nischad och klar,
Nyss hemkommen från Dagbladets stola, där jag äntligen uppfyllt en livslång dröm.
Jag har blivit en nischad reporter.
En nischad dambasketreporter.
Idag var andra gången den här veckan som jag bevakade Sundsvalls Saints nystartade segertåg ånga fram i den övre kvartsfinalserien, som jag väljer att kalla den säregna konstellation till fortsättningsserie som laget spelar i.
Onsdagskvällen den sjuttonde mars var dessutom fantastiskt välsignad om vi talar ur en nischad dambasketreporters perspektiv. Jag fick nämligen sitta på pressläktaren utan krav att skriva dubbla texter. Jag fick sitta tillbakalutad och inte behöva oroa mig från minut ett över vilken bottenvinkel jag ska behöva pressa fram ur intet.
En ren njutning, med andra ord - om bara Sporthallens pressläktare inte varit så pass taffligt utformade att man får kronisk ryggvärk ifall man inte är kvick nog att lägga beslag på de översta stolarna där man kan strecka ut sina resliga ben.
Matchen vanns av hemmalaget främst tack vare fint skytte av Shannon Daly, vilket blev den givna vinkeln. Hade jag blivit att ombedd att skriva en matchtext här på bloggen där man får skriva fritt och göra försök till att vara lustig så hade vi utan tvekan vinklat texten på Telges tränare som måste ha fostrats som tränare under den tid då instruktionsböckerna var skrivna för korgboll.
Vid en felstegssituation i den andra quartern gjorde han exakt som någon av Sten eller Georg, de två Skellefteåtvillingarna, gör 5.42 in på det här klassiska klippet. Telgecoachen förde sig dessutom med massa olika läten, som om han trodde att han hade hand om ett lag med tämjda sälar. Det hade inte förvånat nämnvärt ifall han hade yppat "ugahagok" som någon av Sten eller Georg av någon outgrundlig anledning gör 5.49 in på samma länkade klipp.
Jag tror faktiskt att jag är ganska nöjd med min matchtext. Kan inte tänka mig att det blev några fel. Det är inte varje dag man kan säga det.
Shannon Daly i alla ära - bäst (och kanske vackrast?) på plan var onekligen Cleopatra Forsman-Goga, född -91, i Telge som dominerade totalt och skyfflade i 27 poäng.
Häftigast var dock som vanligt när man beger sig till Sporthallen att gå på toa och tvätta sina händer. Tvålen kommer nämligen automatiskt - något jag aldrig varit med om någon annanstans. Men jag tycker så här:
Det är 2010. Vi ska inte behöva trycka och dra i en gemensam spak för att utvinna tvål i vår handflata.
Utöver Saintsmatchen var det väldigt lugnt på arbetet. Vi tog på oss ett par bättre Koss-lurar och lyssnade till Kent då den där praktikanten som gör sin praktik på Dagbladets sport inte kunde sluta babbla om de basketartiklar han blivit ombedd att beta av.
Dagens hockeymatch dominerades av främst två spelare. Lagrélls ende son, som spelade för mitt lag, gjorde väl tiotalet mål. Wallerstedt lika många för motståndarna. Sedan fanns det två spelare i varsitt lag som låg precis bakom nämnda duo.
Kristian Ek, med ett digert förflutet i Timrå IK, i vårt lag samt David Myrestam, norrlänning och därmed van vid is, i det andra.
Därefter var det ganska jämnuselt, med några undantag. Så matchen blev jämn, även om Walles lag menade att de avgick med segern till slut, efter en väldigt diffus målräkning.
För egen del var det inte mycket som stämde. Vårt stabila centerspel från matchen mot ST var som bortblåst. Det började förvisso bra då vi i matchens första byte slängde oss och täckte ett skott med vårt högra benskydd på ett sätt som vår läromästare Samuel Påhlsson varit stolt över.
Men sedan gick det utför. Vi var bara tre avbytare, till skillnad från Dagbladet-ST-matchens tre fulla kedjor. Jag kommer mest till min rätt när jag får agera defensivt ankare i en fastställd kedja. Där jag har min roll och kan agera som den rollspelare jag är. När vi mötte ST hade jag rutinerade Björn Persson på min ena sida och en kille som just nu praktiserar på redaktionen på min andra. Två offensiva spelare som vi fick komplettera med en prickfri defensiv.
Nu hoppade man in huxflux och visste knappt på vilken position man var tänkt att spela. Inte optimalt för en rollspelare som gärna vill bära en samspelt kedja på sina axlar.
Men det är ju som Ari konstaterade då vi moloket lunkade ut i omklädningsrummet:
"Du var den största besvikelsen för mig".
Jag kan bara hålla med, även om Qviberg var en besvikelse i min bok. Såg ringrostig ut i skridskoåkningen, trots att det enligt uppgift bara var fyra-fem år sedan han lade skridskorna på hyllan.
Liten besvikelse dessutom att varken Aziz, Kali eller Nuri var med på isen. Min fördomsfulla hjärna säger mig att det hade kunnat bli relativt dråpligt.
Nu började vi blöda näsblod här framför How I Met Your Mother. Det tror jag är signalen för att man ska gå och inta ryggliggande läge.
Imorgon är det ingen dambasket, så vi är ledig på eftermiddagen och kvällen. Däremot är det träning på förmiddagen, och vi känner oss redo att löpa Bolton tills syra översköljer hela hjärnbalken. Vi behöver det. För jag vill verkligen kunna spela - åtminstone någon minut - inför skärskådande IP-ögon till helgen.
Jag har blivit en nischad reporter.
En nischad dambasketreporter.
