spar på flaskposten,
Idag gjorde jag hemmadebut igen.
Den här gången från start.
Jag gjorde det - med en lagkaptensbindel på vänsterarmen. Hygglig skräll.
Kan väl dock inte påstå att jag ledde styrkorna mot några stordåd. De första trettio minutrarna är vi totalt tillbakapressade av Division I-laget. Våra anfall blev alldeles för korta. Det "plåttrades" alldeles för mycket, spelades för svårt. Vi fastnade på små, små ytor på samma kant med alldeles för många spelare och den där avlastande, kantbytande vändningsbollen var sällsyntare än en gladlynt uzbek.
Vi spelade fast oss. Kom ingenvart. Östersund pressade högt, lät oss aldrig vila med bollen i backlinjen. Låste även på alla insparkar, vilket gjorde att Lagréll behövde starta med en lång pastej varje gång. Det kändes inte rätt, då det bland våra offensiva spelare bara var Hannes som mätte mer än en meter i strumplästen.
Efter trettio minuters spel blir det lite bättre. Vi varvar småplåttrandet med någon längre boll bakom deras relativt långsamma backlinje.
Jaja. Har inte tid att utvärdera det som knappt behövs utvärderas - det var publikfest i vårsolen och alla läsare var där?
Jag själv gjorde en sak bra på hela matchen. Jag var uppe på en hörna i den första halvleken och knoppade bollen ner i marken. Jag ådrog mig i samband med nickduellen ett brutet näsben och såg inte riktigt hur ÖFK-kassen fredades, men det torde ha varit på de mest motriggade av sätt då bollen såg ut att ta på ett försvarsben och studsa i en dråplig båge jämsmed mållinjen.
I övrigt var det en medellös insats från undertecknad. Skaplig i första - men ganska blek i andra. En grov felpass som höll på att ställa till det. Trött blev jag också. Helt slut i andra. Blott tre lugnare träningar efter knappa tre veckors fotbollsfrånvaro hade satt sina spår.
Vid det sista upphoppet i matchens sista övertidsminut så krampade båda vaderna samtidigt.
Nåja, det kan bara bli bättre.
Men du,
du sätter höstsolen i eld.
Den här gången från start.
Jag gjorde det - med en lagkaptensbindel på vänsterarmen. Hygglig skräll.
Kan väl dock inte påstå att jag ledde styrkorna mot några stordåd. De första trettio minutrarna är vi totalt tillbakapressade av Division I-laget. Våra anfall blev alldeles för korta. Det "plåttrades" alldeles för mycket, spelades för svårt. Vi fastnade på små, små ytor på samma kant med alldeles för många spelare och den där avlastande, kantbytande vändningsbollen var sällsyntare än en gladlynt uzbek.
Vi spelade fast oss. Kom ingenvart. Östersund pressade högt, lät oss aldrig vila med bollen i backlinjen. Låste även på alla insparkar, vilket gjorde att Lagréll behövde starta med en lång pastej varje gång. Det kändes inte rätt, då det bland våra offensiva spelare bara var Hannes som mätte mer än en meter i strumplästen.
Efter trettio minuters spel blir det lite bättre. Vi varvar småplåttrandet med någon längre boll bakom deras relativt långsamma backlinje.
Jaja. Har inte tid att utvärdera det som knappt behövs utvärderas - det var publikfest i vårsolen och alla läsare var där?
Jag själv gjorde en sak bra på hela matchen. Jag var uppe på en hörna i den första halvleken och knoppade bollen ner i marken. Jag ådrog mig i samband med nickduellen ett brutet näsben och såg inte riktigt hur ÖFK-kassen fredades, men det torde ha varit på de mest motriggade av sätt då bollen såg ut att ta på ett försvarsben och studsa i en dråplig båge jämsmed mållinjen.
I övrigt var det en medellös insats från undertecknad. Skaplig i första - men ganska blek i andra. En grov felpass som höll på att ställa till det. Trött blev jag också. Helt slut i andra. Blott tre lugnare träningar efter knappa tre veckors fotbollsfrånvaro hade satt sina spår.
Vid det sista upphoppet i matchens sista övertidsminut så krampade båda vaderna samtidigt.
Nåja, det kan bara bli bättre.
Men du,
du sätter höstsolen i eld.
Kommentarer
Postat av: bas
Stort!!
Trackback