pirkt,

I en förlängning i ett SM-slutspel ska det krävas överlagt mordförsök för att rendera i ett numerärt överläge åt något håll.
Men så kommer Uffe Rönnmark, med magen full av kolsyrad Poweradedryck, och ändrar hela vår världsbild genom att plocka ut Magnus Pääjärvi-Svensson för två minuter - efter att Timo Pärssinen gått i närkamp som slutade med en Oscar Sundh-dykning. 
Samtidigt som armen höjdes skickade han ur Timrå ur slutspelet.
Det var väldigt trist, tycker jag och drygt 5500 andra.

Vem vet? Rönnmark, som stängdes av från att döma i Elitserien sedan det framkom att han arbetat på ett spelbolag 2005, kanske åkte runt med en utskriven spelbong i bakfickan där han glatt kryssat i HV71-seger inklusive övertid.
Det verkade nämligen väldigt bestämt på förhand att det skulle vara utvisning i den där situationen där Oscar Sundh kommer ur skottläget och slänger sig. Handen åker upp väldigt tidigt - och där dog semifinalsdrömmen.
Anders Lindbäck står emot det mesta i afton och gör på nytt en strålande match mellan stolparna, men i det numerära överläget som följde Rönnmarks bluffutvisning släpper han en taskig retur rakt ut - och det räcker för att Jukka Voutilainen ska stöta in avgörandet i öppen kasse.
Kört. Slut. Ridån ner i samma takt som läskburkarna slängdes in på isen med en herre klädd i svart, vitt och rött i skottgluggen.

Nu var det ju inte bara Rönnmarks fel. Det ska vi göra väldigt klart.
Grunden ligger förstås i att Timrå IK inte har någon särskilt bra trupp. Det ska vi göra allra klarast. Den är fylld med mängder av breddspelare som det sällan eller aldrig händer någonting kring - kryddat med några få spetsar.
Och när inte ens spetsspelarna fungerar - då borde det här laget inte ha en skugga av en chans att slå Elitseriens över 55 omgångar bästa lag.

Daniel Corso spelade fram till Pääjärvi-Svenssons öppna mål i förlängningen. Det var också den absolut enda gången som den kanadensiska stjärnan fick fart under rören. Corso gled runt och tappade puck, var vek och smånallade på puckar som ledde till baklängesmål. Den offensiva härföraren åkte och gömde sig.

Sonnenberg var också helt osynlig. Förstakedjan, som borde gått i bräschen, skapade aldrig något tryck. När däremot bortalagets förstakedja var inne satt man däremot som på en styvare Yantramatta under hela bytet.

Och Timo Pärssinen kan ingen - inte ens en blind man med nedsatt hörsel som tappat både ledhund och hörapparat - räkna till spetsspelarna längre. Jag vet inte ens om en mentalt frisk människa kan räkna honom till en av hockeyspelarna numera. Han gör ju verkligen ingenting på isen. Lallar omkring. Påstår sig ha blivit defensiv i sin spelstil men viker ner sig i varje närkamp. Är helt enkelt inte tillräckligt bra offensivt längre. Farten i finländarens spel är lika frånvarande som efternamnet Pärssinen i ett slumpmässigt utvalt poängprotokoll från 2010.

Den enda spetsspelaren som levererade i mina ögon var - utöver Pääjärvi som står för en god insats - Kamil "Kamelen Pirogen" Piros som trots frånvaro i ett antal veckor lyckades hålla i pucken på sedvanligt manér. Jag tycker Kamelen Pirogen är underskattad i sin betydelse för laget. Alla gånger den 31-årige tjecken vrider, vänder och håller puck i offensiv zon så erbjuder han vila och återhämtning åt sina trötta och medellösa kedjekamrater. Att den Jagr-frillade tjecken inte nyttjas mer i powerplay är ett under...

... men det är klart. Där har vi ju virtouser som Björn Svensson.

Någon envisades dessutom med att ställa ut en karikatyr av Pär Styf huggen i ädlaste bly på isen var och varannan minut. Det fungerade så klart inte alls. Man kan inte stå still i en-mot-en-situationer, och nog borde en människa av muskelfibrer och ben fått chansen istället.

I övrigt ser dock backuppsättningen oförskämt fin ut. Caslava är en gigant. Sebbe Erixon så klok att hade man satt honom på en tibetansk bergstopp så hade han fått Dalai Lama att verka  sinnessvag. Granath vågar i rätt lägen och har en fröjdig fart när pinnar på. Mattias Karlsson är förstås inte den storback han påståddes vara, men relativt stor och stabi åtminstone.

Apropå breddspealrna:

Den franske filosofen René Descartes sade på sin dödsbädd vårvintern 1650 följande, enligt sägen:

"Det enda vi vet om ishockeyn är att vi ingenting vet".

Nu har dock arkeologer i Normandie funnit en gammal fransk samling av filosofiska skrifter, och där fann man en fortsättning på Descartes klassiska citat ovan. Fortsättningen löd:

"Trots att det enda vi vet är att vi ingenting vet så vet vi fortfarande att du icke skola ställa upp med en dansk-ryss på isen i ett hockeyslutspel".

Men Kirill Starkov, han spelade likafullt varenda minut i de två första perioderna. I tredje måste Challe och Nygårds fått Descartes fortsättningscitat faxat till sig nere i avbytarbåset och Starkov petades till slut.

Nåväl. Att vara nära, nära - för det var man faktiskt - att besegra HV71 utan att förstakedjan levererar borde ju kunna ses som ett styrkebesked. Men nej. Laget hade behövt vinna hemmamatcherna.

Nu är det kört.

Och vi är tydligen bara 5500 personer som sörjer det beskedet. Två-tre hundra sittplatser gapade tomma längst uppe, och det är ju i det närmaste skandalöst att inte kunna sälja ut arenan när laget går till ett förlorat slutspel efter elva raka poänggivande matcher.

Men de som väl pallrat sig dit gjorde det bra. Fantastiskt tryck. Fick en stark känsla av att "jag skulle också vilja spela inför en sån här publik". 

Grundförutsättningarna har vi; vi är med i GIF:s a-trupp. Men nu gäller det att slå sig in i en startelva. Så imorgon är det vi som traskar ner till IP på den lediga dagen för att nöta lite med boll och löpa lite Bolton.

Hörde jag "det blir aldrig sånt där tryck på en GIF-match"? Låt gå. Men jag ska i alla fall göra mitt.

Jag vill se dom där skyarna igen,
jag vill försöka igen.