pirkt,

Ser ni Cain Dotson, sportchef för elitverksamheten i GIF Sundsvall, häva sig upp på Gustav Adolf-statyn på torget för att för full hals utbrista "Löfgren är klar!" i eftermiddag så är allt i sin ordning. 

Jag skrev nämligen på i förmiddags, innan träningen.

Jag hade förhoppningar om att det skulle kunna gå att förhandla mer, men det gick inte. Det var det där eller ingenting.

Inte ens en gammal legendar som Magnus Erlingmark, numera arbetande på Spelarföreningen, kunde bryta dödläget i förhandlingarna trots att han fick samtala direkt med sportchefen. Till slut rekommenderade han mig till att skriva under. Det fanns ju liksom inga andra alternativ. Jag har ju sedan barnsben drömt om - men kanske framför allt förväntat oss - att få nå GIF Sundsvalls a-trupp.

Sedan hade man ju ingen uppsjö av alternativ i övrigt - jag tror Härnösand, Älgarna och Söders BK är de klubbar som anmält sitt intresse - så man satt ju inte direkt med trumf på hand.

Ett plus ett år. Grundlön som ett sjukskrivet fattigjon från Katthult. Viss stegring om när jag startat ett antal matcher.

Signerat och klart.

Förhoppningen är dock att jag ska prestera så pass bra i år att vi får ett nytt kontrakt under säsongen, ett där jag åtminstone kan tjäna som ett heltidsarbetande fattigjon från Katthult, lex Robban Lundström och Emil Forsberg.

Nåväl. Som väntat kunde vi på pirkt.blogg.se inte vara först med nyheten om vårt eget nyskrivna kontrakt. Det gäller nämligen att vara fasligt snabb ifall man vill vara före mediaoraklet Lars "Laslo" Sjölund som var dag förser hemsidan med mängder av matnyttig info.

Idag var också äntligen dagen då vi återvände till det konstlade gräset för träning med övriga truppen. Efter precis två veckor av fantastiskt tråkig simning, crosstrainerlöpning och styrketräning fick vi åter agera reslig på en fotbollsplan.

Det gick ju - sådär. Jag var ungefär lika ringrostig som Winston Bogarde hade varit om han någon gång under sin tid i Chelsea kallats upp från sin pengabinge, där han spenderade sina dagar, för att spela match med a-laget.

Mitt lag förlorade med tresiffrigt i princip, men då var inte backlinjen den allra mest ordinarie som Norrporten Arena skådat på år och dar. Den löd nämligen Fjulle - Löfgren - Kali - Qviberg.

Men det viktigaste jag tar med mig var inte hur dåligt jag presterade. Det viktigaste var att det kändes helt bra i knät. Inte en känning.

När jag anmälde mig för de frivilliga Boltonlöpen - vi har efter frånvaron matchkondition som kedjerökande balt av medelåldern - så fick jag nej av Åkeby.

Nekad Bolton på en måndag - den dag som kanske är allra mest synonym med de helvetiska löpningarna. Jo, jo. Men de kommer väl framöver.

---

Inte bra, men helt okej.
Det är visst nån som är tillbaka.