dagsverke,
Tolvtimmars pass på Dagbladet idag.
Söndagslunk och stiltje på redaktionen?
Nja. Alla som ägde ett skrivdon och hade sett en Sportnyttsändning var inkallade till arbete och vi kan konstatera att Timrås vändning i lördags var dubbelbottnad för de fast anställda.
Det blir ju så pass mycket mer jobb med ett slutspel.
Jag hade dock inte mycket med hockeyn att göra. Jag skeppades iväg på andra uppdrag. Tyvärr inomhus. Jag säger tyvärr då det från fönsterplats i hamnen såg ut att vara en sån där dag då man med glädje hade kättrat fast sig vid en glasbjörk för att bevittna distriktsmästerskapen i pollenallergi, bara för att få vara ute i solskenet.
Först till Gärdehov där vi bevittnade en hockeycup för Unga Sportens räkning. U11 var åldersklassen, och det kändes nästan som att jag trots min trassliga skridskoåkning, skulle ha kunnat gått in på fyra kedjor i de flesta av lagen.
Artikeln blev väl lika medellös som alla mina andra ungdomstexter blivit genom åren.
Därefter hann jag inmundiga fredagens middagsrester innan jag skickades iväg på nya upptåg i Sporthallen. Tallriken med baconinlindad kycklingfilé, potatisgratäng samt skysås torde vara något av det allra smäckraste som någonsin placerats i en microvågsugn ägd av Dagbladet.
I Sporthallen bjöds det på dambasket av yppersta märke. Det är som bekant kvartsfinalserie och Sundsvall Saints tog emot 08 Stockholm inför en slutspelsfanatisk hemmapublik. Det var så tight på läktarplats att du med nöd och näppe kunde placera en mellanstor fabrikscistern mellan var och en av åskådarna.
Jag hade mina gamla vanliga basketsvårigheter. Jag skickades ut med uppdraget att återvända med en huvudtext och en bottentext redo för fabrikation. Näsberg, redigeringsgurun från Apberget, tar ingen hänsyn till att basketen som sport är bottenlös. Det går inte att skriva två texter, då det inte händer någonting speciellt under en match. Aldrig några skador, aldrig några ovanliga byten, aldrig några ovanliga målskyttar. Det är alltid samma två-tre spelare som gör 15-20 poäng var. Aldrig att någon oväntad lallare ens kan ha möjligheten att bli poängbäst.
Under en GIF-match så kan det ju faktiskt vara så att en mittback går upp och knoppar in det matchavgörande målet. Då kan man skriva en text om det.
Skulle det ha varit så att Joel "Sheriffen" Cedergren någonsin förpassade en läderkula i motståndarnas nätmaskor skulle man kunnat skriva två uppslag bara om den händelsen. Man hade kunnat låta fysiologer, forskare och lektorer försöka förklara hur det var fysiskt möjligt att "Sheriffen" kunnat göra mål.
Historikern Herman Lindqvist hade kunnat tilldelas en sida för att försöka räkna på hur länge sedan "Sheriffen" gjorde mål sedan.
Saints vann. Långsammare spel var melodin vilket vi försökte göra en vinkel på. Misslyckades väl som brukligt ganska kopiöst.
Jag fick i alla fall för mig att jag är ganska välmående, när jag gick mellan Sundsvalls stolta Sporthall och vår familjs än stoltare Mazda. Det är alltid trevligt när jag kommer till den insikten, för det händer ju allt för sällan.
Men får jag bara ha ett gott snack med sportchefen imorgon bitti, jag är lite orolig över det då jag har en del att ta upp, och därefter träna ute på en konstlad gräsmatta med resten av laget så är vi en förbannat lycklig individ.
Det spelar ingen roll hur många Boltonlöp jag får göra. Jag spelar fotboll, snart på heltid, och jobbar som sportjournalist då och då. Som imorgon- samt i övermorgonkväll, om nu det sistnämnda trasslet kvalificerar sig som ett ord.
Dessutom åker vi till Cypern om en vecka. Får vi bara göra det med en och en halv veckas bra fotbollsträning i ryggen samt åtminstone en match i fötterna så kommer det bli fantastiskt.
Jag måste vara medveten om och ta vara på faktumet att vi mår bra. Passa på ni också. Njut.
För det kommer inte vara för evigt. Jag är nämligen alldeles hundraprocentigt säker på att det inom en snar framtid kommer att stå ett tusentals turkar i de nordnorska bergspassagen för att storma Sverige vars riksdag bestämt skulle in och rösta om något gammalt folkmord.
Riksdagen borde bara ta beslut i viktiga frågor. Till exempel skulle de kunna gå in och lägga in sitt veto mot att Anna Bergendahl skickas ut i Europa för Svea Rikets räkning. Jag kan idag, några timmar efter Melodifestivalavgörandet, inte nynna på låten. Har ingen aning hur den går.
Hur ska vi då kunna locka baltröster? Dessutom kan ju på sin höjd bara Mamma Bergendahl hävda att flickan är söt. Nej, skicka Salem.
Nåväl. Åter till turkfrågan. Jag kommer inte våga bege mig till Akdags endes paradvåning för att avverka ett enda parti FIFA förrän Reinfeldt har suttit ner med en beslutsfattande turk för att röka fredspipa - månne framfixad av Plura Jonsson*.
*= Stackars, stackars Sven Nylander. Pluras knarkande tas med en axelryckning. Det gjorde väl inte direkt Svennes lilla snedsnort.
Ååh,
det är så gott att må gott igen.
