skicka honom i en omloppsbana runt pluto,
Jag och Kristian Ek ville se den sista perioden av den andra kvartsfinalen mellan HV71 och Timrå.
Vi ringde runt till hela vår gemensamma kontaktlista för att se ifall någon hade rulle nog att ha beställt hem matchen som sändes på Pay-per-wiew.
Ingen lycka.
Så vi tog en chansning. Vi gick på Allstars. Där stod folk på varandra. Tanterna satt på sina gubbars ryggar, höll sig fast genom att hålla fast i öronsnibbarna, för att få plats på den halva kvadratmeter de blivit tilldelade.
Men glider man in på stället intill en kille som lirat mittback i ett lag som spelat 1-1 på hemmaplan mot Boden - då var det inga problem att få sitta.
Vi fick oss varsin plats intill Tommy Lerstrand, gammal gympalärare på Mimerskolan (där såväl jag som Ek fått vår idrottsliga grundskolning) och numera gympamp.
Det blev varsin läskeblask och ett glas med jordnötter för mig och Ek. Alkoholhalten i läsken var frånvarande då vi hade en bil att köra hem, en match att spela imorgon samt det enkla faktum att vi är elitidrottsmän. Men den största anledningen till att det blev en barnslig cola var så klart att det känns fel att kröka i närheten av de frikyrkliga godtemplare med Jönköpingssympatier som rörde sig i lokalen.
Förlust i sudden - igen. Tänk, gott folk, det hade lika gärna kunnat stå 2-0 i matcher till oss.
Mattias Karlsson får ta på sig mycket. 2-2-kvitteringen kom visserligen alltför omgående, men det kändes ändå som att bortalaget hade alla baskettränare och -spelares favorituttryck - momentum. Men så beslutar Timrå IK:s trettiotrea att sätta upp armbågen i en situation som skapt för att utdela en regelrätt bröstvärmare. Lika onödigt som fult.
Nu hände det ju absolut ingenting i HV:s fem minuter långa numerära överläge, men det kändes likafullt som att Timrå tappade momentum (nu har jag nämnt det diffusa ordet två gånger. Two to go).
Nåväl. Vi kan bara konstatera att det är förbannat oturligt att det står 2-0 till godtemplarna, för HV71 har inte övertygat alls.
Istället vill jag tycka till om en del saker som florerat i medierna på sistone.
Först och främst:
Alexander Östlund blir av någon anledning hett villebråd igen då han åter igen går ut och menar att Lars Lagerbäck, numera mer känd som Lasse Lagos efter Robert Lauls geniala smeknamn, är en nolla.
Jag tycker att Alexander Östlund, den mediokre anfallaren i IFK Norrköping, bör vara väldigt tacksam mot Lars Lagerbäck. Den hårfagre tuffingen står i evig tacksamhetsskuld till Lars Lagerbäck. Den gråhårige förbundskaptenen gjorde nämligen denne enormt begränsade fotbollsspelare till landslagsman.
Alexander har fått spela ett EM-slutspel. Han har fått mätt sina fotbollskunskaper med de absolut bästa.
Han gjorde det - mot exakt alla odds - fantastiskt bra mot Arjen Robben i den kvartsfinal mot Holland som borde ha blivit episk.
Men Alexander floppade i Feyenoord. Det var väntat. Där behöver man vara teknisk och offensivt skicklig.
Men sedan floppade Alexander också i Southampton. I en liga där man i stort sett bara behöver de exakta egenskaper som Alexander sägs inneha - en jäkla köttarmentalitet. Men icke.
Alexander Östlund var ingen bra fotbollsspelare. Det enda som höll internationellt snitt hos honom var hans hårsvans.
Han ska vara väldigt tacksam att Lasse Lagos att han fick chansen.
Till nästa punkt:
Mino Raiola går ut i medierna efter att Zlatan bänkats i Champions League-kvartsfinalen och klagat.
Nu har han fått sin adept till den absoluta toppen. Det smärtar att behöva säga det som Real Madrid-anhängare (nej, inga "vilka möter Real i CL-kvarten?"-skämt, tack), men att värvas som nummer nio till fjolårets Barcelona är nästan så stort det blir för en spelare i vår nutid.
Han har bufflat och bråkat sig hela vägen upp hit. Vart ska han bråka Zlatan nu? Det kan väl bara gå nedåt?
