träningsstund har klor i mun,
Vi fick med oss den fotstukade Jagne till kloret idag.
Tanterna körde vattengympa. Vattnet var varmare än igår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Jag vet bara att jag inte vill veta särskilt mycket om vad som försiggår på badhuset. Vi badade som gud skapade oss - så när som på Erkan Sagliks gamla träningsshorts. Det var väl bra, alla anonyma badvärnare där ute?
Det blev fyrtio minuters löpning. Intill vår motionssimbana höll ett par barn i sjuårsåldern låda och hoppade från trampoliner. Det skvätte något förjävligt över på vår bana och jag stirrade pliktskyldigt ner de små liven och skrek:
"Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er". Sedan sprang jag vidare i bassängen med mitt flytdon kring magen.
Efteråt satte vi oss i en varmare bastu och pratade fotboll. Jagne känner hälften av alla Sveriges licensierade fotbollsspelare så han kan ju det mesta om svensk fotboll. Och såna människor gillar vi, eftersom fotboll är det enda samtalsämne som vi behärskar riktigt hyggligt. I bastun medtog vi handdukar medan vi lämnade badbyxorna utanför. Det var väl duktigt, anonyma badvärnare?
På kvällskvisten, runt halv fem-snåret, genomförde vi ett pass på Golds. Lite benböj, lite marklyft, lite styrkeryck, en hel del mage - och mycket stretchning. Vi tog till och med en pinne till vår hjälp. Hade det hela utspelat sig på SAK eller något annat manligare gym hade följande inträffat:
"Vafan är det där för en pinne den där grabben håller i? Jaha, han ska slå ner någon som nallat av hans sylar? Nej, vänta nu... Han sätter sig ner... På en sån där jävla matta. Grabbar, han ska stretcha. Ta varsin vikt och släng på honom!"
Men på Golds var det inga problem.
När vi skulle duscha efter passet hörde vi två medelålders män stå och diskutera dagens pass.
"Det var dåligt idag. Man blev ju knappt ens svettig eller trött", sa den ena och den andra höll med.
När man betalar för en tjänst i form av en personlig tränare, då vill du bli rejält slut för att känna att du fått värde för den femhundring du spenderat. När vanliga människor tvingas till fysträning drömmer man om att det ska vara slut snart. Men om man har betalat för att bli plågad - då vill man väl att det ska fortsätta in i oändligheten?
Riktigt nöjd är väl inte en konsumentupplyst person förrän han transporteras ut ur gymmet på en bår, med sjukvårdare runt om sig och med en syrgasmask över munnen? Sverker hade gjort tummen upp, liggandes på båren, med vetskapen om att all extrakostnad i form av ambulanspersonalens utryckning gjort att han betalat ett underpris för gympasset.
Nåväl. Vi inhandlade en proteindryck i kassan. Letade förgäves efter en Gainomax av valfri smak. Men icke. Nöjde oss med ett sorgligt substitut med chokladsmak.
Så där såg den ut. Typ. En smalare förpackning, men samma logga och samma bild.
Den var fantastiskt äcklig. Knappt drickbar. Chokladsörjan samlade sig på botten och resten smakade som O'boy-blandad mjölk utspädd med dubbla delar vatten. Detta menade de på allvar att man skulle dricka med ett smalt, smalt sugrör.
Totalt fiasko. En skojarprodukt. Om som med så många andra skojarprodukter riktas våra blickar mot Flamländerna. Mot Choko-Dutch.
Låt oss titta på obestridliga fakta:
- Produkten säger sig innehålla choklad.
- I verkligheten verkar produkten vara gjord av jordpartiklar och stoft, i det här fallet utblandat med vatten.
- Produkten är väldigt dyr. 25 kronor för några svåruppsugna mililiter.
- "Maxim" är säkerligen flamländska för "skojardryck".
Sist men inte minst vill jag att ni studerar personen som får äran att pryda produktens omslag.
Är det inte Daniel Jerry Andersson som står där med händerna på huvudet och ett leende som bara en nybakad spättekaka kan framkalla? Iförd ett par orangea solbrillor? Jo, det är det. Ser ni inte att det är Daniel Jerry så beror det bara på att ni aldrig sett Daniel Jerry iförd ett par orangea solbrillor på hans fritid förut.
Det finns bara två personer som skulle kunna placera Daniel Jerry Andersson på en produkts omslag.
Den ene är Lars Lagerbäck som är den, i konkurrens med Roy Andersson, som älskar Daniel Jerry mest av alla på den här planeten.
Och den andra är Choko-Dutch, som är den största sol- och våraren norr om Nigerias nordligaste postcentral. Han gillar att bevisa sin storhet inom skojarbranschen. Han gillar att statuera exempel. Han vill bevisa att han kan skoja på folk vad som helst. Verkligen vad som helst. Han låg säkert i luftkonditioneringsventilen idag och spionerade på mig när jag öppnade min äckliga chokladdryck i Golds omklädningsrum och viskade för sig själv:
"Den där idioten har betalat tjugofem kronor för en dryck tillverkad av stoft, jord och vatten - med Daniel Jerry Andersson på omslaget. He. He. He. De tror att jag bara dominerar den här staden en vecka i juli med mitt riggade chokladhjul. Åh, så fel de har".
En kort sekund,
det vackraste världen har sett.
Le.
