
Räck upp handen alla som tror att det var lika varmt, skönt och soligt som väntat nere i stadskärnan.
Ta ner dom. Ni kommer inte från stan, va? För då hade ni vetat att Sundsvall är den stad som har allra flest blåstimmar i hela västvärlden. År efter år. Inte ens på den nordnorska blåskusten kommer man upp i samma blåssviter som mellan stenbyggnaderna i stan.
Min farfar pratar sig än idag varm om den där försommardagen -48 då han satt på en parkbänk i centrala Sundsvall. Han menar då att det blev vindstilla för en femtonsekundersperiod. Håret flög för en stund inte runt på hjässan. Det låg stilla för första gången någonsin.
Sedan den här stunden har det blåst oavbrutet i Sundsvalls stadskärna. Inte ett hårstrå har fått ligga stilla på sextiotvå år.
Plusgraderna behagade dock dyka upp, och det tackar vi för.
Det var fler a-lagsspelare som valde att spendera eftermiddagen i Sundsvalls stolta innerstad. På cafét nedanför MQ satt Hannes, Billy, Brinken, Nuri, Sliper och Naurin och fikade. Det var med andra ord så kändistätt som det är möjligt i stan de dagar inte Kjell Lönnå anordnar parader genom staden med spelmän, trumslagare och tenorer.
Jag själv begav mig på jakt efter en vårjacka med Akdags ende son. Nittio procent av en persons självförtroende sitter som alla vet i personens jacka när man går på stan. Och vi går just nu runt med en svart, tråkig jacka som till råga på allt har gått halvt sönder vid dragkedjan. Det håller inte.
Men... jag hade för en stund glömt vilken stad jag bott i de senaste snart tjugo åren. Det är klart att det inte går att finna en smäcker jacka i Sundsvalls stads två (?) knappt besöksvärda klädaffärer. Vi var aldrig ens nära.
Däremot fann vi en tröja på Martins, en något bortglömd affär som vi idag var in på för första gången sedan O'Learys brann. Hade det här varit en populärare och mer läst blogg hade vi nog stått och knäppt kort på oss själva i spegeln, iförda den nya tröjan. Men det finns det ju andra, solbrända modeller, som har betalt för att göra, resonerar vi.
"Kom sommarnätter under stjärnor kom", sjunger Håkan Hellström i Båda sidor nu. Även den här tröjan nynnar på samma melodi.
Tröjan var av det dyrare slaget, ett slag som en som får sin första lön i april inte ens borde få slänga ett getöga på i affären, men det var också en tröja vi sett tidigare på nätet. En tröja vi redan där och då fattade tycke för.
Och det är väldigt, väldigt ovanligt att du ser en tröja du fattat tycke för på nätet i en affär i Norrlands huvudstad. Oerhört sällsynt. Det tycker jag ska premieras. Så vi slog till omgående och skar därmed ytterligare hål på vår tomskramlande penningpung.
Nu propagerade vi för att vi på sofflocket skulle se fredagens inspelade "Skavlan"-avsnitt. Vår far ville annat. Han ville se den svenska dokumentären "Minnet av Messaure", en dokumentär om en gammal norrländsk kraftstation.
Jag ber om ursäkt för det här ihåligt ointressanta inlägget, till alla er som ville läsa något matnyttigt eller roligt. Men jag säger som min far när han försvarade sitt val av teveprogram i afton:
"Man ska inte ha så kul jämt".
Med sommaren kommer,
jag lovar dig,
bättre dar.
skelben,
Men Tussen tyckte att jag var nära på vig i sätesmuskeln. Inte stel alls.
"Inte?", undrade jag.
"Nej, om det inte är så att du är överrörlig. Är du det?", frågade Tussen.
Av alla mina saknade egenskaper är nog överrörligheten den som genom åren lyst allra starkast med sin frånvaro.
Vi försökte vara med och träna. Klarade joggningen skapligt, men redan under den första passningsövningen började smärtan i utsidan knät göra sig påmind. Det hela blev ohållbart när vi gick över till skott- och inläggsövning då knät gång efter annan vek sig efter en strålande smärta.
Nya tag hos Tussen istället. Han bjöd på en massagesession som såväl Josef Mengele som Doktor Död tyckt varit väl magstark. Vi skrek som en stucken grisekno och slog i bänken.
Vi gick ut och prövade igen med diverse joggning på planen. Smärtan kom efter en vända och vi återvände in. Tussen kliade sig i pannan, tydligt fundersam. Men så sa han åt mig att lägga mig på mage. Började känna i svanken och fann där väldiga spänningar och smärtor. Han konstaterade snabbt att det var någon form av låsning i ryggen och tittade omgående på våra fötter.
Det ena benet var tydligen en centimeter längre än det andra. Jag vet inte mycket om fysiologi - men jag kan anta att de ska vara lika långa.
Men låsningen hade gjort att det blivit skelt och Tussen hade helt sonika antagit att firma Strumpan och Erika hade tittat på det här och justerat ryggen tidigare. Men icke.
Imorgon ska Erika ta en kik på ryggen, justera så att våra ben blir lika långa igen. Sen så kan vi förhoppningsvis träna.
Förstår ni hur sugen jag är? Idag var det relativt soligt, några plusgrader, en mjuk fin matta och passnings-, skott- och spelövningar.
Det börjar bli ordentligt skönt att vara fotbollsspelare i GIF Sundsvall. Imorgon ska vi träffa Cain och kanske, kanske kan vi efter det titulera oss fotbollspelare på heltid.
Ett riktigt fattig heltidsfotbollsspelare. Men likafullt.
Inte varmt,
men nästan vår.
sportreflektioner,
Sverige är utslagna ur Davis Cup. Detta efter förlust med 2-3 mot Argentina.
Föga förvånande om ni frågar mig. Hade jag haft en mellanstor spanskodlad äppelskiva i mungipan hade jag suttit den i vrångstrupen och dött när jag läste laguppställningen.
"Pim-Pim" Johansson och Andreas Vinciguerra?
... Andreas Vinciguerra?!
Jag ställde mig helt frågande till att ett lag med dessa två pensionärer ens får ställa upp i en anrik tennisturnering. Undrade hur det var ställt med svensk tennis. Hur Tomas Enqvist hade tänkt.
Nu har vi på pirkt.blogg.se fått ta del av en unik ljudupptagning av ett telefonsamtal mellan den nuvarande Davis Cup-kaptenen Tomas Enqvist och hans bollplank Kalle Moreus, som hade ett jävla serve-volley-spel innan han insåg att det var roligare att spela violin och äta sig riktigt mätt på wienerlängder, inför DC-matchen i helgen.
Tomas Enqvist: Kalle, hur fan ska jag göra med den här DC-matchen mot Argentina? Känner du någon tennisspelare som har barnvakt i helgen och kan vara sugen?
Kalle Moreus: Har vi inga riktiga spelare?
TE: Nej. Inga som har spelat tennis över korpnivå de senaste fem åren.
KM: Okej, det låter tufft. Men vem spelade senast på hög nivå då?
TE: Ja, det var väl Andreas Vincigue...
KM: Hehehehe, just det. Gud vad tiden går.
TE: Ja, det är han och "Pim-Pim" Joh...
KM: Hehehe, sluta nu Enen. Min mage klarar inte det här. Jag har just tryckt två hallontartaletter.
TE: Ja, men det finns ju inga andra Kalle? "Vinci" spelade ju ändå på ganska hög nivå för en fem-sex år sedan. Och han säger att han hållt igång bra. Tydligen gjort fyra matcher i den skånska squash-trean och vunnit en. "Pim-Pim" sa att han inte rört sig de senaste åren, mest legat på sofflocket, men han är ju lång och kan serva.
KM: Ja, det borde räcka långt. Skrev han inte i nån status på Facebook för nån vecka sen att han gjort fjorton sit-ups hemma framför teven?
TE: Jo, formen är det nog inget fel på. Men har vi inte några andra kandidater alls? Har inte du hört nåt i tennis-Sverige?
KM: Nja, det är inte så många som håller igång just nu. Den här Ola Nalbandian säger dom har hållt igång då och då på Lagunen ute vid SCA-fabriken i Sundsvall. Tydligen tagit några game på Pirkt Nalbandian på hardcourt och sägs ha en jävligt segjobbad backhandslice.
TE: Ojdå, det här låter intressant...
KM: Ja, han hade ju varit given utifrån sina meriter. Men jag frågade runt lite och tydligen skulle han ha middagsbjudning på lördagen. Skulle tydligen bjuda på fondue och grejer.
