tunneln,
Vår mittbackskollega Christian Brink frågade idag, medan vi tog på oss skridskorna inför hockeypasset, varför jag inte nämnt något om gårdagens tunnel på bloggen.
Eftersom det är norrmannens tjugosjunde födelsedag idag så är det väl hög tid att vi gör det.
Jag blev tunnlad av Brink igår, på det smålagsspel jag utmärkte mig på i all min uselhet och formlöshet.
Norrmannen stod med bollen rättvänd. Jag i försvarsposition. Ena benet framför det andra, halvvänd, precis som man blivit mentalt ibankad sedan tolvårsåldern.
Brink bara står där. Rör inte bollen. Väntar på att något ska hända. Inget händer.
Sen ropar han något svårtytt som jag uppfattar som åtminstone seminorska i hög oktav och slår en bredsida mellan mina ben. Jag vänder relativt - efter mina förutsättningar - snabbt om och ser att det inte finns någon spelare bakom ryggen på mig. Jag tar det därför lugnt och joggar mot bollen för att sedvanligt saktfärdigt vända upp. Men då - från ingenstans - ser jag 87 kilo Christian Brink komma älgande på utsidan.
Jag har i mitt smått chockerade tillstånd inte en chans att nå bollen och Brink störtar mot ett friläge.
När skammen och förvåningen lagt sig tänker vi tillbaka och tyder det den långe mittbacksresen skrek innan han slog iväg bollen i det jag trodde var en passning.
Han skrek "tunnel!". Förnedringen är därmed total och det är bara att bocka och buga för födelsedagsbarnet som numera torde gå under smeknamnet "Stordfjordarnas Maradona".
Idag stod Brink dessutom, enligt min räknesticka, för två baljor under hockeymatchen - trots en i många situationer säregen skridsko- samt klubbteknik.
Men två mål var mer än vad undertecknad åstadkom. Mer om den matchen senare. Nu mot Dagbladet.
Vi syns väl på Sporthallen vid sjusnåret, nynnandes på "Shoot it up, shoot it in - it's the Saints, it's the Saints"?
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om det där.
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå.
Eftersom det är norrmannens tjugosjunde födelsedag idag så är det väl hög tid att vi gör det.
Jag blev tunnlad av Brink igår, på det smålagsspel jag utmärkte mig på i all min uselhet och formlöshet.
Norrmannen stod med bollen rättvänd. Jag i försvarsposition. Ena benet framför det andra, halvvänd, precis som man blivit mentalt ibankad sedan tolvårsåldern.
Brink bara står där. Rör inte bollen. Väntar på att något ska hända. Inget händer.
Sen ropar han något svårtytt som jag uppfattar som åtminstone seminorska i hög oktav och slår en bredsida mellan mina ben. Jag vänder relativt - efter mina förutsättningar - snabbt om och ser att det inte finns någon spelare bakom ryggen på mig. Jag tar det därför lugnt och joggar mot bollen för att sedvanligt saktfärdigt vända upp. Men då - från ingenstans - ser jag 87 kilo Christian Brink komma älgande på utsidan.
Jag har i mitt smått chockerade tillstånd inte en chans att nå bollen och Brink störtar mot ett friläge.
När skammen och förvåningen lagt sig tänker vi tillbaka och tyder det den långe mittbacksresen skrek innan han slog iväg bollen i det jag trodde var en passning.
Han skrek "tunnel!". Förnedringen är därmed total och det är bara att bocka och buga för födelsedagsbarnet som numera torde gå under smeknamnet "Stordfjordarnas Maradona".
Idag stod Brink dessutom, enligt min räknesticka, för två baljor under hockeymatchen - trots en i många situationer säregen skridsko- samt klubbteknik.
Men två mål var mer än vad undertecknad åstadkom. Mer om den matchen senare. Nu mot Dagbladet.
Vi syns väl på Sporthallen vid sjusnåret, nynnandes på "Shoot it up, shoot it in - it's the Saints, it's the Saints"?
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om det där.
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå.
Kommentarer
Trackback