Tanterna körde vattengympa. Vattnet var varmare än igår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Jag vet bara att jag inte vill veta särskilt mycket om vad som försiggår på badhuset. Vi badade som gud skapade oss - så när som på Erkan Sagliks gamla träningsshorts. Det var väl bra, alla anonyma badvärnare där ute?
Det blev fyrtio minuters löpning. Intill vår motionssimbana höll ett par barn i sjuårsåldern låda och hoppade från trampoliner. Det skvätte något förjävligt över på vår bana och jag stirrade pliktskyldigt ner de små liven och skrek:
"Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er". Sedan sprang jag vidare i bassängen med mitt flytdon kring magen.
Efteråt satte vi oss i en varmare bastu och pratade fotboll. Jagne känner hälften av alla Sveriges licensierade fotbollsspelare så han kan ju det mesta om svensk fotboll. Och såna människor gillar vi, eftersom fotboll är det enda samtalsämne som vi behärskar riktigt hyggligt. I bastun medtog vi handdukar medan vi lämnade badbyxorna utanför. Det var väl duktigt, anonyma badvärnare?
På kvällskvisten, runt halv fem-snåret, genomförde vi ett pass på Golds. Lite benböj, lite marklyft, lite styrkeryck, en hel del mage - och mycket stretchning. Vi tog till och med en pinne till vår hjälp. Hade det hela utspelat sig på SAK eller något annat manligare gym hade följande inträffat:
"Vafan är det där för en pinne den där grabben håller i? Jaha, han ska slå ner någon som nallat av hans sylar? Nej, vänta nu... Han sätter sig ner... På en sån där jävla matta. Grabbar, han ska stretcha. Ta varsin vikt och släng på honom!"
Men på Golds var det inga problem.
När vi skulle duscha efter passet hörde vi två medelålders män stå och diskutera dagens pass.
"Det var dåligt idag. Man blev ju knappt ens svettig eller trött", sa den ena och den andra höll med.
När man betalar för en tjänst i form av en personlig tränare, då vill du bli rejält slut för att känna att du fått värde för den femhundring du spenderat. När vanliga människor tvingas till fysträning drömmer man om att det ska vara slut snart. Men om man har betalat för att bli plågad - då vill man väl att det ska fortsätta in i oändligheten?
Riktigt nöjd är väl inte en konsumentupplyst person förrän han transporteras ut ur gymmet på en bår, med sjukvårdare runt om sig och med en syrgasmask över munnen? Sverker hade gjort tummen upp, liggandes på båren, med vetskapen om att all extrakostnad i form av ambulanspersonalens utryckning gjort att han betalat ett underpris för gympasset.
Nåväl. Vi inhandlade en proteindryck i kassan. Letade förgäves efter en Gainomax av valfri smak. Men icke. Nöjde oss med ett sorgligt substitut med chokladsmak.
Så där såg den ut. Typ. En smalare förpackning, men samma logga och samma bild.
Den var fantastiskt äcklig. Knappt drickbar. Chokladsörjan samlade sig på botten och resten smakade som O'boy-blandad mjölk utspädd med dubbla delar vatten. Detta menade de på allvar att man skulle dricka med ett smalt, smalt sugrör.
Totalt fiasko. En skojarprodukt. Om som med så många andra skojarprodukter riktas våra blickar mot Flamländerna. Mot Choko-Dutch.
Låt oss titta på obestridliga fakta:
- Produkten säger sig innehålla choklad.
- I verkligheten verkar produkten vara gjord av jordpartiklar och stoft, i det här fallet utblandat med vatten.
- Produkten är väldigt dyr. 25 kronor för några svåruppsugna mililiter.
- "Maxim" är säkerligen flamländska för "skojardryck".
Sist men inte minst vill jag att ni studerar personen som får äran att pryda produktens omslag.
Är det inte Daniel Jerry Andersson som står där med händerna på huvudet och ett leende som bara en nybakad spättekaka kan framkalla? Iförd ett par orangea solbrillor? Jo, det är det. Ser ni inte att det är Daniel Jerry så beror det bara på att ni aldrig sett Daniel Jerry iförd ett par orangea solbrillor på hans fritid förut.
Det finns bara två personer som skulle kunna placera Daniel Jerry Andersson på en produkts omslag.
Den ene är Lars Lagerbäck som är den, i konkurrens med Roy Andersson, som älskar Daniel Jerry mest av alla på den här planeten.
Och den andra är Choko-Dutch, som är den största sol- och våraren norr om Nigerias nordligaste postcentral. Han gillar att bevisa sin storhet inom skojarbranschen. Han gillar att statuera exempel. Han vill bevisa att han kan skoja på folk vad som helst. Verkligen vad som helst. Han låg säkert i luftkonditioneringsventilen idag och spionerade på mig när jag öppnade min äckliga chokladdryck i Golds omklädningsrum och viskade för sig själv:
"Den där idioten har betalat tjugofem kronor för en dryck tillverkad av stoft, jord och vatten - med Daniel Jerry Andersson på omslaget. He. He. He. De tror att jag bara dominerar den här staden en vecka i juli med mitt riggade chokladhjul. Åh, så fel de har".
En kort sekund,
det vackraste världen har sett.
Le.
Kommentarer
Postat av: Johan
Ha ha f-n vad lustigt, det är garanterat Choko-Dutch
Trackback