TE: Fondue? Det som är så gott. Ja, då ska vi inte störa. Men vi ringer "Vinci" och "Pim-Pim" istället då? Jag orkar inte vela mer.
KM: Vi gör så. Vi får höras nåt.
TE: Vi får göra det. Du förresten, läste på nån blogg att nån kille trodde han sett dig och Orsa spelmän varit med i Melodifestivalen.
KM: Vad sjukt. Det verkar ju troligt att jag skulle få vara med där.
TE: Nej inte direkt va? Men vi hörs.
Så kan det gå.
Jörgen Brink tror väl inte på det här på riktigt? Saxat från Aftonbladet:
Sju år efter genomklappning vid VM i Val di Fiemme 2003 har Jörgen Brink äntligen fått sin revansch.
På söndagen skrev Hudiksvall-åkaren in sig i den svenska skidhistorien som segrare i Vasaloppet.Nu vill 35-åringen bli ihågkommen som segraren istället för den store förloraren.
– Ja, det får man hoppas i alla fall. Helt klart. Det är otroligt skönt, säger Brink till SVT.
Att "göra en Brink" kommer för alltid, alltid, alltid vara att gå in i väggen.
Man borde ha suttit kvar på IP efter GIF-GIF-mötet. Alen Sulovic ska nämligen ha skjutit 1-0 för Härnösand - direkt på avspark! 2-1 till Division II-laget slutade det till slut. Nu går U21-laget på sportlov.
Hur ser det ut för egen del, tro? 
Jodå. Vi tvingade i oss en fonduemiddag och nu måste vi sätta oss i en steamer innan vi faller ner i sängen.
Men vi har ju i alla fall hälsan*.
*= Det hoppas jag i alla fall. Imorgon ska nämligen Strumpan massera och mjuka upp och vi ska få försöka träna med övriga laget. Långt från alla bassänger och crosstrainermaskiner. Vi har varit borta från lagträningen i fyra dar, och klättrar redan på väggarna. En långtidsskada skulle enligt denna ekvation rendera i självmord.
När allt annat här är falskt och fel.
Och jag går bara ner mig.
dobbel,
Kan man spela på vasaloppet?
Ja, Peter. Du kan numera spela på allting.
Ringer du bara rätt sydostasiat så kan du säkerligen spela på om din lönnfete och meniskopererade granne kommer nå blåbergsstationen i Oxberg på under eller över fem timmars åktid.
Jag tror oddsen var relativt höga på att vår ende far skulle få för sig att äta fondue även under söndagen, så att även den ende sonen skulle få smaka på oljekokat kötts sötma denna välsignade helg. Men så blev det. Huruvida någon rumänsk spelkartell varit där och hotat min far vet jag inte, men det kan man aldrig utesluta i spelhänseende. Jag vill dock tro att det är av ren och skär godhet.
Tror ni det brinner lite i Klonk-Basse nu? Fondue på en lördag... och söndag. Han lär väl sätta eld på en inlämnad Kenokupong i ren frustration. Vad för kupong? En vinstkupong så klart. Klonk-Basse är nämligen av Svenska Spel stationerad till Gotland för att ha närmre till medriggen. Signalstyrkan på den från det statliga spelbolaget utskickade medriggen var för svag i Sundsvall, tyckte Margareta Winberg och lät upplåta en lägenhet i Visby till företagets lilla guldgosse.
Klonk-Basse hävdar själv att han studerar. Ett program "utan tentor och läroböcker"... Ja, visst.
Akdags ende och jag pratade på matchen om att erbjuda livespel på GIF-matcherna. Vi tänkte oss ett klassiskt gammalt travbanescenario före Internetboomen där folk stod och skrek och hytte med hundralapparna.
"Gör Robban Lundström ett till mål i matchen? Tre och trettio i odds!", varpå det blir ett sorl och viftande sedlar bland publiken.
Jag tror det hade kunnat slå. Det här är måhända en fördom jag har, men jag tror att det finns både en och två i Patronerna som någon gång tittat för djupt i ett nysläppt Oddsetprogram.
I pausen hade man kunnat erbjudit spel på greyhounds från hörnflagga till hörnflagga. Billy Landsdowne hade kunnat kommenterat. Jag tror på det här och det låter som en utmärkt uppgift för Akdags ende som för tillfället bara kan titulera sig NHL-speltorsk och 12%-ig IKEA-arbetare.
Lockar han bara ett par genomsnittliga asiater med plånböckerna fulla med singaporianska spheng så är lyckan gjord och poletterna Akdags endes.
Du är den sortens flicka jag gillar,
för du är tom och jag är tom.
gif - gif 2-2 (1-2),
Det slutade med att hemmasupportrarna gick hem glada i hågen.
För efter en blek och trist första halvlek kom båda GIF-lagen ut som helt andra lag i den andra halvleken. GIF Sundsvall som ett mycket rappare, piggare och bättre lag - Gefle IF som ett segare, tröttare och sämre.
Matchen påminde till mångt och mycket om den mot Assyriska förrförra veckan. I första halvleken blir Hannes för ensam i sin forwardsroll. Löpningarna som hotar Gefles backlinje kommer inte riktigt och spelet blir väldigt stationärt där det enda riktiga alternativet är att söka islänningens bröstkorg med en färdballad. Robban tog några fina löpningar i djupled från sin ytterposition men passningarna kom för sent eller inte alls.
Gefle å andra sidan spelade mycket bra i den första halvleken. Så pass solitt bakåt att vi inte fick läge att ställa om som vi gjort så effektivt hittills under försäsongen. Lantto tog exempelvis löpningar jämte sin egen ytterback i det defensiva omställningsspelet och det såg väldigt tight ut - som alltid när Pelle Olsson ställer ut elva mannar på en gräsyta. Framåt hade Gefle ett antal fina kombinationer där framför allt Alexander Gerndt övertygade och stod för ett riktigt klassmål där han placerade dit bollen via den bortre stolpen.
Gerndt var så bra att man för en stund funderade på ifall man satt och kollade på en match i matchsimulatorn från Football Manager 2007. Där är nämligen Alexander Gerndt bäst på hela spelet.
Hannes avslutar den första halvleken med att visa en spets i huvudspelet som nog ingen annan forward i Superettan kan mäta sig med - det offensiva huvudspelet. Från stillastående på hörna hoppar han upp, vinner duellen och trycker till bollen lågt intill Hugosson från halvlångt avstånd. 1-2.
I paus byttes Hannes och Mirza ut och Silfver och Forsberg hoppade in. Med Aziz på topp och Emil bakom blev det omgående farligt i djupled. Det känns som att Aziz och Emil spelar tätare ihop än Hannes och Aziz, vilket gör att det blir ett bättre understöd i anfallen.
GIF tar över spelet, rullar upp några fina anfall och efter en kvart eller så får Aziz bollen i straffområdets högra del. Gambiern löper ner till sidlinjen och spelar bollen i luften snett-inåt-bakåt. Där möter Robban upp med en klinisk volleyträff i det bortre aviga hörnet. 2-2 och utjämnat.
Och det är GIF Sundsvall som är bättre i den andra halvleken. Gefle verkar ha tyckt att man gjorde sitt för dagen i lagets mycket bra förstahalva av matchen. Bakåt ser det väldigt stabilt ut i den andra halvleken och Brink och Ek gör ett väldigt gott dagsverke sett överlag.
2-2 slutar matchen. Jacconelli får en kvart på sig att visa upp sig men hade ingen av sina bättre dagar. Han drev upp bollen vid ett ypperligt tre-mot-två-läge med minuterna kvar, men fick bollen för långt ifrån sig medan han letade efter rätt passningsalternativ. En Geflespelare kom emellan och bröt och avgrundsvrålet över en juniortappad boll i en blåfrusen träningsmatch i mars lät inte vänta på sig från läktarhåll:
"Neeeej!"
Snart är det förhoppningsvis min tur att gå igenom den skärskådande eldsringen.
Vi satt på raden nedanför en fotbollsintresserat gäng av två män och ett litet barn. Huruvida det var en familj med två homosexuella pappor låter vi vara osagt, men de tyckte i alla fall att Pontus Silfver gjorde det mycket bra och fyrade av följande kommentarer.
- Han är som ett litet qvick-Silfver. Hehe, sa den ene mannen och skrockade förnöjt.
- Ja, han är som en liten spillevink, fyllde den andre i. Mannen var stöpt i den gamla skolan och när det gick ont för GIF använde han den något föråldrade termen "jäsiken".
