gäller att hitta rätt matchmiljö,
Jag och Jonsson stod i Ja/Nej/Vet ej-parken vid klockan sex iförda GIF-kläder och med en stor säck av kepsar, armband och matchbiljetter som vi skulle dela ut till glada små barn.
Problemet var bara - att vi var totalt ensamma. Vi stod där och väntade i en kvart, men det var bara ett par som stannade till. Ett par klädda i gothkläder och näsringar och jag kände att de inte kommit till parken för att krydda sin dödslängtan med en GIF-kepa.
Okej att vi åkt ur cupen och att Ljungskilematchen tevesändes... men så här iskalla kan väl inte GIF anno 2010 vara för små barn?
Vi hade nämligen fått berättat för oss att Hantverksparken var Ja/Nej/Vet ej-parken. Jag, som trots allt bott på Södermalms höjder hela mitt medvetna liv, trodde att det var den där stora parken nedanför mig - den där mittemot den lilla kiosken med asiaten som tyvärr genom alla år varit hård på legitimation vid spel- och dobbelinlämningar. Men sportchefen förklarade det var Ja/Nej/Vet ej-parken som var Hantverksparken.
Men icke.
Efter ett samtal med sportchefen fick vi veta att min ursprungstanke var rätt. En halvtimme försenade anlände vi så till den park där undertecknad genom åren hunnit avverka en hel del spontanfotboll.
Där var det barn, vill jag lova. De kanske hundra matchbiljetterna försvann som Röda Korset-miljoner ner i en Johan af Donner-rockficka, tjugotalet kepsar likaså och de som inte var tillräckligt heta på gröten roffade åt sig av armband och kapsylöppnare med GIF-loggor på som om vi stod inför världs ände och Sankte Per var hardcore-Patron.
En snitsare på cykel som var någon minut sent ute frågade till slut ifall han åtminstone kunde få platspåsen vi bar prylarna i.
Det spelades fotboll, först genom att jag ställde mig mellan stolparna och med Oliver Kahns beslutsamhet spikade igen buren till ungarnas förtret. Därefter var det spel mellan två lag med uppskattningsvis sextio meterhöga ynglingar på en provosorisk femmannaplan.
Det var som sportchefen sa när jag blev uppskriven på jobbet:
- Du har ju inte spelat så mycket hittills, och det gäller ju att hitta rätt matchmiljö för dig och just nu är det med lågstadiebarnen vi har bedömt som mest lämpligt.
... ja, Södermalmsskolan kom ju trots allt etta och tvåa på eftermiddagens Fotbolls-DM, så nog blev det viss kvalitet på liret.
Jag har alltid tyckt mig vara ganska kass med små barn, men lyckades över förväntan idag.
Fick skriva autografer till höger och vänster på papyrus, kepsar och bananer och de där frågorna jag fasade över uteblev:
"Vem är du? Vart är de riktiga GIF-spelarna?"
"Pappa, vem är det där?
Jag vet inte, min son, men vi får anta att han är en sån som livnär sig på att hoppa in när idrottstjärnor inte kan vara med på aktiviteter"
Nåja, det blev två trevliga timmar i behagligt väder.
Skyll dig själv,
inget händer här.
Problemet var bara - att vi var totalt ensamma. Vi stod där och väntade i en kvart, men det var bara ett par som stannade till. Ett par klädda i gothkläder och näsringar och jag kände att de inte kommit till parken för att krydda sin dödslängtan med en GIF-kepa.
Okej att vi åkt ur cupen och att Ljungskilematchen tevesändes... men så här iskalla kan väl inte GIF anno 2010 vara för små barn?
Vi hade nämligen fått berättat för oss att Hantverksparken var Ja/Nej/Vet ej-parken. Jag, som trots allt bott på Södermalms höjder hela mitt medvetna liv, trodde att det var den där stora parken nedanför mig - den där mittemot den lilla kiosken med asiaten som tyvärr genom alla år varit hård på legitimation vid spel- och dobbelinlämningar. Men sportchefen förklarade det var Ja/Nej/Vet ej-parken som var Hantverksparken.
Men icke.
Efter ett samtal med sportchefen fick vi veta att min ursprungstanke var rätt. En halvtimme försenade anlände vi så till den park där undertecknad genom åren hunnit avverka en hel del spontanfotboll.
Där var det barn, vill jag lova. De kanske hundra matchbiljetterna försvann som Röda Korset-miljoner ner i en Johan af Donner-rockficka, tjugotalet kepsar likaså och de som inte var tillräckligt heta på gröten roffade åt sig av armband och kapsylöppnare med GIF-loggor på som om vi stod inför världs ände och Sankte Per var hardcore-Patron.
En snitsare på cykel som var någon minut sent ute frågade till slut ifall han åtminstone kunde få platspåsen vi bar prylarna i.
Det spelades fotboll, först genom att jag ställde mig mellan stolparna och med Oliver Kahns beslutsamhet spikade igen buren till ungarnas förtret. Därefter var det spel mellan två lag med uppskattningsvis sextio meterhöga ynglingar på en provosorisk femmannaplan.
Det var som sportchefen sa när jag blev uppskriven på jobbet:
- Du har ju inte spelat så mycket hittills, och det gäller ju att hitta rätt matchmiljö för dig och just nu är det med lågstadiebarnen vi har bedömt som mest lämpligt.
... ja, Södermalmsskolan kom ju trots allt etta och tvåa på eftermiddagens Fotbolls-DM, så nog blev det viss kvalitet på liret.
Jag har alltid tyckt mig vara ganska kass med små barn, men lyckades över förväntan idag.
Fick skriva autografer till höger och vänster på papyrus, kepsar och bananer och de där frågorna jag fasade över uteblev:
"Vem är du? Vart är de riktiga GIF-spelarna?"
"Pappa, vem är det där?
Jag vet inte, min son, men vi får anta att han är en sån som livnär sig på att hoppa in när idrottstjärnor inte kan vara med på aktiviteter"
Nåja, det blev två trevliga timmar i behagligt väder.
Skyll dig själv,
inget händer här.
Kommentarer
Postat av: Tony
Det var nog det här som förvirrade Cain:
http://www.y.lst.se/download/18.245926e811abe5665bc800015329/Hantverksf%C3%B6reningens+hus.pdf
Trackback