pirkt,

Wales-Sverige på hornhinnan, livespelning från Hästpojken i såväl trumhinnan som hammaren och städet.

Man kan ha det sämre.

Nu var det ju i och för sig ett väntat sömnpiller till match. I den manliga delen av min familj har det på senare år blivit kutym att varje gång Christian Willhelmsson är i närheten av bollen yppa ljud i stil med "chipp-flipp", "flipp-flipp", "nu kommer lille-tjipp-flipp".

För det är så han spelar. Som en liten flipp. En chipp. En plutt. Han hade behövt hålla fingret mot spiken under sängen och säga tjillevippen inte mindre än tre gånger för att kunna ha en chans att stå upp i en närkamp.

Ljuden bör uttalas i ungefär i samma tonläge som en backsensor. Och ju intensivare Chippens försök att ta sig förbi sin motståndare blir, ju intensivare blir lätena från soffan. Till slut blir han enkelt avtagen bollen, och då skrattar vi lite för oss själva.

Han är så flängig, liten, klen och ser ut att kunna fara och flyga som en tyllvante vid minsta beröring. När han ska gå in i en närkamp eller försöka täcka skott - ja, då går han in i situationen med några Ravelli-efter-straffräddningen-94-steg. Det här fungerade ett tag, när han hade självförtroende och ett antal nya dragningar i rockärmen.

Nu, när han surfar på sanddyner till vardags, är han tom på självförtroende och verkar ha ägnat tiden i i Mellanöstern åt att räkna saudiska rial (vilken allmänbildande portal det här är) istället för att lära sig några effektiva dragningar.

Han är väldigt dålig. Det tycker i alla fall jag.

Men inte "experterna". "Han gör det mycket bra i återkomsten", löd Kåmarks dom.

Vad är det här för en konspiration?! Snälla ge mig medhåll. 

Det räcker med en kommentar bara, jag vill bara känna att jag har rätt; visst var lille Chipp-Flipp riktigt usel idag, och visst har han gjort sitt i den blågula dressen?

---

Det är över nu.
Men jag kommer ihåg alla dagar med dig.
Dom är över nu.