Även Forsberg stod för en mycket fin halvlek. Geflespelarna på högerkanten gjorde sitt bästa för att utan tillhyggen fälla den kvicke teknikern, men utan lycka. Till slut fick Daniel Bernardsson - bonde till vardags och van att fånga boskap - in en sen och ful glidtackling och Foppa fick smaka konstgräs samtidigt som bonden möttes av en ostskiva.
Jag tror som sagt att merparten av åskådarna, som måste ha varit riktigt besvikna medan man i pausen inmundigade det medtagna kaffet, vandrade hem glada i hågen efter den här fina andra halvleken mot allsvenskt motstånd i ryggen.
Till slut kan vi bara konstatera att vargavintern inte vill ge med sig. Är det lätt att inte frysa i fötterna? Helt omöjligt. Hade inte Kung Bore eller annan ansvarig bjudit på sibirisk midvinterkyla hade vi kunnat sitta kvar och se U21-lagets möte med nyblivna Division II-laget Härnösands FF.
Väl hemmavid kunde vi konstatera att läsken mycket riktigt lär ha flödat i strid ström på Växjö Lakers Kvalseriepartaj i helgen. 3-1 och vi tackar Sundsvalls näst snabbaste man för välbehövliga slantar.
Inte där än,
men på väg.
solen,
Gårdagskvällen:
Vi vet att vi ska äta middag om en timme hemma hos Martinsson. Men vi känner oss hungrig och letar i kylskåpet efter något gott. vi finner gårdagens överblivna hämtmat. Vi frågar ifall vi kan ta oss några vårrullar för att stilla hungern.
Det slutar med den här tallriken som vi snabbt trycker i oss, precis innan vi ska åka iväg och äta middag.
Jag vet inte vad Fredde Paulun hade sagt om det, men jag antar att vi kan vara tacksamma över att vi har ämnesomsättning som en somalier.
Trevligt med frukost framför Vasaloppet. Hade man bara hunnit med att nypa Jörgen Brink-seger till 60 gånger pengarna som någon ropade ut för någon månad sedan så hade lyckan varit gjord.
David Fjäll har nästlat sig in även i skidkretsar numera. Det finns ingen hejd på nästlingen.
Sundsvalls näst snabbaste man menar att Växjö Lakers varit ut och firat den säkrade Kvalserieplatsen i helgen, och rekommenderar därmed lir på hemmalaget Borås HC i eftermiddag.
Jag undrar om Lakersspelarnas firande var av den dignitet som Johan Martinsson ska ha bjudit på igår kväll. Den långe och sege centertanken skulle nämligen ha startat på topp när Söders BK idag mötte GIF Sundsvalls P15-gäng klockan 10:00.
Men trots att Sundberg menade att han hopprundsparkade den sängliggande Martinsson för att åstadkomma en väckning så gav det inte en reaktion. Vi kanske borde vara oroliga över att månne han aldrig vaknar, men i dagsläget finner vi det bara väldigt roligt.
Hur det gick för Söders BK, som i Martinssons frånfälle måste fått stoppat in Kenwyne Jones efter tre veckor av inspelningarna till Supersize Me intill vår gamla SO-lärare Johan Nilsson på topp, vet jag inte.
Nu blir det match av en annan dignitet - GIF Sundsvall mot Gefle IF. Vi hade tänkt skina ikapp mot solen, men den verkar bara vilja visa sig när vi sitter inne på åttatimmarsmöten.
Jag ser solen i dig,
men den ser inte mig.
samkväm,
Och jag vet inte ja...
Martinsson och Sundberg hade beställt mat för avhämtning från Kvarterskrogen intill Martinssons paradvåning. Vid avhämtandet frågade vi snällt mannen bakom kassan ifall det var vitlökssås på vår beställda Vesuviopizza.
"Ja", svarar han utan att titta i påsen.
Vid det här laget skulle väl ni läsare kunna satsa ett armeniskt fosterbarn på att jag inte fick någon vitlökssås. Ni har alldeles rätt.
Vart är yrkesstoltheten? Att leverera en rätt kallad "Vesuvio med vitlökssås" utan att fullfölja mer än halva avtalet är som att leverera ett lagfoto till en Superettaklubb där tre spelare blundar. Hur svårt ska det vara för en genomsnittlig pizzagubbe att öppna kartongen (i en utopisk värld utan att tappa en handfull hårstrån på pizzan) och kolla ifall där är någon vitlökssås utplacerad?
Men livet går väl vidare, om än i moloken gemak. Det blev en kväll framför televisionens digra utbud av sport. Vi tittade på medan Martinsson - medriggen i sällskapet - räknade in lir som om han ägt en framspelningsbar tv-box. Vi kikade på först Uniteds knappa seger borta mot Wolverhampton, därefter Barcelonas urkabling borta mot Almeria och till slut Real Madrids fatala superurkabling hemma mot Sevilla.
Ja, till en början. Men när Ronaldo petar in 1-2 och publiken vaknar till liv på allvar för första gången - ja, då hade inte jag velat bära en röd dräkt på Bernabeus jämna gräsmatta.
Vilken urkraft. Från totalt vindstilla kommer en svulstig våg som sveper med sig allt i sin väg. När Fazio helt tappar Ramos och 2-2 är ett faktum med trettio minuter kvar - ja, då vet du ju i stort sett att det även kommer ett segermål.
Det trodde Martinsson också. Ett tag. Han visste inte riktigt. Han började med att ta Sevillaseger samt underspelet efter bortalagets ledningsmål. Efter Ramos kvittering nöp han seger hemmalaget och med fyra minuter kvar och 1,40 erbjudet för krysset så kliade det åter i fingrarna.
Till slut satt han alltså där med den trassligaste historia till helgardering de sju haven sett sedan Jocke med Kniven karvade upp en Stryktipskupong med ett enda snitt. 1,70 - 1,40 - 3,20 på vardera tecken klingar inte som en cashewnöt i en tom snacksskål direkt.
van der Vaart avgör på stopptiden och då har Real gjort sig förtjänta av ett segermål. Vi själv nöp ett lir på att det skulle bli mål mellan den 75:e och 85:e minuten och satt som på nålar ett antal gånger när Higuain laddade en för dagen felkalibrerad bössa kring stolprötter och kryss.
Jose Maria Guti. Det är långt mellan gångerna, men när det väl stämmer som det kan stämma för den långhårige playboyen så är det ren och skär magi. Hemma mot Sevilla verkar vara gångbart. Idag satt de där stenhårda skottpassningarna och vinklingarna perfekt på fötterna och det är en fullkomlig njutning att se.
Nån måste förresten ha lagt någon fulsvamp på min pizza - för när Martinsson zappade över till Melodifestivalen tyckte jag mig bestämt se Kalle Moreus stå där och spela.
Efter matchen begav sig herrskapet via taxi ner mot stadskärnan och vi kan bara konstatera att det är ett under att taxiresans kostnad understeg BNP:t av ett mellanstort nordafrikanskt land. För som den taxichaufförn måste ha fått vänta.
Vi kikade in en vända på Svenssons, träffade Sundsvalls mest trasslige anglare och inte många fler utan vände omgående kosan hemåt via en taxi. En taxi som skulle dykt upp på "ett par minuter", men som vid återuppringningen hade "blivit ledig igen".
"Men jag har ju inte hunnit röra mig många meter via taxi kan jag själv tycka", menade jag, blåfrusen som en nordnorsk sötvattensaborre, och tyckte att de borde skälla ut den där "bil nio".
Men när väl bil nio dök upp var man sitt vanliga mesiga, trevliga jag. Förklarade att vi bodde vid "de gamla läkarvillorna" som tydligen alla taxichaufförer känner till, pratade lite om Timrås två tappade poäng idag och som brukligt ifall det var mycket folk på stan.
Och det är väl lika bra det, egentligen. Man ska vara trevlig. Det verkade dock inte klientelet på Oscars vara just i afton. Vi hörde nämligen på internradion att det vevades ordentligt med diverse tillhyggen utanför.
Nu ska vi ta några välförtjänta timmar av ryggliggande. Imorgon ska vi stretcha så pass mycket att våra fötter på måndag kommer vara fastetsade ovanför tinningen. Sedan ska vi se GIF Sundsvall ta sig an Gefle IF på Norrporten Arena klockan 15:00.
Hemmalaget kommer till spel med ett åttatimmars möte i benen och en sex-sju koppar maskinchoklad i magen, så Gefle får väl gälla som favoriter.
Det är som om jag har ljugit när du frågar var jag får allting ifrån Jag är slungad upp på bålet, om du undrar hur jag mår
gif, gif, giffarna, här vare, här vare giffarna,
Lördag och strålande solsken.
