en division I-spelare,
Nu, vid sjusnåret, har solens strålar börjat tappa sin brungörande effekt - den vi svenskar trotsar alla hudcancervarningar och svettningar för att avnjuta dagarna i ända - och vi kan sätta oss en kort stund vid den kommentarsrika portal som numera är pirkt.blogg.se.
Lång, krånglig mening? Äh, ni borde vara vana.
Jag var väldigt spelsugen i söndags när man entrade Brunna IP som måste kvala in som en av Svea Rikes absolut finaste gräsplaner. Kortklippt, jämn och utan gropar - en matta Bosse Rappne kunde ha representerat med stolthet.
Jag kommer in i matchen på ett bra sätt, får nicka undan några höjdbollar, rullar lite i backlinjen och ser Lasse Oscarsson måtta pastejer mot vänsterflanken där Ante gick i djupet. Hela laget kom in i matchen på ett bra sätt då vi fick ligga ganska lågt och vänta på syrianerna som åtminstone jag trodde skulle vara betydligt bollskickligare än de var. Samtidigt rann Ante Björkebaum igenom på en väl avvägd lyftning från mittbackskollega Christoffer Fryklund. Avslutet räddades dock med en benparad.
Vi håller 0-0 in i pausvilan och känner oss starka då Syrianerna förvisso varit runt på kanterna ett antal gånger, men inte skapat mer än någon halvchans (minns en där de rundar en utrusande Alex men att bollen rullar ner mot kortlinjen och jag kan täcka till hörna, sen inte mycket mer). Och åtminstone jag kände att de två fyrtornen i Botkyrkabacklinjen kunde få det väldigt svårt med bollar bakom på Ante.
... andra halvlek går i samma stuk. Syrianska har bollen, vi ligger lågt - men det är (förutom ett friläge - uppkommet efter några snedstudsar och åtta bedrövelser - som Syrianskaanfallaren lägger i första utsidan av burgaveln) vi som har de hetaste chanserna. Björkebaum skjuter högt över fri från ett avstånd som mitt klassiga bedömaröga bedömde som sju-åtta meter. Pontus, -92:a och rivjärn på mitten, lobbar en studsande boll över målvakten men den dimper ner på precis fel sida ribban.
I åttionde bryter jag ett uppspel, får driva framåt med bollen, letar alternativ i djupled men får nöja mig med att hitta en fri Marwin Williams ute på flanken. Den vindsnabbe Williams, som fått för lite boll att jobba med matchen igenom, gör därifrån matchens prestation då han tar sig emellan två försvarare, serverar Ante i mitten som fläker den vidare mot Joe Holt - utlånad från Wigan - som kan stöta in bollen från straffpunkten.
Fantastiskt skönt. Resten är ren kamp, vilja, maskande och långsparkande - ett moment som flera av varandra oberoende rasbiologer konstaterat att jämtar kan bättre än syrianer.
En fantastiskt skön seger, en fantastiskt skön match att få i benen och... jag tycker faktiskt det gick ganska bra på Division I-nivå för den där grabben som så sent som i höstas halkade runt i en division tre-match på Baldershov och trollade fram baklängesmål som inte ens Joe Labero kunnat gömt i en rockärm.
... Joe Labero, var det ja. Under dagens stadsvandring snackade jag, Lagréll och Sinan om att det för ett bra tag sedan - strax innan det blev en tradition att kasta ägg på Mimerskolan - var inne att ha vita jeans. Vi skrattade lite åt dumheten.
Strax därpå passerar vi en glasskiosk och ser där - just det, en man i vita, tighta jeans kombinerat med en vågig stekarfrisyr och en svulstig skjorta. Innan jag ens hann skratta gick tankarna; "vita jeans"... "trollerishow i stan igår"?
Just det - det var Joe som strålade ikapp med Sundsvallssolen innan han försvann i en rökpuff.
Tillbaka till matchen: Joe Holt och John Routledge är ju spelare utlånade från Wigans a-trupp. Premier League-laget Wigans a-trupp. Jag trodde de skulle vara fullkomligt överlägsna i svenska Division I. Visst; de var bollskickliga och säkra - men långt ifrån dominanta.
Jag trodde ju så mycket på dessa gossar (födda -90 och -89) och deras landsmän Richard Offiong och Marvin Williams att jag spelade ÖFK att vinna serien till 40 gånger pengarna.
... då kände jag igår att det började bli dags att styra upp saker och ting om här ska bli någon utbetalning i oktober.
Min mittbackskollega Christoffer Fryklund, som av lagkamraterna kallades "Chrille", gjorde en riktigt bra och stabil insats. "Fryk" - mitt smeknamn på min nyblivna kollega, Chrille är mer en Christer i mina ögon - vann allt på huvudet och var följsam efter marken.
Fick ett "fuckin quality, man" för min insats av Marvin Williams efter slutsignalen. Det värmde att få från en spelare som tillhörde truppen i Klonk-Basses Champions League-vinnande lag på FM07 där den nu 22-årige engelsmannen var riktigt skaplig.
Men Östersundspressen - som skrev om matchen här och här - måste bestämma sig; när jag var aktuell för utlåningen i tisdags var jag en reslig mittback. Nu skrev man i direktrapporten från Brunna IP följande:
Är inte reslig lika med "på gränsen till gänglig"?
I mina ögon är jag en mittback som senast när han stod och tränade skott i en halvtimme efter träningen fick ont på lårens insida. Varför? För att låren slog emot varandra.
Och det - det är inte ens något skämt. Jag har fortfarande ont.
Lång, krånglig mening? Äh, ni borde vara vana.
