pirkt,

När man inmundigar en tallrik av denna skepnad efter klockan har slagit midnatt - då borde man kunna räkna ut att det varit en dag att skriva hem om.

Det var det också.

Den började med att man letade sig ur sängen vid halv tio-snåret. Trött som en berguv som spenderat natten intill en kokainflödande nattklubb för hackspettar.

Men jag hade lovat mig själv att finna ork, motivation och tvångskänslor nog att gå ut och löpa - och det gjorde jag också. Runt sidsjön.

Jag är ingen meteorolog. Men jag tycker mig ha kunnat skönja plusgrader, extrem snösmältning och asfaltsprydda vägar runtom i hela vår stad. Jag förutsatte därmed att även spåret runt den stolta Sidsjön skulle vara snöfritt och bart nog för att avverka ett löppass.

Det var det så klart inte. Istället slirade jag runt som ett rådjurskid som blivit vådaskjuten utanför Runar Sörgaards sovrumsfönster och sedan skenlöpt ut på en närliggande isbetäckt sjö.

Men jag avverkade ett hårdare pass, trots svårigheterna. Såväl intensiv och konstant löpning som intervallträning (två stolpar löp-en stolpe vila, som övningen är internationellt känd som) hann jag med och efteråt, när jag kom in i hemmets trygga igen och hörde Plura yla på den oavslagna stereon var jag så nöjd med min egen insats att man - för att damma av en numera ofta använd fras inom delar av min bekantskapskrets - bara "ville ligga med sig själv i en sextionia under köksbordet".

Men det blev ingenting av med det, skall vi göra klart. Istället begav jag mig mot staden tillsammans med vår turkiske jämlike Akdags ende. Vi hade bestämt att skjuta stridigheterna landen emellan för en stund för att enas över en bättre lunch. Det blev dyrt, det blev knapert och det blev torrt - som så ofta förr på Waynes Coffee när man betalar knappa hundringen, får en för liten bit lasagne och inte har budgeten nog att köpa ett nytt iste när det medföljande tagit slut.

Därefter styrde vi kosan mot stadens uppsjö av högkvalitativa klädesbutiker. På Carlings flanerade vi de höga väggarna som även för en ickeklaustrofobiker ser ut att rasa in över en stup i kvarten. Vi gav flanerandet sina obligatoriska tre minuter innan vi moloket lommade vidare.

MQ gav vi en minut.

Vision gav vi noll minuter. Vi tänkte att det förmodligen kostar att ens ta sig in på det syndikatnästet. Man känner sig så pass underlägsen och ovärdig när man går in där så att man nästan vill betala de anställda pengar för att de tvingas se ner på en från deras höga och anrika hästar.

Affären kikade vi på en stund. Hittade väl ingenting intressant, men affären är ju av det coola slaget att man likafullt måste prova ett antal plagg för att kunna lämna affären med hedern i behåll. Tittar man bara, utan att prova plaggen, innan man lämnar butiken så är det uppenbart att man inte är tillräckligt hipp för att förstå det hippa i kläderna.

Den enda gången man får lämna stället utan att ens gett kläderna en chans i provhytten är ifall du har ett par stora, glaslösa glasögon på nästippen. Detta skänker dig då en hipp status som övergår de flestas, och du kan i det fallet komma undan med att inte prova de hippa kläderna för att du i och med glasögona är ännu hippare än plaggen själva.

Du har i det här skedet överhippat kläderna, som man brukar sammanfatta.

Dyrt, knapert och torrt sist vi var där? Ja, men vi ger det väl ett nytt försök. Åter till Waynes för en läskedryck och ett tillhörande fikabröd. Nya virtuella slantar drogs från kortet och totalt under dagen gjorde vi nog av med ett mellanstort nordafrikanskt lands BNP på stället.

Jag lyckades under vår andra fikastund vinka till en person i en förbipasserande bil där jag satt vid mitt fönsterbord, till Akdags stora förvåning. Jag var dock inte lika förvånad. Trots att bilen åkte i en relativt hög hastighet så vet jag av erfarenhet att såväl bilförarens som passagerarens blickar söker sig mot Waynes Coffee när man rullar nerför sluttningen till rondellen. Automatiskt. Bakgrunden är förstås den statistik som Gallup tagit fram. Den som visar på att sannolikheten att få se en klassdam sittandes med en kopp java i näven när man slänger ögat åt höger är näst intill hundraprocentig.

Den här gången var det Joel Qviberg som slängde långa ögon mot eventuella klassdamer, men som fick vända hem med en meriterande i-farten-vinkning.

Därefter klev vi på ett arbetspass på Dagbladet. Vi hoppar dock in i handlingarna någon timme på passet.

Jag sitter på pressläktaren, nynnar på "shoot it up, shoot it in, it's the Dragons, it's the Dragons" samtidigt som jag spekulerar i om kol-14-metoden kan ge svar på hur gammal Justin Bailey verkligen är. Jag har inför matchen plockat med mig en sallad från badhuscafét. En kycklingssallad.

Men i salladen finner jag sammanlagt noll kycklingar. Noll.

Är det slut på tragiken där? Nej.

Gissa vem som sålt på mig detta virrvarr av sallad, gurka, tomat, majs, en herrans massa oliver, pasta och curry?
Jo, ingen mindre än Stefan Lyroth, badhusarbetaren (som går under namnet Stefan Badhus i min kontaktlista) som dessutom arbetar som någon form av säkerhetsansvarig inom GIF.

Jag anmälde händelsen till vakthavande befäl på plats. Kände mig allt för snuvad på konfekten för att bara kunna släppa det. Han kopplade händelsen omgående till Choko-Dutchs flamländska chokladsyndikat.

"Choko brukar ju erbjuda chokladkakor fyllda till bredden fyllda med stoft och jord, och det tycker vi på pastaroteln att man kan likställa med att sälja en kycklingsallad fylld med currydränkta salladsblad och smaklöst pasta. Vi ska titta upp ifall det är så att de två har ett internationellt och gränsöverskridande samarbete - eller att det helt enkelt är så att Choko-Dutch har anlänt till Sverige för att påbörja riggandet inför sommarens Gatufest i staden".

Därför, mina vänner, smällde vi i oss överststående tallrik vid midnatt.

Texten vinklades självklart på Dragonernas kvartsfinalmotståndare Uppsala, och jag tycker den blev skaplig. Kanske att jag inte nämnde ordet "momentum" tillräckligt.

Det blev åka av på presskonferensen - och det var undertecknad som smattrade till. Innan krutröken lagt sig hade vi bland annat dammat av ett gammalt trotjänarord som "consecutive", och jag tror till och med Andrew Spagrud, kanadensaren som har engelska som modersmål, hade problem att hänga med i de korrekt artikulerade svängarna.

Jag visste väl att det någon gång skulle ge avkastning att lära sig engelska av finskättade Anki istället för den kroniskt, och mycket mystiskt, frånvarande WC-Pete under vår period på Mimerskolan.

Jag får dock be om ursäkt till André Nilsson. Skönsmons ende (?) SM-guldvinnare glömdes bort i uppräkningen över de spelare i Dragons som var med och knep guldet ifjol. Anledningen var att hans namn inte stod med i laguppställningen av någon anledning.

Till slut lämnade vi redaktionen vid kvart i tolv. Larmade och låste för första gången i vårt nitton och ett halvt-åriga.

Men vill man bli tidningens nischade dambasketexpert - då måste man sitta nätterna i ända, jobba över, för att skriva rent intervjuer med Saintsspelare.

---

Det är som att natten här har sett allting och stilla sjungit med.