Eller ska han skyffla Zlatan ännu högre? Då finns - tyvärr - inte många alternativ på denna jord. Men med den runde pizzabagaren kan man aldrig veta. Jag skulle inte vara särskilt förvånad om vi om ett par år bara kan se Zlatan via teleskop, då han cirkulerar i en omloppsbana runt Pluto.
Till sist:
Viasat har köpt rättigheterna till Premier League.
Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Snälla gud som finns i Jönköping, helgat vare ditt namn, ske ditt rike, låt Canal+ fortsätta med Premier League-sändningarna.
Låt inte Bosses solariumbränna och dumma uttalanden förpesta den enda fasta punkten på helgen. Låt inte Wenström stå där och delegera mellan brännorna med sitt aldrig någonsin frånvarande flin. Låt inte Sladjan sitta där och rabbla sina ointressanta fakta.
Snälla. Det får inte ske. Borta är Jens analyser, borta är Lasses studiovana snack. Borta är Dahlqvists kunnighet som nästan kan göra att man bortser från att han är lite väl fjantig och mesig.
Istället en solbränd och inoljad mylla av okunnighet och låtsasleenden, där trevnaden i studion står i fokus framför det fotbollsmässiga.
Och då har jag ändå förträngt Elin Ekblom-Bak - men när jag tänker i dessa trassliga termer så låter ju hungerdöd alternativt stolen som en bättre sysselsättning på en lördagseftermiddag.
Så. Då har jag tyckt klart för idag. Om än lite för sent och inaktuellt. Men likafullt.
Imorgon ska vi nog spela från start mot Östersund i finalen av cupen. Miljontals kronor i vinstpengar skall fördelas och vi kliver på planen med en tå som är ömmast i hela västvärlden. Vår nagel har varit trasig i månader, men det är först nu vi får betala för det i form av olidlig smärta.
Startelvan imorgon, tagen ur min spekulativa hjärna:
Lagrélls ende
Fjulle - Jag själv - Dennis Brännlund - Qviberg
Emil Larsson - Mirza Durakovic
Silfver - Jacconelli - Granit Buzuku
Hannes
Klockan 15.00 på IP. Möt upp för en klang- och jubelföreställning utan dess like.
Vi ringde runt till hela vår gemensamma kontaktlista för att se ifall någon hade rulle nog att ha beställt hem matchen som sändes på Pay-per-wiew.
Ingen lycka.
Så vi tog en chansning. Vi gick på Allstars. Där stod folk på varandra. Tanterna satt på sina gubbars ryggar, höll sig fast genom att hålla fast i öronsnibbarna, för att få plats på den halva kvadratmeter de blivit tilldelade.
Men glider man in på stället intill en kille som lirat mittback i ett lag som spelat 1-1 på hemmaplan mot Boden - då var det inga problem att få sitta.
Vi fick oss varsin plats intill Tommy Lerstrand, gammal gympalärare på Mimerskolan (där såväl jag som Ek fått vår idrottsliga grundskolning) och numera gympamp.
Det blev varsin läskeblask och ett glas med jordnötter för mig och Ek. Alkoholhalten i läsken var frånvarande då vi hade en bil att köra hem, en match att spela imorgon samt det enkla faktum att vi är elitidrottsmän. Men den största anledningen till att det blev en barnslig cola var så klart att det känns fel att kröka i närheten av de frikyrkliga godtemplare med Jönköpingssympatier som rörde sig i lokalen.
Förlust i sudden - igen. Tänk, gott folk, det hade lika gärna kunnat stå 2-0 i matcher till oss.
Mattias Karlsson får ta på sig mycket. 2-2-kvitteringen kom visserligen alltför omgående, men det kändes ändå som att bortalaget hade alla baskettränare och -spelares favorituttryck - momentum. Men så beslutar Timrå IK:s trettiotrea att sätta upp armbågen i en situation som skapt för att utdela en regelrätt bröstvärmare. Lika onödigt som fult.
Nu hände det ju absolut ingenting i HV:s fem minuter långa numerära överläge, men det kändes likafullt som att Timrå tappade momentum (nu har jag nämnt det diffusa ordet två gånger. Two to go).
Nåväl. Vi kan bara konstatera att det är förbannat oturligt att det står 2-0 till godtemplarna, för HV71 har inte övertygat alls.
Istället vill jag tycka till om en del saker som florerat i medierna på sistone.
