pirkt,

Jeanne d'Arc tog de första spadtagen, Gudrun Schyman tog över facklan och ikväll var det dags för sju damer som har humorn som sitt arbete att ta vid.

Feminismen har kommit en lång, lång väg - men den är inte framme än. Det är inte lika lön för lika arbete än. Bara halvnära. Och tack vare aftonens sju mediokra damer kommer det dröja länge, länge, länge innan de når detta scenario inom humorbranschen.

För det här vi såg ikväll... Jag antar att personen bakom effektmaskinens fingertoppar var blåa efter att tryckt ner skrattknappen efter vart och vartannat skämt.

Hon som syns längst till vänster på bilden ovan minns jag från UF-mässan ifjol, då hon stod och berättade om sin historia som iransk flykting inför ett tiotal tappra åskådare. Det hela skulle tydligen vara roligt, något jag förstod på att hon på scenen skrattade åt sina egna ord hela tiden.

... eller ord och ord, plågsamma skrik var nog mer passande.

Nej, det finns ingen humorform - som jag känner till - som heter "sympati-skratta-för-att-hon-inte-pratar-perfekt-svenska-och-verkligen-försöker".

Jag tar helt sonika för givet att de betalande åskådarna på Berns fick entrépengen återbetald.

---

To face another day in the city on my own
Although I am surrounded I carry this stone
It owns the weight of the world, but still it can't be found
Believe me I have tried
I'm sick of these words and all the consequences
They're always creeping up from behind