pirkt,

Tänka sig; den enda dag som pirkt.blogg.se inte lyckades leverera var då vi var som mest lediga på hela lägret. Men vi är ursäktade – det hände ju ett och annat.

Blott en träning igår, och vi bad till gudarna, de heliga andarna och den cypriotiska gerillans väderansvarige om fint väder.

Och tänka sig, trots att de kritvita molnen låg som ett halmtäcke över en kylslaget norskt kallblod så lyckades solen titta fram under eftermiddagen. Och det ordentligt. Jag tror att effekten var grövre idag än under torsdagen, och det kan omöjligen varit bra för mina redan kräftröda område kring bringa, nacke och näsa som under fredagen fick vila i och med ett molnigt väder och okynnesinsmörjning av trettiogradig solskyddsfaktor.

När solen skiner kan ni räkna kallt med att det inte blir några inlägg skrivna. Huvudmålet med resan, jämte goda prestationer på fotbollsplanen, är ju alltid att göra det likbleka folket hemmavid avundsjuka på ens solpenetrerade yttre.


En oljedränkt Lagréll, Robban och undertecknad steker sig i solen.

När solens effekt börjat avta tyckte jag och Kristian ”Kibbe” ”Kibebe” Ek att det var dags för en riktig prestigematch på hotellets tennisbana. Men tennis var även Lagréll, Robban, Jacco, Fjulle och Foppa sugna på, så vi fick börja med att spela tiebreaks mot minst sagt varierat motstånd.

Foppa, detta idrottsfenomen som för ett år sedan hade kunnat valt att spendera sitt liv i ett par innebandyglasögon, visade klass med racket i hand. Lagréll såg med sitt dubbelvikta hårband och semislickade hår ut som en riktig spansk grusspecialist. Och till en början såg det ut som att han kunde följa upp utseendet med ett fint spel, då han snabbt gick fram till 5-1 mot en väldigt begränsad Jacco.


Jaccos serveteknik.

Men så fort tröjan åkte av så började raset, och Lagréll kom med blotta förskräckelsen undan med en 8-6-viktoria.


Pelle Ljungström, som tidigare spelat en dubbelmatch tillsammans med sin vapendragare ”Kallis” mot sportchefen och klubbchefen, var dock inte imponerad av spelet.



”Kallis”, lagets nye målvaktstränare, kan näst intill konkurrera med Mirza Durakovic om att kunna titulera sig lägrets mest spelförstörda människa. Han har var dag sedan avresan från Sundsvall frågat ifall jag har några Långendrag, och igår kliade det extra i spelfingrarna hos den gamle räven som  undrade ifall han kunde spela Lången på min dator – eller maskin, som han kallar det. En slant i min hand mot ett spel lagt åt ”Kallis” på mitt konto blev det, efter den beskärda delen av sedvanligt krånglande i lobbyn. Chelsea, 1,38, samt Benfica, 1,52, blev ”Kallis” drag väl vid datorn. På förhand, när han bad om att få lägga ett spel, hade han inte lika stor koll. ”Jag har inte kollat nånting. Men jag lever för själva spelet, det är det som är roligt”, uttryckte han sig.

Men vi anade att det fanns viss medrigg bakom öronsnibben på en man som blev anställd som målvaktstränare veckan innan en Cypernresa – och mycket riktigt. Chelsea går och krossar Aston Villa med otroliga 7-1, samtidigt som Luisao frälste i den fyrtiofemte minuten då han petade in matchens enda mål för Benfica.

Så vi måste med andra ord betala ut slantar till "Kallis".



När ”Kallis” spel var lagt skyndade jag mig ut igen. Tennisplanen var tömd på folkmassor och äntligen skulle jag få möta ”Kibebe” i det som på förhand, om det nu skrivits en enda spaltcentimeter om matchen, hade kallats ”The clash of the titans”.

Vi har nämligen båda fått vår tennismässiga skolning i Sundsvalls Tennisklubb under slutet av 90- och första delen av 2000-talet. Jag avslutade ju, mitt plötsliga avhopp 2004 lämnade en hel tennisvärld i chock, min aktiva tenniskarriär som DM-mästare i såväl singel som dubbel.

Och efter inbollningen med den halvt avslagna racketen, de trötta bollarna och den hala plastmattan så kände jag att jag satt i förarsätet. Servarna satt som klistrade vid linjerna, hårda och otagbara.

Men sen drar matchen igång… och efter fyra game har jag fortfarande kammat noll. Total härdsmälta och 0-4.