Idag var andra gången den här veckan som jag bevakade Sundsvalls Saints nystartade segertåg ånga fram i den övre kvartsfinalserien, som jag väljer att kalla den säregna konstellation till fortsättningsserie som laget spelar i.
Onsdagskvällen den sjuttonde mars var dessutom fantastiskt välsignad om vi talar ur en nischad dambasketreporters perspektiv. Jag fick nämligen sitta på pressläktaren utan krav att skriva dubbla texter. Jag fick sitta tillbakalutad och inte behöva oroa mig från minut ett över vilken bottenvinkel jag ska behöva pressa fram ur intet.
En ren njutning, med andra ord - om bara Sporthallens pressläktare inte varit så pass taffligt utformade att man får kronisk ryggvärk ifall man inte är kvick nog att lägga beslag på de översta stolarna där man kan strecka ut sina resliga ben.
Matchen vanns av hemmalaget främst tack vare fint skytte av Shannon Daly, vilket blev den givna vinkeln. Hade jag blivit att ombedd att skriva en matchtext här på bloggen där man får skriva fritt och göra försök till att vara lustig så hade vi utan tvekan vinklat texten på Telges tränare som måste ha fostrats som tränare under den tid då instruktionsböckerna var skrivna för korgboll.
Vid en felstegssituation i den andra quartern gjorde han exakt som någon av Sten eller Georg, de två Skellefteåtvillingarna, gör 5.42 in på det här klassiska klippet. Telgecoachen förde sig dessutom med massa olika läten, som om han trodde att han hade hand om ett lag med tämjda sälar. Det hade inte förvånat nämnvärt ifall han hade yppat "ugahagok" som någon av Sten eller Georg av någon outgrundlig anledning gör 5.49 in på samma länkade klipp.
Jag tror faktiskt att jag är ganska nöjd med min matchtext. Kan inte tänka mig att det blev några fel. Det är inte varje dag man kan säga det.
Shannon Daly i alla ära - bäst (och kanske vackrast?) på plan var onekligen Cleopatra Forsman-Goga, född -91, i Telge som dominerade totalt och skyfflade i 27 poäng.
Häftigast var dock som vanligt när man beger sig till Sporthallen att gå på toa och tvätta sina händer. Tvålen kommer nämligen automatiskt - något jag aldrig varit med om någon annanstans. Men jag tycker så här:
Det är 2010. Vi ska inte behöva trycka och dra i en gemensam spak för att utvinna tvål i vår handflata.
Utöver Saintsmatchen var det väldigt lugnt på arbetet. Vi tog på oss ett par bättre Koss-lurar och lyssnade till Kent då den där praktikanten som gör sin praktik på Dagbladets sport inte kunde sluta babbla om de basketartiklar han blivit ombedd att beta av.
Dagens hockeymatch dominerades av främst två spelare. Lagrélls ende son, som spelade för mitt lag, gjorde väl tiotalet mål. Wallerstedt lika många för motståndarna. Sedan fanns det två spelare i varsitt lag som låg precis bakom nämnda duo.
Kristian Ek, med ett digert förflutet i Timrå IK, i vårt lag samt David Myrestam, norrlänning och därmed van vid is, i det andra.
Därefter var det ganska jämnuselt, med några undantag. Så matchen blev jämn, även om Walles lag menade att de avgick med segern till slut, efter en väldigt diffus målräkning.
För egen del var det inte mycket som stämde. Vårt stabila centerspel från matchen mot ST var som bortblåst. Det började förvisso bra då vi i matchens första byte slängde oss och täckte ett skott med vårt högra benskydd på ett sätt som vår läromästare Samuel Påhlsson varit stolt över.
Men sedan gick det utför. Vi var bara tre avbytare, till skillnad från Dagbladet-ST-matchens tre fulla kedjor. Jag kommer mest till min rätt när jag får agera defensivt ankare i en fastställd kedja. Där jag har min roll och kan agera som den rollspelare jag är. När vi mötte ST hade jag rutinerade Björn Persson på min ena sida och en kille som just nu praktiserar på redaktionen på min andra. Två offensiva spelare som vi fick komplettera med en prickfri defensiv.
Nu hoppade man in huxflux och visste knappt på vilken position man var tänkt att spela. Inte optimalt för en rollspelare som gärna vill bära en samspelt kedja på sina axlar.
Men det är ju som Ari konstaterade då vi moloket lunkade ut i omklädningsrummet:
"Du var den största besvikelsen för mig".
Jag kan bara hålla med, även om Qviberg var en besvikelse i min bok. Såg ringrostig ut i skridskoåkningen, trots att det enligt uppgift bara var fyra-fem år sedan han lade skridskorna på hyllan.
Liten besvikelse dessutom att varken Aziz, Kali eller Nuri var med på isen. Min fördomsfulla hjärna säger mig att det hade kunnat bli relativt dråpligt.
Nu började vi blöda näsblod här framför How I Met Your Mother. Det tror jag är signalen för att man ska gå och inta ryggliggande läge.
Imorgon är det ingen dambasket, så vi är ledig på eftermiddagen och kvällen. Däremot är det träning på förmiddagen, och vi känner oss redo att löpa Bolton tills syra översköljer hela hjärnbalken. Vi behöver det. För jag vill verkligen kunna spela - åtminstone någon minut - inför skärskådande IP-ögon till helgen.
Jag kastar stenar i mitt glashus Jag kastar pil i min kuvös Och så odlar jag min rädsla Ja, jag sår ständigt nya frön Och i mitt växthus är jag säker Där växer avund klar och grön Jag är livrädd för att leva Och jag är dödsrädd för att dö
Kommentarer
Trackback