Vad passar då bättre än att sitta inne i sju timmar och lyssna till föredrag om kansliets, styrelsens och klubbledningens olika åtaganden?
Några föredrag var väl intressanta. Som när den mentala tränaren Stig Wiklund studsade runt och gapade framme vid scenen. Den karismatiske mannen påpekade hur viktigt det var med mental träning - att hans adept Johan Olsson aldrig tagit någon medalj utan den - och jag tror honom.
Jag tror på att det är viktigt, men däremot har väl den gode Stig ett och annat att bevisa i GIF Sundsvalls organisation. Han kom nämligen in med sin träning ifjolhöst, varpå laget började gå som ett sänke under säsongens slutskede. Men Stickan talade sig varm om långsiktighet, så månne skördar vi våra mentala frukter i år.
De föredrag där föreläsaren läser ordagrant från vad som står skrivet på deras PowerPoint-punkter kunde man dock klarat sig utan, kände jag, där man satt hungrig och dåsig. Som en spelare uttryckte sig efteråt:
- Efter ett tag var jag så trött att jag inte hörde eller fattade vad dom sa. Jag såg bara hur munnarna rörde sig.
Ja, man hann bli relativt hungriga igen vid tresnåret efter att klockan tolv ha serverats en fläskfilégryta som innehöll lite för lite fläskfilé och för mycket champinjoner för min smak.
Inget fikabröd bjöds det på under pauserna, förutom de företagskolor och sorgliga After Eight-substitut som låg i en skål på ett bord. Istället fick man gå lös på Norrportens kaffemaskin. Inte mindre än åtta koppar maskinchoklad räknade Lundström det till för egen del, och jag själv kan inte ha legat långt bakom. Även om jag då och då bytte ut chokladkoppen mot en kopp Cacao Creme för vuxenhetens skull.
Det tog ju slut till slut, och det tror jag alla var nöjda och glada med.
Ikväll bjuds det på fondue i det Löfgrenska hemmet. Men vi ska trots allt lämna. We choose not to fondue, som man säger på andra sidan Atlanten. Ett val som är brottsligt och förenat med stolen i arton amerikanska delstater. Vi ska nämligen åka till Martinsson för en trevligare afton med middag och samkväm.
Elektriska stolen för att lämna en fonduekväll - låter det hårt? Då är det ändå inget mot vad Klonk-Basse hade gjort. Han hade torterat, flått och lemlästat mig till oigenkännelighet om han fått nys om att jag lämnat en fonduekväll.
Klonk-Basse har nämligen själv aldrig fått chansen att doppa kött i en oljekokande kittel. Varje gång man nämner ordet fondue så väser gotlänningen till och blir surmulen. Hade han någon gång givits chansen att medverka på en fonduekväll antar jag att Klonk-Basse fått något närmast religiöst i blicken.
Så hoppa inte över ringmuren och säg till honom.
Imorgon ser vi tillsammans GIF besegra Gefle. Klockan 15.00 på IP.
Får jag se dig ikväll,
på ett tåg till stan?
gott å,
Det är den fruktade nazidoktorn Josef Mengeles anteckningsblock som vi har fått tagit del av. Vi fastnar på en sida där rasbiologen Mengele går in på för- och nackdelar med den asiatiska rasen. Anteckningarna är enligt min lekmannabedömning nedplitade i Oberstdorf vargavintern -41, över en take-away-påse vegetariska vårrullar.
Det man reagerar på är väl att Mengele valde att skriva på svenska.
Annars har han rätt i sak på plussidan - asiaterna gör fantastiskt bra hämtmat. Idag var det Dragon House som bjöd på smäckerheterna.
Nu sitter vi på sofflocket efter att garderoben fått sig både en och två kyssar av den stora varslarnäven. Jag fick slänga ett tjugotal plagg som Pelle Ljungströms försäsongsträning helt enkelt gjort mig för stor för. Vi har trots allt gått upp knappa tre kilo - och jag tror och hoppas att det inte enbart är vårrullararna och jordnötssåsen som satt sig.
Nu sitter vi här och väntar på att tevekvällen ska dra igång. Med en inspelningsbar tv-box i hemmet vet man aldrig när klockan blir 20:00 och På spåret drar igång.
Med På spåret, Skavlan och Solsidan på samma kväll kan vi ju genast konstatera att det var ett felval av de tappra själar som letade sig ut i den medellösa Sundsvallsnatten ikväll.
Can you see in the dark?
Can you see the look on your face?
The flashing white light's been turned off,
You don't know know who's in your bed.
It takes more than fucking someone you don't know to keep warm.
Do you really think that for a house-beat you'll find your love in a hole?
helg,
Sundsvalls Tidning har bestämt sig för att satsa på en fylligare helgtidning, med mer djupgående läsning för läsarna.
Det blev succé direkt här hemma. På lunchen slog jag mig ner för att imundiga en bättre matlåda från Lasse. Vi råkade dock mitt under måltiden stöta till vår glasflaska med Trocadero, så att innehållet rann ut över hela matbordet.
Majoriteten av den sötsliskiga läsken hamnade dock på ST:s andradel. Och vilken absorberingsförmåga den nya, tjocka tidningen hade. De nya reportagesidorna sög upp Trocadero som en knubbig femteklassare.
Vi behövde inte ens hämta något hushållspapper. Bara dra fram och tillbaka med den nya tjocka lokalblaskan. Det hade aldrig gått innan satsningen.
Succé direkt, Kjell Carnbro.
Idag tog vi tag i saker och ting. Vi hämtade en stol, formligen bäddade ner den i snön under fågelborden och satte oss i solskenet för att läsa en godare bok. Mycket trevligt. Mycket sunt. Solen bländade och det kanske, kanske gick att utvinna viss solningseffekt där i reflexskenet från den kritvita snön?
Nåväl.
Vi invigde idag det nya gymmet i den gråa villan intill Gula villan. Hädanefter skall den villan kallas Gråa villan. Det var litet, det var trångt, en och annan skivstång slogs i väggar och fönsterbräden till en början. Tankarna gick direkt till det här Seinfeldklippet:
Men efter ett tag tog det sig. Jag bytte gymomgivning till Brink och Eks grupp, och vi skämde inte ut oss utan lyfte samma beskärda del skrot som tidigare.
Jag har en finne på pannloben. Hur stor och synlig?
Sören Åkebys första reaktion när han såg oss i styrkerummet: Har du fått en stång mitt på pannan?
Så stor. Så synlig.
Men enligt min lekmannabedömning är den borta tills imorn. It better be, annars går vi lös med osthyveln.
Funderar på att göra en rockad i garderoben nu. För det första så måste ju alla mina nya Sparköp-kläder få plats någonstans, men sen så tänkte jag också kunna slänga ut en hord med gamla träningskläder. Om vi nu får chansen att spela i GIF Sundsvall på heltid så har vi ju träningskläder i massor på IP, och behöver då inga hemmavid som tar upp värdefull garderobsyta.
Men det finns fortarande ett "om" där. Det blev inget möte med sportchefen idag av orsaker som inte jag blivit informerad om.
Men det kanske blir imorgon, då har nämligen hela truppen möte från klockan 09:30 till 18:00 med styrelsen, kanslipersonalen och dylika.
Vet ni inte vad ni ska lyssna på nu när det blivit helg? Inga problem.
Båda dessa låtar kommer från skivor som är så fantastiskt bra att det borde vara lagstadgat att ge dem en ärlig chans:
Frightened Rabbit – The Midnight Organ Fight, och Deportees - Under The Pavement.
Fear has got the best of me And the jokes has got the rest of me
knähelvete,
A) Att gå ut på en konstgräsplan av fullstora fotbollsmått för första gången för säsongen i träningssammanhang, avverka ett fotbollspass innehållande försvarsspelsträning och spel ungt mot gammalt och slippa avsluta med Boltonlöpningar - allt under ett värmande solsken.
B) Stå i en crosstrainermaskin på ett gym, köra åtskilliga treminutersintervaller framför ett avsnitt av Xena Krigarprinsessan* tills dess att du står hukad över handfatet av trötthet - och sedan halta av maskinen med samma jävla smärta i utsidan vänsterknät?
*= Till råga på allt ett avsnitt från fjärde säsongen, den där Xena slåss mot kentaurerna, som vi redan tankat ner och sett.
Vad ska det bli av dig?
Vad ska det bli av dig?
polettbrist,
Det finns ju en del. Så mycket smäckert. Och - tro det eller ej - allt finns inte i Norrlands Huvudstad.
