smäckert,
Vi fick avverka dagens styrkepass direkt efter fotbollspasset idag. Detta istället för att ha det klockan tre på eftermiddagen som brukligt.
Detta innebar att vi var lediga från ettsnåret. Vi valde som så många gånger förr att spendera en ledig eftermiddag på stan, då det såg ut som att solen var på väg att titta fram och göra de välkomna plusgraderna sällskap och bjuda på en mylla av vårvärme, sol och allmän sportlovsgamman nere på torget.
Räck upp handen alla som tror att det var lika varmt, skönt och soligt som väntat nere i stadskärnan.
Ta ner dom. Ni kommer inte från stan, va? För då hade ni vetat att Sundsvall är den stad som har allra flest blåstimmar i hela västvärlden. År efter år. Inte ens på den nordnorska blåskusten kommer man upp i samma blåssviter som mellan stenbyggnaderna i stan.
Min farfar pratar sig än idag varm om den där försommardagen -48 då han satt på en parkbänk i centrala Sundsvall. Han menar då att det blev vindstilla för en femtonsekundersperiod. Håret flög för en stund inte runt på hjässan. Det låg stilla för första gången någonsin.
Sedan den här stunden har det blåst oavbrutet i Sundsvalls stadskärna. Inte ett hårstrå har fått ligga stilla på sextiotvå år.
Plusgraderna behagade dock dyka upp, och det tackar vi för.
Det var fler a-lagsspelare som valde att spendera eftermiddagen i Sundsvalls stolta innerstad. På cafét nedanför MQ satt Hannes, Billy, Brinken, Nuri, Sliper och Naurin och fikade. Det var med andra ord så kändistätt som det är möjligt i stan de dagar inte Kjell Lönnå anordnar parader genom staden med spelmän, trumslagare och tenorer.
Jag själv begav mig på jakt efter en vårjacka med Akdags ende son. Nittio procent av en persons självförtroende sitter som alla vet i personens jacka när man går på stan. Och vi går just nu runt med en svart, tråkig jacka som till råga på allt har gått halvt sönder vid dragkedjan. Det håller inte.
Men... jag hade för en stund glömt vilken stad jag bott i de senaste snart tjugo åren. Det är klart att det inte går att finna en smäcker jacka i Sundsvalls stads två (?) knappt besöksvärda klädaffärer. Vi var aldrig ens nära.
Däremot fann vi en tröja på Martins, en något bortglömd affär som vi idag var in på för första gången sedan O'Learys brann. Hade det här varit en populärare och mer läst blogg hade vi nog stått och knäppt kort på oss själva i spegeln, iförda den nya tröjan. Men det finns det ju andra, solbrända modeller, som har betalt för att göra, resonerar vi.
"Kom sommarnätter under stjärnor kom", sjunger Håkan Hellström i Båda sidor nu. Även den här tröjan nynnar på samma melodi.
Tröjan var av det dyrare slaget, ett slag som en som får sin första lön i april inte ens borde få slänga ett getöga på i affären, men det var också en tröja vi sett tidigare på nätet. En tröja vi redan där och då fattade tycke för.
Och det är väldigt, väldigt ovanligt att du ser en tröja du fattat tycke för på nätet i en affär i Norrlands huvudstad. Oerhört sällsynt. Det tycker jag ska premieras. Så vi slog till omgående och skar därmed ytterligare hål på vår tomskramlande penningpung.
Nu propagerade vi för att vi på sofflocket skulle se fredagens inspelade "Skavlan"-avsnitt. Vår far ville annat. Han ville se den svenska dokumentären "Minnet av Messaure", en dokumentär om en gammal norrländsk kraftstation.
Jag ber om ursäkt för det här ihåligt ointressanta inlägget, till alla er som ville läsa något matnyttigt eller roligt. Men jag säger som min far när han försvarade sitt val av teveprogram i afton:
"Man ska inte ha så kul jämt".
Med sommaren kommer,
jag lovar dig,
bättre dar.
Detta innebar att vi var lediga från ettsnåret. Vi valde som så många gånger förr att spendera en ledig eftermiddag på stan, då det såg ut som att solen var på väg att titta fram och göra de välkomna plusgraderna sällskap och bjuda på en mylla av vårvärme, sol och allmän sportlovsgamman nere på torget.
