pirkt,

Vad fan hände idag nu då?

Mig veterligen har jag varken lovat endera guld, gröna skogar eller nakenbilder under söndagen.

Men man tackar för förtroendet och sent omsider dök det också upp ett långt och ointressant inlägg om dagens arbetspass.

Nåväl. Det fanns en sak från dagen vi glömde ta upp i föregående inlägg.

Hur mycket vi skrattad åt Paralympicssändningen framför redaktionens teve tillsammans med Näsberg idag.

Nej. Jag är ingen idiot. Jag är inte hjärtlös. Jag skrattade inte åt de handikappade.

Jag hyser den allra största av respekt för de oerhört viljestarka individerna som övervinner alla de hinder som jag fötts utan. Ändå är det jag som ofta är den som sitter och klagar, medan en armlös tysk skejtar flera mil och åtskilliga uppförsbackar och är nöjd trots en hundradelsmissad bronspeng.

Nej, det jag och Näsberg hade fantastiskt lustigt åt var Rickard Ekmans formuleringar när Jalle Jungnell, detta osannolika namn, stått för några tvivelaktiga stenar i det svenska rullstolscurlinglandslagets förlust mot Schweiz.

"I vinter har han lidit av sviter av motorcykelolyckan för trettiofyra år sedan. Han har genomfört en avancerad operation i USA med önskat resultat; en fjättrad ryggmärg. Men lika oönskade bieffekter. Dels helvetisk smärta som släppte så sent som i januari. Dels dålig form".

Vänta nu. Vi rabblar alltså upp tre likvärdiga faktorer här, jämte varandra, i samma sammanhang:

Fjättrad ryggrad.
Helvetisk smärta.
Dålig curlingform.

Nu ska vi inta ryggliggande. Vår arma penningpung vill till syvende och sist bara tacka Häcken för ett medelgott dagsverke samtidigt som den vill ge ett hedersomnämnande till Mjällby som var nära, nära att multiplicera min insats med smäckra 8,50.

---

Och jag vet inte varför hon ler när hon håller i min hand,
men jag ser att hon vet att hon är med i leken. Och jag -
är allt du vill ha.