pirkt,

Tisdagen den nionde mars 2010. En historisk tisdag.

För så länge jag varit med i dessa kretsar har jag då aldrig sett GIF Sundsvalls a-lag genomföra Boltonlöpningar på veckans andra dag. Men när jag och Jagne återvände från Golds stolta och begav oss ut på vårt konstlade hemmagräs så möttes vi av just det - tisdagslöpande GIF-spelare.

Både jag och Jagne blev konfunderade och något rädda. Var det ett straff? Var det nya rutiner? Var inte ens den sköna tisdagsträningen helig längre?

Jag vet inte alls jag. Löpte gjorde de hur som helst.

Själv hade jag kunnat offra guld, myrra, rökelse och även en och annan vis man för att få vara med och tränat med de andra. Spelat fotboll. Löpt. Kunnat vara aktuell för helgens bortadrabbning mot Hammarby.

Men istället står jag på en så kallad crosstrainer och springer i en mystisk och skel rörselse i fyrtio minuter. Idag fick vi förvisso sällskap av Jagne vilket var trevligt. Men trots att såväl VM och La liga som Allsvenskan och Superettan hann avhandlas på det dryga timmen långa gympasset så är det ju förbannat tråkigt. Att veta att man egentligen kunde och borde stå och smeka bredsidor över en mjukare konstmatta till tonerna av några plusgrader och issmältning.

Jagnes fot verkar bli någorlunda bättre och han satsar tydligen på att träna tejpad på torsdag. För egen del bokade jag alldeles nyss en tid med Strumpan imorgon för ytterligare en stötvågsbehandling på knät, imorgon bitti innan träningen. Därefter kommer jag nog försöka gå på fotbollsträning med laget. Det får, som man brukar säga när knät då och då viker sig efter strålningar i hela vänsterbenet, bära eller stråla.

Jag och Silfver skulle ansvara för frukosten imorse. 08.30 ska den serveras och 08.00 bör man vara på plats för att kunna ställa i ordning allt samt koka gröt och ägg.

08.10 kom jag på att det var vår tur. Jag hade helt glömt bort att alla nu gjort frukost en gång. Glömt att listan gått runt ett varv och att det åter var dags för de yngsta. Ett och annat avgrundsvrål yppade sig i det tomma radhuset, några slag utdelades mot byrålådan i hallen innan jag sprang ut till bilen i det jag hade på mig för stunden.

Ett vitt linne så tight att Magnus Carlsson skulle blivit generad. Ett linne som var tänkt att bäras osynligt under en skjorta. En skjorta jag inte fann mig tid att hämta i stridens förseningshetta.

Så där stod jag, runt tjugo över åtta, med den skamsenhet som bara en rejäl försening och ett tightare linne kan frambringa. Inte kunde jag hjälpa till med något alls heller. Allting var klart. Åkeby hade fått hjälpa till med gröten, berättade Silfver. 

Jag stod där och väntade med fruktan på när Åkeby skulle komma ner och skälla ut mig. Läxa upp mig om hur viktigt det är med tider som professionell fotbollsspelare.

Men det gjorde han inte. Han var förbaskat trevlig. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt, förklarade hur jag glömt bort, och hela situationen skämtades bort. Jag tog hand om disken efter frukosten och i slutändan blev det väl ingen större skandalare.

Nu när jag tänker på det; kanske var ilskan över min försening till grötlagningen som kom smygande mer och mer under förmiddagen och som till slut utmynnade i Boltonlöp för de träningsdugliga spelarna?

Jag hoppas inte det.