Jag reser mig dock och jämnar ut det hela till 3-4, men ”Kibebe” tar det psykologiskt väldigt viktiga åttonde gamet och då tappar vi huvudet en aning och förlorar setet.

Nytt set, nya möjligheter. Jag beklagar mig vid ett antal tillfällen över den halvt avslagna, och därmed sneda racketen som gör sig bäst ifall man flippar över den och slår på samma sida på såväl forehand som backhand. Men jag ber inte om ett byte i paus. Mer rutinerad än så är jag. Förlorar vi även detta set så har vi någonting att skylla på, menar jag.

Och nog förlorar jag igen. Trots tidigt break och 2-0 så följs vi åt in till 3-3 då skymningen väljer att infalla över tennisbanan. Vi beslutar oss för att avrunda det hela snabbare och säger att försten till 5-3 vinner, alternativt tiebreak vid 4-4. Vi vinner vårt servegame med enkelhet, och i ”Kibebes” serv spelar vi för första gången riktigt fin tennis och går fram till 40-15 och dubbla setbollar.

Jag tappar den första. Slår bollen oturligt i nätkanten och den studsar nesligt på fel sida.

Har jag berättat att vi har en mental tränare i GIF Sundsvall? Stig Wiklund heter han och vi fick träffa den energiskt omkringstudsande liraren på det möte vi hade på årets soligaste dag för några veckor sedan.

Vart var han igår – när vi behövde det som mest på hela säsongen?

Jag tappar nämligen även den andra matchbollen, spaghettiarmen slår bollen långt ut. Ek går fram som en ångvält på min tvekan och vinner gamet.

Tiebreak följer – och Ek vinner med 7-0. Jo, 7-0. Hjälp mig, Stickan. Jag kommer behöva stora portioner av din mentala träning framöver.

Nej, det här trodde jag inte. Inte alls. Jag har dock, som alltid, gjort i ordning en lista med ursäkter:

Racketen var trasig.

Racketens ena sida lutade uppåt och den andra neråt, vilket omöjliggjorde ett stabilt spel.

Mina diagonala, hårda backhands, som alltid varit min absoluta spetsstyrka som tennisspelare, såg vi ingenting av. Detta berodde självklart på att underlaget var för saktfärdigt samt att racketen inte kunde ge bollen dess rätta kraft. Den blev bara så kallade plask- alternativt ramträffar.

Underlaget var byggt i lego. Jag har spelat en seriematch på Duplo en gång, men Lego var något nytt och ovant för mig.

”Kibebe” bor på själva hotellet, medan undertecknad bor i huset intill. Detta betyder att jag dagligen behöver gå femtio meter fram och tillbaka flertalet gånger, vilket leder till utslitning i muskler och leder. Ek tjatade sig till rummet på själva hotellet, fabricerade en mögelskada på sitt gamla rum intill oss – allt för att komma perfekt förberedd till tennisdrabbningen.

Ek måste fått bättre matchträning sedan han avslutade sin aktiva tenniskarriär. Den prickfria gymnasiestudenten har nämligen en syster vid namn Fredrika som går på tennisgymnasium. Mot denna dam brukar Ek få värdefull matchning - medan undertecknads enda sparring är mot Ola Nalbandian. Matcher som jag alltid tyckt hållit hög klass, men man kanske får omvärdera ett och annat efter det här omvälvande händelsen.

Vi spelade så pass länge att man fick springa in för att hinna till middagen. Det var den gamla vanliga cypriotiska husmanskosten. Vårrullar, friterade calamares, pennpasta i tomatsås, rostade potatisklyftor, panerad fisk – allt på samma tallrik.

Därefter blev det en avslutning i mitt och Fjulles rum. Halva truppen samlades i våra sängar och fotöljer för att följa Mallorca-Barcelona samt min och Lagrélls rafflande FM-save, där mitt Atletico verkar vara på rätt köl igen.

Den cypriotiska gerillan stormade igår natt Fröken Urs ambassad här på ön. De tog sig in tungt beväpnade och tvingade den cypriotiska tanten att ställa fram klockan en timme, vilket berövade oss GIF-spelare en timmes sömn.

Dagens citat kom från Mirza Durakovic som även han, likt "Kallis", hade stor lycka med spelen igår - efter torsdagens Oskarshamn-fadäs här på bloggen. Efter lunchen skulle han åter till datorn för att leta bra spel, och uttryckte sig så här:

"Nej, nu är det dags att gå. Plikten kallnar".