Söndagslunk och stiltje på redaktionen?
Nja. Alla som ägde ett skrivdon och hade sett en Sportnyttsändning var inkallade till arbete och vi kan konstatera att Timrås vändning i lördags var dubbelbottnad för de fast anställda.
Det blir ju så pass mycket mer jobb med ett slutspel.
Jag hade dock inte mycket med hockeyn att göra. Jag skeppades iväg på andra uppdrag. Tyvärr inomhus. Jag säger tyvärr då det från fönsterplats i hamnen såg ut att vara en sån där dag då man med glädje hade kättrat fast sig vid en glasbjörk för att bevittna distriktsmästerskapen i pollenallergi, bara för att få vara ute i solskenet.
Först till Gärdehov där vi bevittnade en hockeycup för Unga Sportens räkning. U11 var åldersklassen, och det kändes nästan som att jag trots min trassliga skridskoåkning, skulle ha kunnat gått in på fyra kedjor i de flesta av lagen.
Artikeln blev väl lika medellös som alla mina andra ungdomstexter blivit genom åren.
Därefter hann jag inmundiga fredagens middagsrester innan jag skickades iväg på nya upptåg i Sporthallen. Tallriken med baconinlindad kycklingfilé, potatisgratäng samt skysås torde vara något av det allra smäckraste som någonsin placerats i en microvågsugn ägd av Dagbladet.
I Sporthallen bjöds det på dambasket av yppersta märke. Det är som bekant kvartsfinalserie och Sundsvall Saints tog emot 08 Stockholm inför en slutspelsfanatisk hemmapublik. Det var så tight på läktarplats att du med nöd och näppe kunde placera en mellanstor fabrikscistern mellan var och en av åskådarna.
Jag hade mina gamla vanliga basketsvårigheter. Jag skickades ut med uppdraget att återvända med en huvudtext och en bottentext redo för fabrikation. Näsberg, redigeringsgurun från Apberget, tar ingen hänsyn till att basketen som sport är bottenlös. Det går inte att skriva två texter, då det inte händer någonting speciellt under en match. Aldrig några skador, aldrig några ovanliga byten, aldrig några ovanliga målskyttar. Det är alltid samma två-tre spelare som gör 15-20 poäng var. Aldrig att någon oväntad lallare ens kan ha möjligheten att bli poängbäst.
Under en GIF-match så kan det ju faktiskt vara så att en mittback går upp och knoppar in det matchavgörande målet. Då kan man skriva en text om det.
Skulle det ha varit så att Joel "Sheriffen" Cedergren någonsin förpassade en läderkula i motståndarnas nätmaskor skulle man kunnat skriva två uppslag bara om den händelsen. Man hade kunnat låta fysiologer, forskare och lektorer försöka förklara hur det var fysiskt möjligt att "Sheriffen" kunnat göra mål.
Historikern Herman Lindqvist hade kunnat tilldelas en sida för att försöka räkna på hur länge sedan "Sheriffen" gjorde mål sedan.
Saints vann. Långsammare spel var melodin vilket vi försökte göra en vinkel på. Misslyckades väl som brukligt ganska kopiöst.
Jag fick i alla fall för mig att jag är ganska välmående, när jag gick mellan Sundsvalls stolta Sporthall och vår familjs än stoltare Mazda. Det är alltid trevligt när jag kommer till den insikten, för det händer ju allt för sällan.
Men får jag bara ha ett gott snack med sportchefen imorgon bitti, jag är lite orolig över det då jag har en del att ta upp, och därefter träna ute på en konstlad gräsmatta med resten av laget så är vi en förbannat lycklig individ.
Det spelar ingen roll hur många Boltonlöp jag får göra. Jag spelar fotboll, snart på heltid, och jobbar som sportjournalist då och då. Som imorgon- samt i övermorgonkväll, om nu det sistnämnda trasslet kvalificerar sig som ett ord.
Dessutom åker vi till Cypern om en vecka. Får vi bara göra det med en och en halv veckas bra fotbollsträning i ryggen samt åtminstone en match i fötterna så kommer det bli fantastiskt.
Jag måste vara medveten om och ta vara på faktumet att vi mår bra. Passa på ni också. Njut.
För det kommer inte vara för evigt. Jag är nämligen alldeles hundraprocentigt säker på att det inom en snar framtid kommer att stå ett tusentals turkar i de nordnorska bergspassagen för att storma Sverige vars riksdag bestämt skulle in och rösta om något gammalt folkmord.
Riksdagen borde bara ta beslut i viktiga frågor. Till exempel skulle de kunna gå in och lägga in sitt veto mot att Anna Bergendahl skickas ut i Europa för Svea Rikets räkning. Jag kan idag, några timmar efter Melodifestivalavgörandet, inte nynna på låten. Har ingen aning hur den går.
Hur ska vi då kunna locka baltröster? Dessutom kan ju på sin höjd bara Mamma Bergendahl hävda att flickan är söt. Nej, skicka Salem.
Nåväl. Åter till turkfrågan. Jag kommer inte våga bege mig till Akdags endes paradvåning för att avverka ett enda parti FIFA förrän Reinfeldt har suttit ner med en beslutsfattande turk för att röka fredspipa - månne framfixad av Plura Jonsson*.
*= Stackars, stackars Sven Nylander. Pluras knarkande tas med en axelryckning. Det gjorde väl inte direkt Svennes lilla snedsnort.
Ååh,
det är så gott att må gott igen.
Kommentarer
Trackback