"iidel" har levererat,
Det är då Johan "Iidel" Ödmark, på bilden omskriven på Sportbladet.se efter sitt 3-0-mål mot moderklubben IFK Timrå i Division III, kliver in i bilden.
pirkt.blogg.se är inte längre en portal för biorecensioner från unkna sjundehandssalonger. Den är en blogg med en bioexpert som kan titulera sig guldmedlem på SF Bio:
Idag recenserar "Iidel" filmen "Robin Hood":
Med påtryckningar från bloggens redaktör här på pirkt.blogg.se har jag, Johan Ödmark, givit vika och gått med på att recensera min senaste bioupplevelse. Vi dammar därför av kollegieblocket för att ännu en gång sätta min pålitliga blyertspenna i glöd. Robin Hood heter filmen jag denna gång delar med mig mina egentligen meningslösa (reds. anmärkning; en guldmedlems biotankar är aldrig meningslösa) tankar om.
Filmen tar dig tillbaka till tiden innan Robin Hood blev Robin Hood så att säga, allt i något slags “prequelsyfte”. Vi lär med andra ord känna Robin Hood från scratch när han i 1300-talets England krigar under en kortlivad kung Richard, för att senare föra kungakronan till London där mindre sympatiske prins John ärver tronen. Sedan bär det av till Nottingham för Robin och dennes gäng av råbarkade sidekicks. Robin träffar där den bitska änkan Marion, allt är frid och fröjd fram till att prins Johns onde hantlangare Sir Godfrey smugglar in skoningslösa fransmän som vänder upp-och-ner på stället.
Jag vill inte gå alltför djupt i filmen (kanske för att det inte finns något djup i filmen) för jag har varken orken eller glädjen på min sida idag, dessutom är det inte nödvändigt för att jag ska få fram mitt budskap. Därför inriktar jag mig istället på de punkter som lyser igenom klarast från Robin Hood (2010):
Persongalleriet känns igen även fast många av karaktärernas personligheter är en aning vridna. Jag vill speciellt lyfta fram Ridley Scotts annorlunda och nya tolkning av ”Marion” och ”King Richard”. Den sistnämnde spelas av Danny Huston som gör en ovanligt osympatisk Richard Lejonhjärta, vars förkärlek för plundring blir hans fall redan tidigt i filmen. Marion som gestaltas av Cate Blanchett är knappast någon jungfru utan en stenhård änka som ifrågasätter kyrkans makt och folkets rättslöshet. Det är faktiskt så pass illa att Marion i en av slutscenerna börjar slakta soldater på löpande band. Robin Hood karaktäriseras av den meriterade Russell Crowe, en stor anledning till varför jag såg fram emot att se filmen ifrån början. Dock att jag blev lite besviken av denne mans insats ska inte undanhållas. Inget ont om Russell, som i rätt sammanhang är en fantastisk skådespelare. Men denna gång känns han alldeles för uppenbar och bekväm i huvudrollen. Han kör sitt sedvanliga, trötta ”stoneface” med stundtals utrymme för känslosvall, inklusive ett och annat hånflin. Det fungerar dock bättre än Kevin Costners superamerikanske helylleversion (som oundvikligen ligger som en konstant jämförelse) men man kommer aldrig karaktären in på djupet och det blir aldrig helt klart vad som driver honom framåt i handlingen.
Sammanfattningsvis tycker jag att Regissören Ridley Scott har varit och kluddat alldeles för mycket i de klassiska dragen Robin Hood genren besitter. Jag kan hålla med om att det är det modigt utav Scott som vågar göra dessa “förändringar”, men det ger helt fel intryck. Jag menar, då man får åskådaren att tro att han sitter och kollar på en scen som lika gärna skulle kunna vara tagen ifrån vilken Radom krigsfilm som helst bör man som regissör ta sig en funderare. Vissa saker bör förbli oförändrade. En annan sak som sänker mitt betyg av filmen är hur Robin Hood porträtteras. Mannen som har pilbågen som ett av sina största varumärken och som förmodligen sattes till denna jord för att använda den, får endast avfyra drygt fyra pilar under hela filmen. Istället rider han runt med svärd och dräper sina fiender likt en karaktär tagen ur “Braveheart”. Jag säger därför som prins John många gånger ropat, “Det är Robin Hood jag vill ha”.
Filmen bjuder ändå i visst mått god underhållning och stenhårda fans av episka actionrullar likt Scotts Gladiator lär gå hem nöjda. Så känner du dig träffad av den senaste meningen så är detta en film du bör se.
Betyg: Svaga P P P
Obs:
Det ska tilläggas att om Ridley Scott mot alla odds skulle läsa denna recension och ta till sig denna feedback så tror jag uppföljaren kan bli riktigt bra!
Se så. Ge gärna era synpunkter på "Iidels" filmkrönikor.
Ska de vara kortare? Längre? Snärtigare? Mer rakt på sak? Mer utsvävningar? Mer skriverier om förmånerna man har som guldmedlem? Om vilken popcornmeny man bör beställa för filmen?
Det är visst nån som är tillbaka.
Tungt liv de där fotbollslirarna har, undrar vem som fick klippa gräset?