Men nu är det ju som det är. Vi har inte tjänat några pengar under januari och februari, så vi har inte råd att beställa ett enda plagg från något av de mellanstora modehusen.
Istället litar vi, som så många gånger förr, till postorder.
Årets Sparköp-katalog dök ner i brevlådan igår och innehöll mycket lovande. Lite lite herrkläder och onödigt många kroppsstrumpor för tanter, men allt i allt så ser det ut att bli ett mycket bra år för min garderob.
Utöver alla kläder vi beställde hem kunde vi inte motstå följande:
Jag vill se den individ som lyckas hålla sig för skratt när de ser att ett lustigt troll till synes flyger igenom baksidans körsbärsträd. "Överraska dina vänner och grannar", så att säga.
Jag vet inte om det var så att det var det nyligen upplagda lagfotot som framkallade det här - men det kan vara det underligaste SMS jag fått på ett tag:
Vi söker hårmodeller till morgondagens frisyrvisning! Sugen på nått nytt & trendigt? Passa på & hör av dig under dagen!
/Klippoteket i Kramfors AB.
Nog för att jag lyckas bjuda på en riktigt svettig skruvfrilla, tillsammans med ett par nerdragna strumpor, på bilden. Men att åka till Kramfors för en klippning? Vart ligger ens Kramfors?
Ikväll missar ingen, och då menar jag ingen, att titta på TV8 vid klockan 22. För då är det nämligen säsongspremiär för "Mauros och Pluras kök", med ingen mindre än Håkan Hellström som gäst.
I framtiden kommer även Lars Winnerbäck gästa och det här blir ju ett måste, vilket nu medför att vi har snickrat ihop en fin tv-vecka. Ett program per dag är lagomt.
Måndag, 22:00: Boston Tea Party.
Tisdag, 20:00: Mästarnas mästare.
Onsdag, 20:30: Dom kallar oss artister.
Torsdag, 22:00: Mauros och Pluras mat.
Fredag, 21:30: Solsidan.
Vackert så. Mer behöver man inte sitta vid teven. Datorn däremot. Vi har skrivit så många, långa blogginlägg på sistone att vår vänstra muspekare gått sönder och hänger och fladdrar bäst den vill.
Jag hoppas ni uppskattar det här. Jävligt mycket. För Media Markts garanti har gått ut, era jävlar.
Am I right?
You gave me the signs.
ditt öga ser allting så skumt, som om det grott igen,
Vi hade helt sonika glömt att de senaste månaderna präglats av en kyla och ett idogt snöfall som fått den tappraste fjällräv att lägga sig och gassa i ett gryt.
Men vår altan hade inte glömt. Ekvationen med en och en halv meter snöhög dividerat med en beskärd del solsken och värme torde utmynna i att altanen är snöfri och sittbar någon gång i augusti.
Möte med Cain, 14:35. Vi tänkte att han skulle få sina fiskar varma. Men de fiskar sportchefen hade med sig var likstela och i stort sett omöjliga att tina upp. Man har ju samtidigt inte någonting att kräva egentligen. Man kommer från Division III och kan inte direkt gå till någon annan Superettaklubb bara sådär.
Det är synd att man är född i bygden.
Nytt möte imorgon. Det fanns ingen klausul som behandlade bloggande i kontraktet - så det siktar vi på att fortsätta med.
Om ni tycker min fotograferingsteknik är bristfällig på bilden ovan vill jag hänvisa till att det finns folk som faktiskt är betydligt sämre som har det som sitt levebröd. Tre snabba knäpp med kameran och så klart. Skicka en faktura. Det verkar vara melodin. Yrkesstolthet obefintlig.
"Oj. Fick jag inte en enda bild där alla i laget höll ögonen öppna? Jag som ändå var seriös och klickade hela tre gånger med kameran? Äh, vi kör den här bilden ändå...
... jag menar, Billy, Hysén och Aziz... dom har ju inte ögonen helt stängda. Det får duga. Nu fakturerar vi några tusenlappar för det här".
Alexander Hysén, som var besviken i stadens främsta lokaltidning idag, ser med sina nästan slutna ögonlock ut som en näbbmus.
Bra jobb. Samma usla resultat som fjolårets fotografier där alla profilbilder var suddiga och oskarpa. Tillbaka med den där klotrunde, blonde och trevliga Matforsbon som vi hade i förfjol. Han kunde knäppa bilder han.
Du är ju född att börja med,
och det är vackert så.
cainmöte,
På den fjärde dagen gick vi helt sonika in på Cains kontor och bokade ett möte.
Klockan 14.00 idag.
Mina argument för drägliga förhållanden är så vattentäta så att jag nästan skäms. Hade vi haft någon kontraktskunnig person att samtala med innan mötet hade vi gjort det. Men det här känns i stort sett vattentätt.
Frågan är bara hur det blir ifall Lasses Matstuga slår igen om någon månad? Jag vill ju ha ut all min lön i Lasses gula matkuponger, och ifall de slår igen så står jag ju där med fickorna fulla av monopolpengar...
Nu ska vi ut i solen, sätta oss i en skönare stol och läsa en god bok.
- Det snöar inte.
- Det är alldeles lagomt kallt.
- Solen skiner som på Östtimors solkust.
- Det blåser inte.
Jag tror att det vädergudarna bjuder på idag är den första vårdagen. Eller i andra termer; den första dagen då du inte vill lägga dig ner och självdö efter att ha tittat ut genom fönstret.
You will only get it once.
chipp-flipp-konspiration,
Man kan ha det sämre.
Nu var det ju i och för sig ett väntat sömnpiller till match. I den manliga delen av min familj har det på senare år blivit kutym att varje gång Christian Willhelmsson är i närheten av bollen yppa ljud i stil med "chipp-flipp", "flipp-flipp", "nu kommer lille-tjipp-flipp".
För det är så han spelar. Som en liten flipp. En chipp. En plutt. Han hade behövt hålla fingret mot spiken under sängen och säga tjillevippen inte mindre än tre gånger för att kunna ha en chans att stå upp i en närkamp.
Ljuden bör uttalas i ungefär i samma tonläge som en backsensor. Och ju intensivare Chippens försök att ta sig förbi sin motståndare blir, ju intensivare blir lätena från soffan. Till slut blir han enkelt avtagen bollen, och då skrattar vi lite för oss själva.
Han är så flängig, liten, klen och ser ut att kunna fara och flyga som en tyllvante vid minsta beröring. När han ska gå in i en närkamp eller försöka täcka skott - ja, då går han in i situationen med några Ravelli-efter-straffräddningen-94-steg. Det här fungerade ett tag, när han hade självförtroende och ett antal nya dragningar i rockärmen.
Nu, när han surfar på sanddyner till vardags, är han tom på självförtroende och verkar ha ägnat tiden i i Mellanöstern åt att räkna saudiska rial (vilken allmänbildande portal det här är) istället för att lära sig några effektiva dragningar.
Han är väldigt dålig. Det tycker i alla fall jag.
Men inte "experterna". "Han gör det mycket bra i återkomsten", löd Kåmarks dom.
Vad är det här för en konspiration?! Snälla ge mig medhåll.
Det räcker med en kommentar bara, jag vill bara känna att jag har rätt; visst var lille Chipp-Flipp riktigt usel idag, och visst har han gjort sitt i den blågula dressen?
Det är över nu.
Men jag kommer ihåg alla dagar med dig.
Dom är över nu.
träningsstund har klor i mun,
Tanterna körde vattengympa. Vattnet var varmare än igår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Jag vet bara att jag inte vill veta särskilt mycket om vad som försiggår på badhuset. Vi badade som gud skapade oss - så när som på Erkan Sagliks gamla träningsshorts. Det var väl bra, alla anonyma badvärnare där ute?
Det blev fyrtio minuters löpning. Intill vår motionssimbana höll ett par barn i sjuårsåldern låda och hoppade från trampoliner. Det skvätte något förjävligt över på vår bana och jag stirrade pliktskyldigt ner de små liven och skrek:
"Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er". Sedan sprang jag vidare i bassängen med mitt flytdon kring magen.
Efteråt satte vi oss i en varmare bastu och pratade fotboll. Jagne känner hälften av alla Sveriges licensierade fotbollsspelare så han kan ju det mesta om svensk fotboll. Och såna människor gillar vi, eftersom fotboll är det enda samtalsämne som vi behärskar riktigt hyggligt. I bastun medtog vi handdukar medan vi lämnade badbyxorna utanför. Det var väl duktigt, anonyma badvärnare?