Jag var väldigt spelsugen i söndags när man entrade Brunna IP som måste kvala in som en av Svea Rikes absolut finaste gräsplaner. Kortklippt, jämn och utan gropar - en matta Bosse Rappne kunde ha representerat med stolthet.
Jag kommer in i matchen på ett bra sätt, får nicka undan några höjdbollar, rullar lite i backlinjen och ser Lasse Oscarsson måtta pastejer mot vänsterflanken där Ante gick i djupet. Hela laget kom in i matchen på ett bra sätt då vi fick ligga ganska lågt och vänta på syrianerna som åtminstone jag trodde skulle vara betydligt bollskickligare än de var. Samtidigt rann Ante Björkebaum igenom på en väl avvägd lyftning från mittbackskollega Christoffer Fryklund. Avslutet räddades dock med en benparad.
Vi håller 0-0 in i pausvilan och känner oss starka då Syrianerna förvisso varit runt på kanterna ett antal gånger, men inte skapat mer än någon halvchans (minns en där de rundar en utrusande Alex men att bollen rullar ner mot kortlinjen och jag kan täcka till hörna, sen inte mycket mer). Och åtminstone jag kände att de två fyrtornen i Botkyrkabacklinjen kunde få det väldigt svårt med bollar bakom på Ante.
... andra halvlek går i samma stuk. Syrianska har bollen, vi ligger lågt - men det är (förutom ett friläge - uppkommet efter några snedstudsar och åtta bedrövelser - som Syrianskaanfallaren lägger i första utsidan av burgaveln) vi som har de hetaste chanserna. Björkebaum skjuter högt över fri från ett avstånd som mitt klassiga bedömaröga bedömde som sju-åtta meter. Pontus, -92:a och rivjärn på mitten, lobbar en studsande boll över målvakten men den dimper ner på precis fel sida ribban.
I åttionde bryter jag ett uppspel, får driva framåt med bollen, letar alternativ i djupled men får nöja mig med att hitta en fri Marwin Williams ute på flanken. Den vindsnabbe Williams, som fått för lite boll att jobba med matchen igenom, gör därifrån matchens prestation då han tar sig emellan två försvarare, serverar Ante i mitten som fläker den vidare mot Joe Holt - utlånad från Wigan - som kan stöta in bollen från straffpunkten.
Fantastiskt skönt. Resten är ren kamp, vilja, maskande och långsparkande - ett moment som flera av varandra oberoende rasbiologer konstaterat att jämtar kan bättre än syrianer.
En fantastiskt skön seger, en fantastiskt skön match att få i benen och... jag tycker faktiskt det gick ganska bra på Division I-nivå för den där grabben som så sent som i höstas halkade runt i en division tre-match på Baldershov och trollade fram baklängesmål som inte ens Joe Labero kunnat gömt i en rockärm.
... Joe Labero, var det ja. Under dagens stadsvandring snackade jag, Lagréll och Sinan om att det för ett bra tag sedan - strax innan det blev en tradition att kasta ägg på Mimerskolan - var inne att ha vita jeans. Vi skrattade lite åt dumheten.
Strax därpå passerar vi en glasskiosk och ser där - just det, en man i vita, tighta jeans kombinerat med en vågig stekarfrisyr och en svulstig skjorta. Innan jag ens hann skratta gick tankarna; "vita jeans"... "trollerishow i stan igår"?
Just det - det var Joe som strålade ikapp med Sundsvallssolen innan han försvann i en rökpuff.
Tillbaka till matchen: Joe Holt och John Routledge är ju spelare utlånade från Wigans a-trupp. Premier League-laget Wigans a-trupp. Jag trodde de skulle vara fullkomligt överlägsna i svenska Division I. Visst; de var bollskickliga och säkra - men långt ifrån dominanta.
Jag trodde ju så mycket på dessa gossar (födda -90 och -89) och deras landsmän Richard Offiong och Marvin Williams att jag spelade ÖFK att vinna serien till 40 gånger pengarna.
... då kände jag igår att det började bli dags att styra upp saker och ting om här ska bli någon utbetalning i oktober.
Min mittbackskollega Christoffer Fryklund, som av lagkamraterna kallades "Chrille", gjorde en riktigt bra och stabil insats. "Fryk" - mitt smeknamn på min nyblivna kollega, Chrille är mer en Christer i mina ögon - vann allt på huvudet och var följsam efter marken.
Fick ett "fuckin quality, man" för min insats av Marvin Williams efter slutsignalen. Det värmde att få från en spelare som tillhörde truppen i Klonk-Basses Champions League-vinnande lag på FM07 där den nu 22-årige engelsmannen var riktigt skaplig.
Men Östersundspressen - som skrev om matchen här och här - måste bestämma sig; när jag var aktuell för utlåningen i tisdags var jag en reslig mittback. Nu skrev man i direktrapporten från Brunna IP följande:
Andra halvlek igång. Inga förändringar i ÖFK:s uppställning. Löfgren en stadig bit som verkligen inte har legat på latsidan på gymet. Arameiska byter in George Ibrahim.
Är inte reslig lika med "på gränsen till gänglig"?
I mina ögon är jag en mittback som senast när han stod och tränade skott i en halvtimme efter träningen fick ont på lårens insida. Varför? För att låren slog emot varandra.
Och det - det är inte ens något skämt. Jag har fortfarande ont.
Med falskt pass
Smugglad över gränsen
Håll dej gömd i containers
Lastad på båtar från Afrika
Plocka skit på tomma perrongerna
Du kan plocka lingon i Norrland
Du kommer gå långt
Kommentarer
Trackback