Först och främst:
Alexander Östlund blir av någon anledning hett villebråd igen då han åter igen går ut och menar att Lars Lagerbäck, numera mer känd som Lasse Lagos efter Robert Lauls geniala smeknamn, är en nolla.
Jag tycker att Alexander Östlund, den mediokre anfallaren i IFK Norrköping, bör vara väldigt tacksam mot Lars Lagerbäck. Den hårfagre tuffingen står i evig tacksamhetsskuld till Lars Lagerbäck. Den gråhårige förbundskaptenen gjorde nämligen denne enormt begränsade fotbollsspelare till landslagsman.
Alexander har fått spela ett EM-slutspel. Han har fått mätt sina fotbollskunskaper med de absolut bästa.
Han gjorde det - mot exakt alla odds - fantastiskt bra mot Arjen Robben i den kvartsfinal mot Holland som borde ha blivit episk.
Men Alexander floppade i Feyenoord. Det var väntat. Där behöver man vara teknisk och offensivt skicklig.
Men sedan floppade Alexander också i Southampton. I en liga där man i stort sett bara behöver de exakta egenskaper som Alexander sägs inneha - en jäkla köttarmentalitet. Men icke.
Alexander Östlund var ingen bra fotbollsspelare. Det enda som höll internationellt snitt hos honom var hans hårsvans.
Han ska vara väldigt tacksam att Lasse Lagos att han fick chansen.
Till nästa punkt:
Mino Raiola går ut i medierna efter att Zlatan bänkats i Champions League-kvartsfinalen och klagat.
Nu har han fått sin adept till den absoluta toppen. Det smärtar att behöva säga det som Real Madrid-anhängare (nej, inga "vilka möter Real i CL-kvarten?"-skämt, tack), men att värvas som nummer nio till fjolårets Barcelona är nästan så stort det blir för en spelare i vår nutid.
Han har bufflat och bråkat sig hela vägen upp hit. Vart ska han bråka Zlatan nu? Det kan väl bara gå nedåt?
Eller ska han skyffla Zlatan ännu högre? Då finns - tyvärr - inte många alternativ på denna jord. Men med den runde pizzabagaren kan man aldrig veta. Jag skulle inte vara särskilt förvånad om vi om ett par år bara kan se Zlatan via teleskop, då han cirkulerar i en omloppsbana runt Pluto.
Till sist:
Viasat har köpt rättigheterna till Premier League.
Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Snälla gud som finns i Jönköping, helgat vare ditt namn, ske ditt rike, låt Canal+ fortsätta med Premier League-sändningarna.
Låt inte Bosses solariumbränna och dumma uttalanden förpesta den enda fasta punkten på helgen. Låt inte Wenström stå där och delegera mellan brännorna med sitt aldrig någonsin frånvarande flin. Låt inte Sladjan sitta där och rabbla sina ointressanta fakta.
Snälla. Det får inte ske. Borta är Jens analyser, borta är Lasses studiovana snack. Borta är Dahlqvists kunnighet som nästan kan göra att man bortser från att han är lite väl fjantig och mesig.
Istället en solbränd och inoljad mylla av okunnighet och låtsasleenden, där trevnaden i studion står i fokus framför det fotbollsmässiga.
Och då har jag ändå förträngt Elin Ekblom-Bak - men när jag tänker i dessa trassliga termer så låter ju hungerdöd alternativt stolen som en bättre sysselsättning på en lördagseftermiddag.
Så. Då har jag tyckt klart för idag. Om än lite för sent och inaktuellt. Men likafullt.
Imorgon ska vi nog spela från start mot Östersund i finalen av cupen. Miljontals kronor i vinstpengar skall fördelas och vi kliver på planen med en tå som är ömmast i hela västvärlden. Vår nagel har varit trasig i månader, men det är först nu vi får betala för det i form av olidlig smärta.
Startelvan imorgon, tagen ur min spekulativa hjärna:
Lagrélls ende
Fjulle - Jag själv - Dennis Brännlund - Qviberg
Emil Larsson - Mirza Durakovic
Silfver - Jacconelli - Granit Buzuku
Hannes
Klockan 15.00 på IP. Möt upp för en klang- och jubelföreställning utan dess like.
Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden Tysta alla nätverk, stoppa trafiken, en stilla bön om lugn igen Att kunna ta besvikelsen
Kommentarer
Trackback