På kvällskvisten, runt halv fem-snåret, genomförde vi ett pass på Golds. Lite benböj, lite marklyft, lite styrkeryck, en hel del mage - och mycket stretchning. Vi tog till och med en pinne till vår hjälp. Hade det hela utspelat sig på SAK eller något annat manligare gym hade följande inträffat:
"Vafan är det där för en pinne den där grabben håller i? Jaha, han ska slå ner någon som nallat av hans sylar? Nej, vänta nu... Han sätter sig ner... På en sån där jävla matta. Grabbar, han ska stretcha. Ta varsin vikt och släng på honom!"
Men på Golds var det inga problem.
När vi skulle duscha efter passet hörde vi två medelålders män stå och diskutera dagens pass.
"Det var dåligt idag. Man blev ju knappt ens svettig eller trött", sa den ena och den andra höll med.
När man betalar för en tjänst i form av en personlig tränare, då vill du bli rejält slut för att känna att du fått värde för den femhundring du spenderat. När vanliga människor tvingas till fysträning drömmer man om att det ska vara slut snart. Men om man har betalat för att bli plågad - då vill man väl att det ska fortsätta in i oändligheten?
Riktigt nöjd är väl inte en konsumentupplyst person förrän han transporteras ut ur gymmet på en bår, med sjukvårdare runt om sig och med en syrgasmask över munnen? Sverker hade gjort tummen upp, liggandes på båren, med vetskapen om att all extrakostnad i form av ambulanspersonalens utryckning gjort att han betalat ett underpris för gympasset.
Nåväl. Vi inhandlade en proteindryck i kassan. Letade förgäves efter en Gainomax av valfri smak. Men icke. Nöjde oss med ett sorgligt substitut med chokladsmak.
Så där såg den ut. Typ. En smalare förpackning, men samma logga och samma bild.
Den var fantastiskt äcklig. Knappt drickbar. Chokladsörjan samlade sig på botten och resten smakade som O'boy-blandad mjölk utspädd med dubbla delar vatten. Detta menade de på allvar att man skulle dricka med ett smalt, smalt sugrör.
Totalt fiasko. En skojarprodukt. Om som med så många andra skojarprodukter riktas våra blickar mot Flamländerna. Mot Choko-Dutch.
Låt oss titta på obestridliga fakta:
- Produkten säger sig innehålla choklad.
- I verkligheten verkar produkten vara gjord av jordpartiklar och stoft, i det här fallet utblandat med vatten.
- Produkten är väldigt dyr. 25 kronor för några svåruppsugna mililiter.
- "Maxim" är säkerligen flamländska för "skojardryck".
Sist men inte minst vill jag att ni studerar personen som får äran att pryda produktens omslag.
Är det inte Daniel Jerry Andersson som står där med händerna på huvudet och ett leende som bara en nybakad spättekaka kan framkalla? Iförd ett par orangea solbrillor? Jo, det är det. Ser ni inte att det är Daniel Jerry så beror det bara på att ni aldrig sett Daniel Jerry iförd ett par orangea solbrillor på hans fritid förut.
Det finns bara två personer som skulle kunna placera Daniel Jerry Andersson på en produkts omslag.
Den ene är Lars Lagerbäck som är den, i konkurrens med Roy Andersson, som älskar Daniel Jerry mest av alla på den här planeten.
Och den andra är Choko-Dutch, som är den största sol- och våraren norr om Nigerias nordligaste postcentral. Han gillar att bevisa sin storhet inom skojarbranschen. Han gillar att statuera exempel. Han vill bevisa att han kan skoja på folk vad som helst. Verkligen vad som helst. Han låg säkert i luftkonditioneringsventilen idag och spionerade på mig när jag öppnade min äckliga chokladdryck i Golds omklädningsrum och viskade för sig själv:
"Den där idioten har betalat tjugofem kronor för en dryck tillverkad av stoft, jord och vatten - med Daniel Jerry Andersson på omslaget. He. He. He. De tror att jag bara dominerar den här staden en vecka i juli med mitt riggade chokladhjul. Åh, så fel de har".
En kort sekund,
det vackraste världen har sett.
Le.
doktor mengeles lakejer,
Vårt löparknä skulle få sina fiskar varma då stötvågsbehandling ordinerades.
Vi fick höra att stötvågsbehandling gjorde väldigt ont, så som den försiktiga och känslige tonåring vi är kikade vi upp ett och annat på internet. Vi läste snabbt in oss på ämnet på diverse forum, och snappade bland annat upp följande citat:
"Det var nog den smärtsammaste upplevelse jag någonsin upplevt i hela mitt liv".
Maskinen som används tillverkades under andra världskrigets slutskede av ingen mindre än Doktor Josef Mengele. Den är utformad som en slagborr och det finns två teorier kring syftet med maskinen.
Den första teorin menar att Josef Mengele tillverkade maskinen för att se ifall judar, svartingar och gulingar kunde känna smärta. Den andra teorin menar att Mengeles syfte med maskinen var att knäskadade spelare som inte kan vara med på Boltonlöpningarna inte bara skulle kunna lalla runt i en simbassäng utan att få känna på en rejäl dos olidlig smärta.
När vi lade oss på maskinen sa "Strumpan" att maskinen, som serietillverkades senhösten -41 i Auschwitz, börjat bli slö och inte alls lika smärtframkallande under våren. Men i måndags hade Kliniken ringt Jayant Patel, Doktor Död kallad och med åttiosju dödsfall på sitt samvete, för att ordna upp maskinen.
Doktor Död applicerade en trimpipa på slagborren och sedan dess har det varit bra tryck i grejorna igen.
Fy fan vad ont det gjorde. Inte det värsta jag upplevt, som mesarna på joggingforumen tyckte, men likafullt.
Som tur var varade det bara i en handfull minuter.
Men satan. Den där Mengele kunde sin tortyr han. Och Patels trimpipa visste vad den gjorde. Kanske att han dragit en och annan plugg också.
Hoppas det hjälpte, bara.
Det gör ont för varje hjärtslag.
Det gör ont för varje hjärtslag.
håven,
Håven? Håven?! Vad är detta? Berätta!
Anonym undrar vad håven är för något. Den håv jag refererat till i en text om Sporthallens bassäng.
Jag trodde det var underförstått bland gemene man. Men vi säger väl så här:
Utomhusbad. Fyllt till bredden med små barn med Calippofyllda magsäckar.
En badvakt kommer gåendes längsmed poolkanten. Med en håv i högsta hugg.
Håven sänks ner i det blöta. Vakten fiskar efter någonting.
Håven går upp i luften. Vakten har fått napp.
Massflykt. Undertecknad och Klonk-Basse, som alldeles nyss stått och kastat badboll till varandra och tänkt på inget annat än vattenrutschkanor och Piggelin, lägger benen på ryggen.
Vår raserade bild av att svalka sig i ett utomhusbad kommer aldrig någonsin bli återställd.
Nu förstår ni?
It takes more than fucking someone you don't know to keep warm.
Do you really think that for a house-beat you'll find your love in a hole?
mammas gata,
Vi hörde inte något från Cain idag heller, så vi får helt enkelt anta att han fortfarande är sjuk.
Vi köpte ett par nya chinos sist vi var på Birsta. De billigaste av alla billiga chinos. Nu förstår vi varför. Byxorna är tillverkade i ett material som inte bara är billigt, det suger också åt sig hår, skit och övrig smuts som inget annat. Det är inte bra. Det är framför allt fantastiskt illa ifall byxorna är svarta. All smuts i hela Nordeuropa har tydligen blivit vit alternativ grå, av någon anledning.
Jag tror att folk på trehundra meters avstånd kunde kisa långt mot mina byxor och konstatera att "den där killen har en norsk skogskatt hemma hos sig".
Hade Sporthallsbadet velat få ordning på bassängens sanitära status hade man helt sonika kunnat kasta ner våra byxor för att absorbera alla smutspartiklar. Nästan effektivare än håven.
Jag längtar tills den dag då vi har en fast inkomst och vi kan kosta på oss klädbutikernas näst billigaste chinos så att det inte behöver se ut som ett skalligt ekvatorialguinanskt får om benen.
Det här, gott folk, det är veckans låt. Galen, som Qviberg skulle ha skrivit i versaler.
Nu ska jag sova. Ryggliggandes i åtta timmar. Jag har äntligen blivit en solid ryggsovare som inte ens för en stund vänder om. Jag trodde inte ens det gick för bara någon månad sedan.
Imorgon blir det bassängträning igen. Jagne, fotstukad, skulle hänga med. Trevligt med sällskap. Och inga kalsonger under, alltså. Det är dessa, och inte de som framkallar håvarna, som är de stora bovarna i äckeldramat.