Räck upp handen alla som tror att det var lika varmt, skönt och soligt som väntat nere i stadskärnan.
Ta ner dom. Ni kommer inte från stan, va? För då hade ni vetat att Sundsvall är den stad som har allra flest blåstimmar i hela västvärlden. År efter år. Inte ens på den nordnorska blåskusten kommer man upp i samma blåssviter som mellan stenbyggnaderna i stan.
Min farfar pratar sig än idag varm om den där försommardagen -48 då han satt på en parkbänk i centrala Sundsvall. Han menar då att det blev vindstilla för en femtonsekundersperiod. Håret flög för en stund inte runt på hjässan. Det låg stilla för första gången någonsin.
Sedan den här stunden har det blåst oavbrutet i Sundsvalls stadskärna. Inte ett hårstrå har fått ligga stilla på sextiotvå år.
Plusgraderna behagade dock dyka upp, och det tackar vi för.
Det var fler a-lagsspelare som valde att spendera eftermiddagen i Sundsvalls stolta innerstad. På cafét nedanför MQ satt Hannes, Billy, Brinken, Nuri, Sliper och Naurin och fikade. Det var med andra ord så kändistätt som det är möjligt i stan de dagar inte Kjell Lönnå anordnar parader genom staden med spelmän, trumslagare och tenorer.
Jag själv begav mig på jakt efter en vårjacka med Akdags ende son. Nittio procent av en persons självförtroende sitter som alla vet i personens jacka när man går på stan. Och vi går just nu runt med en svart, tråkig jacka som till råga på allt har gått halvt sönder vid dragkedjan. Det håller inte.
Men... jag hade för en stund glömt vilken stad jag bott i de senaste snart tjugo åren. Det är klart att det inte går att finna en smäcker jacka i Sundsvalls stads två (?) knappt besöksvärda klädaffärer. Vi var aldrig ens nära.
Däremot fann vi en tröja på Martins, en något bortglömd affär som vi idag var in på för första gången sedan O'Learys brann. Hade det här varit en populärare och mer läst blogg hade vi nog stått och knäppt kort på oss själva i spegeln, iförda den nya tröjan. Men det finns det ju andra, solbrända modeller, som har betalt för att göra, resonerar vi.
"Kom sommarnätter under stjärnor kom", sjunger Håkan Hellström i Båda sidor nu. Även den här tröjan nynnar på samma melodi.
Tröjan var av det dyrare slaget, ett slag som en som får sin första lön i april inte ens borde få slänga ett getöga på i affären, men det var också en tröja vi sett tidigare på nätet. En tröja vi redan där och då fattade tycke för.
Och det är väldigt, väldigt ovanligt att du ser en tröja du fattat tycke för på nätet i en affär i Norrlands huvudstad. Oerhört sällsynt. Det tycker jag ska premieras. Så vi slog till omgående och skar därmed ytterligare hål på vår tomskramlande penningpung.
Nu propagerade vi för att vi på sofflocket skulle se fredagens inspelade "Skavlan"-avsnitt. Vår far ville annat. Han ville se den svenska dokumentären "Minnet av Messaure", en dokumentär om en gammal norrländsk kraftstation.
Jag ber om ursäkt för det här ihåligt ointressanta inlägget, till alla er som ville läsa något matnyttigt eller roligt. Men jag säger som min far när han försvarade sitt val av teveprogram i afton:
"Man ska inte ha så kul jämt".
Med sommaren kommer,
jag lovar dig,
bättre dar.
Kommentarer
Postat av: Rocky_W
Nähädu. Nog för att Gärdehovs skridskooval står noterat i ordlistan under "blåshål" - annars är lillebror i väst, surjämtarnas tillhåll, blåsigaste stadskärnan by far. Kontraktet påskrivet?
Postat av: erik löfgren,
Nja. Har svårt att se Sundsvall bli slagna på fingrarna när det gäller stadskärneblåsning. Och nej, imorgon torsdag ska vi åter möta sportchefen.
Trackback