Allting var ju enklare då.
Men ingenting kan bli vad det var.
till er alla,
Vi begav oss till Sporthallen för att bedriva wetwest-träning i bassängen.
Vattnet var kallare än vanligt. Endera går det väldigt dåligt för Sporthallsbadet vilket gör att de behöver spara in på uppvärmningskostnaderna, eller så hade helt enkelt inga skolklasser doppat sina sprängfyllda 36-gradersblåsor i poolen. Kallt var det i alla fall.
En dam visade mig hur jag skulle göra. Intensiv löpning varvat med lugnare löpning där vi istället tog ut stegen maximalt. Sedan lämnade hon oss. Hade vi varit en mindre seriös rese hade vi kunnat plaska runt bäst vi ville. Men när vi lämnade den kylslagna bassängen efter ett fyrtio minuters pass gjorde vi det med skrikande muskelceller i såväl överarmar som ben. Riktigt tungt.
Jag kände mig uttittad av ett antal olika individer av det motsatta könet under passet. Från alla håll och kanter. Från väldigt, väldigt gammal till ung. Endera på grund av att vi såg urlöjlig ut iklädd våra flytdon och grodhandskar, eller på grund av att Ayia Napa-formen börjar infinna sig. Eller så var vi helt sonika den enda pojkspolingen på plats.
Håven halades aldrig fram idag. Det tackar vi för.
Vi använde ett par kalsonger under badbyxorna. Ett par som sprack i grenen igårkväll och därför fick göra en sista insats bland kloret och urinet. Efter passet fick vi äran att riva sönder dessa till oigenkännelighet i duschen. Lite rock n' roll i vardagen. Underklädesslitandet var det överlägset roligaste vi upplevde på förmiddagen. Det säger en del om vår barnsliga rockstjärnedröm, men betydligt mer om hur tråkigt det är att springa i en simbassäng.
Efter träningen drog vi till Mask för att inmundiga en bättre lunch av idealmakaroner och köttbullar. Eller, låt oss förtydliga; vi var i Masks föräldrars hem. Hans barnhem.
Den 21-årige civilingenjörsstudenten har nämligen tillskansat sig en smäckrare lägenhet på Storgatan 54. En lägenhet dit vi transporterade flyttlåda efter flyttlåda under eftermiddagen. Lägenheten var fin. Lagom stor, öppen, ljus och med en finfin utsikt från den väldiga balkongen som nästan kändes onödigt stor.
Vår farmor och farfar bor i ett likadant gult höghus intill, så vi kände igen oss i katakomberna. Det gjorde inte Mask. Inte mindre än tre gånger försökte han förgäves öppna någon annans säkerhetsdörr från Daloc, då han missbedömde vilken hiss han kom ifrån. Jag kan bara tänka mig hur rädd den späda sjukpensionären på andra sidan dörren blev när någon började rassla i deras lås.
Andra gången vi tog hissen upp möttes vi av en frän doft när vi klev av på våning sju. Den där fräna doften av riktigt nerrökt balt. Mask verkar ha den största kedjebolmaren norr om det baltiska sundet på sitt våningsplan.
Mask skjutsade oss sedan till IP där vi hämtade några nya, fräscha och stiliga träningskläder innan vi begav oss mot Golds stolta. Där avverkade vi ett pass i sommarens tecken. Överkropp. Bröst, axlar, armar och mage. Ayia Napa-muskler. Men mest av allt låg vi på en sån där fjantig yogamatta och stretchade sätesmuskeln. Det var med andra ord tur att man inte befann sig på just Golds gym, där det faktiskt finns människor som bänkar under 130 kilo. Hade man suttit sig ner och försökt stretcha på SAK:s svettiga golv hade man väl fått en 30-kilos hantel släppt på foten.
I stort sett allt som utövas på en matta på SAK antar jag beivras med spöstraff. Jag tror man går efter devisen "han har inga fria vikter! På honom!".
Det var fler GIF-spelare på plats i eftermiddags, trots att tisdageftermiddagar egentligen är lediga. Hysén, Mirza och Nuri var alla där och förberedde sig inför de kommande skärskådningarna på de cypriotiska stränderna.
Vi gick förbi ICA Esplanad innan vi fick skjuts hem. Den där lilla vita kakan som Gainomax tillverkar kostar visserligen som om den var tillverkad av saffransdraperade dollarsedlar - men oj, så god den är. Är den bara nyttig, vilket jag ställer mig tveksam till, så är den ju nöten själv.
Är det lite kallt ute? Precis när vi trodde att vargavintern var över så kommer varguslingen tillbaka med sina bäver-, utter- och fjällrävsvänner i släptåg.
Sedan hemkomsten har vi inte orkat med mycket annat än att se Tomas Brolin falla handlöst i marken och orsaka väldiga dunsar när han klättrar över höga hinder i Mästarnas mästare.
Ni hundratal som besöker denna portal kanske vill veta något om GIF Sundsvalls a-lagsträning. Er utsände var som sagt inte på plats, men vi kan via källor förstahandskällor meddela att Sliper är med för fullt på träningarna, att han inte känner någonting i knät men kanske är lite rädd att gå in i alla närkamper. Jacconelli är med på a-lagsträningarna för ännu en vecka. Däremot fick inte Broman chansen den här veckan. Vi frågade Broman över MSN om hur han såg på det, och det lät som om den glade Matforsbon gått en treårig universitetsutbildning i medieträning:
"Han är en duktig spelare som förtjänar att träna där. Men självklart skulle jag också velat fått chansen den här veckan."
Imorgon ser den som vill Broman göra det han gör kanske allra bäst - dansar och sjunger på Memento Palaces kareoketävling. Stora pengar utlovas till den som får fast spektaklet på rörliga bilder.
Medan mina ögon letar efter
var dina ögon är,
åh, säg det, säg det, säg det.
medelpadsfotbollen lever och frodas,
Man gör det med ett anfallspar bestående av AIK-anfallaren Pontus Engblom, tidigare IFK Sundsvall, och Emil Forsberg, GIF Sundsvall.
Hur stort är inte det egentligen?
Den talangfabrik som är Medelpads stolta landskap går på högvarv.
Idag fick dessutom GIF Sundsvall in åtskilliga lastpallar fyllda med nya träningskläder. Fräscht, nytt, tjusigt - och en förutsättning för att fostra kommande landslagsspelare.
du sätter all din tilltro till en dröm till sångerna som tar ens liv till slut
totalt jävla mörker,
Eftersom jag vet att ingen klickar på länkarna jag postar så visar vi helt sonika upp nyheten här.
Eller nyheten och nyheten... artikeln är publicerad den femte januari. Varför har ingen sagt något? Upplyst mig? Har ni varit rädd för hur jag ska reagera på att min stora journalistiska förebild blivit avsnoppad? Att jag ska bryta ihop över hur man spottar på en av vår tids största krönikörer, med ett bildspråk som skulle få en född blind att vara helnöjd med tillvaron?
Jan Majlard, den ende, blir degraderad till reporter. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte minnas Majlards tid som krönikör med den här chockrubriken. Jag vill minnas de fina stunderna.
Som när Majlard under OS-turneringen 2008 gick ut och skrev vad alla tyst tänkte för sig själv; klart att Marta skulle platsa i herrarnas Allsvenska. Jag citerar:
"Fotboll är ingen exakt mätbar sport som fri idrott eller simning. Det lämnar utrymme för spekulation. Man kan inte som med Isinbajeva konstatera att ryskan fortfarande har en meter upp till ukrainaren Sergej Bubka. Men jag tror att Marta är bättre än vad de flesta tror. Så bra att hon absolut inte skulle göra bort sig i herrallsvenskan."
"Tvärtom ligger brassans speluppfattning och bollbehandling klart över vad många självgoda och trögfotade män i högsta serien där hemma visar upp. Tuff uppvaktning tål hon också, vilket prestigemötena med Tyskland alltid ger prov på.
Men det är väl ingen svensk klubb som skulle våga ta chansen? Många spelare skulle vara rädda för att bli uppsnurrade och ifrånsprungna."
Jag kommer också minnas Majlards legendariska krönika från hösten 2009, dagen efter Sveriges vinstmatch mot Ungern i VM-kvalet. Sverige ska om några dagar möta Danmark i ett avgörande möte. Vår allas Majlis har fått syn på något som resten av fotbolls-Sverige har negligerat. Symbiosen mellan Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic på planen. Han skriver att de förenar eld och vatten.
"Över en sen gulaschsoppa framträder minnesbilden som stärker svenska fans inför ödesmatchen i Parken. Bilden är guld värd.
Kim Källström hade med högerfoten styrt bollen upp i krysset och Zlatan Ibrahimovic hade på returen dyngat en volley i höfthöjd.
Kim går ut för att slå hörnan.
Zlatan går in i straffområdet.
De korsar varandras väg i en kritisk sekund. Armar upp, handflatorna möts. Zlatan lämnar det erkännande ögonblicket först. Han ser ut att tänka: Okej, vi är olika, jag är ett år äldre än dig, jag sparkade ner dig och blev utvisad på Rambergsvallen, jag snodde den där straffen för dig på Ullevi, i din hemstad, du gillar inte mig, men du tror på dig själv, kör ditt eget race och ger alltid järnet.
Och Kim, han som kunde gå rakt fram så folk fick flytta på sig redan i Djurgårdens omklädningsrum, han bara kör på. Ständigt på väg mot en hörnflagga."
Jag måste delge en av många negativa kommentarer till krönikan:
Vatten och eld är ömsesidigt uteslutande. Är det så Jan Majlard tänker sig lösningen? Dvs att Källström resp Ibrahimovic är bäst var för sig och inte borde uppträda i samma lag? Alternativt att om båda är på planen samtidigt så kommer den ene att utsläcka den andre? Alltså borde JM propagera för att de aldrig ska vara på planen samtidigt.
Det är så jag kommer minnas Jan Majlards tid som krönikör på Svenska Dagbladet. Otydligt, pretentiöst och floskligt - och fantastiskt okunnigt. Men jag kommer alltid se upp till honom och se mig själv som dennes ende arvinge.
Men, som Majlard skrev i sin allra sista krönika för den här gången:
Allt har sitt slut.
Även en sportkrönikör måste sätta punkt någon gång.
När jag pissar ner en BMW,
så säg inget till mig,
att allt har ett slut.
sickness,
Kali stod sedan och såg på när Brink, Walle och Ek gjorde benböj på ställningen intill.
"Hur micket?", undrade Kali.
"115 kilo", svarade Brink.
"Uj uj uj, tyngt", sa Kali och skakade på huvudet.
"Men ni körde väl 120 alldeles nyss?", undrade Brink.
"Gjorde vi?", skrattade Kali som hade enklast av alla i vår grupp med benböjen.
Det blev inget möte med Cain idag. Han skulle ha dykt upp på frukosten för att bestämma tid för ett nytt möte, men det gjorde han inte. Av Kerstin fick jag veta att sportchefen för elitverksamheten var sjuk.
Imorgon, efter det att vi har besökt stadens främsta badhus, kanske det blir dags.
Nu ser vi på när Timrå IK krossar Modo i kvällens länsderby. 2-0 efter pytsar av Björnte Svensson och Caslava. Till kikandet bjuds det på arselstretch och kanske ska man unna sig att bege sig till närmaste närbutik för att inhandla ett granatäpple.
2-1 nu. Tur man gick in med ett livespel på Modoseger till 1,04 gånger. Korrekt odds på att Timrå tappar en klar ledning bör alltid vara 1,01 - så nog fanns där värde att utvinna.
Din byst är full med rock'n'roll och håret lyser blont Det vore orättvist om någon skulle döma dig för sånt
runners knee,
Löparknä, sa Strumpan och ordinerade stretching av rumpan samt alternativ träning veckan ut.
Typiskt. Slarvigt att bli för stel i ändan, även om jag stretchat som vanligt. Fann lite stöd i att Ari berättade att han haft samma problem ifjol. Men det kunde ju varit värre.
Nu blir det styrka, där vi tror att vi kan gå upp på 120 kilo i 90%-seten. Det kändes oförskämt bra sist.
När de andra spelar fotboll i veckan får vi gå och köra slut på oss själva i badbassängen, med någon galning vid namn Stefan. Jag vet av erfarenhet att träning med wetwest är nöten själv om kroppens alla celler känner för att självdö.
Jag vill se dom där skyarna igen,
jag vill försöka igen.
baaah,
Det blev det inte. Vid elvasnåret kom jag till redaktionen, vid nästa elvasnår lämnade jag. Tolv timmar i kylans, tradighetens och hungerns tecken.
Vi åkte ut på en grej. Skid-DM på Stockviks Skidstadion. Vi kom för sent och missade till och med den sista målgången. Men som så många gånger förr fick vi göra det bästa av situationen. Trolla med ett par felande knän. På vägen hem fastnade bilen i snön. Vi försökte skjutsa på bakifrån tillsammans med några skidnissar. Ingen framgång. En storvuxen man anslöt, tog min plats - och bilen skjöts upp ur diket direkt. Om min manlighet kunnat sjunka ännu mer i botten så hade den gjort det där och då. Våra bluffkängor visade sig vara just bluffkängor och våra tår förfrös.
Våra tankar gick till Lukas Sahlin som skulle ha jobbat det här passet, men som i fredags tackade nej och överlät det till mig som med stor tveksamhet till slut tackade ja. Jag hoppades att Sahlin just då stod böjd in i en varm smörgåsugn, med svettpärlor i pannan och luggen dold under en sån där urfånig keps samtidigt som han frågade "chips eller kaka?" till smådryga sjuttonåringar.
Texten vi lämnade in hade en väldig massa sidospår. Ytterst trasslig text. Nästan så pass trasslig att den lägger sig i nivå med Henrik Sjöbergs söndagsanglingar i Holm. Det verkar ha varit något utöver det vanliga.
Nåväl. Apbergets ende redigeringsguru, känd som Näsberg, kommer briljera på någon av stadens spelbutiker imorgon. De gamla rävarna i spelhörnan kommer att kippa efter andan när de ser Näsberg komma glidande mot kassan med en spelbong i hand. Redo att lösa ut. En vinnare. En sån där odödlig Långenvinnare av den gamla skolan som lämnar in och hämtar ut på butik även 2010.
Jag tror dock inte att den gode redigeringsgurun kommer stanna till vid dobbelfarbröderna för att visa upp sin vinstkupong. Den är nämligen inte så pass lukrativ som man kanske hade kunnat önska. Karln köpte nämligen en så kallad Oddset Direkt, där en maskin väljer ut spelen inom endera fotboll eller hockey, för 50 kronor. En av spelen maskinen valde ut var en singel för 19 kronor.
Liverpool hemma mot Blackburn. Rak etta. Till oddset 1,28.
5,50 svenska kronor i nettovinst. Tre sura patroner och fem Jenka. Fantastiskt roligt.
Det hade dock kunnat bli annat ljud i skällan om den tjugoåtta kronor dyra Bombenkupongen i Näsbergs lilla gottpåse briserat, men ett Forlan-mål i 86:e förstörde de planerna.
Vi slet på med bevaklistan resten av kvällen. Alla bisarra sporter, hobbyer och tidsfördriv skulle ha sin beskärda plats i tidningen.
Jag fick bland annat en lektion i endurovetenskap som måste ha motsvarat åtminstone en femton högskolepoäng. Karln som ringde upp kom in på endurorelaterade sidospår som inte ens fanns på kartan och det gick inte att styra dialogen mot det avslut vi eftersträvade på grund av vår tidspress. Det var internationella tendenser om kortare banor hit, det var tunga banor dit, det var bra träningsförhållanden söderöver både här och där, och allt detta över två Njurundasegrar i en SM-deltävling.
Men det var roligt.
De sista timmarna gick vi på ren ånga. Det var väldigt länge sedan jag gick så pass länge utan mat och vår magsäck verkade säga åt övriga kroppen att kasta in den vita näsduken både en och två gånger.
Gissa om det här var en uppskattad syn vid hemkomsten:
Ost och finskinka till förrät och en hel glasform med lasagne. En bättre fetaostsallad och baguetter som tilltugg. Det var väldigt länge sedan jag blev så glad över en uppsyn till bredden fylld av föda.
Men men, vi tjänade ju pengar i alla fall idag. Det är, senast jag kollade, bättre än att ägna sin söndag åt att ligga på soffan, ha huvudvärk och fundera på hur det där VISA-kortskontot kunnat bli så rött över en enda natt.
Imorgon ska vi ha återmöte med Cain, där vi nu sitter med trumf på hand*, samt titta upp ett knä hos Strumpan - om vi får tag på honom.
*= Så mycket trumf på hand man kan sitta på som reslig Division III-back. Men vi är väl förberedda.
Sluta dröm om det ljuva livet.
Du kommer aldrig vara med om det.